torsdag, september 22, 2005

Vill du?

Ibland tröttnar vi på att diskutera och argumentera. Vi kommer tillbaka till enkla saker.


Om du älskar Kristus uppstår ett särskilt tillstånd. Detta tillstånd är enligt NT förutsättningen för vidare öden för din själ. Det kan kallas det Nya livet som Paulus talar om.

Om du hoppas på en himmel med det särskilda Nya liv Jesus talar om uppstår ett tillstånd av hopp som är speciellt och inte uppnås på något annat sätt.

Om du tror på Gud och Jesus som Gud uppstår en särskild situation för dig som enligt NT krävs för att din själ ska leva på ett visst sätt både nu och efter kroppens död.

Utan de här tre specifika händelserna eller tillstånden – tro, hopp, kärlek – händer inte det som kallas Guds rike, frälsning, evig salighet.

Nu kan du ställa dig inför frågan: är jag intresserad av dessa tre händelser? Vill jag erfara dem?

Kristendom och indisk bhakti

Från den indiska teismen, ej att förblanda med den form av nihilism som går under namnet Advaita, kan den kristne lära mycket. Läser vi Isha upanishad pekar allt mot Kristus. Detsamma gäller delar av Bhagavatam. Den gamla Rigveda-kulturen hade en frisk realistisk ådra som tyvärr delvis begravdes under påverkan av kulturen i Harappa och Mohenjo Daro. Därifrån kom en gnosticism som tränger in och förklarar världen overklig och lidandet ett sken, skapelsen blir en skuggvärld. Men trots att den är angripen av denna gnosticism finns i den indiska bhakti-teismen somligt av det friska kvar.

Vilka element i denna religiositet kan den kristne få näring av?

  1. Gud som avatar. Jesus är förvisso den ende avataren i egentlig mening. Men indisk teism kan objektifiera helighet. En västerlänning som vistas en längre tid i Indien får en realistisk insikt i det heliga i vardagen. Det är då naturligt att tänka på Jesus som just Gud i en mänsklig kropp, som vi knäfaller inför såsom Gud. Jesus på förklaringsberget är här central bild. Han är ljus, han är en ljuskropp som bländar med sitt ljus. Att Jesus inte är en bland andra avatarer framgår av att han verkligen är människa och frälser genom att dela vår smärta, vår sorg, vår svaghet. Ingen indisk avatar gör det och ingen indisk avatar har den judiska synen på Fadern, såsom Jesus har den. Men indisk teism kan lära oss det realistiska i att det gudomliga tar kropp. För många sekulära i väst är det en stötande idé att helighet äger rum materiellt, ja till och med kristna kyrkor har tagit avstånd från detta och vädjat till en inre, intim, andlighet. Men indisk filosofi är här frisk och nyttig för oss: det heliga är ett hantverk här i vardagen där de tre kvaliteterna sattva, rajas och tamas erbjuder strukturer för handlingar och tillstånd och ställer oss inför valet att fokusera på Gud eller världen.

  1. Sattvakvaliteten. Här kan vi kristna lära oss den praktiska hanteringen i det heliga livet. Sattva är den fokuserade akten, då vi riktar oss till Gud genom olika aktiviteter. Indisk teism kallar det yoga. Vi kristna ser det i vår liturgi och i vår bön. I praktiken är detta att leva inför Jesus. Renheten i sattva är nåd och kommer i riktning från Gud till oss. Vi kan inte ge oss själva nåd eller träna upp nåden. Den är direkt och endast given av Jesus själv genom den helige Ande.

  1. Rajaskvaliteten. Detta är aktivitetslustan som vi utför med vilja och intention. I kristendomen innebär denna kamp ett kulturarbete där Guds kyrka strider för seger. På alla nivåer som liv lever vårt liv bedrivs denna kamp, även i stillhet med bön och arbete av alla slag. Samtidigt finns en risk för otålighet, rastlöshet och utmattning på grund av alltför ivrig eller till och med girigt aktivitet.Hemligheten med god rajas är att knyta den till sattva.

  1. Tamaskvaliteten. Genom att känna igen våra låga tillstånd kan vi lättare och mer seriöst vända medvetandet till Gud. Tamas tränger ihop vårt perspektiv och låser ner oss till begär som inte ger oss något mer än tillfällig lättnad för själva begäret. Efter tillfredsställelsen vet vi att det var värdelöst för något mer än själva nedlugnandet av begäret. I väst har genom Freud och Reich och Kinsey denna tamas gjorts till en grund för vårt beteende, vilket har lett till perversitet och onödig förminskning av det mänskliga livet. I kristendomen har detta länge varit känt som djävulskt begär och vanlig degraderande synd. Hos Paulus är detta mycket tydligt. Men från indisk teism kan vi få inspiration till att behandla synden som just en objektiv kvalitet som uppmanar oss till fokusering på sattvakvaliteten: genom bön, genom knäfall, genom bugning, genom meditation och kontemplation, genom skriftstudier.

  1. Bhakti-hängivenhet. Inom hinduismens oerhört mångfaldiga religiösa liv är vaishnavarörelsen den som närmar sig kristendomen mest. Det vore inte osannolikt att kristna missionärer inverkat på ett avgörande sätt på denna hängivenhet. Den skiljer sig genom de element som fortfarande är den gamla Harappa-kulturens syn på reinkarnation, livet som illusion, upphovet till livet som en negativ faktor och därmed en ond skapelse i någon mening (gnosticism) och förhållandet till den fria bildningen av uppenbarade religiösa avatarer. Trots dessa skillnader ska vi direkt erkänna den gemensamma betoningen på kärleken till Gud. Den kristna uppenbarelsen visar dock att det är Gud som älskar oss. Inte tvärtom. När detta erkänns av en vaishnava-bhakti – att det är Guds kärlek till oss som är avgörande genom nåd och förlåtelse – är den kristne på samma väg som bhaktan. Jag har själv vänner bland vaishnava och kan intyga att närheten till kristendomen är påtaglig. Dessutom finns en saklighet som liknar den katolska.

  1. Karma. Den kristne tror inte på den karma som kommer från Harappa-kulturens gnosticism. Karma behöver inte heller kopplas till bhakti såsom en del som måste ligga till grund för bhakti. Tvärtom uppfattar många att karmaläran knyts till bhakti på ett onödigt och inte särskilt logiskt sätt. Att vara hängiven och leva i Guds namn, leva i sattvas energi, stöds inte direkt av tanken på karma. Men vad kan vi lära oss av karma? Ordet karma kan användas på tre olika sätt: 1) som konsekvenstänkande, 2) försyn, 3) determinism. Den första kan vi som kristna acceptera som egenskap i rum-tiden, skapad av Gud, alltså orsak-verkan och vår egen förmåga att göra prognoser byggda på vår begränsade kunskap om orsak-verkan. Den andra tror vi kristna direkt på, Gud känner till alla processer och är med oss hela tiden. Denna försyn bör vi lita på, det står nära bönens sätt att förhålla sig till allt som händer. Den tredje meningen är den kristne skeptisk till: det finns en nödvändighet hos Guds plan, men samtidigt är friheten i vår vilja central för Gud. Denna viljans frihet gör karma i meningen determinism mycket tveksam. En bhakta kan alltså tala om karma endast i de två första meningarna.

Reinkarnation. Den kristne tror inte på reinkarnation eftersom Gud uppenbarar en tydlig undervisning i GT och NT där vår själ är en enda unik skapelse, tidlös och skapad för att leva i evighet nära Gud eller på avstånd från Gud. Men den indiska reinkarnationsläran – som inte heller hör till den ursprungliga Veda – kan faktiskt ses på två olika sätt. 1) En saklig beskrivning av själens vandring genom olika kroppar, 2) en beskrivning av själens renande på ett mer allmänt sätt. I den första meningen är reinkarnation ointressant för den kristne, kanske även en störning och en synd. Men i den andra meningen kan skärseldens rening och även hela människolivets rening göra reinkarnationstanken möjlig. Inom bhakti säger man också att vi ständigt reinkarnerar. Barnets kropp är inte densamma som den vuxnes kropp. Åldringens kropp är en annan än ungdomens kropp. Vi reinkarnerar under jordelivet. Detta kan en kristen hålla med om. Själen är det centrala liv som räddas, som lever för evigt, som är vårt sanna jag. Den kristne kan se den ständiga förkroppning som äger rum under jordelivet och den nya härliga förkroppning som sker efter det. Kristendomen har alltså reinkarnation i den bemärkelsen att själes förkroppas ett antal gånger under livet och sedan ytterligare en enda gång i himlen. Den härlighetskropp vi då får är av kvalitativt annat slag än den jordiska kroppen, vi kan säga att den är ren sattvakropp, medan jordekroppen är av blandade kvaliteter.

måndag, september 19, 2005

Vad ska jag ha NT till?

En god vän - nyhedning som så många andra i vår tid - fick ett utbrott när vi var på en skogspromenad. Han skällde ut evangelierna för att att vara rena påhittade sagor och ingenting annat. Efter en talande tystnad frågade han den efterlängtade frågan: Hur ska man egentligen läsa NT? Jag såg hans smärta och sa: först handlar det om dig. Vem är du? Du är Janne med kropp och själ. Behöver din själ hjälp med något eller är den perfekt? Den behöver hjälp för räddning. OK. Läs NT som medicin för din själ. Först då har du möjlighet att läsa rätt.

onsdag, september 07, 2005

Robert Louis Stevenson som teolog

Att han är en benådad berättare visste jag - men att det finns teologi om synden och djävulen hos Robert Louis Stevenson var en intressant överraskning. Se bara här i novellen Markheim:

"Alla synder är mord, liksom allt liv är ett krig. När jag ser din ras är
det som att se svältande sjömän på en flotte, alltid lika redo att livnära
sig på varandras liv. Jag följer en synd längre än det ögonblick den varar.
I varje synd ser jag döden som yttersta konsekvens. I mina ögon är den
söta flickan som fördunklar sin mor på en bal en minst lika blodtörstig
mördare som du. Sa jag att jag följer en synd? Jag följer dygden med lika
intresserade blickar. Den skiljer sig inte med en tumsbredd från synden.
De är båda två liar i dödsängelns hand. Jag lever för ondskan, och den
består inte i handling utan i karaktär. En dålig man är mig kär, inte hans
dåliga handling som kanske får mer välsignade följder än den mest full-
ändade dygd, vad det lider."

lördag, september 03, 2005

Tre världar

Människor lever olika. En del lever sekulärt med stor frihet men också stor meningslöshet. En del lägger till en droppe mystik och tänker att kanske kanske finns det ett liv till efter döden och kanske kanske finns det en god Gud. De har lite mindre frihet, de måste ta hänsyn till hur man bör leva för att komma vidare. Och en del lever som kristna, de har ett förhållande till en Person och kan alltså inte vara fria på samma sätt som de sekulära men älskar istället denna Person och försöker göra förhållandet så fint som möjligt.

De här tre världarna måste ju leva vid sidan av varandra, så vi måste prata med varandra och försöka förstå varann. Den första världen - den hedniska - är ju full av trevliga människor, sorglösa som Laestadius kallade dem. Den andra världen - den väckta - är full av härliga sökare, många av dem präster som är "öppna" för de stora frågorna som man säger. Den tredje världen - den kristna - är en typisk familj, vi är gifta med Jesus, vi är barn till vår Far, vi ber dagligen vår mor Maria om hjälp.

Utifrån sett är det provocerande med den kristna familjesituationen. Många som är utanför, både hedningar och väckta, irriterar sig. Men de kristna kan lätt sucka över hedningarna, de glada sekulära människorna i världen med alla sina smågudar, pengar, trivsel, framgång, nytta och nöje. De kan stöna över de väckta som inte kan bestämma sig och ingenting kan lova, ett sorts förräderi - nådetjuvar som Laestadius kallar dem. Och med all rätt ska vi kritisera varandra, för om vi är tysta blir det värre.

I skolan använder vi argument och personlighet: de tre världarna möts och det hela blir spännande!