Som nyårslöfte inför 2009 kan jag - återigen!! - tänka mig att försöka hålla tanke, vilja, moral och ande i en enda helhet. Tanken vill och håller kontemplativ andlig kontakt med Herren och handlar därefter.
Problemet med att läsa Skriften är ju annars att vi skiljer på dessa delar av vårt liv. Vi tänker på vilja som en separat aktivitet, helt skild från intellektet. Vi tänker på moral i en mening som dyker upp på 1600-talet, separerad från förnuftet (Alistair MacIntyre analyserar detta utmärkt i After Virtue). Konsekvensen blir att vi tenderar uppfatta ord som "kunskap", "förståelse", "tro", "medvetande" och "förnuft" på ett trångt intellektuellt sätt, något som alltid leder till tokigheter som Hedeni Tro och Vetande. Ingenting kan vara mer missvisande än dessa separationer när vi läser bibeln eller kyrkofäderna.
Vår själ eller vårt medvetande innefattar inte bara de intellektuella aktiviteterna utan även de moraliska och andliga. Nåden ges till alla på en gång får vi hoppas. De tre kristna livsaspekterna - den moraliska, den intellektuella, den kontemplativa/andliga - måste hållas samman i en enda levande enhet. Detta gör oss för övrigt mer öppna för den enorma skatt av kristen filosofi som finns i Europa innan goterna kom 410.
onsdag, december 31, 2008
torsdag, december 25, 2008
Johannes om att tvätta öronen
Johannes från Apameia säger att det finns ingen poäng i att klaga på att Gud inte visar oss ljuset när vi själva gör oss blinda för det. Det finns ingen poäng i att först proppa igen öronen och sen klaga på att vi inte hör några Guds befriande ord när vi har det svårt.
Det är ett gammalt syriskt skämt som kyrkofadern använder och det passar utmärkt på en julklappsbok jag fått där en känd författare skriver en bok om sitt liv och sin alkoholism och där utbrister: Gud sa aldrig nånting som kunde befria mig; jag blev bara förbannad på honom.
Det är som när en otränad kille öppnar en ny Bechstein-flygel och spelar en kort stund för att konstatera hur dåligt pianot var och förbannar tillverkaren. Ett tankeled saknas: man börjar som Johannes säger med att lära sig be, inte prata eller skriva en massa om tron, AA-rörelsen och troende i allmänhet. Man börjar med att lära sig noter och spela på tangenter, spela enkelt och ödmjukt, gärna på någon enkel from visa. Att bli vred på Gud som plågoande är rätt usel träning i bön. Även om man åberopar Jobs bok.
Att be kräver en viss praktisk övning i renhet, enkel men rejäl renhet, ungefär som muslimer som alltid tvager händer och fötter före inrädet till mosekén, något både judar och kristna också gjorde längre tillbaka. Är man begåvad - drabbad av begåvning - är det framför allt hjärtats tänkande som behöver tvagas menar Johannes från Apameia som skriver för sökare, munkar och författare på 400-talet. Det är människans nous, hennes förnuft i viadre mening, som med tiden kan lysa som brinnande kristall när gudsordet hörs och lyser människan fram i livsmörkret.
Det är ett skämt Johannes från Apameia använder men när vi ser den enorma och tidskrävande frustrationen med Gud som upptar många sekulära beåvningar inom teater, media och litteratur slåss, vrids vårt leende till en bister grimas. Hur svårt ska det vara att be och sluta spela teater? Herre lär oss att be! Hör vi inte ängeln som viskar: Det är inte Guds röst det är fel på! Gack å twätt öran!
Det är ett gammalt syriskt skämt som kyrkofadern använder och det passar utmärkt på en julklappsbok jag fått där en känd författare skriver en bok om sitt liv och sin alkoholism och där utbrister: Gud sa aldrig nånting som kunde befria mig; jag blev bara förbannad på honom.
Det är som när en otränad kille öppnar en ny Bechstein-flygel och spelar en kort stund för att konstatera hur dåligt pianot var och förbannar tillverkaren. Ett tankeled saknas: man börjar som Johannes säger med att lära sig be, inte prata eller skriva en massa om tron, AA-rörelsen och troende i allmänhet. Man börjar med att lära sig noter och spela på tangenter, spela enkelt och ödmjukt, gärna på någon enkel from visa. Att bli vred på Gud som plågoande är rätt usel träning i bön. Även om man åberopar Jobs bok.
Att be kräver en viss praktisk övning i renhet, enkel men rejäl renhet, ungefär som muslimer som alltid tvager händer och fötter före inrädet till mosekén, något både judar och kristna också gjorde längre tillbaka. Är man begåvad - drabbad av begåvning - är det framför allt hjärtats tänkande som behöver tvagas menar Johannes från Apameia som skriver för sökare, munkar och författare på 400-talet. Det är människans nous, hennes förnuft i viadre mening, som med tiden kan lysa som brinnande kristall när gudsordet hörs och lyser människan fram i livsmörkret.
Det är ett skämt Johannes från Apameia använder men när vi ser den enorma och tidskrävande frustrationen med Gud som upptar många sekulära beåvningar inom teater, media och litteratur slåss, vrids vårt leende till en bister grimas. Hur svårt ska det vara att be och sluta spela teater? Herre lär oss att be! Hör vi inte ängeln som viskar: Det är inte Guds röst det är fel på! Gack å twätt öran!
Kristmässa
Det är jul och kristmässa - men hedningarna ler och undrar varför vi tror på sagor. Ingen stor skada skedd, för all del, kultur och allt sånt. Men varför?
Ibland efterfrågas en rationell förklaring, det är inte bara feghet. Då ska vi väl vara hjälpsamma.
1 I en värld som denna ser vi en komplex ordning i tid och rum. Om det inte finns en gud saknar vi en god förklaring till detta kosmos. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". Nu finns det en enkel, ja den enklaste, förklaring i en intelligent Skapare.
2 I värld som denna har inte bara livsformer uppstått utan även medvetande. Vi skulle inte alls vänta oss något sådant, rationellt sett, om det inte fanns en intelligent medveten och personlig gud. När det nu finns för handen saknar vi en god förklaring om inte Gud finns. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". Den enklaste rationella förklaringen finns redan till hands i ett välkänt argument: Gud finns.
3 I denna värld finner vi moraliskt ansvar och lidande. Lidandet blir inte meningslöst eftersom det ofta är en konsekvens av dåligt ansvar under en frihet som i sig är god. Ansvar i sig är alltså något vi uppfattar som gott. Dessutom kan lidandet, som inte i sig är gott, leda oss till en djupare förståelse av det mänskliga livet, vilket är något gott som vi kan se och beskriva, eftersom det äger rum i vår värld. Vi har faktiskt enorma möjligheter att växa genom dessa situationer som ger oss lidande. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". En bättre förklaring är en levande Gud som ger oss moralisk och andlig utveckling genom allt som sker.
4 I en värld där så mycket lidande finns som i denna, skulle vi, om Gud fanns, vänta oss att Han blev människa och tog på sig vårt lidande, eftersom kärleken i sin högsta form gestaltar sig så för oss rationella människor. Långt innan Jesusbarnet föddes, förväntade sig många tänkande människor att något sådant skulle ske. Därför är det inte orimligt att det också skedde i Palestina för tvåtusen år sedan. När hedningen ser oss fira jul kan han, om han har en hjärna, tänka sig att det finns en logik i detta: en god gud älskar sin värld så att han sänder sig själv att dela smärtan och skönheten i det mänskliga livet. Och på så sätt befriar den som tror och tar emot kärleken. Om man uppmanar någon annan att gå ut i kriget för att försvara oss bör man själv också göra det om man kan. Om vi inte kan ta oss ur våra synder av egen kraft förväntar vi oss att den gud som kan förlåta oss faktiskt också gör det.
Den välvillige hedningen går artigt med på allt detta men tillfogar: Ok men en kille som uppstår till påsk kan vi väl ändå inte köpa?
Så vi genmäler älskvärt:
5 Om det inte finns en gud är det högst osannolikt att en person uppstår från döden på detta sätt. Men om det finns goda skäl för en gud finns genast en högre sannolikhet att detta undantag från vanliga naturlagar faktiskt kan äga rum. Det är fullständigt naturligt och enkelt för en allsmäktig person att inför något viktigt låta ett förlopp avvika från regelbundna lagar. Och något viktigt fanns ju förhanden: att som människa låta sig födas, lida och dö för oss människor och därigenom ge oss ett uppståndet nytt liv.
Om en god gud nu gör detta en enda gång kan vi förvänta oss att han också låter oss få den informationen på ett sätt som vi tydligt erfar, gärna på ett sensationellt sätt som skakar om oss och som vi måste ta ställning till, inte bara säga: "det är bara så". Det finns ett sådant fall i historien.
Som grädden på moset har vi vittnesempiriska fakta. Historiska rapporter om att flera hundra människor som sett en uppstånden Jesus gör det sannolikt rent historiskt att det också skedde. Det finns inget mer vägande skäl att tro motsatsen. Även judar som inte trodde att Messias hade kommit, rapporterade om en tom grav. Många som sett den uppståndne dog för sanningen i den erfarenheten, vilket ger starkt vittnesempiriskt stöd för antagandet.
Så där kan vi resonera och den sympatiske hedningen ser att allt sitter ihop, dummare än han inte. Men problemet är förstås att man måste förstå de enskilda delarna i detta resonemang. Folk glömmer dessutom rätt snabbt vad vi sa, det händer så mycket annat, sporten, ekonomin, kändisarna. Och kanske det freudianska överjaget inser hur jobbigt det blir om det är sant...så vi förstår åter igen inte.
Varför tror ni på sagor? Jo du förstår att.....
Ibland efterfrågas en rationell förklaring, det är inte bara feghet. Då ska vi väl vara hjälpsamma.
1 I en värld som denna ser vi en komplex ordning i tid och rum. Om det inte finns en gud saknar vi en god förklaring till detta kosmos. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". Nu finns det en enkel, ja den enklaste, förklaring i en intelligent Skapare.
2 I värld som denna har inte bara livsformer uppstått utan även medvetande. Vi skulle inte alls vänta oss något sådant, rationellt sett, om det inte fanns en intelligent medveten och personlig gud. När det nu finns för handen saknar vi en god förklaring om inte Gud finns. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". Den enklaste rationella förklaringen finns redan till hands i ett välkänt argument: Gud finns.
3 I denna värld finner vi moraliskt ansvar och lidande. Lidandet blir inte meningslöst eftersom det ofta är en konsekvens av dåligt ansvar under en frihet som i sig är god. Ansvar i sig är alltså något vi uppfattar som gott. Dessutom kan lidandet, som inte i sig är gott, leda oss till en djupare förståelse av det mänskliga livet, vilket är något gott som vi kan se och beskriva, eftersom det äger rum i vår värld. Vi har faktiskt enorma möjligheter att växa genom dessa situationer som ger oss lidande. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". En bättre förklaring är en levande Gud som ger oss moralisk och andlig utveckling genom allt som sker.
4 I en värld där så mycket lidande finns som i denna, skulle vi, om Gud fanns, vänta oss att Han blev människa och tog på sig vårt lidande, eftersom kärleken i sin högsta form gestaltar sig så för oss rationella människor. Långt innan Jesusbarnet föddes, förväntade sig många tänkande människor att något sådant skulle ske. Därför är det inte orimligt att det också skedde i Palestina för tvåtusen år sedan. När hedningen ser oss fira jul kan han, om han har en hjärna, tänka sig att det finns en logik i detta: en god gud älskar sin värld så att han sänder sig själv att dela smärtan och skönheten i det mänskliga livet. Och på så sätt befriar den som tror och tar emot kärleken. Om man uppmanar någon annan att gå ut i kriget för att försvara oss bör man själv också göra det om man kan. Om vi inte kan ta oss ur våra synder av egen kraft förväntar vi oss att den gud som kan förlåta oss faktiskt också gör det.
Den välvillige hedningen går artigt med på allt detta men tillfogar: Ok men en kille som uppstår till påsk kan vi väl ändå inte köpa?
Så vi genmäler älskvärt:
5 Om det inte finns en gud är det högst osannolikt att en person uppstår från döden på detta sätt. Men om det finns goda skäl för en gud finns genast en högre sannolikhet att detta undantag från vanliga naturlagar faktiskt kan äga rum. Det är fullständigt naturligt och enkelt för en allsmäktig person att inför något viktigt låta ett förlopp avvika från regelbundna lagar. Och något viktigt fanns ju förhanden: att som människa låta sig födas, lida och dö för oss människor och därigenom ge oss ett uppståndet nytt liv.
Om en god gud nu gör detta en enda gång kan vi förvänta oss att han också låter oss få den informationen på ett sätt som vi tydligt erfar, gärna på ett sensationellt sätt som skakar om oss och som vi måste ta ställning till, inte bara säga: "det är bara så". Det finns ett sådant fall i historien.
Som grädden på moset har vi vittnesempiriska fakta. Historiska rapporter om att flera hundra människor som sett en uppstånden Jesus gör det sannolikt rent historiskt att det också skedde. Det finns inget mer vägande skäl att tro motsatsen. Även judar som inte trodde att Messias hade kommit, rapporterade om en tom grav. Många som sett den uppståndne dog för sanningen i den erfarenheten, vilket ger starkt vittnesempiriskt stöd för antagandet.
Så där kan vi resonera och den sympatiske hedningen ser att allt sitter ihop, dummare än han inte. Men problemet är förstås att man måste förstå de enskilda delarna i detta resonemang. Folk glömmer dessutom rätt snabbt vad vi sa, det händer så mycket annat, sporten, ekonomin, kändisarna. Och kanske det freudianska överjaget inser hur jobbigt det blir om det är sant...så vi förstår åter igen inte.
Varför tror ni på sagor? Jo du förstår att.....
tisdag, december 23, 2008
Medicin mot känslan av ovärdighet
- Jag blir kränkt av kyrkans hierarki, jag känner mig ovärdig inför denna mäktiga institution, och därmed ovärdig inför dess sakrament, känner mig ovärdig i bikten som jag inte vill gå till, känner mig ovärdig inför alla helgon vi ser upp till. Och jag fylls av vrede. Det är systemet som gör mig ovärdig!
Har ni hör det förut?
Det finns en ideologisk rörelse emot alla hierarkier, all auktoritet, all kyrklig makt. I C.W. Graves och senare Don Becks termer är det i den gröna värderingsnivåns fundamentalism som denna reaktion återfinns. En bra (humoristisk?) skildring av detta finns i Ken Wilbers roman Boomeritis. Det är 60-talets förvirring där egocentrisk världsbild får kläder av att vara mångkulturell och tolerant och där ingen från kränka någon annan med antyda om hierarkier av något slag.
Även inom katolska kyrkan finns denna intoleranta "tolerans" rätt spridd idag. På 60-talet blev det kränkande att kyrkan la sig i vad vi gjorde i sängkammaren och detta ledde till abortlagstiftningen - det är kränkande att kyrkan lägger sig i vad kvinnan gör med barnet i min mage. Och så får vi katoliker som vill "kunna välja fritt" att avsluta graviditeter och därmed effektivt kunna kränka en möjlighet till liv. "These well-educated Catholics" skriver en bloggare "have gone on to occupy influential positions in education, the media, politics, and even the Church, where they have been able to spread their so-called loyal dissent..." En svensk biskop skrev: "I bibeln finns inget förbud mot abort, men kärleksbudet finns och det skall tillämpas... Att nu från kristet håll slå vakt om en övergiven princip, en princip som driver till kärlekslöshet och orimligheter, det är att svika."
Var hittar vi medicin mot boomeritis eller "loyal dissent"? I norra Norrbotten?
Hos Lars Levi Laestadius, i hans julpredikan från 4 söndagen i advent 1858, finner vi en stram och rejäl behandling av ovärdighet, norrländskt frisk och sund som ett kalfjäll. Det finns två former av ovärdighetskänsla säger psykologen Laestadius. Jakob har den rätta.
Jakob säger: "Jag är ovärdig till all den armhärtighet och all den trohet som du har gjort med din tjänare". (1 Mos 32:10) Han är i nöd och trångmål för sin border Esaus skull, som kommer emot honom med fyra hundra beväpnade män. Han känner sin ovärdighet när han betänker hur stor välsignelse han hade fått av Gud både till kropp och själ. Döden kommer honom nära när Esaus hotar att görgöra honom. Under denna ovrädighetwskönsla brottas Jakob en hel natt med Gud - eller med Messias som moderna messianister tänker sig det.
Dt är rimligt, säger Laestadius, att tänka om Jakobs själstillstånd att han fick den rätta ovärdighetskänslan för det första därför att döden kom honom nära och för det andra därför att han kände och bekände hur stor nåd som hade vederfarits honom. Både känsla av ovärdighet och känsla av nåd får rum i samma människas hjärta, där den rätta ovärdihgeshänsla finns.
Men den falska ovärdighetskänslan och nådens kännedom får inte rum i ett och samma hjärta, tillägger han. Är det denna falska ovärdighet 60-talets syftar på i sin ängslan för att kränkas av kyrkans hierarki? En släkting berättar om en troende italiensk invandrare till Sverige: det bästa är att få leva i ett nytt land där inte den katolska kyrkan genom sin blotta existens kränker individens frihet att få bestämma sitt liv.
Alla GT's heliga har haft en rätt ovärdighetskönsla som är en verkan av Guds Ande men i vår postmoderna tid vill en falsk ovärdighetskänsla förekomma hos många intellektuella och liberala kristna, vilket är en verkan av egenrättfärdigheten enligt Laestadius. Den rätta ovärdighetskänslan driver inte bort från Gud utan den påskynda de botfärdiga till Gud. Den falska ovärdigheten driver bort från Gud, förhindrar deltagande i sakramenten och driver några att kräva rättigheten att "fritt få välja" sexualitet, abort och eutanasi och det sjukaste av allt, en "könsneutral" människosyn.
Under den falska ovärdigheten ligger ett förfärligt högmod som visar att hjärtat inte är förkrossat. Ja själva idén om "det förkrossade hjärtat" är väl en kränkning redan det. Huga så knäckande.
Ändå är det en fin julpredikan för 2008 liksom det var för 1858: vi må tro att den store Stridshjälten som har besegrat helvetet och döden, ännu förmår frälsa våra själar så att vreden över alla kränkningar och hierarkier förvandlas till kärlek, så att de arga (om än lojala) kan gråta igen av tacksamhet liksom hedningen Esau fick gråta vid sin broders hals - fast han med stor vrede och grymhet gått åstad för att förgöra sin broder.
Har ni hör det förut?
Det finns en ideologisk rörelse emot alla hierarkier, all auktoritet, all kyrklig makt. I C.W. Graves och senare Don Becks termer är det i den gröna värderingsnivåns fundamentalism som denna reaktion återfinns. En bra (humoristisk?) skildring av detta finns i Ken Wilbers roman Boomeritis. Det är 60-talets förvirring där egocentrisk världsbild får kläder av att vara mångkulturell och tolerant och där ingen från kränka någon annan med antyda om hierarkier av något slag.
Även inom katolska kyrkan finns denna intoleranta "tolerans" rätt spridd idag. På 60-talet blev det kränkande att kyrkan la sig i vad vi gjorde i sängkammaren och detta ledde till abortlagstiftningen - det är kränkande att kyrkan lägger sig i vad kvinnan gör med barnet i min mage. Och så får vi katoliker som vill "kunna välja fritt" att avsluta graviditeter och därmed effektivt kunna kränka en möjlighet till liv. "These well-educated Catholics" skriver en bloggare "have gone on to occupy influential positions in education, the media, politics, and even the Church, where they have been able to spread their so-called loyal dissent..." En svensk biskop skrev: "I bibeln finns inget förbud mot abort, men kärleksbudet finns och det skall tillämpas... Att nu från kristet håll slå vakt om en övergiven princip, en princip som driver till kärlekslöshet och orimligheter, det är att svika."
Var hittar vi medicin mot boomeritis eller "loyal dissent"? I norra Norrbotten?
Hos Lars Levi Laestadius, i hans julpredikan från 4 söndagen i advent 1858, finner vi en stram och rejäl behandling av ovärdighet, norrländskt frisk och sund som ett kalfjäll. Det finns två former av ovärdighetskänsla säger psykologen Laestadius. Jakob har den rätta.
Jakob säger: "Jag är ovärdig till all den armhärtighet och all den trohet som du har gjort med din tjänare". (1 Mos 32:10) Han är i nöd och trångmål för sin border Esaus skull, som kommer emot honom med fyra hundra beväpnade män. Han känner sin ovärdighet när han betänker hur stor välsignelse han hade fått av Gud både till kropp och själ. Döden kommer honom nära när Esaus hotar att görgöra honom. Under denna ovrädighetwskönsla brottas Jakob en hel natt med Gud - eller med Messias som moderna messianister tänker sig det.
Dt är rimligt, säger Laestadius, att tänka om Jakobs själstillstånd att han fick den rätta ovärdighetskänslan för det första därför att döden kom honom nära och för det andra därför att han kände och bekände hur stor nåd som hade vederfarits honom. Både känsla av ovärdighet och känsla av nåd får rum i samma människas hjärta, där den rätta ovärdihgeshänsla finns.
Men den falska ovärdighetskänslan och nådens kännedom får inte rum i ett och samma hjärta, tillägger han. Är det denna falska ovärdighet 60-talets syftar på i sin ängslan för att kränkas av kyrkans hierarki? En släkting berättar om en troende italiensk invandrare till Sverige: det bästa är att få leva i ett nytt land där inte den katolska kyrkan genom sin blotta existens kränker individens frihet att få bestämma sitt liv.
Alla GT's heliga har haft en rätt ovärdighetskönsla som är en verkan av Guds Ande men i vår postmoderna tid vill en falsk ovärdighetskänsla förekomma hos många intellektuella och liberala kristna, vilket är en verkan av egenrättfärdigheten enligt Laestadius. Den rätta ovärdighetskänslan driver inte bort från Gud utan den påskynda de botfärdiga till Gud. Den falska ovärdigheten driver bort från Gud, förhindrar deltagande i sakramenten och driver några att kräva rättigheten att "fritt få välja" sexualitet, abort och eutanasi och det sjukaste av allt, en "könsneutral" människosyn.
Under den falska ovärdigheten ligger ett förfärligt högmod som visar att hjärtat inte är förkrossat. Ja själva idén om "det förkrossade hjärtat" är väl en kränkning redan det. Huga så knäckande.
Ändå är det en fin julpredikan för 2008 liksom det var för 1858: vi må tro att den store Stridshjälten som har besegrat helvetet och döden, ännu förmår frälsa våra själar så att vreden över alla kränkningar och hierarkier förvandlas till kärlek, så att de arga (om än lojala) kan gråta igen av tacksamhet liksom hedningen Esau fick gråta vid sin broders hals - fast han med stor vrede och grymhet gått åstad för att förgöra sin broder.
söndag, december 21, 2008
Att läsa bibeln som en häst tuggar havre
I Sven Lidmans "Såsom genom eld" har en hamnbuse vid namn Karlsson blivit hastigt omvänd och vittnar bland sina kamrater, arbetar med nattmissionen i staden inom broarna och läser bibeln som en häst tuggar havre.
- Välsignad vare broder Karlsson i Jesu dyra namn, säger en fattig och from kvinna om hamnbusen. Som en häst tuggar havre, så skulle också du läsa din bibel och kraften skulle fylla dig!
Hur läser vi bibeln? De allra flesta har en förhandsinställning. Den bestämmer vad de ser i texterna. Krister Stendahl berättar hur han började med principen: det handlar om mig (se hans Harvard-artikel). Origines - en bra guide till bibelläsning i vår bokstavliga tid - hade en föreställning om att den värdefullaste kunskapen finns i Kristus. Denna kunskap kan läsas ut ur de bibliska skrifterna. Min Jesus, min Frälsare, min Herre säger Origines om Kristus. Det är hans förhandinställning.
Jag kan tänka mig att Origines, liksom hamnbusen Karlsson, faktiskt läser bibeln som en häst tuggar havre - med sin förhandsinställning och med den alexandriska läsartens karaktäristika. Han är öppen och intresserad av matematik och filosofi och alla de vetenskaper som är rationellt grundade. Han är mycket intresserad av språkvetenskap, särskilt jämförande sådan. Han är hermeneutiker av hög klass. Men den högsta kunskapen finns i Kristus.
Hur hittar man den kunskapen? frågar vi Origines. Jo genom att läsa andligt och allegoriskt snarare än bokstavligt.
Men blir inte det bildat hedniskt, alexandrinsk, akademiskt och väldigt högtflygande? Kan det vara något för Lidmans hamnbuse?
Nej men det kräver kunskap, arbete och framför allt avvisande av gnostiska fantasier som var legio i Origines samtid. Och förresten i vår tid också - tänk bara på det nyss visade reportaget kring Judas-evangeliet. Var kanske ändå Jesu kropp en skenkropp?
Origines räddade bibeln och bibelläsningen på två sätt: dels från de gnostiska fantasierna, dels från det bokstavliga läsesättet som ju i alla tider passar gycklarna, de som njuter av att driva med de som älskar Ordet. Som en sorglös studentska sa: Tror du verkligen att Eva sprang omkring där naken i trädgården? Är du knäpp?
Origines lär oss tugga havre med hästens sunda empiriska inställning: vi behöver näringen.
- Välsignad vare broder Karlsson i Jesu dyra namn, säger en fattig och from kvinna om hamnbusen. Som en häst tuggar havre, så skulle också du läsa din bibel och kraften skulle fylla dig!
Hur läser vi bibeln? De allra flesta har en förhandsinställning. Den bestämmer vad de ser i texterna. Krister Stendahl berättar hur han började med principen: det handlar om mig (se hans Harvard-artikel). Origines - en bra guide till bibelläsning i vår bokstavliga tid - hade en föreställning om att den värdefullaste kunskapen finns i Kristus. Denna kunskap kan läsas ut ur de bibliska skrifterna. Min Jesus, min Frälsare, min Herre säger Origines om Kristus. Det är hans förhandinställning.
Jag kan tänka mig att Origines, liksom hamnbusen Karlsson, faktiskt läser bibeln som en häst tuggar havre - med sin förhandsinställning och med den alexandriska läsartens karaktäristika. Han är öppen och intresserad av matematik och filosofi och alla de vetenskaper som är rationellt grundade. Han är mycket intresserad av språkvetenskap, särskilt jämförande sådan. Han är hermeneutiker av hög klass. Men den högsta kunskapen finns i Kristus.
Hur hittar man den kunskapen? frågar vi Origines. Jo genom att läsa andligt och allegoriskt snarare än bokstavligt.
Men blir inte det bildat hedniskt, alexandrinsk, akademiskt och väldigt högtflygande? Kan det vara något för Lidmans hamnbuse?
Nej men det kräver kunskap, arbete och framför allt avvisande av gnostiska fantasier som var legio i Origines samtid. Och förresten i vår tid också - tänk bara på det nyss visade reportaget kring Judas-evangeliet. Var kanske ändå Jesu kropp en skenkropp?
Origines räddade bibeln och bibelläsningen på två sätt: dels från de gnostiska fantasierna, dels från det bokstavliga läsesättet som ju i alla tider passar gycklarna, de som njuter av att driva med de som älskar Ordet. Som en sorglös studentska sa: Tror du verkligen att Eva sprang omkring där naken i trädgården? Är du knäpp?
Origines lär oss tugga havre med hästens sunda empiriska inställning: vi behöver näringen.
onsdag, december 17, 2008
Språket och Europas rötter
Språkfilosofi är alltid intressant. När en elev råkar heta Nitsche lägger han sig genast till med "språket är alltid vilseledande" i sin msn-signatur. "Det är ju kung!" säger han förtjust vid förfrågan. Ja, språkfilosofi är kung.
Vad språket gör med oss, vad vi gör med språket. När Benedikt XVI håller ett föredrag i Paris den 12 september i år 2008 så betonar han intimiteten mellan eskatologi och grammatik, mellan att söka Gud och söka sanningen: quarere Deum. Väldigt modernt och väldigt språkfilosofiskt. I begynnelsen var Ordet. Detta ord är Kristus och strax firar vi Kristmässa igen. Språket igen. Grammatiken och teologin ligger nära varandra.
Benedikts föredrag handlar om Europas rötter. Var finns de?
De finns huvudsakligen i de kristna klostren. Där börjar Europa tänka. Kärleken till Gud går hand i hand med kärleken till språket, läsningen, till bibliotek - "L'amour des lettre et le désir de Dieu" som en boktitel av Jeas Leclercq uttrycker det.
Det är så roande att Benedikt XVI mitt i ett hypersekulariserat Paris står och talar om klostren, och platsen är väl vald: Collège des Bernardins som byggdes av elever till St Bernard. Om det är något Paris och Europa inte har så är det den frid som St Bernards klosterregel ville skapa. En stor del av ofriden hänger samman med hanteringen av invandringen. Under klostrens utveckling pågick stora folkvandringsrörelser i Europa och det viktiga var inte nationell enhet utan enhet i Kristus.
Ora et labora - en grundregel för det ursprunliga tänkande Europa, som Benedikt tar upp. Den skiljer sig radikalt från grekiskt synsätt, där tänkaren inte sysslar med något så grovt som manuellt arbete. Även de många gnostiska sekter som gärna vill kalla sig kristna - tänk på det nyupptäckta Judasevangeliet - sysslar inte med kroppslighet utan söker komma ur det kroppsliga fängelset. Kristendomen är annorludna: ordet sark, det grekiska ordet för kropp, är så centralt för den tidiga kyrkan (tänk på Johannes 6)och kyrkofäderna. Gud skapar verkligen en god materiell värld - en gudomlig materialism om man vill. Svåra tankar för antikens filosofi. Gud blir också en verklig kropp. Huga så oandligt enligt alla gnostiker.
När skola och unversitet i Europa och Sverige äntligen förenar kärlek till språket med gudslängtan och äntligen sammanför ora et labora -- först då har vi återvänt till Europas sanna rötter. Dit måste vi förr eller senare. När sekulärkulturen ramlar isär står det gamla "quarere Deum" kvar som den djupaste källan i det kristna filosofiska Europa.
Vad språket gör med oss, vad vi gör med språket. När Benedikt XVI håller ett föredrag i Paris den 12 september i år 2008 så betonar han intimiteten mellan eskatologi och grammatik, mellan att söka Gud och söka sanningen: quarere Deum. Väldigt modernt och väldigt språkfilosofiskt. I begynnelsen var Ordet. Detta ord är Kristus och strax firar vi Kristmässa igen. Språket igen. Grammatiken och teologin ligger nära varandra.
Benedikts föredrag handlar om Europas rötter. Var finns de?
De finns huvudsakligen i de kristna klostren. Där börjar Europa tänka. Kärleken till Gud går hand i hand med kärleken till språket, läsningen, till bibliotek - "L'amour des lettre et le désir de Dieu" som en boktitel av Jeas Leclercq uttrycker det.
Det är så roande att Benedikt XVI mitt i ett hypersekulariserat Paris står och talar om klostren, och platsen är väl vald: Collège des Bernardins som byggdes av elever till St Bernard. Om det är något Paris och Europa inte har så är det den frid som St Bernards klosterregel ville skapa. En stor del av ofriden hänger samman med hanteringen av invandringen. Under klostrens utveckling pågick stora folkvandringsrörelser i Europa och det viktiga var inte nationell enhet utan enhet i Kristus.
Ora et labora - en grundregel för det ursprunliga tänkande Europa, som Benedikt tar upp. Den skiljer sig radikalt från grekiskt synsätt, där tänkaren inte sysslar med något så grovt som manuellt arbete. Även de många gnostiska sekter som gärna vill kalla sig kristna - tänk på det nyupptäckta Judasevangeliet - sysslar inte med kroppslighet utan söker komma ur det kroppsliga fängelset. Kristendomen är annorludna: ordet sark, det grekiska ordet för kropp, är så centralt för den tidiga kyrkan (tänk på Johannes 6)och kyrkofäderna. Gud skapar verkligen en god materiell värld - en gudomlig materialism om man vill. Svåra tankar för antikens filosofi. Gud blir också en verklig kropp. Huga så oandligt enligt alla gnostiker.
När skola och unversitet i Europa och Sverige äntligen förenar kärlek till språket med gudslängtan och äntligen sammanför ora et labora -- först då har vi återvänt till Europas sanna rötter. Dit måste vi förr eller senare. När sekulärkulturen ramlar isär står det gamla "quarere Deum" kvar som den djupaste källan i det kristna filosofiska Europa.
fredag, december 12, 2008
O Helga Natt i katakomberna
Över hela vårt land går skolungdomar i alla åldrar i kyrkorna och firar Lucia genom att under någon timme lyssna till kristna texter och se vitklädda flickor och pojkar i processioner som är uppenbart sakrala till sin karaktär.
De flesta är barn till sekulariserade föräldrar som på rak fråga skulle svara: "Nej vi är absolut inte troende". I religionsundervisningen som alla dessa ungdomar har i skolan ser vi en förkrossande ateistiskt eller agnostisk majoritet. De få kristna verkar lite efterblivna.
Men i gryningens vintermörker sitter alla i kyrkan, tysta, beskedliga, och lyssnar till det kristna budskapet i en rad olika sånger, gamla och kända, nya och vackra, alla med samma budskap: Jesus är Messias, den vi väntat på, Jungfru Maria "vaggar själva himlen i sin famn" som en nyare melodi uttrycker det.
De "absolut inte troende" ungdomarna sitter i kyrkor där allt fler gamla Marior och Madonnor tagits fram, eftersom man vågar det i vår tid, där stora Damianus-kors hänger med den lidande Kristus, där kyrkofäderna kanske finns på bilder och reliefer uppe i taken, där altartavlorna inte alls är abstrakta och agnostiska utan direkt och kraftfullt kristna. De sitter i ett sakralt sammahang, i en symbolbyggnad där de själva definieras på ett alldeles speciellt sätt - det kristna sättet.
Fredrika Spindler talar om ett "smygkristet Sverige" där vi i själva verket är impregnerade av kristen teologi. Hur kan så många hundra ungdomar sitta i rörande stillhet och vaken uppmärksamhet i gryningsmörkret och till och med se gråtfärdiga ut när O Helga Natt spelas på en bländade trumpet och en stor kör faller ni, ja ni vet var...
Kommer att tänka på Gregorius Nanziansen, då han ser människan som tredelad - med samma struktur som kyrkobyggnaden. En ingångshall, ett nav och det heliga bakom ikonostasen, i tidiga kyrkan en gardin. Ute i hallen kan alla prata om "absolut inte troende", sen tystnar de när de går in i navet och deltar i mysterierna, ser de levande ljusen och hör sången och de heliga orden - de blir något annat än därute i hallen. Och i varje ungdoms hjärta, längst in, darrar det heliga som ingen kan tala om, som är så starkt och underbart att det måste hållas hemligt, trots att tåren hänger lite pinsamt när det är för vackert.
I en sekulär tid sätts det heliga i tryckkammare, det får inte komma ut, det måste gömmas. Det är egentligen en väldigt religiös tid, en undermedveten katakombtillvaro.
De flesta är barn till sekulariserade föräldrar som på rak fråga skulle svara: "Nej vi är absolut inte troende". I religionsundervisningen som alla dessa ungdomar har i skolan ser vi en förkrossande ateistiskt eller agnostisk majoritet. De få kristna verkar lite efterblivna.
Men i gryningens vintermörker sitter alla i kyrkan, tysta, beskedliga, och lyssnar till det kristna budskapet i en rad olika sånger, gamla och kända, nya och vackra, alla med samma budskap: Jesus är Messias, den vi väntat på, Jungfru Maria "vaggar själva himlen i sin famn" som en nyare melodi uttrycker det.
De "absolut inte troende" ungdomarna sitter i kyrkor där allt fler gamla Marior och Madonnor tagits fram, eftersom man vågar det i vår tid, där stora Damianus-kors hänger med den lidande Kristus, där kyrkofäderna kanske finns på bilder och reliefer uppe i taken, där altartavlorna inte alls är abstrakta och agnostiska utan direkt och kraftfullt kristna. De sitter i ett sakralt sammahang, i en symbolbyggnad där de själva definieras på ett alldeles speciellt sätt - det kristna sättet.
Fredrika Spindler talar om ett "smygkristet Sverige" där vi i själva verket är impregnerade av kristen teologi. Hur kan så många hundra ungdomar sitta i rörande stillhet och vaken uppmärksamhet i gryningsmörkret och till och med se gråtfärdiga ut när O Helga Natt spelas på en bländade trumpet och en stor kör faller ni, ja ni vet var...
Kommer att tänka på Gregorius Nanziansen, då han ser människan som tredelad - med samma struktur som kyrkobyggnaden. En ingångshall, ett nav och det heliga bakom ikonostasen, i tidiga kyrkan en gardin. Ute i hallen kan alla prata om "absolut inte troende", sen tystnar de när de går in i navet och deltar i mysterierna, ser de levande ljusen och hör sången och de heliga orden - de blir något annat än därute i hallen. Och i varje ungdoms hjärta, längst in, darrar det heliga som ingen kan tala om, som är så starkt och underbart att det måste hållas hemligt, trots att tåren hänger lite pinsamt när det är för vackert.
I en sekulär tid sätts det heliga i tryckkammare, det får inte komma ut, det måste gömmas. Det är egentligen en väldigt religiös tid, en undermedveten katakombtillvaro.
torsdag, december 11, 2008
Metanarrativen och de heliggörande episoderna
På sjuttiotalet fick vi lära oss vid akademin att "metanarrativen" var döda. Inga stora berättelser höll längre måttet utan kunde användas endast av personer med lust att förtrycka andra. Och den tiden var förbi när vi kunde "tro" någon sådan berättelse, något sådant "meta-narrativ". Och snart var det en fundamentalism av nytt slag som slog igenom inom kultureliten: du får inte tro ! Och om du ändå trillar dit så ska du skämmas lite men naturligtvis träda fram och beskriva det som skett med dig - gärna i någon tevesoffa.
Kanske det var bra med en dekonstruktion av falska motiv - lite som Laestadius gav sig på biskopar och präster med "död tro". För då kan de små berättelserna få liv i oss och orsaka jubel: Marie bebådelse, Jesu födelse, flykten till Egypten, händelsen i templet när Jesus var tolv år. Senare hans dop i Jordan, bröllopet i Kana, undervisningen längs vägarna i Palestina, händelsen på förklaringsberget....hela den underbara Rosenkransens bilder och episoder.
Heliggörande episoder kom istället för de stora mäktiga "metanarrativen" och det är alldeles fritt fram att tro på dem. Maranata !
Kanske det var bra med en dekonstruktion av falska motiv - lite som Laestadius gav sig på biskopar och präster med "död tro". För då kan de små berättelserna få liv i oss och orsaka jubel: Marie bebådelse, Jesu födelse, flykten till Egypten, händelsen i templet när Jesus var tolv år. Senare hans dop i Jordan, bröllopet i Kana, undervisningen längs vägarna i Palestina, händelsen på förklaringsberget....hela den underbara Rosenkransens bilder och episoder.
Heliggörande episoder kom istället för de stora mäktiga "metanarrativen" och det är alldeles fritt fram att tro på dem. Maranata !
tisdag, december 09, 2008
Personen som vill tala med oss
Kosmos är en Person som vill tala med oss, skrev Hjalmar Sundén på sin tid. Det är så sant som det är sagt. Det är lusfyllt att se reaktionerna hos mången elev som för första gången inser vad de orden betyder.
I rättningen av en lång uppsats om gudsbevis möter jag en 20-årig flicka som "just lämnat kristendomen bakom sig". Hon utforskar gudsbevisen från Anselm och framåt för att se om hon kan hitta Gud utan kopplingar till den kristendom hon vuxit upp i. Hon har alltså hört bibliskt tal sedan barndomen. Och beslutat lämna detta bakom sig. Jag kommer att tänka på Owe Wikströms tidiga undersökning av svensk skönlitteratur - orden som stänger och orden som öppnar. Den här studenten söker sig ur trånga svenska ord till öppnande skolastik. Själen mår bra därvid, andas katolsk luft. Man önskar detsamma åt så många Guds "barnbarn" som finns i vårt land, ofta poeter och författare som får priser och kämpar på men aldrig lyckas komma ut till Stor Kristendom; de blir kvar i "mitt intressanta liv". Om de ändå kunde snubbla på Hjalmar Sundéns enkla ord.
För min forskande elev blev det djupt betydelsfullt att kosmos är en Person som vill tala med henne - genom medeltida gudsbevis!
I rättningen av en lång uppsats om gudsbevis möter jag en 20-årig flicka som "just lämnat kristendomen bakom sig". Hon utforskar gudsbevisen från Anselm och framåt för att se om hon kan hitta Gud utan kopplingar till den kristendom hon vuxit upp i. Hon har alltså hört bibliskt tal sedan barndomen. Och beslutat lämna detta bakom sig. Jag kommer att tänka på Owe Wikströms tidiga undersökning av svensk skönlitteratur - orden som stänger och orden som öppnar. Den här studenten söker sig ur trånga svenska ord till öppnande skolastik. Själen mår bra därvid, andas katolsk luft. Man önskar detsamma åt så många Guds "barnbarn" som finns i vårt land, ofta poeter och författare som får priser och kämpar på men aldrig lyckas komma ut till Stor Kristendom; de blir kvar i "mitt intressanta liv". Om de ändå kunde snubbla på Hjalmar Sundéns enkla ord.
För min forskande elev blev det djupt betydelsfullt att kosmos är en Person som vill tala med henne - genom medeltida gudsbevis!
måndag, december 01, 2008
Guds placebo
Undersökningar av engelska småstäder visar att kyrkans kristendom går tillbaka under hela 90-talet och holistisk spiritualitet går starkt framåt. Folk mår bättre av det stora smörgåsbordet New Age och Healing och olika kognitiva varianter av häftigt tänkande.
Är allt detta, som Martin Ingvar säger i ett teveprogram, en placebo-effekt? Folk mår så bra av zon-terapi och chakrabehandling.
Får mig att tänka på raderna Ära vare Gud i höjden och frid på jorden åt de som har Hans Välbehag (eller liknande översättning). Välbehag - placer - placebo. Just det.
Guds nåd är den Stora Placebo, den komplicerade process som Martin Ingvar tycker vi ska forska mer på, den process som de facto gör oss lyckligare, friskare, friare.
För naturligtvis, kan man tycka, använder sig Gud av vår kropp och vårt psyke. Varför blir man annars så hiskeligt glad när man slår upp dagens läsning?! Nästan varje gång ger Bibelordet en stark dos helig placebo.
Är allt detta, som Martin Ingvar säger i ett teveprogram, en placebo-effekt? Folk mår så bra av zon-terapi och chakrabehandling.
Får mig att tänka på raderna Ära vare Gud i höjden och frid på jorden åt de som har Hans Välbehag (eller liknande översättning). Välbehag - placer - placebo. Just det.
Guds nåd är den Stora Placebo, den komplicerade process som Martin Ingvar tycker vi ska forska mer på, den process som de facto gör oss lyckligare, friskare, friare.
För naturligtvis, kan man tycka, använder sig Gud av vår kropp och vårt psyke. Varför blir man annars så hiskeligt glad när man slår upp dagens läsning?! Nästan varje gång ger Bibelordet en stark dos helig placebo.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)