Blomsterspråk på Nationalmuseum

Titta på en målning av blommor och frukter från 1500-1600-talet och du ser kristendom: blommorna är ofta symboler, solrosen den katolska kyrkan, nejlikan uppståndelsen, det gula plommonet Jesu kyskhet, smultronen Jungfru Maria, där renhet och fruktbarhet kombineras och där det treflikiga bladet symboliserar treenigheten. I skrivande stund (på Nationalmuseum) minns jag inte fler av de många symbolerna.

Blommorna är ibland nästan knoppar, ofta fullt utblommade men även övermogna blommor och frukter ser vi på målningarna – vanitas vanitas, livet är förgängligt. Samtidigt försöker konstnären lura döden genom sin målning. Ändå kommer sanningen fram: skapelsen, vars skönhet in i detaljerna, leder oss till Skönheten. Redan på 1700-talet införs mer vulgära teman, det sinnliga blir mer fetisch och mindre förmedlare av visdom. Klassicismen är över.

När ska vi mötas?

Till protestantiska vänner brukar jag dra upp synen på kyrkan, nu när den ska drivas som eget företag oskyddat ekonomiskt av svenska statsmedel. Med glimten i ögat drar jag gärna fram kyrkan som ”nuptialt kärlekstempel” eller ”tempel för nuptial kärlek” och är noga med att förklara det äktenskapliga i denna kärlek.

Protestanten ryser kanske lite av tankar på hedniska orgier i venustempel eller egyptiska tempeltärnor. Det är en bra utgångspunkt för samtal och diskussion. För den tidiga kyrkan var teologiskt sett just det: en kropp som älskas av den störste Älskaren. När Paulus förföljer de kristna är det Kristus själv han förföljer, enligt Apg. Det betydde förr att den enskilde kristne på ett mystiskt sätt är ett med Kristus. Metaforen kropp-tempel är mycket vanlig bland våra kyrkofäder. Men ack så fjärran protestantisk och reformerad kristendom, åtminstone huvudfårorna. Man får göra undantag för pietistiska fickor här och var.

Vidare säger vi ungefär så här. Den kristnes kropp är ett tempel och är egentligen Kristi kropp. Detta gör att den kristna tron kommer från Gud själv för att genomföra en deifikation, ett förgudligande. Detta förgudligande är inte människoverk utan det som framför allt sker i eukaristin. I den tidiga skriften Didache möter vi detta tema.
Hermas herden är ett annat tidigt dokument där de kristna liknas vid stenar som bildar en enda sten, skapad före allting annat.

Hos St Ignatius an Antiokia ser vi bilden av de kristna som korn som blir söndermalda av en grym värld som förföljer de kristna, till mjöl som ska bakas till ett härligt Kristusbröd. Det är starka bilder av den nuptiala kärleken och deifikationen. Hos Paulus finns också bilden av Kristus som ett levande vatten inom oss som tror, ett vatten som talar inom oss och säger: Kom till Fadern.

Allt detta verkar gammalt och lite egendomligt, kanske lite ”hedniskt” på mången reormerad eller evangelisk kristen. När ska vi mötas?

Klockklangen i Klövsjö: påskotta

Påskdagen – att vara Herre och Kung, sådan är Han. Och sådan är vår seger, vi blir drottningar och kungar på uppståndelsens dag. Detta hörde jag i klockklangen då Klövsjö kyrka ringde ut påskdagens budskap och jag själv stod i solljuset nedanför kyrkan på hembygdsgården och såg ut över Herrens vackra land.

Det är så viktigt att inte göra Kungen till en ”annan” och främmande gestalt. En dag frågade någon ärkebiskopen Eckehard av Köln, vad Gud gör i sin himmel? Han svarade: han föder sin son och denna handling är så glädjefull och fullständig att han inte gör något annat i sin himmel. Och Sonen tillsammans med Fadern utger den helig Ande
som ren födande kärlek.

När detta sker i en människa gör Gud oss alla till sina barn. Då finner vi oss själva såsom vi verkligen bör vara. Vi är då inget ”annat”. Det är i själva verket påskens stora seger efter lidandet, att vi inte är något annat än det barn som Gud föder i sin himmel. Vår seger i Kristus är att vi genom tron ärver/föder tron till vårt barnaskap. Vi är hemma. Det är därför denna vecka efter påskdagen är Ljusets vecka då barriären mellan himmel och jord är genombruten. Ikonostasen har alla sina dörrar öppna denna lysande vecka. Sanningen befriar oss på just detta sätt.

Ärkebiskopen lägger till på sitt oförbätterliga sätt: ”Der die wahrheit bekennet, der weiz daz vol”. Det ligger seger i de orden.

Frälsningen

Skärtorsdagsmässan påminde mig om att det är rätt ofta talet om frälsning kommer upp i filosofiska sammanhang nu för tiden. Förr skrattade filosofiskt intresserade hedningar åt något så osofistikerat. Men tiden går.

Nu handlar det inte sällan om relationen mellan vad frälsning är och vad en frälst människa är. Vi kan ju säga att frälsning finns i den frälsta människan. Men samtidigt är en frälst människa i frälsningen. Det båda är inte skilda åt. Den frälsta personen är hans eller hennes frälsta livshandlingar, själva det dynamiska livet. De frälsta handlingarna är på samma gång frälsningen.

Det är klart att det finns en skillnad mellan frälsningen och den frälsta personen men det är en skillnad i relationen mellan de båda och beroende på den. Frälsning och en frälst person inkluderar varandra reciprokt. På samma sätt som Guds tankar sker i Guds tänkande och därmed är Hans tänkande, är den frälsta människan i själva frälsningen och är därmed frälsning.

För en frälst person finns egentligen inget syfte, mål eller någon särskild mening för den frälsta handlingen eftersom syftet och meningen ligger i själva frälsningen och i den frälsta personen själv. Därför har den frälsta människan egentligen inget mål utanför sig själv som frälst. Meningen och målet är just den frälsta personen.

Sen kan vi också se hur det saknas flerfaldighet eller pluralism här. Frälsning är en enda sak tillsammans med den frälsta personen. Frälsning och en frälst person är ett enda sammanhang. Naturligtvis finns det väldigt många frälsta människor. Men som frälsta är de alla ett enda. De är så att säga frälsningen.

Frälsning är alltså den frälsta personen och därför går det inte att säga när eller var frälsning äger rum. Många tycker ju om att tala om när de mötte Jesus, hur det var, vad de tänkte och kände. Men det är minne, inte frälsning. Ofta är det ett i efterhand konstruerat minne. Frälsning är inte något i tid eller rum, inte något som har storlek eller mängd eller kvalitet. Frälsning är ingenting inombords eller utombords, inget högre eller lägre. För så fort vi gör bestämningar av frälsningen talar vi om något annat än den frälsning tron på Jesus Kristus innebär.

Frihet och frälsning hör ihop. Jag brukar alltid påminna om ”fri-halsning” , ordet som ligger bakom ordet frälsning. Fångar hade ett halsjärn och när de blev fria frihalsades de. Bra ord, bra bild. Men själva frälsningen i sig är inte något som syftar vidare utan dess syfte ligger i sig själv, vilket är den frälsa personen själv.

Den som följt med så pass långt ser förstås att detta blir något av ett omvänt perspektiv mot vad folk utanför tron tänker. Normalt tänker de –- och ofta vi själva också – att en kvalitet återfinns hos en subjekt som ligger bakom. Men med andliga perfektioner är det annorlunda. Subjektet, alltså den frälsta personen, befinner sig redan inne i frälsningen, inne i perfektionen. Den frälsta personen blir frälsningen.

Att vara frälsning är alltså vad frälsningen är. Det är inte ett led till något tidigare eller senare. En frälst person besitter inte någon särskild kvalitet eller egenskap utan är istället själva frälsningen. Den som genom frälsningen är frihalsad är i sig själv friheten. Det är inte en person som nu har en egenskap ”fri”. Personen och friheten är detsamma genom att halsjärnet är borta.

Alternativet, det som moderna hedningar oftast tänker på, är att vissa troende äger en egenskap och är frälsta därmed, skulle betyda att frälsning är något externt, vilket ju upphäver själva friheten som frälsningen innebär.

I detta finns stor påskglädje för den som tänker igenom det och en rad missförstånd som bildar underlag för mången debatt mellan kristna grupperingar, upplöses på ett högst behagligt sätt.

Passionstid utan passion?

Dessa dagar har man uppmärksammat mig på Martin Palmer, en engelsk forskare och konservatist som arbetar i Kina. Han har funnit manuskript, tempel, statyer från den tidiga kristna kinamissionen på 600-talet. I boken The Jesus Sutras skildrar han bl a skriften Jesu Kristi undervisning från 645, bestående av fyra rullar.

En två tons sten vid Xian berättar om den kristna missionen. Alopen heter uppenbarligen en persisk kristen biskop som anländer till Kina år 635. Han kommer längs Sidenvägen och har präster med sig och dessutom skrifter och ikoner. Kristendomen etablerar sig tämligen snabbt och välkomnas i regeringskretsar, får tydligen mark och egendom att bygga tempel på. Ett sådant tempel med tillhörande pagoda har upptäckts av Martin Palmer 1998, vilket han skildrar dramatiskt i sin bok.

Detta är naturligtvis intressant och fordrar mer studier och utvärdering. Man kan reflektera lite på den synkretism som tydligen uppstår i mötet med Kina. (En bok som tar upp ämnet "kontextuella teologier" finns här )Jesus uppfattas som Ljuset. Officiellt kallas kristendomen Ljusets religion. Jesus Kristus är frälsaren från all karma och all reinkarnation. Han är Ljuset som lyser upp karmas mörker och ger oss ett nytt liv. De tolv apostlarna var de första som fick detta nya liv av Ljusets Herre. Av dem och deras kyrka kan alla människor ta emot samma nya liv av Jesus Kristus.

Vardagslivet är viktigt och Bergspredikan är grunden för hur vi lever detta liv varje dag. Det finns en ond ande som vi ständigt behöver hjälp från apostlarnas kyrka för att avvärja. Alla som har det nya livet kan hjälpa oss undvika den onda anden. Det finns en Ljusets lag som vi alla måste tro på och följa. Det kommer en dom som baserar sig på denna lydnad. Vi måste hjälpa varandra att följa Ljusets lag.

Ingenting i texten motsäger den ortodoxa kyrkan i väst enligt Palmer. Men betoningen är annorlunda. Människan har förmågan att följa Jesu lag och den dagliga etiken i Bergspredikan, de tio budorden och i hedrandet av Gud, kejsaren och föräldrarna. Reinkarnation och karma påstås inte vara dogmer utan den kinesiska kontext i vilken Messias måste förstås -- som Frälsaren från världen och synden. Men synden och skulden i relation till Jesu lidande och död betonas inte. Det blir en passionstid utan passion -- kan vi estimera detta i påsktiden vi har just nu?

Den heligen Ande beskrivs ofta som skapande och aktiv alltifrån universums början, genom Adam och fram till Jesu uppståndelse och det nya livet i apostlarna. Anden är aktiv i vår tro och vår lydnad av Ljusets lag. Anden befriar oss från karmas lag och återger oss vår ursprungliga natur (det nya livet?) Anden är en Enda och densamma för oss alla. Vi måste låta Anden verka i oss.

Texterna bygger i hög grad på liturgin och är teologiska på samma sätt som den byzantinska och syriska kyrkans texter. I en text säger prästen: "Du store helige laggivare, Du återger oss vår ursprungliga natur..." De troende i liturgin uppmanas "rena sina sinnen och lägga bort alla begär och handlingsprojekt". De uppmanas också "samla alla goda människor, be och sjung ! Ljuset ska komma och upplysa er. Då upptäcker ni den allförbarmande kunskapen, mysteriet som ska leda er till frid och lycka".

Enligt stenen i Xian kallas Guds treenighet "tre-i-en-renheten". Möjligtvis avses mässan med orden "ansiktet-mot-öst-riten". Kloster nämns på stenen. Även förföljelse och smädande ord från buddhister. En kejsare citeras: "Dessa läror är som en flotte som bär frälsning, välsignelser och god vilja till folket i mitt land".

Trots dessa kejserliga ord hotades den kristna kyrkan år 841 av en statligt sanktionerad förföljelse och ett edikt kom 845 som beordrade förstörelsen av 4.600 buddhisttempel och tvångsmässigt återförande av Ljusreligionens munkar till lekmän. Därefter finns inga teken på några kristna kloster. Endast enskilda munkar och nunnor i små kommuniteter kan ha överlevt. När Tangdynastin faller år 906 försvinner alla spår. Men med sådana ivriga forskare som Martin Palmer kanske vi går många nya upptäckter till mötes?

Den mystiska upplevelsen som kanske alla har - men undviker

Människor har säkerligen mystiska upplevelser utan att de blir särskilt medvetna om det. Jag hade en som nittonåring på en buss i Uppsala, hösten 1969. Jag märkte att det tomma sätet framför mig såg mycket egendomligt ut. Jag stirrade och verkligen såg hur det var obegripligt. Det pågick en lång stund och risken blev uppenbar att allt omkring mig skulle bli oförklarligt och märkligt. Jag blev inte rädd utan lycklig. Jag sa högt: vad är det här egentligen? och skakade sätet lite grann. En del av yttervärlden var helt oförklarlig för mig. Min kamrat satt i andra tankar och hörde nog inte vad jag sa. Jag försökte förklara senare hur egendomligt det var och han var lugnt intresserad men kunde inte relatera till upplevelsen.

Hela 70-talet förblev denna uppevelse grunden för en rad förändringar i mitt liv. Vad var viktigt? Att se en annan värld gjorde mig lycklig över all beskrivning, en obegriplig ren och märklig värld -- endast ordet gudomlig kunde passa på denna gestaltning. Jag började några år senare att forska i fenomenologi (Husserls) och troligen var det för att komma närmare perceptionen som jag upplevt på bussen. Jag märkte att två olika medvetanden fluktuerade fram och tillbaka: ett världsligt där alla saker har funktion och mening, ett gudomligt där alla saker var givna i en obegriplighet och renhet som gjorde min själ lycklig och hoppfull. I det världsliga fanns en problematiskt subjekt, i det gudomliga en lycklig själ.

Först mot slutet av 70-talet kom jag att läsa Johannes av Korset och märkte att mycket av mina upplevelser fanns där. Jag rådfrågade en katolsk präst om detta. Han sa: det där är ganska centralt i katolsk mystik. Johannes Paulus (påve 1978) skrev sin doktorsavhandling om Johannes av Korset. Jag närmade mig katoska kyrkan och några år senare hade jag mitt intellektuella och andliga hem där.

Kanske alla människor har denna perception, trots att de inte hinner bli medvetna om det. Att gräset oförklarligt är grönt, vad än växtbiologin säger. Att himlen är förunderligt och obegripligt blå, att människor är märkvärdigt okända för oss hela tiden, hur vi än försöker ordna upp relationerna. Att funktionsmedvetandet är en mindre skygglapp som vi sätter framför oss för att undvika Gud. Folk blir - för det mesta - inte på det klara med att detta är vad de faktiskt erfar. De undviker det för effektivt.