En rätt så katolsk blogg...

Skönhetens religion

2012-01-06T11:56:00.001+01:00

"Oförmåga att förstå religionens kraft är oförmåga att förstå den moderna världen" lär Tony Blair ha sagt.

Jag brukar rekommendera elever att se en scen i filmen "The Reader" där konduktören Hanna (spelad av Kate Winslet) sitter i en sommarkyrka och gråter av en helt överväldigande glädje medan en barnkör tränar och hennes unge pojkvän på avstånd förundras över hejdlösheten i hennes glädjegråt.

Så överrumplar oss Guds skönhet, ibland fullständigt utan all förvarning.

Religion är det vackraste, starkaste och varmaste en ynklig människa kan känna och vara. Men detta kommer inte att vara uppenbart för mediakulturen och "den säkra hopen" som Laestadius uttrycker det, förrän den glättiga krampen hos den sekulära fundamentalismen och den exklusiva humanismen börjar släppa - den dagen, den dagen, när får vi se den dagen?

Och så sjunger vi: SKINGRA, GUD, ALL TVIVLETS DIMMA, / låt mig ljus i Ljuset se. / Låt i tron mig få förnimma, / att blott du kan frälsning ge.

Eller som John F. Haught skriver i en uppsats om religionens framtid:

"I en postdarwinistisk värld kan våra moraliska liv finna en trygg grundval och religionen gå en ny framtid till mötes, om vi bara sätter dem samman med universums egen målmedvetna strävan efter ökad skönhet."

Innanför

2012-01-06T11:55:00.000+01:00

Att vara innanför innebär alltid en frestelse och en fara. "Jag älskar Gud men skulle aldrig tro på en kyrka". Eller "Det är ju i naturen man ser Guds majestät. Inte innanför en klostermur!" Eller "Det gudomliga finns, men absolut inte i organiserade religioner!"

Varianterna är många. C.S. Lewis ville i sin "Mere Christianity" undvika denominationer. Sådana skapar endast splittringar och dem har vi nog av. Låt oss tänka på den stora hallen i ett hus. Vi samlas i hallen. De många olika rummen bryr vi oss inte om just nu. Låt oss se vad vi kan ha gemensamt i samlingshallen.

Men "hallteorin" fungerar inte. För det är där "inne" jag kommer hem.

På Norra Berget i Sundsvall finns ett café som heter Gesällen. Det ligger inte vid en strålande utsikt över staden och bergen och havet, det är inte modernt med internet och 50 sorters kaffe. Det är en enkel liten stuga längs vägen, byggd för länge sedan som en liten fäbod med förstuga, mjölkrum (kök) och sal (indelat i tre små rum). Efter en promenad längs bergets storslagna utsikt då man kunnat beskåda Guds majestät i bergen och havet och människors väl och ve i den lilla staden mellan bergen, återvänder man "in" på Gesällen för att vila, få kaffeslurken och vara hemma en stund. Idealiskt för andliga samtal med vännen, samtal om livet.

Detta "innanför" visar sig i de enkla vackra trägolven, vackra genom seklers bruk, timmerväggarna som behandlats med handyxor, möblerna med sin omsorg om det mänskliga, fiolen på väggen med sin glädje och dans men också sorg och tårar, de få skrifterna i bokhyllan med den Heliga i centrum, själva hjärtat i all litteratur, de enkla trasmattorna och de bärande stockarna i taket, den sprakade elden bredvid mitt bord - detta "innanför" är det vi menar med hem.

Ute i hallen är vi ännu inte hemma.

Julens glädje och våra barn

2011-12-19T19:56:00.002+01:00

Man har sångstund på biblioteket och barnen sitter i ring. Mammor och pappor sitter med. Barnen sjunger "När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå".

Då håller en mamma för öronen på sin flicka. Hon håller hårt och bestämt, sången ut. Detsamma händer senare när de sjunger Nu tändas tusen juleljus när andra versen börjar. Åter händer det i Stilla Natt efter de första raderna. Men när Räven raskar och Hej Tomtegubbar går igång är det ren glädje och inga öron hålls för. För att inte tala om Rudolf med röda mulen - nu är det jul!

En sinnebild, kan man tycka, för en hel kultur. Den sekulära kulturen. Den verkliga glädjen med jul - Välkommen hit till jorden Jesus, i signad juletid ! - får inte nämnas. Det är prästers indoktrinering och vi betackar oss för sådan auktoritära knep, inlagda i julens sånger.

Andra versen i sången var helt struken. Den lyder: "Dig Jesus vi behöva, du käre barnavän. Jag vill ej mer bedröva, med synder dig igen." Fullständigt otänkbart för den sekulära familjen. Barnen ska inte behöva höra sådant. De behöver julklappar och resor till fjällen. Och skulle Jesus vara en vän? Se på korstågen. Se hur prästerna skildras i The Midsomer Murders, den ena tokigare än den andre. Och inte är de kärleksfulla heller.

Jeanna Otherdal som försökte göra texten i Det strålar en stjärna lite så där halvsekulär och romantisk, börjar den andra versen så här: "Ty julen är härlig för stora och små". "För där ljuset är, där är det jul", avslutar hon slutversen. Vilket ljus? Det får heller inte sägas.

Johannes skriver - och kanske refererar Otherdal dit med sin slutrad - "Det budskap som Gud har gett oss att föra vidare till er är att Gud är ljus. Det finns inget mörker i honom. Om vi säger att vi är hans vänner, men fortsätter att leva i andligt mörker och i synd, så ljuger vi. Men om vi lever i Guds ljus, så som Kristus gör, har vi en underbar gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd."

Sekulär kultur vill ha vänlighet och behaglig julefrid, inte kristendom. Obehagligt att årets kalender fortfarande är så kristen. Och många sånger och symboler. Ja alla kyrkobyggnader påminner irriterande nog om denne man som är livet från Gud. Sekulär kultur har också en statistik: kring jul sker de flesta självmorden och de flesta skilsmässorna. Julen intensifierar den sekulära ensamheten och längtan efter verklig gemenskap.

Den kristne skulle kunna säga till mamman som höll för öronen på sitt barn för att skydda det från kristendom: ja julen handlar om denne man som är livet från Gud, som är ljuset i våra liv. Och dina barn kommer aldrig att dela julens verkliga gemenskap utan Jesus, som är det eviga livet. Och påsken handlar också om detta. Och pingsten också. Och många av helgdagarna året runt. Lucia är ett kristet helgon från Syrakusa, Lucia handlar om något ! Hallå!

Mamman som håller för öronen på sitt barn vill sitt barn väl. Hav tröst mamma, snart kommer den sekulära skolan. Då är det Transformers och Harry Potter som gäller och det håller gymnasiet ut....

Gy 11 och den klassiska litteraturen

2011-12-09T12:07:00.001+01:00

Det nya gymnasiet, GY11, trycker mer på den klassiska skönlitteraturen. Man betonar den stora litteraturens språkliga verkningsmedel - ovanligt bra för Skolverket! Den stora litteraturen verkar ännu för den som ger sig in i den. Tänk om den största klassikern, Bibeln, äntligen får en mer central plats? Eller är det för tidigt?

Och verkningsmedlen - tänk om vi kan gå in på ordens livsavgörande verkningsmedel i skolan i framtiden, försöka se vilka ord som i sanning verkar inom oss, och kunna lägga åt sidan den massvåg av struntlitteratur som väller in i bokaffärerna och all den "information" som dränker pärlorna bland orden. Tänk att eleverna lär sig vaska fram de starka orden, de som direkt tilltalar hjärtats längtan efter den Älskade, orden utan tid. Vissa av dessa ord lyser varmt, andra avskräcker, åter andra binder samman, somliga är bittra men nödvändiga, ja vissa splittrar och manar till strid - men de yttersta orden gör enhet och försoning.

Den kanske största svenska klassikern är Birgitta av Vadstena, ett urval av hennes Revelationes borde vara obligatorisk kanon för varje tonåring. Men Birgitta har dessutom en modern uppfattning om språket och ordens naturliga och övernaturliga verkningsmedel:

"Du kan med största säkerhet veta att varje skrivet ord däri hörrör från mig och har sin egen kraft och verkan, liksom dyrbara stenar i världen har sina naturliga krafter: sålunda utövar magneten sin dragningskraft på järnet, andra stenar maler korn och förvandlar det till mjöl, andra förvandlas till mrubruk som har kraft att förbinda andra stenar, andra slipar järn; och på det sättet har varje slags sten sin kraft. Likaså har varje ord, som härrör från mig, sina krafter , och de står alla med evig fägrinrg i himlen, strålande inför hela min hummelska härskara såsom de dyrbaraste stenar med den skönaste färg i det klaraste guld. Och var och en som är i himmelen känner den särskilda kraften hos dem alla."

Albert den Store

2011-11-15T20:48:00.002+01:00

Idag den 15 november firar vi katoliker - om vi så vill - Albert den Store. Han var både teolog och mystiker, både politisk diplomat och universitetslärare med stor naturvetenskaplig kunskap. Han var ofta på resande fot mellan platser där han behövde medla mellan stridande. Kyrkan var långt ifrån enad och Albert den Store var en eftersökt diplomat och enhetsskapare. Han är av en av kyrkans största lärare. Thomas Aquinas var hans elev.

Men störst var han i sin mystik. För vår tid är han troligen obegriplig och han skulle säkerligen kallat många av vår moderna katekeser för fantasier. Att vara hos Gud är att lämna allt som föreställningarna ger oss. Att möta Jesus är att lämna den värld som skapas av våra sinnen och våra mentala föreställningar. I det korta verket "De Adhaerendo Deo", kanske "Om att tillhöra Gud" på svenska" mejslar Albert den Store fram en levande mystik för den kristne. Den finns att lyssna till på Librivox.org där den engelska titeln är On Clinging to God.

Gud är det enklaste av alla objekt, säger Albert den Store. Att vara hos denna Enkelhet innebär att lämna alla yttre intryck och inre föreställningar. Först då är Jesus vägen, sanningen och livet.

Icke-dualiteten kommenterad

2011-08-25T14:51:00.002+02:00

Elever sänder länkar på alltfler icke-dualister, ofta i korta klipp på youtube.com och ofta unga passionerade kvinnor. Det är en intressant tankerörelse, inte riktigt New Age, inte riktigt österländsk spiritualitet, inte riktigt befriande psykoterapi. Allt de säger finns hos kyrkofäderna och ökenfäderna, det är som en modernisering av Philokalia, minus kristen teologisk terminologi. Är det här barnbarnen till Paul Tillich?

Jag tog mig friheten att citera en nyckelparagraf av en av dem, Catherine Ingram (ur boken Passionate Presence) och lägga in parenteser med egna "gammalmodiga" kommentarer. Detta som svar till en elev som ville ha en kommentar. Ingram har just talat om hur vi fångas av filmer men ändå vet att vi endast sitter i en biograf. Bakom engagemanget är vi lugna. Hon fortsätter:

In a similar way there is a field of silent awareness containing all the events of our days.

(Ja, vår Skapare är medveten om allting som sker i Hans skapelse, allt vi gör sker i Hans Försyn).

Although we may sometimes be gripped by emotion or lost in a particular story

(t ex våra egna livsberättelser, särkilt de negativa händelserna, de prövningar som kommer från Herren),

there is throughout each of our dramas a deeper reality of silent presence.

(Guds närvaro såsom t ex Broder Lorens uppfattade den).

This is a silence of the heart rather than an imposed cessation of speech or acitivity

(Den enkelhet som t ex Albert den Store såg som kontemplationens mål).

It is a silence that is, we could say, the background of all activity.

(Guds möjliggörande av tillvaron, Hans Försyn).

We don’t need to find it because it is not lost.

(Men vi är i synden omedvetna om detta och behöver alltså vakna).

If this is so, why is there so much searching and craving?

(Berättelsen om syndafallet försöker gestalta ett svar).

Seeking is compelling

(frestelserna från själafienden är oemotståndligt starka)

because it produces a way for the mind to have a job.

(Ja, självrättfärdigheten dominerar världen)

It seems that we are almost genetically

(en senare natuvetenskaplig beskrivning)

programmed towards relentless mental occupation with desire and avoidance

(synden efter ätandet av kunskapens träd då vi får blygsel inför Gud),

a desperate squirming out of now. Perhaps nature

(Guds skapelse och salighetsordning)

has demanded that we keep on the move in order to stay alive

(Ja, vi behöver vakna för vi lever i syndens dagdröm),

but this is becoming detrimental to life

(Ja, synden är skadlig).

We have evolutionary

(sekundär biologisk term)

outgrown the usefulness of being in a prevailing state of fear and greed in order to compete and
survive.

(Världen fortsätter oförminskat att tävla, konkurrera för att överleva).

We can no longer afford it. It is driving us to disaster

(Ja, till klassisk förtappelse på grund av synden).

*****

Har ännu inte fått svar på denna hutlösa revisionism...

Det är fullbordat

2011-08-06T14:13:00.001+02:00

En mycket troende ung elev frågade mig, efter att jag undervisat om att vara kristen i gymnasiet, och särskilt om Rosenkransen (http://humlebo.nu/kristenigymnasiet.pdf): “Varför i all världen tjata så på Maria att hon ska be för oss när hon naturligtvis gör det hela tiden? Det är som att tvivla på att Jesus är uppstånden för oss!”

Och flickan har naturligtvis alldeles rätt. Vi har en tendens att repetera svårigheterna som om Jesus inte räddat oss och gett oss den helig Ande. Det är tryggare och mer sentimentalt att göra så och vi slipper leva trons liv som om allt var fullbordat.

Barnen ska säga sanningen åt oss som låtsas veta.....

Vakna i Guds hand

2011-08-06T14:11:00.001+02:00

På radion hör jag animerade diskussioner om American Catholic Council som hölls i Chicago den 10 juni. Och på sidor av Voice of the faithful, Call to Action och andra liknande förs många diskussioner om förnyelse av katolska kyrkan. Al Kresta gör sig rolig över dessa människor i sitt radioprogram "Al Kresta in the afternoon". Ett stort problem verkar vara att Matthew Fox ibland kallas fader eller reverend.

Skillnaderna påminner om solljusets olika brytningar och schatteringar på stugväggen denna blandväderssommar. De är många, skuggor och nyanser i all oändlighet. Solljuset är ett och detsamma. Vi har lånat dessa kläder av det ljus Jesus talade om och själv var. Våra variationer av rumtiden är sådana kläder. När vi prisar Gud häller vi tillbaka dem i ljuset.

Konflikter inom kyrkan påminner oss alltid om att ignorans är Guds fängelse. Kännandet av Honom är Gud palats. Vi sover (och förlöjligar varandra) i Guds undermedvetna och vaknar i Hans hand.

Vara Josef eller Jakob

2011-08-06T14:09:00.001+02:00

Det finns många sätt att använda GT. Ett är att vara gestalter som Josef. Var Josef! Och om du inte kan stå ut med friskheten hos Josef, var Jakob. Brottas med Gud om nätterna och slit i ditt arbete sju år i taget. Gråt och sakna och le mitt bland tårarna! Låtsas inte veta något du inte själv erfarit. Det finns en nödvändig död och Jesus, vår Herre, visar vägen till den. Att vara söndersmulad, att vara mark, vara grund. Då kan vildblommor växa upp ur marken.

Blodsteologi och revisionism

2011-08-06T13:59:00.003+02:00

För många år sen (1993 tror jag) gjorde Gavin Bryars en inspelning av en liten fras: "Jesus blood never failed me yet.. ..this one thing I know, that He loves me so..." och han lät denna fras, som en hemlös tiggare sjöng ute på Londons gator, gå runt i en harmonisering med allitfrån några få stråkar, till en stor blåsorkester och Tom Waits tjocka röst mot slutet av den långa inspelningen.

Vi lyssnade mycket på den när den kommit ut på cd och så småningom gick något djupare in i oss - blodsteologin. Alltså inte den pietistiska drypande och sentimentala utan en ren, enkel och kompromisslös teologi. Den som säger: "Det är fullbordat". Och namnet på en bok blev lite nytt för oss: Nya Testamentet. Någon har dött för gott och lämnat ett testamente, som Hebreerbrevet talar om. Det är redan gjort, testamentet har gått i verkställighet, det tillkommande goda är tillkommet, även om mer väntar.

Det fick förstås konsekvenser. Att leva i det gamla förbundet, det gamla testamentet, blir en dubbelmoral, en missuppfattning av Jesus - ofta med modernt teologiskt språk. Att vi över huvudtaget ska syssla med förhandling med nådgivandet blir absurt; eller be om något som redan är fullständigt givet. "Fader vår" är en bön relevant endast innan Jesus dött för oss, inte efter att han gjort det. Eller försöka följa en "nådeordning" som fastläggs av en mänsklig auktoritet. Som om inte endast en nådeordning gäller - den då Jesus fullbordar allt på korset. Fasansfulla perspektiv öppnade sig: all denna interpretation, all denna dogmutveckling, allt som John Henry Newman pratar om i An Essay on the Development of the Christian Doctrine, alla koncilier, alla "själsspeglar" som skrivits, all pastoral provinsialism.....återgång, revisionism.

Ofta svarade vi med Chestertons bild av en ö med stup ner mot klippor i havet. Vi spelar tennis däruppe på öns lilla vackra platå. Vi måste ha stängsel kring spelandet, annars fungerar inte spelet. Hmm....Det är något fel med den bilden.

Frege och relativisering

2011-08-06T13:46:00.002+02:00

Gottlob Frege genomförde på sin tid en tyst revolution som fick stora följder för europeiskt tänkande. Inom filosofin och teologin fick språket nu en avgörande betydelse. Inte många märkte att Frege låg bakom denna förändring. Hans torra grammatiska undersökningar gör inte mycket väsen av sig. Innebörden blev ett jordskred. Att ord, särskilt verb och substantiv, har sin hela existens inom ett språkligt system, betyder att allt vi "vet" eller "tror" hamnar i ett helt nytt perspektiv. Det är genom språket vissa verb, t ex älska, eller frälsa, eller befria, för att ta tre populära ord för de flesta människor, får sin speciella relationella innebörd - det behövs minst två poler emellan vilka verben ska agera sin betydelse. Någon älskar någon annan, annars tappar ordet sin betydelse. Någon befriar någon annan, annars saknar friheten någon djupare innebörd.

Men just denna egenskap hos språket att skapa hela meningen med det tänkta och sagda, är samtidigt en befrielse från en sorts metafysik och övertro som fortfarande spelar spratt för människor. Denna befrielse låter vänta på sig men Frege pekade i alla fall på vägen till den. Wittgenstein är väl den filosof som använt Freges grund allra effektivast. Andra har helt enkelt missuppfattat Frege, som t ex de många skolboksförfattarna i ämnet Filosofi som tror att kärnan i hans filosofi är att definiera fyra konstanter: "och", "eller", "om-så" och ekvivalens.

Många röster höjs idag för att varna för "relativismen" och det förblir oklart exakt vilken relativism det rör sig om. Påven Benedikt XVI talar ofta kritiskt om nutidens relativism men glömmer kanske den långt viktigare relativism som ligger i själva språket - att olika användare helt uppenbart relativiserar koncept redan i själva publicerandet av satser, vare sig det är enbart tankar eller skrivna eller talade satser. Just där är landsmannen Frege väl värd att studera. De konstanter och icke-relativa termer han finner är det endast inom ett språkligt system som i sig utgörs av handlingar, aktiviteter med konsekvenser och regulatirteter . När vi kommunicerar praktiserar vi genast en intentionell partikularisering och relativisering av språket. Inte minst Jesu bruk av centrala termer i den judiska miljön är nyskapande relativiserande händelser, unika för Mästaren. Att göra Fadern till ett konceptuellt absolut är främmande för honom. Jesus vinner i sitt språkspel genom handlingar utifrån en auktoritet som gör hans bruk av orden unika.

Sensationer och sensualism

2011-08-06T13:36:00.000+02:00

Jag har alltid fascinerats av Condillac's "Traité des Sensations", det verkar vara något magiskt med denna skapade människa som erfar en värld genom sina mycket begränsade sinnen och det verkar som om man kan tala om objektiva sensationer. Naturligtvis är det inte möjligt, men illusionen som 1700-talet hade är trevlig och lite magisk. Det är ungefär som när Henric Schartau talar visserligt och övertygande om nådeverkets detaljer när Anden får "genomgång", observerbara och diskutabla. Illusion men intressant sådan. Ett effektivt redskap i den "västsvenska kristendomstypen".

Vad är det med sensualismen som filosofisk teori? Det är en komplex fråga. Många tänker på erotisk sensualism så fort de hör ordet. Den är naturligtvis en enväldigt dominerande sjuklig fixering i våra dagar. Boken "The Drug for the New Millenium" (av Mark Kastleman) visar siffornra bakom detta. Som David Bentely Hart uttrycker det i en artikel om sensualism (First Things Aug./Sept. 2011) har samtida erotiska etikett, i alla åldrar, dränerat fysisk sexuell sensualism på dess spännande fördjudna och det pockande ivriga begärets krydda. Det finns inte längre något riskfyllt eller moraliskt tvivelaktigt, något mystiskt darrande och oemotståndligt. Kvar är endast en halvtrist neuorologisk serie av chocker i hjärnan, mer och mer ägnade det pedofila området (som snart hör till HBT-familjen, det blir HBTP) om man får tro en del amerikanska lobbyrörelser för intergenerationell "kärlek". Men trots detta kan vi inte säga att vi lever i en hedonistisk tid, hur gärna t ex filosofer som Torbjörn Tännsjö, vill mena det. Äkta hedonism har en rejäl grund i den filosofiska sensualismen, en hyllning av en nästan helig värdegrund i den skapade animaliska naturen, där dofter, beröringar, sexuell lust, skönhetssensationer, spelar stor roll. Vår tids estetik är snarare den veneriska.

Jag kommer att tänka på den sensualism de tillfälliga besökarna i himlen upplever, i C.S. Lewis The Great Divorce. Solens ljus i den kristallinska marken är för stark, för hälsosam, för vital för besökarna från det grå Helvetet. De icke-troende människorna får ont i fötterna av att försöka gå omkring, får huvudvärk av de starka ljuset. Den äkta sensuella himlen är obehaglig, ungefär som Narnia är obehagligt för Eustace när han dyker upp på skeppet Gryningen. Som Hart skriver i sin artikel: "As far as the actual senses are concerned, ours is in many ways a culture of peculiar poverty, evident even - perhaps especially - in its excess."

Så när jag återvänder till Condillacs "Traité ses Sensations" och även Toussaints "Essai sur la manière dont les sensations se transforment en idées", är det med en känsla av att komma hem till den verkliga sensualismen. Där är sensualismen rotad i sensationer som är primitiva, grundade i Guds skapade natur, magiska och fascinerande. Fast de försvinner i saliga döden, följer en ny himmelsk fortsättning på sensationerna. Ännu mer spännande.

Schelling

2011-07-25T10:42:00.000+02:00

Tre flickor från Afrika redovisar kring temat "Vad är tro?" De har inte bra svenska, de har inte en europeisk värderingsskala, de har inte sekularismens grundhållning till filosofiska frågor. De vill såklart inte presentera sitt arbete inför stora klassen.

Det som sägs är genialiskt, som rent vatten ur en urgammal källa av klart vatten. Tro är helt nödvändigt för livet. Tro genomtränger allt. Tro är att lita på. Tro är hörande och följande. Enda alternativet till tro är meningslöshet. Tro har ingenting med rationella bevis att göra. De båda berör inte ens varandra.

Var hittar man formen för det dessa ärliga flickor uttrycker? Nyevangelisk kristendom? Knappast. Schellings lära kommer snarare till överraskande aktualitet: Ande är potentialitet, tro, förhoppning, tillit. Förnuftets omedelbara innehåll är av tvivelaktig natur. Potensen, sålänge den är detta, är utsatt för övergåendet till vara. Om den övergår är den inte längre varats makt. Istället förlorar den sig i varat, förlorar sin makt. Tro är bibehållandet av det möjliga inför det omöjliga, miraklet, den verkliga tron. Den helande makten över allt vara.

På mina frågor om vad som händer när bevis eller förnuftskunskaper ändå träder fram (vetenskap, teologi, filosofi) får jag till svar att det gör ingenting. Hur mycket som än begrips eller blir "kunskap" uttöms inte det oändliga innehållet i tron - i Schellings potentialitet, vars frihet och oändlighet består just däri att på en gång kunna vara "das ins Seyn Uebergehende und das ins Seyn nicht Uebergehende". Potens utesluter ingenting och tillåter två kontradiktoriska motsatser. Båda möjligheterna är i denna "Gleich-Möglichkeit" ännu inte åtskilda.

Flickorna pratar länge och engagerat. Och ljuv musik uppstår.

Sökandet efter Kungen

2011-07-25T10:40:00.001+02:00

I boken Looking for the King, (http://www.amazon.co.uk/Looking-King-Inklings-David-Downing/dp/1586175149/ref=sr_1_1?ie=UTF8&qid=1311583261&sr=8-1) säger en av karaktärerna, C.S. Lewis om andra världskriget "War does not create funamentally new conditions. It simply underscores the permanent human condition. There is really no such thing as "normal" life." Det slår mig att detta gäller mördaren som avrättade över 90 ungdomar på en ö i Norge. Kommentatorer försöker göra det till något nytt, en ny epok i terrorismens utveckling. Terrorism? Vilket nonsens, det är ju den gamla galenskapen. Låt den gamla galenskapen leva i en kultur där relativismen gör det möjligt med Individuella Projekt där en mediasmart hjärna fritt får utveckla sin "handling". Den norske mördaren är symbol för vår sekulära mediareligion. På liknande sätt fungerar skolskjutningarna I USA och mailbombarens "handling".

Det finns, tycks Lewis (karaktären i boken) mena, inget "normalt" liv. När som helst kan våldet göra sin piruetter på vardagsscenen. Det följs av medias piruetter i tevesoffor och bloggar och Facebook. Det är ett enda sammanhang - det mänskliga, den fallna versionen. Denna version fanns på medeltiden också. Lev i vilket decennium som helst, där finns ondskan, den nyckfulla avrättningen av en grupp människor, välplanerat eller inte. Varje tid har samma fasanfulla kriser, olyckliga omständigheter, sina bisarra våldshandlingar. En man från Nasaret kom med ett helt nytt liv - men hur ska det få fäste i oss fallna? Inget för media precis.

Vi söker alla den rätta Kungen.

The Sunset Limited

2011-07-08T08:35:00.003+02:00

När människor hellre väljer sitt eget elände än går till tron och tar emot Jesus uppstår en mycket intressant retorik. Den är väl inbäddad i kulturella koder och till synes rationella förhållningssätt. Det är nästa som att gå museum med animationer. Den rationella ateisten känns historisk och passé men är fascinerande i sitt uttryck. Och de finns mitt ibland oss och skilddras ibland i avhandlingar eller romaner. Cormac MacCarthy's pjäs (och roman) Sunset Limited har spelats flitigt i USA sedan 2006 och Tommy Lee Jones har 2011 skapat film av texten. Under en dryg timmes tid hör vi en relativt låmäld dialog mellan en svart man (spelad av Samuel Jackson) och en vit man (spelad av Tommy Lee Jones). Den senare har just försökt ta sitt liv i tunnelbanan och blivit räddad och hemförd av den svarte mannen som nu försöker tala om vad Jesus egentligen betyder.

Det är en märklig upplevelse. Den tomma retoriken hos den intellektuelle "med rätt att avsluta sitt liv när han vill" - påminner om Hedenius argument i Tro och Vetande som ut i Sverige på 1950-talet. Som tonåring beundrade jag argumenterandet som en sökare beundrar en magiker på en kringfarande cirkus. Tänk att välja mörkret och stolheten! Tänk att sinnrikt håna Gud ! Wow ! Jag har mött en man som hela sitt vuxna liv hånskrattande berättat om ungdomar i hembyn som "äkt dit" på något laestadianskt bönemöte. Friheten är att få håna både Gud och människor...

I Tommy Lee Jones filmatisering av The Sunset Limited kommer förstås en rad amerikanska kännetecken, särskilt i språket hos den svarte mannen, som är en outbildad fattig "neger" från Lousiana. När Samuel Jackson vräker på mest kan det vara bra med svensk textremsa. Men budskapet är internationellt och förmodligen giltigt världen över. MacCarthy är en mästare på dialog och visar hur den intellektuelle otroende mörkermannen smiter runt alla hörn som går för att att inte behöva prata om det jobbiga med Jesus. Som en anmälare i Wahsington Post (Hans Stuever) skriver, rör dialogen vid något som de flesta gör vad som helst för att undvika - både troende och otroende.

Och detta sista gör filmen rätt bra. Den bör ses några gånger för att hänga med i alla turer. Hur ofta sitter man inte i sällskap där livets bekymmer dryftas helt fritt men där det helt enkelt är förbjudet att tala om Jesus och om Guds wnvisa tal till oss. Hur oanständigt och "irrelevant" vore det inte att börja tala om den Helige Ande, hur besvärade skulle inte tolk titta bort och byta samtalsämne så fort som möjligt! Vi måste ha institutioner och avstånd för talet om Gud. Då är det lättare att ta avstånd och håna, lättare att bibehålla stoltheten som väljer eländet före lyckan. Då är det lättare för ateisten att "följa med" på olika förrättningar som passar sig i livets passager.

Höjdpunkten i The Sunset Limited kan kanske vara när den intellektuelle fritänkaren (skickligt spelad av Tommy Lee Jones) inser trons möjlighet till det goda äventyrets liv men tvingas hävda: JAG KAN INTE ! Självrättfärdigheten har släppt sin hånfulla attityd en stund och visar mer naket hur egot hålls fast till varje pris. Det är som en surfare som nöjer sig med att hålla sig på land med brädan. Och prata argument till vågornas brus.

Precis som med Hedeniusdebatten handlar det mer om att kunna surfa än om ateism kontra tro. Om språk är praktisk hantering av livet, liksom vårt kognitiva beteende är det, finns det ingen egentlig retorisk fixering vid nihilism eller ateism utan en praktisk upplevelse av att inte surfa, inte ta emot Jesus, inte ge upp fasthållandet. Vi är alla ateister men en del av oss omfamnas av något Annat.

Om livet efter detta - och om detta

2011-05-31T12:39:00.002+02:00

En elev gjorde mig uppmärksam på en artikel i Signum om livet efter detta. Jag minns inte själv publiceringen av den. Men, men. Ord i sanden. Eller som bokförlaget Åsaks redaktör sa strax innan publiceringen av mitt manus "Tro och Misstro", strax innan konkursen av förlaget och försvinnandet av mitt manus....Ord i sanden.

En annan elev gav mig denna nya blogg om Detta livet i förklarad form. Den ska jag följa! Att hitta delar av paradiset redan här på jorden rekommenderar redan Broder Lorens. Denna blogg är tydligen anpassad till det moderna avkristnade samhället och språket är i stort sett helt sekulariserat. Men i bakgrunden finns Kristus, han som vi kastar alla våra bördor på enl. 1 Pet 5,7. Sanningen kan ta sig fram överallt!

KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN !

2011-04-24T21:40:00.000+02:00

På påskdagens morgon satt Maria Magdalen utanför graven. Hon sökte en död man och fann där två levande änglar. Hon var otröstlig. "Varför gråter du?" säger änglarna.

Den episoden är intressant: Sålänge någon differentiering sker i tänkandet blir det problem i själen. Sålänge endast det naturliga livet föreställs i själen - levande och död - finns ingen sanning och vi gråter som Maria. Därför måste uppståndelsen ske. Det övernaturliga måste hitta hem till oss. Vi måste möta den Uppståndne.

Påskens mening.

Leva i kyrkoåret

2011-04-17T10:32:00.001+02:00

När jag frågade Alice, som en gång faddrade mig in i kyrkan, hur läget var, kunde svaret bli: Det är påsk! Vid något annat tillfälle: Det är snart Advent! Eller i maj månad: Nu är det Pingst! Inför sommarlovet sa man: Vi ses till St Lars om inte förr!

En katolik lever sitt kyrkoår därför att livets viktigaste händelser kan organiseras genom kyrkoåret. Det som händer i våra liv hör ofta hemma i någon av händelserna som kyrkans år firar - födelse, död och de viktiga händelserna där emellan.

Filmaren Erik Eriksson gjorde en gång en film om Fader Jean i Cevennerna, en fantastisk dokumentär om livet som kyrkoherde i sekularismens Frankrike. Fader Jean säger vi ett tillfälle: allt mänskligt liv handlar om långfredag, påskafton och påskdag.

Vad menade han? Vissa människor har många långfredagar i sitt liv. Det finns mening i smärtan även om det inte går att uppleva just då. Efter långfredagens förtvivlan kommer tystnaden på påskaftonen. Allt är dött men ändå inte. Något väntar i mörkret. En mycket bra skildring av detta mörker ges i C.S. Lewis A Grief Observed. I svartaste tomhet efter hustruns död, finns det plötsligt något i mörkret. Ett liv. På påskdagens morgon är det uppenbart: nytt liv, jublande liv, saligt liv.

Fader Jean gjorde det klart att du inte har någon påskmorgon utan en långfredag, På så sätt är den tokiga vilda kristendomen på ett obegripligt sätt livets bästa skildring. Men det är på påskmorgonen detta syns. Du kan inte prata med någon om det förrän dess, om ens då.

Rent vin

2011-01-30T20:36:00.000+01:00

Fasta och påsk närmar sig. En persisk kristen sa: "Kristendomen handlar om det vin Jesus bjuder på under skärtorsdagskvällen - det rena vinet. Man kan bli salig på alla möjliga viner i världen. Men välj som en Konung. Välj det renaste vinet, det "skära" vinet. Välj inte de som är associerade med rädsla eller de som någon anser att vi "behöver".

Hegel och den helige Ande

2011-01-30T20:35:00.000+01:00

En kollega utropade ibland förvirrad: Det här är som den helige ande, inget vet var den är!!

Jag påminde honom en dag om hans eget marxistiska förflutna - den ideologin bygger på Hegel, inte minst tanken på en en världsande som genom förnuft och konflikt driver utvecklingen framåt. Denna ande är vad Hegel menar med helig ande, den protestantiske Hegel som ju äldre han blev alltmer identifierade historien med andens kamp för ljusets kommande seger.

I vår tid, då materialistisk marxism har torkat som en död gren, kanske den hegelska andligheten kan återvända och hyfsa till vänsterideologin till en andlig och upplyst kommunistisk strävan? Då skulle pingsten få en politisk betydelse som inte låter sig begränsas av en så subjektiv läsning som varit populär alltför länge.

Min kollega kände inte till Hegel och skulle nog inte förstått vad Marx såg i den hegelska "dialektiken". Men kanske en mer utbildad framtida vänster kan förstå historisk kamp i kristna termer utan att fastna i en platt "befrielseteologi" som knappast befriar någon. Det vore intressant.

En sådan nyorientering av hegelsk helig ande skulle kanske - nu ryser många - innebära en förnyad uppskattning av det "germanska". När Hegel ser tillbaka på historien märker han att hednisk kultur låter EN vara fri, det är Gud. Grekiska och romerska civilisationen låter NÅGRA vara fria, de som är äkta medborgare i Athensk demokrati eller i romarriket. Slaveriet är föruttsätningen för denna frihet. Med kristendomen kommer i princip tron att ALLA är fria men detta förverkligas först i germansk teologisk miljö, med sådana män som Staupitz, Biel och Luther. "De germanska nationerna inom kristendomen var först i att förstå att människan såsom människa är fri och att frihet är själva essensen i att vara människa" skriver Hegel i sitt föredrag på 300-årsdagen av Augsburgska bekännelsen 1830, då han var rektor för universitetet i Berling.

Naturligtvis kommer en med en sådan utveckling också en förnyad kanonad emot typiskt katolska företeelser som eukaristin och klosterväsendet. Men efter Vatikanum II finns säkerligen en beredvillighet att diskutera friheten på ett sätt som Hegel skulle gilla.

Hegel åter??

2010-12-31T11:11:00.002+01:00

Det tycks vara en renässans för Hegel på gång - konferenser lite här och där och allmänt "i luften". Jag fick lägga ut Hegel vid ett tillfälle och utgick från en golfboll....

1. Se på jorden som en liten golfboll.

2. Begrunda alla aktiviteter på denna lilla boll.

3. Märk att vissa aktiviteter går mot frihet, andra mot ofrihet.

4. Anden är i sig själv frihet. Den finns överallt och är ingenstans något annat än sig själv. Den är aldrig materiell eller begränsad.

5. På jorden finns några biologiska varelser - de är endast biologiska - som med tankens hjälp inspireras av Anden och känner behov av frihet.

6. Den enorma mängd fenomen som äger rum när några biologiska varelser engagerar sig i frihet - bygger civilisationer, religioner, vetenskap, krigar och utvecklar teknologier - kan vi kallas Andens fenomenologi.

7. Som filosofer studerar vi Andens fenomenologi. Det i sig är befriande, vi inspireras av Anden.

8. När vi ser på golfbollen och dessa aktiviteter hos en av raserna, finner vi ingen direkt mening med det. Anden förblir fri och oberoende av alla små planeter. Något ytterligare kan knappast ske på lilla jorden, hur mycket man än tänker där.

9. Men för en individ som filosoferar pågår en förnekelese av begränsning. Vi som filosoferar identifierar oss hellre med Anden än med någon aktivitet på en liten planet.

10. Vi får därför en kluvenhet - dels är vi med i någon sorts verksamhet i det materiella rummet. Vin inbillar oss en rad intressen och betydelser. Dels är vi en uppphävande aktivitet, ett filosoferande, där vi vänder oss till Andens frihet från all differentiering, all skillnad.

11. Att filosofera förändrar ingenting på den lilla golfbollen utan är endast ett öde för vissa få individer. De flesta är uppslukade av fenomenologins intresse för sina egna aktiviteter. De är omedvetna. Men de strävar efter frihet, inspirerade av Anden.

12. Att filosofera och upphäva begränsningen är den största friheten en biologisk varelse kan nå. Det handlar om en kärleksförbindelsen till Anden. Det blir aldrig en jordisk aktivitet - även om man är filosofilärare och undervisar i ämnet. Det blir alltid endast ett upphävande.

13. Att sätta upp en värdeskala på olika aktiviteter på den lilla golfbollen är svårt. Alla människor tror att det vet vad som är gott och ont. Man intresserar sig och inspireras av frihet och jämlikhet och låter på så sätt Anden påverka aktiviteterna. Men utifrån Andens egen kompletta frihet sker inte så mycket och knappast enligt någon värdeskala. Andens natur är gudomlig frihet och den känner ingenting annat, vare sig gott eller ont.

14. Den som filosofiskt upphäver finit begränsning känner i tanken denna värdeenhet, som inte kan delas upp i motsatser. Han blir inte relativist men en värdemonist - det finns endast ett värde i Anden, nämligen Gud själv. Detta värde kan inte kopplas till människors upplevelser av smärtsamt och skönt, eller gott och ont.

15. Det närmaste religionerna kommer Andens verklighet är den inkarnation av det Infinita i en finit människa, Jesus Kristus. Men som inomvärdslig religion och verksamhet är kristendomen ytterligare ett uttryck för frihet, kanske det bästa uttrycket. Anden har alltid varit sig Själv och behöver inga uttryck. Hela inkarnationen är alltså en synnerligen värdefull gåva till den lilla golfbollen i rymden.

16. Med möda förverkligar sig frihetens Anden i fenomenologin på den lilla planeten. Triviala händelser leder till stora genombrott ibland. Enorma insatser och viljeuttryck leder ingenstans ibland. Till synes slumpartat och nyckfullt sker ett sammelsurium av fenomen som i grunden inspireras av individers känsla för frihet och befrielse. Det är Anden som är verksam i människors idéér och tankar och viljor och känslor.

17. Filosofen är politisk i sin begrundan men upphäver snarare än deltar i den politiska kampen. Upphävandet av alla diskurser är filosofens tänkande. Istället för tilltro till någon mänsklig diskkurs sker ett förnekande av alla diskkurser för den fria Andens skull. Så fort ett påstående eller idé ligger till grund för handlingar, kommer filosofen att upphäva den och visa på motsatsen.

18. Filosofisk begrundan är annullerandet av varje finit diskurs. En fullständigt obetvinglig identifikation med Anden gör detta möjligt. Detta annullerande som för de flesta verkar destruktiv i den samhälleliga kampen för en bättre framtid, är i själva verket befrielse från låsningar och stillastående.

19. Alla finita diskurser har ett livsförlopp - friskt och färskt befriar de, men strax är de etablerade och stagnerar, för att dö genom revoluition eller ersättande av andra diskurser. Filosofin gör förändringarna lättare genom att tidigt annullera det makthavande diskursen.

20. Kyrkan är den enda institiution där annullerandet av alla diskurser är inbyggt genom närvaron av Anden. Samtidigt som maktägande klerikala institutioner upplever annuleringen som destruktiv, ligger denna befrielse inbyggd i själva doktrinen om Anden. Jesus själv är hela tiden garanten för fortsatt annullerande av döende diskurser som begränsar Anden.

21. Alla dessa begrundanden gör vi utifrån en intention på den gudomliga Anden som helt fri från all värld och all finit verksamhet. Det går inte att filosofera så här från ett inomvärldsligt perspektiv. Helt riktigt framstår det då endast som ett "systembyggande" eller "metafysisk" fantasi.

Domen

2010-12-15T12:44:00.000+01:00

Det är en dömande Gud i GT och Jesus har en helt annan gudsuppfattning - hör vi ibland dagens marcioniter säga. Men man kan kvalificera "dömande" en hel del. Med psalm 95 i ryggen går det att säga så här: festen kräver först en dom. För att "träden ska dansa" måste rättvisa ha skipats i de stora skogarna. För att "landsbygdens fest" ska sprida sig måste sanningen fram.

Det gör ont. Rättvisa och sanning gör ont liksom jorden är full av smärta, varje dag. Men hoppet finns i vår längtan efter just festen, vi vill så gärna se träden dansa i jubel och landsbygden gengjuda av festens sånger. Vi vill fira!

Så domen kan kvalificeras med sanning, rättvisa och glädje. De tre sitter ihop, vi får inte det ena utan det andra. Den ateististiske existentialisten säger: gärna dom och ångest men ingen tröstemetafysik tack! Jo just det. Bra så långt. Men vi är nog skapade för festen ändå.

Alciphron då och nu

2010-12-15T12:40:00.001+01:00

I en dialog av Berkeley, Alciphron or The Minute Philosopher, får vi en roande beskrivning av det eviga temat "en modern och upplyst människa", eller som en elev uttryckte det "vi som lämnat det ålderdomliga bakom oss". Följande utdrag av dialogen visar vad det handlar om:

- Det verkar som ni har en del författare i er sekt?
- Ja det har vi, flera stycken, stora män som givit världen många nyttiga och djupsinniga upptäckter. Moschon, t ex, har bevisat att människa och djur egentligen är samma sak och att människan därför endast behöver ägna sig åt sina sinnen och begär för att vara lika lycklig som ett djur. Gorgias har gått längre och visat att människan är en sorts maskin och att tanken och förnuftet är ungefär som metalldelar som påverkas av impulser. Cimon har använt sig av dessa upptäckter och visat med matematisk säkerhet att det inte finns något samvete och att all moral är en rad fördomar endast. Människan är inte mer ansvarig för sina handlingar än en klocka för sitt tickande. Tryphon har skrivit på ett slående sätt om hur nyttig synden och lasten kan vara. Thrasenor har motbevisat de okunniga argumenten mot ateismen och visat att en republik med ateister lever mycket lyckligare än någon annan statsform. Demylus har skojat ordentligt med begreppet lojalitet och visar världen att det inte finns något av värde i det. Vår tid är skyldiga honom och en annan filosof upptäckten att folkets känsla för rätt och fel är tom entusiasm som endast engagerar svagsinniga. Ja, det finns en ändlös lista av upptäckter som författare inom vår sekt gjort....Men mästerverket är ändå vår store Diagoras som i en anekdot motbevisar Guds existens - men detta är gemene man inte mogen för än. Jag är dock försäkrad av några kloka vännner att detta bevis är lika klart som dagsljuset och kommer att göra mycket nytta när religionens system blir tillintetgjort.....

Har vi kommit just något längre idag? Eller pratar dagens Alichphron ungefär i samma jargong? När man lyssnar på härlige irländaren Terry Eagleton kan man tänka sig det. Det händer alltså egentligen inte så mycket.

Mårtensmäss

2010-11-11T12:32:00.002+01:00

Så var det Mårtensmäss - det handlar om gässen som Martin av Tours gömde sig hos. Han ville inte bli biskop i staden och gömde sig. Gässen avslöjade honom och stadsborna hittade sin blivande biskop. Mårten Gås - vi äter gås för att straffa gässen för att de gjorde en byråkrat av en mystiker....

Men även Martin Luther har med dagen att göra. Han föddes i Eisleben 10 nov. 1483. Faktum är att detta också är en mystiker. Trots all kritik från oss katoliker är Luthers definition av "tro" genialisk. Det är inte Jesu undervisning utan en tolkning av Paulus som står i centrum. Men som ett psykologiskt vapen mot alla subtila former (och inte så subtila) av självrättfärdighet fungerar hans tolkning.

Var och en som noga läst han stora kommentar till Galaterbrevet ser där en mystiker i Taulers anda. Att sätta Jesus Kristus i centrum innebär att göra förnuftet sekundärt, göra sakramenten sekundära, göra alla former av "verk" sekundära. Den värld som sätter dessa saker i centrum är djävulsk. Vårt tjugonde sekel är ett facit för detta lutherska påstående. När någon form av ideologi, kyrkolag, naturrätt, humanism, antropologi, blir avgud för oss hamnar vi per automatik hos den Onde. Luther menar att vi kan ingenting annat göra när detta sker än ropa på Gud, ropa till Kristus och leva i denna sorts ropande tro. Endast tro i denna överlägsna och övergripande mening räddar oss. Denna tro "vet" ingenting, den "kontrollerar" ingenting, den är inte "god" utifrån mänsklig synpunkt.

Det finns något av anarkism och nihilism i denna trostolkning och att den "trygga hopens" förnuft blir djävulens hora är följdriktigt ur Luther utgångspunkt. Friheten i tron är den dominerande känslan. Trons frihet, inte trons lydnad. Detta är ett budskap som inte går i linje med Benedikt XVI's tal i Regensburg.

Whitehead once more

2010-09-16T18:53:00.002+02:00

Nicholas Rescher skriver så enkelt: vindarna har vänt och och molnen har glidit isär. Han jämför filosofin under mellankrigstiden och efterkrigstiden med vad som händer idag. På den tiden var många filosofer desillusionerade och favoriserade trångt tänkande (även om djupt) om detaljer i tillvaron.

Idag har inte filosofer samma behov att begränsa sig till små ting och de återupptäcker värdet i att syssla med den stora bilden. Filosofen Whitehead hade oturen att leva i en tid då man tänkte smått och först nu över femtio år efter sin död börjar hans verk uppskattas på det sätt de förtjänar, menar Rescher. Och den belgiska filosofen Isabelle Stengers håller säkerligen med. Hennes dialog med Richard Rorty om storheten eller litenheten i Whiteheads filosofiska språk är otroligt roande!

Ändå ser man en och annnan ung filosof även idag lite krampaktigt hålla sig till de små tingen. Om någon elev eller kollega ger uttryck för en metafysisk längtan och söker de större svaren rynkar den "analytiske" och suckar lite inför det stora och vaga, och ler ungefär som Thorild Dahlqvist gjorde på 60-talet på Villavägen i Uppsala, och försöker hitta någon detalj. För i den lilla, noggrant utförda analysen ligger frälsningen.

Är det heroism?

Identitet och Second Life

2010-09-16T18:52:00.002+02:00

Nytt etiskt problem: en kvinna som flera år umgåtts till och från med en annan kvinna på Second Life, besöker vänner i Göteborg och de sitter på ett kafé tillsammans med andra bekantas bekanta. Hon hör en kvinna berätta om Second Life och förstår snart att det är hon som är hennes väninna - ska hon avslöja sig nu?

Vad är det för skillnad på identiteter? Har man en särskild identitet i Second Life? Eller vill man ha den som en särskild roll - inte att förblanda med den i vanliga livet? Och om man lär känna en person som man vet är ens väninna på Second Life (henne ovetande) - får man då lära känna två personer?

Ibland hör man som pedagogiskt verktyg detta: låt det bli en dialog mellan några av dina inre röster! Kan det vara så att genom verktyg som Second Life utvecklas de inre rösterna till egna figurer?

Hjalmar Sundén och Guds rike

2010-09-16T18:48:00.002+02:00

När man som ung student upptäcker att Bibeln inte handlar om religion, blir man förstås konsternerad. En uppsats av Hjalmar Sundén kan hjälpa: alla de bibliska texterna tillsammans pekar på något annat än religion: något som kallas Guds Rike.

Inte heller handlar Bibeln om moral, vilket är ännu svårare att svälja för en sekulär värld som gillar att vara mer moralisk än Jahve. Glömmer aldrig ett sommarprogram där Ulf...(Nyfiken på - programmen i TV) skällde ut Gud efter noter och påstod sig vara lurad på en bok han trodde var bra....

Inte heller handlar Bibeln om historia. Också en svår nöt för många. En elev avslutade en retorisk uppgift med orden: Inte ett ord i evangelierna handlar om historiska fakta. Allt är påhittat, den värsta propagandabluffen genom historien. Och även kristna elever kan brottas flera år med problemet om historia kontra tro. Medicinen heter oftast Barth när det gäller icke-katoliker. Vi andra läser bara kyrkans historia - to be deep in history means to leave protestantism, sa ungefär kardinal Newman.

Nej istälet handlar Bibeln om något som kallas Guds rike, eller gudsriket, eller staden ovan molnen. Vad detta är kan vara svårt att rationellt bena ut, vi måste nog släppa hela föreställningen om oss själva som individer först, men det kan inte vara det som liberal tolkning pratar om: någon sorts framgång i moral och utveckling av en frälsningshistoria. Om Bibeln handlar om religion eller moral eller historia, så är det i så fall Guds alldeles egen religion, moral eller historia. Vår katolska analogia entis eller analoga fantasi i all ära, men vi upptäcker nog förr eller senare en helt och hållet helig och annorlunda ny värld bakom beteckningen Guds rike.

Den världen kan bara bebos, direkt smakas, direkt inbjudas till av annan kraft. Ingenting för rationalister eller historiker eller moralister med andra ord.

Robert Bly och skulden

2010-09-16T18:36:00.000+02:00

Om man lyssnar till Robert Bly när han talar om skamkulturer, skamfamiljer och olika former av räddning undan skam när man väl upptäckt hur man blivit formad av den - kommer associationen direkt till kyrkofäderna. De talar om skam och skuld hur ofta som helst - och om räddningen undan den.

Avskydda av många moderna upplysta människor för just detta sysslande med skam och skuld, visar sig kyrkofäderna och ökenfäderna vara supermoderna. De analyserar indirekt alla ideologiers beroende av skam och skuld, satta i system för att kontrollera hela nationer. De analyserar de effektiva hinder till glädje och befrielse som varje skamformering åstadkommit, ofta i barndomen men sedan pågående genom uppväxt och i bildandet av ny famil - nu formar man sina barn i samma system av skam och skuld, fast kanske på ett lite modernare sätt.

Knausgård om att fylla hålet

2010-08-25T19:45:00.001+02:00

- Och du håller fortfarande på med din Gud ! Varför?

Därför att livet med Gud, med den uppmärksamhet man blir varse genom Gud, tar bort hålet i tillvaron. Hålet som alla försöker på att fylla med än det ena, än det andra. Och hur man än fyller rinner det ut i andra änden...Som Karl Ove Knausgård skriver i Min Kamp:

"Jeg underordnet meg, nesten helt till selvutslettelsens grense; det de måtte mene och tenke, satte jeg, ut fra en eller annen for meg ustyrbar indre mekanikk, för mine egne tanker och følelser. Men i det øyeblicket jeg var alene, betydde andre ingenting for meg. Det var ikke det at jeg mislikte dem, eller naerte avsky for dem, tvert imot, de fleste av dem likte jeg, og dem jeg ikke direkte likte, fant jeg alltid noe verdifullt hos, en eller annen egenskap jeg kunne sympatisere med, eller i det minste finne interessnat, som i öyeblicket kunne beskjeftige tankene mine. Men at jeg likte dem, var ikke det samme som at jeg brydde meg om dem. Det var den sosiale situatsjonen som bandt meg, menneskene i den gjorde det ikke. Mellom de to perspektivene fantes det ingenting. Det var bare det der lille, selvutslettende, og det store, avstandsskapende. Og det imellom, der var det jo dagliglivet utspilte seg. Kanskje var det derfor jeg hadde så vanskelig for å leve i det. Daglilivet, med sine plikter och rutiner, var noe jeg utholdt, ingenting jeg gledet meg over, ingenting som ga meg mening eller gjorde meg lykkelig. Dette handlet ikke om mangelen på lyst till å vaske gulv eller skifte bleier, men om noe mer grunnleggende, at jeg ikke opplevde verdien i det naere livet, men alltid lengtet bort derfra,og alltid hadde gjort det. Så livet jeg levde, var ikke mitt eget. Jeg forsokte å gjøre det til mitt, det var den kampen jeg førte, for jeg ville jo det, men jeg mislyktes, lengselen etter noe annet hulte fullstendigt ut alt det jeg gjorde." (s67, del 2)

Utan Gud blir människor pseudo-människor, händelser blir pseudo-händelser, resemål blir pseudo-platser, svårigheterna blir pseudo-konflikter. Så fungerar separerande och självdramaiserande liv, fiktiva personer. Knausgårds detaljerade prosa ger en ordentlig rundmålning av detta liv i väntan på något annat.

Coping devices

2010-08-24T20:37:00.000+02:00

Syster död - välkommen! sa St Franciskus. Visst menade han det? Visst handlar det om en sanning? Visst är det kristen tro, den klassiska? Visst är det stärkande, häftigt och som Stephen Gaskin sa på 70-talet "far out!"

En god vän förtvivlade när han hörde sin idol biskop John Shelby Spong förklara att det bara handlar om "coping devices". Med en term från modern pop-psykologi afärdar tydligen Spong hela den kristna mystiska traditionen och en central del av klassisk kristendom.

Jag undrade stilla: Varför lyssnar du på Spong? Vill du höra om tragedier så läs Jeremia !

Vad är "sekularisering"?

2010-08-24T20:36:00.001+02:00

Det går förstås inte att jämföra filosofen Charles Taylor med biskopen John Shelby Spong - men båda har något gemensamt i sin uppfattning om sekularism. Taylor har en filosofisk fantasi om en demokrati där kristendomen är en av många utgångspunkter i en samhällelig lagstiftning, en motivation så att säga, men inte en explicit religion i lagtexterna eller styrtexterna för ett samhälle. Spong är mer en naivt sekulariserad kristen men en roande framställningskonst, väl värd att lyssna till på fora.tv på nätet.

Men båda har gemensamt en blindhet inför vad sekularisering är för något. Sekularisering är ett förnekande av verkligheten. Det är sant att via sekulariseringen kan människor av "annan tro", tillhörande andra "stora religioner" förstå vissa motiv för mänskligt handlande och tänkande, utan vilka kristendomen inte kan höras. Det är också sant, som Alexander Schmemann en gång påpekade, att under sin historiska utveckling har kristenheten återvänt till en för-kristen och i grunden icke-kristen klyvning mellan "heligt" och "profant", snarare än att en "disenchantment" har ägt rum under 1700-talet i Europa, som Taylor tycks anta.

Men framför allt innebär sekulariseringen en tragedi och en lögn. Tragedi därför att människan efter att ha tagit emot Frälsarens ljus likväl väljer bort det för det rationella människoförnuftets ljus. Detta är inte en neutral historisk utveckling med upplysningstidens framsteg i centrum utan en destruktiv händelse i den mentala utvecklingen. Liberal teologi har hjälpt till här. Man har förkunnat en "sekulariserad kristendom" som ska kunna omfattas av den moderna människan med naturvetenskaplig världsbild och modern smak.

Och sekulariseringen innebär en lögn genom att den ljuger om världen. Den antar att människan kan och bör leva som om Gud inte fanns, eller som om Gud var en valbar livsåskådning bland andra. Men det som läser NT ser strax att ingen sådan kristendom finns. Evangeliet och den kristna kyrkan kräver det rakt motsatta: att vi ska leva i världen och se allt som en uppenbarelse av Gud, se alla händelser som tecken på Hans närvaro, se alla processer som moment i den Stora Dansen som är Guds verk. Sedan pingstdagen finns en stråle ljus, ett tecken på helig Ande över alla som sker inom och utom oss i universum. Kristus är världens Liv.

Att filosofiskt eller liberalteologiskt börja med att acceptera sekulariseringen som ett faktum och som en sanning om världen är därför att förändra den kristna tron så djupt och radikalt att det sannolikt inte handlar om samme Kristus längre. När Taylor håller långa föredrag om The Future of the Secular, så skaver något i själva förutsättningarna. Nya Testamentet handlar inte om en religion som kan "sekulariseras". Tvärtom.

Om vi accepterar sekularisering som en historisk utveckling som säger något sant om verkligheten så reduceras kristendom till endera "en tro i tiden" eller en etisk motivation, en "kristen tjänst för världen". Man tänker sig att en anpassning måste ske, en reformering av en antik föråldrad bild av världen. Med andra ord utgår man från ett sorts kristet godtagande av sekularismen. Då blir det möjligt att "arbeta fram" en liturgi, en katekes, en tro som känns "relevant" för vår tid.

Lögnen i detta är att påstå att kristen tro är något som ska tillfredsställa mänskliga behov - en tjänst bland andra tjänster för att få oss att må bra och världen att bli trevligare än den är. Buddhismen och Islam är troligen mycket bättre på att utföra denna tjänst, för att inte tala om New Age. Sekularismen är ofta en form av kristendom som återgått till en för-kristen inställning till mäniskan och verkligheten - i kontrast till de nytestamentliga kristna texterna. Som Charles Taylor tycks se framför sig: ateisten och muslimen pratar tillsammans med kristna och buddhister om hur vi ska respektera mänskliga rättigheter i det moderna pluralistiska samhället. De har alla sekularismen som gemensam "tro". Vilket knappast handlar om Jesus Kristus eller den kyrka som skildras i NT.

Själva kategorin "kristen tro i vår tid" avslöjar en inre motsättning. Det är ett förnekande av "homo adorans", alltså den människa som ser Guds verk i alla händelser och processer. Sekularisering är alltså ett ljugande och det är en tragedi att detta pågår lika mycket inom kristenheten som utanför den. Hur många biskopar och präster tänker inte att sekulariseringen egentligen gör det enklare att predika: man talar högst 10 min. om jämlikhet och mänskliga rättigheter och slipper pracka på någon en antik dogmatik som ändå ingen förstår idag. Min egen kyrka är full av dem.

Kanske finns en strimma hopp i tanken bakom den ryska filmen Ostrov The Island (finns på youtube.com i tolv avsnitt) - huvudpersonens tro är inte en sekund "i tiden" eller "modern" och det utgör räddningen.

Låt Gud vara Gud

2010-08-22T21:22:00.002+02:00

Min vän Peter är monist. Han skriver på sin blogg:

Låt Gud vara Gud

Tro är endast att låta Gud vara Gud - och göra det så ofta du kan. Att något vi kallar Gud "finns" eller att något vi kallar Gud "vill" något är att störa Gud. Vi tafsar på det heliga och tror att vi kan "översätta" till våra egna affärer på jorden. Men Gud är oändlig, helig och alltid Sig själv. Tro är ett existentiellt låtande - vi låter Gud vara.

Däremot kan vi omskriva varje mänsklig handling med denna kontemplativa uppmärksamhet. I medvetande om Guds evighet kan vi betrakta våra tidsliga handlingar. Vi kan begrunda rumtiden som vi är en dynamisk del av, verkligen försöka inse alla händelser som rumtid och låta Gud vara Gud.

Lika tokig som individen är såsom separerande fiktion, lika tokig är en fiktion om Gud som en annan större individ som vi ska relatera till. Det underbara är att när vi släpper den onödiga själv-konstruktionen så släpper vi samtidigt Gud-konstruktionen. Den Person Gud själv är har ingenting med våra semantiska fiktioner. De är endast extensioner av att vara en egen sammandragning till privat person.

Om vi ska tala om Guds vilja är det snarast att vi lever utan idén om att vi är någon skild från något annat. Vi vet då inte vad Gud är eller vad något är. Vi är barn igen och ser med förundran på allting. Verkligheten fyller upp oss på ett enklare sätt än när vi konstruerar innehåll. Den växling som alltid äger rum får nu äga rum i full frihet och vi avnjuter denna ström av växlingar.

Så var det troligen när vi levde som riktigt små barn. Det hela var oss. Gud var oss. När så småningom en jag-tanke eller jag-känsla bildades och vi lärde oss fokusering, uppstod samtidigt behovet att detta jag måste få bekäftelse och njutning. Detta fortsätter för många människor till sista andetaget. Ett isolerat jag, en värld där utanför, och behov att få njuta av denna värld och undvika smärta.

Men alla känner under ytan att icke-tillfredsställelse är något som blir tjatigt och sorgligt med tiden. Några individer börjar söka efter en väg ut ur denna mekanism. Först gör de som söker sig till religioner en gud som ska tillfredsställa något, eftersom inte världen gör det längre. Senare visar det sig att en sådan gud inte existerar. Då är vi öppna för det som endast något annat än vi själva kan göra: släppa hela konceptet om jaget. Istället för att vara någon låter vi Gud vara sin evighet som inte känner någon individ, någon person eller någon central fokuserad enhet för kontroll och njutning.

Marie Upptagnings Fest !

2010-08-15T21:43:00.004+02:00

Denna dag då katolska Frankrike firar hela dagen Marie upptagning, vilket man kan lyssna på via radio-esperance.fr, kommer jag plötsligt ihåg hur vi på Religionhistoriska institutionen i Uppsala hade ganska roligt åt Hjalmar Sundéns freudianska betraktelser i Religionen och Rollerna. Detta stora Hänt i Veckan-verk (i god mening), fanns på kurslistan under facket Religionspsykologi. Protestantismen, menade Sundén, om jag minns riktigt, var tvungen att eefter hand feminisera Krists eftersom man inte längre hade Maria i centrum för tillgången till Kristi Ansikte. Psykologiskt behövde man en modersgestalt. När kyrkans hängivelse till Guds Moder förklarades för mänskligt påfund och hednisk tillbakagång, fick istället Kristus bli mer feminin, av freudianska skäl.

Av samma skäl skulle också Lars Levi Laestadius nödvändigt behöva möta lappflickan Maria, förstärkt av hemförhållandena och relationen mellan mor och far.

Jag vill minnas att Luther på sin begravningskista hade Guds Moder...

Många unga människor frågar om Rosenkransen idag. Jag brukar säga att den idealiskt använder orden, läpparna och hjärtat i en enda meditation. Och dessutom är metoden en sorts själens Power Point för Jesu liv och Marias, särskilt med de fem "nya" ljusets mysterier som Johannes Paulus II föreslog.
Är Maria på väg tillbaka till Norden? Får hon plats i den kulturella nykristningen i landet?

Vara fast i traditionen - eller rotad

2010-07-18T09:28:00.000+02:00

I en intervju med Rob Rodgers (http://www.ustream.tv/recorded/7546712) lämnar Marcus Grodi den annars rätt tråkiga intentionen "försvara katolska kyrkan" och låter gästen tala om mer väsentliga kristna teman: varför vi drabbas av elände. "Varför händer det mig?"

Det är en av grundstenarna i tron. Att gå tillrätta med Guds allmakt vid läsningen av den egna historien, det egna eländet.

En psykiater fick en patient, vars man blivit brutalt mördad. Hennes man hade varit på operan och på vägen hem stannade han för att hjälpa en man. Mannen slog ihjäl honom för att hitta pengar till knark. Hustrun var agnostiker/sökande och sa: "Vilken sorts Gud låter en sån här sak hända. Vilken sorts Gud tar bort kärleken mellan min man och mig för evigt?"

Grundfråga.

Rob Rodgers beskriver tillsammans med Grodi hur en rad egenskaper i livet kan vara "taggar" i vårt kött, för att följa Paulus. Yttre skönhet t ex, begåvning, talanger, begär, njutningar - varför fastnar vi i de handlingar vi verkligen inte vill fastna i? Varför händer det här mig? Vad har jag gjort för att drabbas av detta?

Att se tillbaka och fråga: skulle jag vilja nu att det där inte hände? Rob Rodgers - efter ett liv i drogproblem, fysiska problem, sociala problem - säger: inte en enda handling kan man i efterhand vilja ta bort, det vore att diskutera hur Gud sköter det totala händelseförloppet.

Alternativet till att gå tillrätta med Gud, t ex genom att avvisa hans existens, är att ta Paulus ord till sig - hans nåd är nog för mig. Vi är de vi är genom att Gud skapar oss just så här. Det som händer oss är det som ges till oss. I hans nåd är detta det vi har att arbeta med.

Marcus Grodis program slutar förresten med att ändå gå tillrätta med kristna som inte förstått hur sakramenten finns redan bakom NT - lite återfall där kanske. Rotad i en tradition är inte detsamma som fast i en, eller som Wayne Teasdale utrycker det: "the distinction between being rooted in your tradition and being stuck in it."

Det "koherenta" självet

2010-07-18T09:26:00.002+02:00

Folk som missförstår Lars Levi Laestadius brukar säga att han anser människan ond. Han talar ju ofta om de "sju djeflar som bo i hjärtegropen" och är allmänt hård på norbottningars dyrkan av hor och sprit. Och ambition också förresten, något som i vår tid tycks obegripligt.

Men det är inte så enkelt. Laestadius studerade noga den franske fysiologen Bichat, som hävdade att de flesta av våra passioner och begär styrs organiskt. Det onda vi gör är organiskt betingat. Slutsatsen av detta blir för Laestadius att människans jag är det som gör ont - när passionerna får styra, vill säga.

Inom Islam finns ett begrepp för detta passionsstyrda jag - nafs. Detta nafs är de negativa tendenser som utgör många människors egon. Grundläggande är här egoistiska impulser som till stor del är omedvetna - organiska som Bichat och Laestadius säger.

Många av dagens psykologer, teologer eller filosofer som anser sig vara auktoriteter på den mänskliga naturen, är människor som fortfarande domineras av nafs, och tenderar därför betrakta detta tillstånd som normalt. Stern kallar till och med detta ego för "koherent själv" i sin utvecklingspsykologi.

Att det varken är koherent eller normalt upptäcker vi förstås inte förrän de processer som benämns nådens verkningar blir uppenbara. Vi ser då att det handlar om en förvridning och en störning av värsta slag. Det handlar om ett tyranni, inte en normal utveckling.

Men om denna insikt kommer sent i livet, har demonerna fått härja rätt fritt och världen ser ut som den gör som direkt konsekvens av detta.

Gud och de lustfyllda objekten

2010-07-18T09:26:00.001+02:00

En kristen hedonist (på Montaignes och Michel Onfrays grunder) som jag hörde på Sundsvalls gatufest i den varma julikvällen, menade att lust och njutning är vad Gud erbjuder oss hela tiden - och varför säga nej? Man kan svara med Milton:

"Wherefore
did he create passions within us, pleasures round about us, but that
these rightly tempered are the very ingredients of virtue?"

Vad hedonisten inte förmår greppa är att njutning hör ihop med dygd. Lösgjord från dygden blir njutningen som bäst tom och som regel elände i en eller annan form. Den upphäver sig själv och lämnar oss förvirrade. Den goda ordningen ger däremot en blomning av det goda som potentiellt ligger i alla former av njutning.

Man kan möjligen diskutera med Gud om varför slöseriet på lustfyllda objekt var nödvändigt i skapelsen. Förnuft är valfrihet i denna övermängd av möjligheter till nutning. Som Milton skriver:

"This justifies the high providence of God, who, though he command us temperance, justice, continence, yet pours out before us, even to a profuseness, all desirable things, and gives us minds that can wander
beyond all limit and satiety."

En del känner dygden spontant, andra får stava på läxan till sista andetaget. Och så är vi alla arbetare i vingården till slut.

Summum Bonum

2010-07-18T09:25:00.001+02:00

På en färja till Finland läser jag Ibn Arabi medan regnet slår mot hyttfönstret. Han har fyra nivåer för sanningen om Gud. Jag översatte dem genast till vår katolska tro.

Den första är Sharia. Här är det den yttre ordningen, toran, Jesu etiska lära, den som Tolstoy ville göra till den enda vägen. Att inte bygga sitt liv med Gud på sharia är att bygga sitt hus på lösan sand. Detta är "böra-nivån".

Den andra nivån är tariqa som innebär att följa det spårlösa spåret i sanden mellan två oaser. Inga skyltar finns uppsatta, ingen snitsling av banan. Det gäller att ta sig fram utan katekes eller kommentarer till evangelierna. Jesus är den inre vägledaren och Marias förbön är nödvändig för tariqa. Det gäller att vara fakir, dvs fattig i anden. Att erkänna sitt direkta behov av Gud. Att imitera Kristus som Thomas a Kempis uttrycker det. Detta är "söka-nivån".

Den tredje nivån för det kristna livet är haqiqa, något som det sällan talas om i vår tid. Det är att inse sanningen i sharia och tariqa, förstå hur den sanningen ser ut, hur religiös sanning är en absolut sanning - den som inte kan betvivlas (hur gärna vi än vill vara tvivlare). Utan haqiqa blir både sharia och tariqa chansningar som naturligtvis i pluralismen kultur är helt ok. Själen saknar den efterlängtade fullheten, fullkomligheten som Jesus talar om, perfektionen i Fadern. Detta är "sannings-nivån".

Den fjärde nivån för det kristna livet är marifa. Det är den säkra insikten i den gudomliga naturen, där ingen väg eller mål för väg längre finns. Vissa människor har sen barnsben erfarenheten av att världen och universum är en usträckning av den Enda Personen. Men denna förening, eller kanske omnipotens, fostras bort av familj och skola. I Kristus återfinner vi oss själva. Det är "summum-bonum-nivån".

Mässan och dagen

2010-07-18T09:23:00.000+02:00

Mässa kommer av missa - som har med sändning, utsändning, mission att göra.
Det är alltså något praktiskt, ett verktyg, ett informationsverktyg. Vi kan se mässan som yxan vi använder på väg till att få eld i vedspisen och kaffekitteln på spisen och lite senare frukost med kaffet som inspirerande dryck. Mässa är en daglig sändning av oss själva ut i den helige Andes inspiration.

Yxan är inte intressant i sig. Man "älskar" inte yxan eller smeker den som en fetisch, ungefär som Thomas Merton romantiskt älskar och smeker katolska kyrkans liturgi i den tidiga boken The Seventh Storey Mountain. Man använder yxan för att få till ved och senare eld.

Så praktisk är mässan i livet på landet, fjärran från storstadskatoliken som "springer i mässan båd' morgon och kväll", lika rastlöst och beskäftigt som allt annat.

När vi vaknar på morgonen och har 14 timmar framför oss av resa i det vi en smula nedsättande kallar profan vardag, passar hälsningsorden "I Faderns och Sonens och den helige Andens namn". Så slutar dagen vara profan och går in i evighetsperspektiv.

Innan dagen riktigt går igång är syndabekännelsen en realistisk insikt om var vi står. Bästa förberedelsen för att låta Anden medverka i dagens handling eller icke-handling.

Under dagen är det sedan lovsång (och rosenkranser) under sysslorna, paus för dagens texter och till äventyrs någon predikan - gärna väl vald på internets stora arkiv, t ex Jeremiah Taylor, den anglikanske mystikern. På Gallica.fr finns även de Bonald och Gratry.

När kvällen närmar sig är de eukaristiska bönerna helighetsframkallande och när vi börjar göra slut på dagen mediterar vi Agnus Dei och befinner oss i kommunion med den Herre som bevarar oss inom Sig.

I mörkret innan sömnen hör vi Ite missa est och svarar deo gratias.

Djävulen har de bästa låtarna

2010-07-18T09:21:00.000+02:00

Djävulen har de bästa låtarna......vem sa det?

I alla fall tänker Milton på samma sak - och utvecklar det - när han skriver:

"Assuredly we bring not innocence into the world, we bring impurity much rather; that which purifies us is trial, and trial is by
what is contrary. That virtue therefore which is but a youngling in the contemplation of evil, and knows not the utmost that vice promises to her followers, and rejects it, is but a blank virtue, not a pure; her
whiteness is but an excremental whiteness."

Ändå håller jag inte med om att Helvetet är bättre än Paradiset eller att Paradise Lost är överlägsen Paradise Regained - eller att första hälften av Job är viktigare än slutet ("räddningen av Gud"). Däremot kan en teveserie som Mad Men förtrolla den som sett generationen av galna kontorsmän i form av sina pappor (som aldrig var hemma). Och Milton säger träffande därom:

"Since therefore the knowledge and survey of vice is in this world so necessary to the constituting of human virtue, and the scanning of error to the confirmation of truth, how can we more safely, and with
less danger, scout into the regions of sin and falsity than by reading all manner of tractates and hearing all manner of reason? And this is the benefit which may be had of books promiscuously read."

Keith Ward och reaktiv kunskap

2010-07-18T09:18:00.002+02:00

Filosofen Keith Ward (på Fora.tv)
talar om "reaktiv" kunskap i distinktion till objektiv. Den objektiva är arrangerad, inlärd, metodisk, experimentell under vissa sofistikerade omständigheter. Den reaktiva är engagerande, kräver deltagande och visdom, moral och skönhetsförmåga, undran och kärlek, tillit och passion.

Det är en bristfällig distinktion men ändå intressant. Gud är engagemang, passion och tillitsfull kärlek. Psaltaren blir åter igen en lärobok i detta engagemang. Jesus engagerar oss, han föreläser inte eller visar några "data" vunna genom ett arrangerat experiment.

Men passion och engagemang finns naturligtvis i den objektiva kunskapen också. Den som läser vår egen filosof Boström eller Samuel Alexanders Space Time and Deity, eller lyssnar på Ken Miller när han pratar om Gud och intelligent design, vet att stort deltagande spelar stor roll för kunskapen.

Ändå har Ward rätt. Medan den arrangerade objektiva observationen, liksom buddhistisk meditation och populär mindfulness kräver icke-reaktivitet och distans, väntar Gud på just reaktion, svar på tilltal, ett givande av oss själva. För den tibetanska laman är himlen den orörliga och icke-reaktiva bakgrunden för alla tankar och känslor, för den kristne är himlen en fest och ett jubel, ett deltagande, en respons, en kärleksaffär.

Detsamma gäller andra mycket viktiga delar av det personliga livet - musiken, konsten, kärleken till andra människor, äktenskapet, familjen, resan, äventyret. Den viktigaste kunskapen, även i den kristna kontemplationen, är denna reaktivitet. Du är inte död i rabblande av rosenkransen, du deltar i varje episod tillsammans med Maria. Episoderna är mysterier och får evig räckvidd för dig. Allt är delaktighet och deltagande.

Den relativa skapelsen

2010-07-18T09:16:00.001+02:00

Ibland när troende fysiker ska tala om skälet för sin tro tar de till resonemang om sannolikhet. Det är föga sannolikt, om inte helt osannolikt, att liv skulle uppstå om t ex solen kunde producera kol vid något lägre temperatur än som är fallet. Det är föga sannolikt att liv kunde uppstå om gravitationen var något annorlunda, eller om den mörka energin var mindre. Det finns en liten grupp talförhållanden som möjliggör liv i universum. Det är mycket osannolikt att vårt solsystem, med sina nio planeter, med en planet som inte blev till utan är ett asteroidbälte, skulle uppstå en gång till, även om vi hade exakt samma planetariska nebulosa med exakt samma massa och elementära sammansättning. Nästan inte en chans. Således finns skäl att tro på Gud?

Det är något som skaver i detta. Gud är inte något sannolikt, såvitt jag förstår. Han är, som filosofen Boström alltid sa, det Absoluta. Att en sannolikhetsresonemang skulle leda mig till Gud är naturligtvis möjligt - att titta in i ett hästöga ledde Martin Buber till Gud. Maxwells ekvationer har lett en och annan intelligent människa till Gud, han själv möjligen inkluderad. Men Gud själv är snarare det som på ett absolut sätt utgör grunden till både matematiken och osannolikheterna i hur universum uppför sig, den absoluta grunden för att den sällsynta planeten Jorden är här (läsa t ex Rare Earth om denna rara blomma).

Materien är något relativt, som Boström säger, och är till för vårt medvetande som är en liksom en avbild av Guds. Skaparen ska inte behöva stå i en relation till något eftersom en relativ verksamhet då införs och vi står där med en bristfällig analogi - hur fylld av astronomisk eller kemisk kunskap den än är.

Karl Ove Knausgård - Skandinaviens Marcel Proust

2010-07-04T12:34:00.002+02:00

Knausgårds "Min kamp" i fem delar är som landskap utan gräns där det sekulära sökandets ständiga oro skildras på ett skickligt sätt. Precis som hos Proust är texten som havsvågor, utan konventionell uppbyggnad av innehåll eller intrig, utan trist schablonisering av vad det är att "berätta", utan medelmåttigheten som dominerar vår tids nordiska litteratur.

Och som hos Proust finns en underliggande (fenomenologisk?) filosofi. En programförklaring finns i del 1 (av tills nu 5 delar) där författaren har stött på Nietzsche, som säger:

"vi har tilmålt verden en verdi ved hjelp av kategorier, som gjelder for en rent fingert verden".

Och Knausgård fortsätter:

"En fingert verden?
Ja, verden som overbygning, verden som ånd, vektlös og abstrakt, av samme stoff som tankene er vevet av, og derfor noe de kan bevege seg uhindret gjennom. En verden som etter trehundre år med naturvitenskap ligger mysterielos tilbake. Alt er forklart, alt er begrepet, alt ligger innenfor det menneskeliges forståelseshorisont, fra det aller storste, universet, hvis eldste observerbare lys, altets ytterste grense, stammer fra dets fodsel for femten milliarder år siden, til det aller minste, atomkjernens protoner og neutroner og mesoner. Selv de fenomener som dreper oss, for eksempel alle de bakterier og virus som trenger inn i kroppene våre, angriper cellene våre og far dem til å vokse eller do, kjenner vi til og forstår.

Lenge var det bare naturen og dens lover som slik ble abstrahert og gjennomlyst, men nå, i bildestormenes tid, gjelder det ikke lenger bare for naturens lover, men også for dens steder og mennesker. Hele den fysiske verden har blitt loftet opp i denne sfaeen, alt har blitt innlemmet i det imaginaees veldige rike, fra Sor-Amerikas regnskoger og Stillehavets oyer ti l Nord-Afrikas orkener og Öst-Europas grå og slitte byer. Tankene våre er overflommet av bilder av steder vi aldri har vart på, men likevel kjenner, mennesker vi aldri har truffet, men likevel er fortrolige med, og langt på vei lever vårt liv i forhold til. Folelsen det gir av at verden er liten, tett omsluttet om seg selv, uten åpninger mot noe annet, er nesten incestuos, og selv om jeg visste at den var dypt usann, siden vi egentlig ikke vet noen ting om noe, kom jeg likevel ikke unna den. Den lengselen jeg alltid kjente, som noen dager var så stor at den nesten ikke lot seg kontrollere, sprang ut fra dette.

Det var delvis for å lindre den at jeg skrev, ved å skrive ville jeg åpne verden, for meg selv, samtidig som det også var det som gjorde at jeg mislyktes. Folelsen av at framtiden ikke finnes, at den bare er mer av det samme, betyr at enhver utopi er meningslos.

Litteraturen har alltid vaert beslektet med det utopiske, så når det utopiske mister mening,gjor også litteraturen det. Det jeg forsekte på, og som kanskje alle forfattere forsoker på, hva vet jeg, var å bekjempe fiksjon med fiksjon. Det jeg burde gjore, var å bejae det eksisterende, bejae tingenes tilstand, altså boltre meg i verden istedenfor å lete etter en ve, ut av den, for på den måten ville jeg utvilsomt få et bedre liv, men det klarte jeg ikke, det kunne jeg ikke, i meg hadde noe stivnet, en overbevisning stod fast, og selv om den var essensialistisk, dvs. utidsenlig, og i tillegg romantisk, kom leg ikke forbi den, av den enkle grunn at den ikke bare var tenkt, men også erfart, gjennom disse plutselige tilstandene av klarsyn, som vel alle kjenner, hvor man i noen sekunder ser en helt armen verden enn den man bare oyeblikket tidligere befant seg i, hvor det er som om verden trer fram og en kort stund viser seg, for den faller inn i seg selv igjen og etterlater alt som for ..."

Att vara rädd för "essentialismen" - det är problemet som Knausgård skildrar på ett utomordentligt känsligt sätt. Den moderna fördomen säger "otidsenligt" eller "utopi" om det som inte anpassar sig till modernitetens sekulära meningslöshet. Samma problem finns i skolsalarna, på universiteteten. Jag brukar förskriva lite Nyblaeus eller Boström i lagoma doser för den sjukdomen. Och räcker inte det tar vi Hegel. Det finns naturligtvis ingenting otidsenligt när det gäller Summum Bonum, det goda livet i Kristus, dynamiken i sanningen.

Den levande naturvetenskapen

2010-07-03T20:47:00.000+02:00

Inom skolvärlden undrar många varför naturvetenskap är så tråkigt för eleverna. På nästan alla NV-program är det kris med elevtillströmningen.

Det beror på, brukar jag säga, att kristendomen inte längre är den självklarar filosofin. Sålänge den var det, fanns spänningen i den kosmiska teater som Gud skapat. Ta en forskare som Pasteur - att be rosenkransen och forska flöt samman i en enda attityd av förundran inför mikrobernas liv i skapelsen. Ta Malthus och hans 30 000 ärtor - skaparens märkliga sätt att föra vidare dominerande egenskaper i allt biologiskt liv - fantastiskt!

Den empiriska realism som ligger under verklig forskningsiver och kärlek till det magiska universum inne i atomerna och ute i galaxernas enorma antal stjärnor (10 upphöjt till 82?) har idag tyvärr tunnats ut så att naturkunskap är bland de tråkigaste ämnena som överhuvudtaget finns till.

Tyvärr kan inte många lärare i naturvetenskapliga ämnen rätta till saken - de är för lurade av en reduktiv form av materialism (som saknar stöd i vetenskaplig logik) för att visa eleverna vad det egentligen handlar om. Istället flockas de flesta elever kring estetiska ämnen och mediainriktade program. Och så kockutbildningarna förstås - de är mer levande än NV.

Vi skulle införa ett obligatoriskt år av filosofi och teologi innan man fick gå vidare på högskolan. Genom att inse hur lockande och märklig den biologiska, kemiska, fysiska och matematiska verkligheten är - ur kristet perspektiv alltså - kan läraren i NV-ämnen få en annan grund att stå på. Fakta är då inte dödande som nu utan levande i ett sammanhang som får den tråkige reduktionisten att förtvivla men får alla drömmande ungdomar att jubla.

Biblisk realism

2010-07-03T20:42:00.002+02:00

För icke-kristna (och värdsliga liberala kristna) är åldrandet och döden ett trist fenomen. De har inte insett förfallets genialitet. De tittar på sina åldrande händer och ansikten och fylls av förnedran och avsky. De är som bortskämda barn som jublat för att få åka berg- och dalbanan och som plötsligt efter halva banan börjar skrika "Nej ! Det får inte ta slut !" Och längre fram grips de av fasa för att det faktiskt tar slut.

Men hur trögt måste det vara? Fatta poängen - resan bygger på att det tar slut ! Det börjar, det blomstrar, det förfaller, det tar slut. En dos Predikaren. Gräs vissnar. Allt liv är halm. Biblisk realism.

Istället körs i vår innevarande kultur dokumentär efter dokumentär om det melodramatiska åldrandet och smärtan och döden. Eutanasin diskuteras i oändlighet och ibland i obehagligt andaktsfulla former. Hur mycket ska till för att den kristna enkla realismen ska höja siktet tre millimeter? Där uppe syns några sunda förnuftiga sanningar: livsprocesser fungerar så att de förfaller och tar slut. Förvandling sker. Himmelriket väntar. Hur kinkigt får det vara?

Eller är det viktigare att det inte får finnas några "stora berättelser" som vissa postmodernister säger?

Alan Watts och fantom-jaget

2010-06-28T13:39:00.000+02:00

På sextio- och sjuttiotalet var Alan Watts rätt populär, även i kristna kretsar. Jag minns en zen-frälst teologiprofessor i Uppsala som talade varmt om det mesta som kom från Watts produktiva skrivstuga i Californien (en båt i Sausalito om jag minns rätt).

Det som var intressant för många var synen på egot. Som egon kan vi inte förändra vad vi känner och inte heller effektivt undvika att förändra vad vi känner. Det som är utgör helt enkelt allt som är. Detta inkluderar våra partikulära tankar, våra föreställningar och bilder och våra spänningar, konflikter, problem. Alla dessa hänvisar vi till ett fantom-jag, en en fiktiv tänkare "därinne" och en "utåtriktade" görare.

Enligt den här synen utgör det mesta vi tänker och känner endast ekon eller brus. Och när vi är intelligenta nog att förstå detta förlorar det mesta sitt intresse och faller åt sidan. Vi behöver inte ens hoppas att det faller bort, det sköter detta av sig själv.

Förstår vi bara det här, tänkte man sig, så befinner vi oss i kontemplation på ett naturligt sätt. Vi ser att det som sker helt enkelt sker. Men vi tror inte att det är "vi" som ser det, eller att "jag" kontemplerar. Snarare inser vi att "det som sker" använder sig av vår organism för att betrakta sig själv.

Detta "det som sker" kan vi förstås kalla Gud eller Universum men det är inte nödvändigt att alls skapa koncept. Det kan vara roligt och det kan ge oss jobb som teologilärare i skolan. Men det viktiga är inte koncepten utan känslan. Vi lever i känslan av att "det som sker" använder vår kropp och vår hjärna och hela kosmos för att tänka på sig själv, se sig själv. Att sätta ord på detta behövs egentligen inte. Ord är endast specialverktyg i form av ljud i luften, tecken på papper eller skärm, vibrationer i de neurologiska systemen.

Men vad finns då kvar att göra? Ja, alla ansträngningar att "frälsa sig" eller "förverkliga sig" kollapsar om vi förstår allt detta. Kollapsar gör också illusionen om ett separat medvetande som tar emot eller får ta del av en värld av erfarenheter. Det finns helt enkelt inga sådana separata entiteter i "det som sker".

All is One.

När man idag möter människor som brann för det här synsättet ser man ofta en besvikelse. Världen fattade aldrig det subtila i detta. Istället bråkar man alltmer om miljöförstöringen, civilisationens pågående självdestruktiva maktspel, politiska omvälvningar, ekonomiska krascher, religiös terrorism.....Och de allt färre andligt intresserade som finns kvar bevakar konservativt de gamla sanningarna. Ingen tycks fatta att allt detta bara är ekon av fantomer. Tvärtom betonar man ansträngningen, kampen, arbetet.

I konservativ anda vänder jag mig till Gregorius av Nyssa som säger i dagens (27 juni) läsning:

"Detta är vad vi lär: den som renar sitt hjärta från all skapelse och från alla bindningar ser den gudomliga naturens bild i sin egen skönhet...Ni män och kvinnor som har lusten att kontemplera det Sanna Goda, ni har hört att det gudomliga majestät finns upphöjt ovan himlarna, att härligheten är ofattbar, att skönheten är omöjligt att beskriva och har en oändlig natur. Men tappa inte hoppet! Kontemplera vidare på objektet för era begär!"

Den friska antitesen

2010-06-04T16:33:00.003+02:00

En god vän som är buddhist sa på sitt sofistikerade upplysta sätt: "Ni kristna kämpar mot det onda och ni försöker vinna kampen mot det onda. Vi buddhister vänder oss till det upplysta tillståndet, där liv och död har upphört och med det även kampen att vinna något. Ansträngningen blir redundant."

Ansträngningen blir redundant....ekon av Alan Watts där. Ja vi kristna tar på oss rustningen varje morgon, det är sant. Vi lever i den stora antitesen.

Som Viktor Rydberg en gång skrev i sin fortfarande intressanta "Till läran om det yttersta tingen":

"Det är den stora antitesen: synd och död genom den förste Adam; nåd och liv genom den andre, en antites uttryckt på det skarpaste och bestämdaste sätt, som lemnar intet tvivel öfrigt att nåden och livet skola genom den himmelska människan varda lika omfattande som synden och döden äro det genom den psykiska människan, en antites, som, när helst hon återkommer, lägger tonvigt derpå, att såsom alla kommit genom vår jordiske stamfader under dödens välde, skola alla genom vår himmelske stamfader komma under lifvets."

Den stora antitesen - ja det blåser friskt kring den!

Attmars kyrka

2010-05-31T20:00:00.003+02:00

Attmars kyrka i Medelpad. Försommardag på den underbara udden ut i sjön. Vid kyrkan en runsten som slutar sin långa textorm med ord "Gudh och Gudhs Modher" (eller kuth muthir) som ombeds hjälpa de dödas själar.

Vi tittar in i den protestantiserade kyrkan - ingen Guds moder där inte. Återigen tänker vi på den retardering som reformationen innebar. Var den tidiga kristna världsbilden för stor och för rik på innehåll. Måste sinnena trängas samman för att åstadkomma den europeiska industrialiseringen några sekel framöver?

Min fru konstaterar nyktert: Modern kommer alltid tillbaka. Så lätt är det inte. Det går inte att bara vitmena väggarna i kyrkorummet. Under den döda vita färgen lever det.

Dagens läsning i mässan: Guds Moder besöker Elisabeth. Orden som skrivs såsom Marias svar på Elisabets utrop är mästerliga:

39 -40 Några dagar senare skyndade sig Maria upp till den stad i Judeens berg där Sakarias bodde för att hälsa på Elisabet.

41 När Elisabet hörde Marias hälsningsord sparkade barnet till i henne av glädje, och hon blev fylld av helig Ande.

42 Hon blev så glad att hon ropade högt till Maria: Gud har utvalt dig framför alla andra kvinnor, och ditt barn är förutbestämt för Guds särskilda välsignelse.

43 Vilken ära för mig att min Herres mor kommer på besök.

44 I samma ögonblick som du kom in och hälsade på mig och jag hörde din röst, gick det som en stöt av glädje genom barnet i mig!

45 Du trodde att Gud skulle göra vad han har sagt, och därför har han gett dig denna underbara välsignelse.

46 Maria svarade:O, jag vill lovprisa Herren!

47 Jag jublar i Gud, min Frälsare!

48 Han har tagit sig an mig - en oansenlig kvinna, och nu kommer människor i alla tider att kalla mig välsignad av Gud.

49 Han, den helige och mäktige, har gjort något stort med mig.

50 Hans nåd varar från generation till generation över alla som erkänner honom som Herre.

51 Hans väldiga arm är full av kraft! De stolta och högfärdiga slår han ner.

52 Furstar fördriver han från deras troner, men de ödmjuka upphöjer han.

53 Han mättar de hungriga med sina gåvor, men de rika driver han bort med tomma händer.

54 Tänk på hur han hjälper sitt Israel! Han glömmer inte sitt löfte att vara barmhärtig.

55 Han lovade ju våra fäder, Abraham och hans barn, att alltid visa nåd mot dem.

Magnificat kan vara framtida seklers programförklaring. Där finns politiken, där finns transcendensen, där finns det heliga Namnet - allt mänskligheten behöver.

Och det finns redan på runstenarna.

Monstret

2010-05-29T10:11:00.001+02:00

Underbar dialog på en flygplats. En fransman sitter rakt emot mig när vi väntar på att få stiga ombord på det kraftigt försenade planet. Jag inleder ett samtal med honom, eftersom han läser om Whitehead (Stengers bok):

- Är ni historiker eller filosof? (min stapplande franska tål inte avskrift...)
. Filosof. Och ni?
- Samma här. Vilken utgångspunkt har ni i ert filosoferande?
- Monstret.
- Monstret?
- Ja totaliteten av tekniskt sett idiotiska partikulära påståenden.
- Ok, alltså Barthes, Deleuze, Stenger osv.??
- Exakt. Även Rorty.
- Låt mig se om jag fattar. Monstret är totaliteten av påståenden som inte kan vara något annat än partikulära, enskilda, och i den meningen idiotiska, utan grund, utan sanning?
- Alldeles riktigt. Men "sanning" för många behöver inte vara mer än repetition av idiotiska påståenden. Det räcker för att deras dröm om verklighet ska te sig påtaglig, åtminstone tills vidare.
- Men för er som filosof är det annorlunda?
- Nej, inte nödvändigtvis. Jag är också människa som försöker repetera påståenden som ska representera verkligheten. Även om jag som filosofi avslöjat självbedrägeriet i allt detta, kan jag inte låta bli att fortsätta med spelet. Det blir en lek med slöjor men vi har ju alla lärt oss den sen barndomen.
- Men blir det inte en schizofren situation: ni tvingas leva ett liv som ni som filosofi vet är falskspel?
- Ja sa aldrig falskt spel - jag sa spel. Varför är inte kreativt spel något respektingivande?
- Jag vet inte. Det borde vara det. Men åter tillbaka till monstret - är det ett ont monster?
- Ja i någon hegelsk mening är det som entropin - om vi inte kämpar emot så upplöser monstret oss som tänkande varelser. Vi måste dagligen kämpa emot denna ondska. Det är djävulen som är verksam i minsta uttalande vi gör om verkligheten och vår längtan efter att något ska vara "sant".
- Är ni katolik?
- Ja det hörs väl (skratt).

Påstigning på planet och ett hjärtligt farväl. Leve fransmännen!

John Lennox, Whitehead och sekulära humanister

2010-05-14T20:43:00.004+02:00

En intressant debatt sändes med John Lennox, den engelske matematikern, kring tro och vetenskap, i teve nyligen, på Ur Samtiden. Det var uppfriskande att höra Lennox visa hur integrerat rationellt tänkande är i den kristna tron. Motståndarna, de svenska humanisterna missade som vanligt att argumentera mot rationaliteten i kristendomens historia - om de läste Kierkegaard skulle de kunna hämta argument. Istället valde de fel häst och ville visa att vetenskapligt tänkande skiljer sig från kristen tro. Det blir ju att arbeta i motvind eftersom den kristna traditionen låtit just vetenskapligheten växa fram ur en viss gudsuppfattning. Vill de besegra kristen tro måste de naturligtvis börja i andra ändan - att den aldrig varit rationell. Genom att ensidigt referera till mystiker, tokiga helgon och kättare skulle de kunna få argumenten att något så när fungera en bit på vägen.

Filosofen Whitehead skulle varit nöjd med John Lennox sätt att resonera. Som Whitehead en gång påpekade var kristen teologi huvudansvarig för vetenskapligheten i Europa - i kontrast med det faktum att icke-krista religioner faktiskt hindrade en sådan vetenskaplighet att uppstå. Det största bidraget i medeltidens kristendom var en personlig Gud som gett oss en gåta, en hemlighet att utröna - skapelsen. Hur kan denna idé om rationellt upptäckbar gåta har kommit in i just det europeiska kristna tänkandet? Jo, menar Whitehead, genom munkarnas och teologernas envisa insisterande på att Gud är förnuftig. Denna Person är dessutom energisk i sitt skapande, vill saker med oss, både moraliskt och intellektuellt. Allting i naturen, som Linné tänkte, är ytterst detaljplanerat av denna rationella Person. Att empiriskt och metodiskt rota i denna skapelses minsta detaljer kan endast leda till en allt större tro på gudomlig rationalitet.

Det är detta de sekulära humanisterna alltid missar. En kunskapsmiss. De borde läsa religionhistoria. Jämför vi med de gudsbilder vi finner annorstädes, finner vi att de icke-kristna bilderna är opersonliga eller vimsiga. En vimsig eller irrationell Gud, ungefär som de grekiska eller hinduiska, kan vi inte lita på som en rationalitet. En opersonlig helhet, som i buddhismen, saknar helt enkelt rationalitet - varför skulle vi då söka efter en sådan i skapelsen? En del religioner saknar en rationell skapelse helt och hållet - en irrationellt hjul av födelse och död snurrar utan mening. Universum blir en obegripligt mysterium, inkonsistent, godtyckligt. För sådana religioner - som ju många sekulära humanister flirtar med - finns endast visdomen i att meditera och få insikter. Det finns ingen andledning att fira förnuftet eller den rationella hemligheten i skapelsen.

Ska sekulära humanister och ateister komma nånstans med vår kristendom måste de ta till några sådana icke-kristna visioner av tillvaron. Men kruxet är att då försvinner även den iver och hemliga glädje för vetenskapen som vi så väl behöver i forskningen. Så de hamnar i ett problematiskt läge hur de än gör. Den enda kultur vi känner till som direkt lett till empirisk metod är den kristna. Och det är en troende kultur.

Förr i tiden såg man naturvetenskap som en tjänarinna till teologin. Vi kommer nog dithän igen, ju längre forskningen tränger i skapelsen hemligheter. Var det inte HUGO-projektets ledare Francis Collins som kallade en av sina böcker "Gods language"?

Pie Iesu

2010-04-23T15:55:00.002+02:00

Flera gånger om året får jag frågan om vad Pie Jesu betyder - eftersom jag har en son som sjunger Pie Jesu land och rike runt och för övrigt för in den andliga skönheten på popmusikens otaliga arenor. Och jag kan inte låta bli att svara med lite filosofi kring av denna Jesu frid kan tänkas innebära.

I den äldsta kristna kyrkan tänkte man sig Kristi inträde i sinnevärlden, inte som ett människotagande eller mandomsanammelse utan som ett antagande av "kött" eller sarx som det heter i grekiskan. För de apostoliska fäderna utgjordes Kristi fullständiga persolighet - liksom människans i allmänhet (!) - av ren ande och orent kött. Anden är den där friden som Pie Jesu handlar om. Denna ande och frid var Kristi "preexistenta princip" om vi så vill. Men samma preexistenta princip har även vi alla som människor.

När sångaren därför vackert sjunger Pie Jesu till en månghövdad publik, vare sig de lyssnar med tårarna rinnande eller med fyllan skrålande, refererar sången till något vi alla har i ren ande genom de enkla faktum att vi finns till. Kristologi och antropologi sammanfaller i denna den äldsta kristna uppfattningen. Kristus och logos blev kött (Joh 1.14), inte människa. Paulus säger (Rom 83) att det som är omöjligt genom lag och kött blev möjligt genom att sända sin son i köttet. Den frid Jesus ger blev möjligt genom ren ande iklädde sig kött.

Friden är möjlig genom att Kristus i den jordiska födelsen ikläddes den sinnesmänskliga naturen och genom att han redan i preexistensen ägde den översinnliga anden - som vi alla måste ha för att kunna ta emot friden i Jesus, Pie Jesu. Det är alltså den preexistenta mänskliga anden som "kom i kött" och på så sätt skapade en fullständig mänsklig natur. Den peccata mundi som Jesus tar bort från oss är alltså den isolerade sinnestillvaron, där förstås inte mycket till frid finns att hämta.

Och på grund av sinnestillvarons alltid närvarande ofrid behöver vi sångaren som sjunger Pie Jesu.

Eller som Paulus säger: "Han uppenbarades som köttslig varelse, rättfärdigades som andlig, skådades av änglarna, förkunnades bland hedningarna, vann tro i världen och togs upp i härligheten". (1 Tim 3.16)

Att desarmera G.K. Chesterton

2010-04-18T20:20:00.003+02:00

G.K. Chesterton, en av de viktiga katolska apologeterna under 1900-talet, skrev en rad berättelser, pjäser, journalistiska artiklar och mer teologiska verk med en mycket individuell och genialisk karaktär. Hans katolicism genomtränger på ett varmt sätt allt han skriver. Tänk så ofta man önskat nytryck av hans verk och översättning till svenska.

Men när svensk sekulär kultur ska göra en pjäs av Mannen som var Torsdag har man ingen aning om allt detta utan finner en typisk engelsk paradoxmakare som gillar det osäkra framför det säkra. Ett kulturprogram i radions P1 (söndag 18 april) låter några programdeltagare tala om hur "intressant" Chesterton är i våra tider när bomber smäller varje dag - han förutser ju att det finns flera sidor av saken, allt är inte självklart. Man till och med nämner böckerna om Fader Brown utan med en andning låta antyda att det rör sig om en mycket tydligt kristen apologet.

Så går det till när aningslösheten går hand i hand med ett närmast epidemisk skyggande för kristna värden och engelsk litterär kristen apologetik när den är som bäst. Vilket kulturland vi lever i !!

Marie tårars segerdag - påskafton

2010-04-03T17:01:00.002+02:00

Många katoliker med mig uppfattar påskafton som en stor Maria-dag. Det är dagen då hon i bedrövad och bedjande tystnad väntar i sina tårars seger.

Den heliga lördagen - så heter denna dag egentligen - dagen för mörkrets heliga väntan, dagen då Väntan på Herren får vara i kyrkans fokus. För det är ingen gudomlig hjälte som skendött. Det är en människa. Han har verkligen dött. (1 Kor. 15)

Det finns en enorm vila i den heliga lördagens energi. Väntan i mörkret, helig väntan i sorgen. Religionen har upphört för Messias har försvunnit i döden. Allt är slut. Men vi fylls med det som fyller Maria - löftet. Hon vet något i sitt mörker och sin väntan.

Där kan man finna hela människolivet, när trötthet, ålder och död ligger nära. Helig väntan i mörkret när allt är över.

Den levande filosofin - och den döda

2010-03-13T16:37:00.005+01:00

När jag började med filosofi i Uppsala hösten 1969 hamnade jag i ett gäng av unga kvinnor och män som skrattade ut akademiska filosofer, liksom akademiska karriärister över huvud taget. Vi lyssnade noggrant på deras föreläsningar men log åt deras öden. Ingen av oss trodde att filosofi hade med akademin att göra - den akademi Platon hade handlade om livet, inte om en profession eller en akademisk karriär.

Det var inte så att den enskilda lärarna var platta typer (Stig Kanger och Thorild Dahlqvist var INTE platta personligheter). Platt var istället hela idéen om vad en filosof gör och vad en filosofi är ägnad att göra i människors liv. Det var som Alistair MacIntyre säger i början av sin Edith Stein-bok - filosofi handlar om den skillnad på ens livspraktik som filosofistudiet åstadkommer i jämförelse med ett liv där filosofistudier inte ingår.

När vi i vårt gäng möttes för att diskutera den senaste veckans lektioner och läsningar var inte filosofi inte en specialiserad eller professionaliserad diciplin och filosofer var inte alls socialt och kulturellt definierade av något statusbärande socialt spel på några universitet eller några filosofiska institutioner. Tvärtom betraktade vi med misstänksamhet den "borgerliga" tendensen att knyta filosofi till någon statlig eller kommunal institution. På väggen hade vi bilden av Arne Naess läsande Spinoza i ett tält någonstans på ett berg han besteg. Filosofi görs på berg och kanske nån gång på ett kafé som Sartre och Camus.

Drygt fyrtio år senare, nära pensionen, är det fortfarande sant och gott. Filosofi handlar om livsavgörelse, ingenting annat. De ungdomar jag undervisat under trettio år känner detsamma - livsavgörelse eller så kan det kvitta. Grymt besvikna blir några elever som prövar universitets kurser i filosofi där fjantig topologisk exercis fortfarande pågår med någon ny smart "-ism" som etikett. Filosofi kräver sin man - det handlar om vårt liv.

Egentligen handlar det om vad Platon och Konfutse före honom hävdade, och som uttrycks underbart roligt i Iris Murdocks "platonska" dialog Above the Gods - att filosofera är att direkt utöva kritik mot vardagens alla handlingar och välja Korsets väg, för att använda kristet språk, och därmed välja bort den borgerliga världen, eller den slappa världen, eller universitetsfilosofins värld, eller karriärismens väg.

Och varför? Varför blir aldrig verklig filosofi akademisk? Det är nog så att våra dagliga aktiviteter inklusive våra politiska handlingar ofta förutsätter och ger ofta uttryck för tron på vissa föreställningar som redan har en uppenbar filosofisk karaktär.

Det normala är ju att vi följer livspraktiska regler som endera är underförstådda eller explicita och uttryckta regler som leder oss till att dra slutsatser från det förflutna till framtida förväntningar och som utgör grunder som vi litar på när vi beskriver vad andra tänker och gör, tankar och handlingar och känslorsom vi reagerar emot eller stödjer och dessa regler blir till ramverk inom vilka vi ordnar våra erfarenheter inom vilka vi ger auktoritet till vissa moraliska hållningar eller förnekar vissa moraliska hållningar, livsfilosofiska ramverk inom vilka vi stödjer eller avvisar politiska och religiösa påståenden och relationerna mellan dessa hållningar som vi endera stödjer och efterlever eller avvisar och kämpar emot.

Vårt språk, vårt vardagliga språk och de idiom vi dagligen använder är redan i sig själv filosofiskt och inte på ett oskyldigt sätt utan med en signifikant nivå av filosofiskt arv av teorier om verklighet om moral och kunskap vars närvaro vi ofta inte är medvetna om. Det vi kallar sunda förnuftet, som MacIntyre säger, är ofta nog fragment av filosofiska teorier, som fortfarande bär med sig vissa förutsatta uppfattningar
från vissa sammanhang ur vilka de är abstraherade.

Men bland unga människor som jag filosoferar med märks vissa hållningar och anslutningar till teorier och idéer som inte direkt kommer från arv av vissa särskilda filosofier, men som inte desto mindre är operativa i deras personliga liv. Och en sak är säker: det spelar roll, det är seriöst (även om dagens ungdomar skrattar mycket mer än vi gjorde....)

De akademiska filosofer vi ibland bjuder in missar i regel detta helt och hållet och blir först positivt förvånade över hur aktiva ungdomarna är: "Oj då så intresserade de är!" Sen återgår de till något helt annat ("utvecklar ett problem") och folk smiter snart ut om de kan, helt
ointresserade av de "svårigheter" eller "paradoxer" som presenteras och kallas för filosofi. Har de laptopen framför sig slår de kanske på den utmärkta radiostationen The Guerrilla Radio Show.

Katolsk entusiasm

2010-02-15T20:43:00.002+01:00

En amerikansk vän ville ha något att läsa om Sverige och katolicismen. Han misstänkte att lutherska Sverige alltid hatat katoliker. Ingalunda. Jag rotade och hittade "den nya skolan" under tidig svensk romantik, 1810 och framåt. I Grunddragen af svenska vitterhetens historia av Malmström kan vi läsa en hel del roande stoff om kritik av denna "nya skolan".

"Åtskilliga af katholicismens åsigter sägas grunda sig på oförgängliga sanningar t ex den af heliga Jungfrun eller Maria När denna urbild af förnuftets och försynens verldsordning som af Gud instrålas i varelsernas föreställningskraft vid Kristi födelse antog historisk individualitet framträdde ock i Försonarens moder den historiska gestalten af naturens försonade själ skönhetens eviga oskuld (virgo mater ex spiritu concipiens) och i glorian af qvinnlighetens högsta förklaring den moderliga ömheten vördades hon af Sonens församling såsom en mild förmedlarinna emellan hans oupphinneliga helighet och det bräckliga jordlifvets förvillelser (Poetisk Kalender 1816 föret s 30)

Och åter på ett annat ställe: Måleriet har ej skildrat något högre än Guds Moder den eviga himla jungfrun som med sitt barn ur hvars oskuldsögon blickar en öfvernaturlig glans uttrycker hela kristendomens innehåll. Grekerna kände att under stjernorna ingenting heligare finnes än en moders kärlek men kristendomen satte den äfven ofvan stjernorna i en lära der hvar och en måste varda barn för att inkomma i fadrens rike är den moderliga kärleken det enda förmedlande bandet mellan himlen och jorden och har rättast det närmaste sätet intill Guds thron. (Phosphoros 1813 sid 375)

Men hon är tillika symbolen af gudomens qvinnliga princip materien af den eviga Matrix rerum som med en ursprunglig metafor kallas natur Natura Physis och hvars etymologiska betydelse är moderlighet och hvars allmänna karakter är en gränslös motsvarighet af längtan bildbarhet och modersfröjd. (Företalet till Poetisk Kalender 1816 sid 29)

Hon svarar ej allenast mot Egyptiernas Isis och den Efesiska Diana utan äfven emot Frigga eller Disa Phosphoros 1811 (sid 9) och Freja i vår gamla gudalära hvilken föreställdes såsom öfverlemnad åt demoniska inflytelser och lustar samt oupphörligen sökande sin gemål dvs såsom en brännände och otillfredsställd trånad. (Poetisk Kalender 1816 Företalet)

Men dessa och många andra loford som den heliga Jungfrun erhåller på prosa kunna likväl ej jemföras med dem som egnas henne i de nymodiga poemerna. Hon kallas der ömsom Dufva ömsom Planta i henne utstämplades den stora syndaskatt som ej fick tryta men för hvars fulla gärd allt folk sig rädde den dygdedoft som ångade från henne tvingade att Guds kärlek anförtrodde neder i hennes sköte sin starka låga att uppenbara der sitt allts förmåga.

Men se här sjelfva verserna (Phosphoros 1810 sid 88):

Du är den dufva hvilken himlen sände
Från evighet är den trolofda bruden
Som på det Adams fall till sällhet lände
Åt ordet gaf ditt kött du Mor af Guden
Är Herrans arm som mäktig från oss vände
Den stränga knif som Abraham blef buden
Och till det offer hvilket denne ämnat
Har du det skuldelösa lammet lemnat
Väx sköna planta låt oss tidigt bryta
Din frukt att själn som hoppet redan glädde
Må högtidsskrud mot doket sig tillbyta
Hvarmed det bistra fallet henne klädde
Den stora syndaskatt som ej fick tryta
Men för hvars fulla gärd allt folk sig rädde
Blef stämplad uti dig hell Herrskarinna
Du som är verldens Återlösarinna
Från Empyreiska gudasalar svingar
Bevingad Paranymfen ren och breder
I stilla vågor sina gyllne vingar
Och på sitt hulda budskap sig bereder
Den dygdedoft som ångar från dig tvingar
Prisvärda mö att i ditt sköte neder
Guds kärlek anförtror sin starka låga
Att uppenbara der sitt allts förmåga

Och ännu i det sista poemet (i det sista häftet af Phosphoros 1813 sid 387) äfven undertecknadt A:

Ur korets framgrund der i gyllne skålar
De tusen ljus försprida stjernors dag
Mot gudasonen vid sitt sköte strålar
Guds Moders oförgängliga behag
I hennes blick sig himlens kärlek målar
En morgon gryr i hvarje anletsdrag
Ack bor en moder ej i stjerneringen
Hvad vore Gud och menniskan och tingen

Till bevis att icke denna enthusiasm för katholicismen, dess helgon och åsigter är verkad af någon ögonblicklig känsla men af en verklig öfvertygelse torde den konseqvens få tjena hvarmed beständigt sådana skrifter tadlas som betrakta den ur ett mindre fördelaktigt ljus och sådana åter berömmas och föreslås som gynna densamma.

Så klandras t ex Münschers Kyrkohistoria ehuru allmänt erkänd såsom en god skrift (Svensk Litt Tidn 1815 N o 12) äfvenså Hänleins Inledning till Nya Testamentets skrifter (Svensk Litt Tidn 1814 No 40) och så upphöjes och föreslås till öfversättning på svenska grefve Stolbergs Geschichte der Kristus Religion hvars författare affällig från protestantiska trosbekännelsen söker ställa sig in hos sina nya trosförvandter genom en öfverallt synbar nitälskan för katholicismen hvilken går så långt att han påstår det Petrus verkligen var biskop i Rom. Man dömmer ännu mera huru blindt detta nit för katholicismen är hos våra nya skribenter då de ej låta sig hindras att föreslå denna bok till öfversättning på svenska ehuru den icke går längre än till år 136 efter Kristi födelse

Medeltiden fortfar författaren och dess anda samt påfveväldet upphöjas vid alla möjliga tillfällen Den kallas ett tidehvarf som hade en bestämd form af lif i motsats till reformationens som säges ha saknat den (Sv Litt Tidn 1814 No 17 sid 255) ett tidehvarf fullt af kraft ett tidehvarf i hvilket den varmaste religiositet och den redligaste tro uppeldade alla till tappra bragder och i hvilket de första riddarlöften gjordes till värnlöshetens försvar ett tidehvarf af andaktens kärlekens och riddarärans herravälde.

Som det romantiska är det innerliga friska och nästan omedvetna sträfvandet efter det oändligen högsta i religion i tapperhet i kärlek med ett ord i allt ädelt och stort så måste naturligtvis den tid hvars karakter detta romantiska utgjorde och som derföre kallas romantikens epok vara den rätta upplysningens och den tid deremot som vi tillegna detta anspråksfulla namn vara den egentliga medeltiden enligt det mindre gynnande begrepp vi dervid vanligen fästa och detta säges uttryckligen. (Svensk Litteratur Tidning 1814 N o 17 sid 255)

Häraf följer äfven att denna tid dess anda bruk seder och tänkesätt måste utgöra föremålet för de nya författarnes högsta vördnad och beundran och deras framställande i all sin liflighet det yttersta målet för deras bemödanden Man går så långt i sin kärlek för denna tid att man i offentliga skrifter öfver lemnar sig åt sina lifliga förhoppningar om dess återkomst och sina önskningar att dertill kunna bidraga utan att besinna hvad allt detta innebär i ett protestantiskt land."

För att korrigera "den nya skolan" - de svenska romantikerna - visar andra uttalanden vid denna tid dock lite förnuft i skildringen av katolsk medeltid:

"Huru stor andakten och religiositeten annars var på denna tid af andakt och religiositet derpå
lemnar följande yttrande af en fransk andlig i medeltiden Clamenge ett bevis:

'Många tycka det vara nog då de inkomma i kyrkorna om de stänka sig med vigvatten i ansigtet andra om de med ett knäfall helsa den heliga Jungfrun de flesta om de kyssa någon helgonbild men de som betrakta den af pre stens händer upplyftade bilden af Frälsaren tro att Kristus för denna uppmärksamhet bör vara dem mycket förbunden och göra sig högligen till deröfver framför andra liksom öfver ett stort offer. Folket strömmar hoptals till marknaderna som nu endast hållas på helgdagarne. Gycklare sysselsätta en del bollspel en del och tärningspel en del. Hopen firar högtiden på krogarne. Då tager den fattige glömsk af sina tillgångar sig rus under det den olyckliga hustrun och de arma barnen för hvilka denna dag icke är någon högtidsdag i fasta och hunger nödsakas tillbringa den och den följande veckan samt med tårar och suckar och ofta med hugg och slag få umgälla detta husfadrens nit att fira helgedagen.

På högtidsdagar valfärdas också till långt aflägsna helgons kyrkor mera för att äga tillfälle till friare lefnad än af upprigtig andakt. Och hvem kan uppräkna de många och de stora brott hvar till sådana valfärder föranleda. Liderliga qvinnspersoner äro der närvarande som förföra de oerfarna
ynglingarnes lätt förledda hjertan Allt tjuter af glädje af dans och musik hus byar och gator de upprörda sinnena förvekligas och vänjas vid öfverdåd och fräckhet. Der förlorar den första åldern sin oskuld der lära yng lingarne utsväfningar af alla slag der förderfvas redan gossen och der meddelas dem ofta de ohyggligaste sjukdomar. Man skulle tro att Veneris Floralia eller Bacchi orgier eller till och med Martis och Bellonaa fester der firades.

Hvem inser ej huru mycket anständigare och nyttigare det vore att icke fira någon högtid än att fira den på detta sätt. Hvilkens hjerta är väl så främmande för sanningen att han ej finner det vara ett mindre ondt att på helgonens högtider plöja, grafva och så. Och likväl genomströfva spioner och kunskapare orterna för att utforska om någon vingårdsägare eller åkerbrukare arbetat på någon helgdag eller då forslat något. Det är ganska få och mycket dyg diga menniskor som väl kunna använda sysslolösheten. Hvarföre skall det då ej vara bättre att genom arbete i vingården icke fira helgedagen än att vanhelga den genom laster. Henke anmärker att detta ännu gäller om många katholska länder och i flera tyska tidningar klagas öfver det sedeförderf som i anseende till de åter i kredit komna valfärderna begynt inrota rota sig hos de arbetande klasserna."

Ja, så fick vi lite balans där....

Gråbergs kateketiska barnalära

2010-01-21T10:22:00.000+01:00

Samtal på snöigt torg i Sundsvall:
- Jag tror som Gary Wills att någon systematik inom kristendomen inte är aktuell längre. Det blir bara maktdominans av ett eller annat slag.
- Håller inte med.
- Nähä. Så du vill ha tillbaka nån form av katekes?
- Ja, vad sägs om Olof Gråbergs Kateketisk barnalära, jag citerar:

"Hwad bör wara wår förnämsta omsorg här i lifwet?
Svar: Att komma till saligheten.
Kunna wi ock af egen erfarenhet öfwertyga oss därom att den heliga Skrift är Guds ord?
Svar: Ja ty wi får röna däraf en kraft som är öfwernaturlig och guddomlig, när wi gifwe dess sanningar rum under bön till Gud, och med uppsåt att lyda honom.
Hwar finnes i kort begrep både lagen och evangelium?
Svar: I katekesen."

I vår postmoderna tid är vi lika barnen. Vi behöver en kateketisk barnalära. Precis som på den gode Schartaus tid.

Det lilla fönstret och Evelyn Underhill

2010-01-21T10:21:00.002+01:00

Evelyn Underhill var på sin tid en tongivande skribent, vad gällde beskrivningen av tron utifrån psykologi och biologi. Hon blir aldrig reduktivist i sin beskrivning utan reserverar ständigt ett stort område åt trons genuina liv. Hon hyllar von Hügel som i början av 1900-talet verkade i England och betraktades med blandade reaktioner från katolska teologer. Vår egen Nathan Söderblom hyllade honom emellertid som "en av vår tids störste religionskännare" i uppsatsen om Sundar Singh.

En grundidé hos Underhill är att det mänskliga (biologiska) psyket är som ett stort rum med många värdefulla ting men ett ganska litet fönster ut mot yttervärlden. Detta fönster är vår medvetna liv.

Vi ser implikationen här. Det är inte bra om vi ständigt stirrar ut genom det lilla fönstret och glömmer allt vi har i rummet. Och Kristus själv som är Gäst hos oss, som vill tala med oss, som har en hel del att säga till oss, som vill lyssna och hjälpa oss - står och väntar tills vi slutar stirra ut genom fönstret.

I detta resonemang finns förstås både Plotinos, Dionysios Aeropagita och Jakob Boehme, Agnes av Foligno, Theresa av Avila, Julian av Norwich och en rad andra kristna. Men är det en utdöende ras? Är det den afrikanska fundamentalismen som är framtidens kristna tro? Den som vuxit med 600% det sista decenniet.

Har inte nyfundamentalismen klivit ut genom det lilla fönstret och börjat leva på savannen där maten och helandet är det centrala i Kristus?

Väl omgärdad kyskhet

2009-12-26T13:23:00.002+01:00

Någon hade sett en dokumentär om Plato's Retreat i New York och tyckt sig förstå att det är naturligt och rätt och sunt att alla får ligga med varandra - under samtycke förstås. Så var det väl bland hedningar och vikingar innan den ängsliga och skuldbeläggande kristendomen kom hit !!

Ja, det tror nog många om vår förkristna tid. Men Tacitus skriver om germanerna:

"Sålunda lever de med väl omgärdad kyskhet, inte förförda av några skådespelens lockelser, inte av några gästabudens retelser; om hemlig brevväxling är män och kvinnor okunniga. Ytterst sällan bland ett så talrikt folk förekomma äktenskapsbrott, vilkas bestraffande sker ögonblickligen och är överlåtet åt de äkta männen. Han (den äkta mannen) jagar henne (äktenskapsbryterskan) med avklippt hår, oklädd, i släktingarnas närvaro ut ur huset och driver henne med gissel genom hela byn. Ty för kyskhetens prisgivande (för kyskhetsbrott) finnes ingen tillgift: varken genom skönhet eller ungdom eller rikedom lär en sådan (som prisgivit sin kyskhet) kunna finna en (ny) man. Ingen skrattar nämligen där åt lasterna och att förföra och låta sig förföras kallas ej tidens anda. Ännu bättre är tillståndet i de samhälen, där blott jungfrur gifter sig och där man en gång för alla gör upp räkningen med en hustrus hopp och önskan."

Så ser det tydligen ut bland våra hedniska förfäder. Skådespelens lockelser och gästabudens retelser - det är väl vår tids teve, vårt porrtäta internet, som ju även biskopar och präster lär kika på ibland. Om hundra år kanske det inte längre är tidens anda, som Tacitus uttrycker det.

Materialismen

2009-12-21T10:30:00.002+01:00

Tolstoy framför en märklig synpunkt:

"Materialismen med sina hänförda påståenden att människan är en naturlig process och ingenting vidare, är äkta barn av denna lära som predikar att livet här nere är ett förnedringstillstånd." (Vari min tro består, s 124)

En modern och bildad materialist skulle rynka på näsan: Va? Förnedringsstillstånd?

Men skrapa lite på ytan och det stämmer. All materialism är en metafysik som sitter ihop med ett större sammanhang. Prata med materialisten om alla religiösa svärmare, alla visioner om ett fint samhälle - marxistiska eller inte - och berör varje människa ångestnätter inför döden, eller konstens ständiga sökande efter det Sköna, så märker vi snart att Tolstoy har en poäng. Materialisten måste rent logiskt förklara allt detta som osanning, osaklighet och på sin höjd roande fenomen (som det går att tjäna pengar på!) Även den mest respektfulla humanist med materialistisk bakgrund måste hyckla. Det handlar om en förnedring.

I stort sett är gnosticismen den helhetsbild som ger oss materialismen. Nu försöker förstås zoologer och naturalister lura sig själva att detar materialism är väldigt självständig. Men minsta bildning i frågan visar det nativa i detta. Materialism är en av bitarna i den gnostiska helhetssynen, vare sig kunskap om detta finns eller inte. I en annan värld, säger gnostikern, finns kanske allt detta goda vi drömmer om, men här handlar det om naturliga processer.

Julefrid är ju t ex egentligen bara lite lugn och ro med en glögg och några klappar ! Och man kan ju följa med till kyrkan om så är, det är ju vackert...

Arcanabiblioteket bjuder på fynd

2009-12-18T18:04:00.002+01:00

När det anrika Arcanabiblioteket i Härnösand plötsligt ger bort sina böcker kan man verkligen tala om att fynda! Jag bar med mig en hel flyttlåda (och fick ont i artritknäna igen...)

Vad sägs om Hjalmar Sundéns essäsamling från 1956:
Sjuttiotredje psalmen
Att välja livsåskådning
Ett samtal med Henri Bergson
Carl Gustav Jung
Omvändelserna till katolicismen
Helvetet då och nu
Bevisen för Guds existens
Arbetarprästerna
Den röda domprosten
Om ödestro och gudstro
Jeanne d'Arc
Om den religiösa erfarenheten

Lite kommentarer. Samtalet med Henri Bergson är inte fiktivt, det ägde faktiskt rum den 23 april 1934. Essän är ett utdrag ur ett brev som Sundén skrev strax efter mötet. Den röde domprosten är engelsmannen Hewlett Johnson, domprost i Manchester, som fick Stalins fredspris.

Men intressantast är förstås essän Omvändelserna till katolicismen. Att Sverige fick en våg av konvertering under mellan- och efterkrigstiden beror enligt Sundén dels på prästbristen i den svenska kyrkan, dels på ett starkt kulturellt inflytande från Lammenais och Nathan Söderblom. Den franska kultur som J.A. Eklund varnade för - eftersom den skulle leda till sekularisering - kom istället med oanad kraft in över Sverige, förmedlad av bl a den unge Söderblom. Även för anglikansk högkyrklighet betydde Lammenais en viktig impuls.

Sundén skriver: "Då man i våra dagar finner hur gamla kamrater från skol- och studentåren låter sig upptagas i den katolska kyrkan, hör man ibland liksom ett eko av de Augustinska versionerna i det som berättas."

Skulle vara roligt att veta vilka kamrater han tänker på.

Vidare: "Svenskars omvändelse till katolicismen sammanhänger, tror jag, främst med den kontakt med franskt andligt liv som förmedlades av Söderblom och sedan förnyats på många andra vägar."

Sundén nämner även att predikanterna i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen vill iföra sig den svenska kyrkans prästdräkt utan att prästvigas. Denna företeelse "kastar ... ett skarpt ljus över den svenska kyrkan själv, vars präster så gärna tycks vilja iföra sig den romerska skruden utan att vara vigda enligt Roms riter. Företeelsen visar att den svenska lutherska ordningen tillhör en svunnen tid..."

Hmm. Även idag har vi gott om "katoliserande tendenser" bland det svenska prästerskapet.

Sundén citerar även den åldrande Lammenais: "Jag är inte förvånad över att ni lämnat protestantismen, en ren negation, där det är omöjligt för förnuftet att finna vila och som lika litet kan tillfredsställa hjärtat."

Även G.K. Chesterton i England betonade förnuftets roll i den katolska världsbilden. Men Sundén visar också Lammenais kritik:

"Mitt (samvete) befaller mig att marschera med mänskligheten, som Gud leder...Såsom Kristi lärjunge, icke kyrkans, skiljer jag mig helt från den senares dogmatism för att hålla mig till den förres undervisning, till hans lag, som han kallade livets lag, den oföränderliga, eviga, emedan den icke är någon annan än naturens suveräna, oföränderliga och nödvändiga lag."

Nazianzen om kyrkan

2009-10-28T10:20:00.002+01:00

Gregorius Nazianzen tycks se naturligt på hierkarki och kyrkan (Oratio 2). Han hänvisar till kroppen. En del av kroppen (hjärnan antagligast) regerar och presiderar över resten. Alltså ett biologiskt och naturligt faktum. Gud ordinerar på samma naturliga sätt kyrkan både genom försyn och genom jämlikhet, säger Gregorius. Försyn eller jämlikhet? Det betyder ju i princip allt och ingenting - alltså inte så likt den biologiska kroppen. Eller?

Därefter tar han upp pastoral verksamhet. Den är till endast för de som kan få ut något av det. Likadant med kyrkliga regler. Endast för de som mår bra av det. Gud har vävt samman allt så att den som får ut något av det kan använda sig av pastorala omsorger och pastorala bruk. Detta måste betyda att de som inte så väl kan tillägna sig detta inte heller berörs så mycket av kyrkan.

Han tänker sig en tvådelning av människor: de som mår väl av ledning i ord och handling och de som står så nära Gud och har en tillräcklig moralisk nivå att de passar som lärare och pastorer. De senare utför andliga funktioner i kroppen, de utför intellektuella funktioner i själen. Målet för hela verksamheten är enheten, alltså enheten mellan de som saknar och de som har. Denna enhet ska sikta på att vara värdig Kristus. Och huvudmannen för oss alla är Kristus.

Ovan där

2009-09-06T20:01:00.001+02:00

"Man ska inte lura i barn att det finns en himmel som mormor kommer till när hon dör" - hör man ibland sägas i olika varianter. Och mången präst är försiktig med sinnliga beskrivningar av ovan där.

Annorlunda då med buddhisterna. "Den mindre sutran" eller THE SMALLER SUKHAVATIVYUHA SUTRA som är en helig skrift för alla buddhister inom Jodo Shin eller Rena Landets inriktning - vilket är de flesta - tvekar inte med de sinnliga beskrivningarna av Buddhalandet.

Efter en lång presentation av intressanta personligheter som bor där följer tämligen exakta beskrivningar av allt vackert vi kan se när vi kommer till Sukhavati. Ädelstenar och vacker natur, musikinstrument och levande musik, vars skönhet trollbinder sex gånger om dygnet, god och riklig förtäring, fåglar som sjunger de heliga namnen.

Sutran är noga med att betona avsaknaden av allt fult, all ont, allt lågt och smått. Över allt skiner det obegränsade Ljuset från Amitayus ändlösa medkänsla.
Den kristne himmelslängtaren trivs i denna miljö och undrar över den försagda blygheten i väst.

Den gamla vanliga märkliga världen

2009-09-06T19:59:00.000+02:00

Iris Murdoch har en välbehövlig antidot till den rätt så populära föreställningen om att att vi har lämnat ett "förtrollad värld" där religion fungerade väl med sitt metaforiska och mytiska språk, att vi omöjligen kan återgå till denna "enchanted world". Så här skriver hon i sin "Above the Gods":

""We have not been driven out of a brightly coloured mythical world which now belongs to a false illusioned past, leaving us with many facts, an imageless striving and an expressive language...We still live in the old familiar mysterious world and explain and clarify and celebrate it in the old endlessly fertile and inventive modes of speech..."

Man ser där en ordentlig känga åt voluntarister och postmoderna läsarter, men också åt hela föreställningen om att världen på något sätt skulle vara uttömd på betydelse eller att vi moderna människor inte är intresserade längre.

Tvärtom, säger Murdoch, är universum mer fantastisk och intressant och fullt av gudomliga innebörder och hierarkier, framför allt i den ökande matematiska kunskapen om det. Det högsta goda blir alltmer nödvändigt att lära känna i en värld som inte fixar rättvisa på ett elementärt plan ens. Och den verkliga skönheten har vi bara börjat upptäcka.

Vi kan alltså läsa Dante med full behållning även idag !

Trons högskola

2009-05-24T20:51:00.000+02:00

Två gamla gubbar möts utanför ICA.
- Men tjenare Emil, hur är det. Jag trodde du var död !
- Det är lugnt, hör du du. Jag hade int' tänkt dö jag.
- Nähä. Vad ska du göra istället?
- Högskola. Om du har tron så.
- Ja då behöv jag inte sörja den dagen då !
- Så sant så.

Det är en oehörd sanning, som Hjalmar Sundén sa på sin tid, att döden inte finns för en katolik eller för en kristen med ortodox tro. En elev som ville vara materialist och ateist, sa nyligen i ett seminarium att det är mycket tuffare att vara materialist och se döden i vitögat. En kristen elev instämde. Det är tuffare. Lite mer bestämt och ganska heoriskt. Som kristen försvann ju döden en påskmorgon för länge sen. Det blir liksom ett mer öppet och generöst slut på kroppens liv. Det vore som tuffare att ha en definitiv avslutning som är lite scary. Lite mer ordning och reda.

Gamla gubbar och unga filosofer. För en del finns döden, för andra inte. Vilket är tuffast?

Brentanos förnyelse

2009-05-24T20:46:00.000+02:00

Mäster Brentano skrev på sin tid den revolutionerande satsen, som skulle påverka ett sekel av psykologer, filosofer och teologer:

"Varje psykisk fenomen karaktäriseras av vad skolastikerna på medeltiden kallade den intentionella icke-existensen hos ett objekt, vilket vi skulle vilja kalla - inte helt utan vaghet - referensen till ett innehåll, riktadheten (Richtung) gentemot ett objekt (som i det här sammahanget inte förstås som något verkligt) eller den "immanenta förmålsligheten".

Egentligen är detta ett tema från Thomas av Aquinas och andra kristna tänkare på medeltiden. Att människan siktar och därmed orienterar sig på det kommande eller på det värdefulla i den närmaste eller fjärmaste framtiden - det är intentionalitet i en av dess betydelser.

Varför är denna insikt så revolutionerande? Jo för att det kommande, det tillblivande, den skapande verkligheten är en riktad-het. Översatt till trons dynamik är det maranata - kom Herre! I trosbekännelsens slutord "den kommande världens liv" kan vi se, inte en empirisk exptrapolering som ett sekventiellt
"sedan", vilket vore rätt platt, utan en orientering i nuet, som hjärtats kompassnål mot norr.

En av Brentanos elever var Edmund Husserl, grundare av den "rena" fenomenologin. Husserls sekreterare och elev var Edith Stein, en viktig person för oss katoliker. Genomgående är intentionaliteten en central kvalitet i den heliga verkligheten där våra psyken är inbäddade som projekt. Genom riktadheten skall himmelriket komma, ja det är redan här.

Men hans revolutionerande insikt angår också alla som är intresserade av människans intellektuella och andliga liv. Varje psykisk akt - alltså både vårt vakna medvetna liv och omedvetna drömliv - har ett intentionellt objekt av något slag. När vi föreställer oss något finns objektet där som representation, när vi fäller ett omdöme är det intentionella objektet något som avvisas eller accepteras, när vi begär något så har det intentionella objektet en rad begärsegenskaper. I alla fallen är det fråga om referensens icke-existens.

Alla som har hund, vet hur starka intentionella objekt (en bit stek som fallit på gräsmattan) är för hunden. Genom att vi inte har en ljudlig språklig ridå mellan hundens psyke och begärandet av objektet, syns det tydligare för oss som observerar. Köttbiten är icke-existerande i sin intentionella objektform, långt senare kommer den fysiska köttbiten in i munnen på hunden. Där upphör snarast dess begärsform och nya intentioner dyker upp i hundens intentionalitet, t ex en varm solplats att smälta maten på eller husse som en väg till fler icke-existerande intentionella objekt (köttbitar).

Referensens icke-existens är det som möjliggör handling och kreativitet. Därför kan aldrig empiriometriska metoder säga något om det andliga livet. Eftersom icke-existerande intentionella objekt ännu inte materialiserats (hunden äter upp köttbiten) kan inte observationer av fysiska ting inte säga något om denna centrala verklighet. Eftersom intentioner inte heller är sinnesdata, kan psykologisk empirism inte behandla dessa vitala processer.

Att Brentano lånar från kristen filosofi är väl uppenbart, det är helt ok för mig. Han förnyar ändå intentionalitetsbegreppet och ser till att det inte blir ren psykologi i behandlingen av de fenomen som betyder mest för människans skapande verklighet. Om det icke-existerande intentionella föremålet var helt inbäddat i det mänskliga psyket skulle det bli psykologiskt; frågan är om detta var Thomas tanke. Hos Kant är det säkerligen så. Hos Brentano är det dock inte så, där är fenomenet självständigt och likaså referensen i människans intentioner. Husserl skulle gå vidare på samma väg.

Gud som reservdäck

2009-04-25T15:16:00.000+02:00

Hur mår kyrkan idag? Oasrörelsen tycks på ett vettigt sätt ställa denna fråga.
Hur mår kyrkan? Beror på gudsuppfattningen, kantänka.

Hörde i en predikan så pricksäker bild. Du kör med din bil och tänker humanistiskt. Det är jag, det är bilen och vår mänskliga verklighet där vi förverkligar oss efter bästa förmåga. Vi har en bra värdegrund att stå på.

Så får vi punktering nånstans långt mellan orterna i Västerbotten. Bara myrar så långt ögat kan se. Vi känner oss ensamma och drabbade. Humanismen hjälper inte här.

MEN! Nu har vi dock Gud i bakluckan som ett reservdäck! Och vi förväntar oss att detta reservdäck ska vara i bra form och pumpat med rätt ringtryck. Vi får nu tillbe och tacka, vi får bekänna vår synd och vår sorg och prisa Frälsaren. Sakramenten tar hand om alltihop, framför allt i form av reservdäcket. Ja, vi samarbetar förstås och monterar med domkraft och nycklar.

Jojomen. Gud som reservdäck.

Bara däcket är på kan vi fara vidare och åter koncentrera oss på att förverkliga den exklusiva humanismen.

Guds överrumplande skönhet

2009-04-22T19:53:00.000+02:00

"Oförmåga att förstå religionens kraft är oförmåga att förstå den moderna världen" lär Tony Blair ha sagt.

Jag brukar rekommendera elever att se en scen i filmen The Reader där konduktören Hanna (spelad av Kate Winslet) sitter i en sommarkyrka och gråter av en helt överväldigande glädje medan en barnkör tränar och hennes unge pojkvän på avstånd förundras över hejdlösheten i hennes glädjegråt.

Så överrumplar oss Guds skönhet, ibland fullständigt utan all förvarning.

Religion är det vackraste, starkaste och varmaste en ynklig människa kan känna och vara. Men detta kommer inte att vara uppenbart för mediakulturen och "den säkra hopen" som Laestadius uttrycker det, förrän den glättiga krampen hos den sekulära fundamentalismen och den exklusiva humanismen börjar släppa - den dagen, den dagen, när får vi se den dagen?

Och så sjunger vi: SKINGRA, GUD, ALL TVIVLETS DIMMA, / låt mig ljus i Ljuset se. / Låt i tron mig få förnimma, / att blott du kan frälsning ge.

Eller som John F. Haught skriver i en uppsats om religionens framtid:

"I en postdarwinistisk värld kan våra moraliska liv finna en trygg grundval och religionen gå en ny framtid till mötes, om vi bara sätter dem samman med universums egen målmedvetna strävan efter ökad skönhet."

Rigid försvarsinriktad katolicism?

2009-04-19T18:40:00.002+02:00

För den som lyssnar på EWTN och läser The Rock eller First Things kan ett leende sprida sig över läpparna när följande rader från Robert Bellah lyser fram på datorskärmen (särskilt de sista som jag kursiverat):

"following Taylor's argument in "A Catholic Modernity?" we can see that it is a continuing engagement with modernity, including for Americans the deeply Protestant form of our modernity, that is necessary. It is my belief that this is potentially a Catholic momen in American cultural history and that Protestants and Catholics alike badly need an infusion of the analogical imagination to help us overcome the cultural confusion into which we have fallen. Whether, in actuality, an increasingly defensive and doctrinally rigid Catholicism can take advantage of that moment remains to be seen." (s467, The Robert Bellah Reader)

Bland unga idag är det knappast en brottning med moderniteten som är aktuell. Det är snarare en väckning ur en törnrosa-sömn till en post-modern och post-liberal verklighet. Skulle kanske tro att Bellah, liksom Taylor och MacIntyre, redan är "historiskt intressanta" snarare än aktuella. Den katolicism som Bellah uppfattar som "increasingly defensive" är väl ungefär vad Ignatius av Antiokia, Ireneus och Origines står för, alltså vår gamla - och rikligt diversifierade - tro. Alla vägar bär till Rom. Och beroende på hur man kör kan den nog upplevas som läromässigt rigid.

Som en superliberal frimiklare och god vän en gång utbrast i chockerad ton: "Menar du att du lyder Rom på 2000-talet!?"

Materialistisk heroism

2009-04-19T16:54:00.003+02:00

Att naturvetenskap fungerar som personlig religion är ingenting nytt. Men i vår tid är det en smula roande när vi ser starka uttryck för det. Vic Mansfield berättar i sin "Head and Heart" om en vän som fått den allvarliga formen av Parkinson och avvisar alla sympatiyttringar med: "Snart vet vi hur vi ska bota den!" Jag hörde talas om en man som någon dag innan han dog i cancer sa till sina barn: "Jag ska upplösas i mineraler, underbart! All kärlek borta!"

Nu stöts förstås många bort av den stöddiga och självupptagna attityden hos reduktiv vetenskaplig religiositet. Ofta höggljudd, kaxig och ganska ful i sitt uppträdande, är nog fortfarande denna form av religion ganska vanlig i vår tid. Kanske är den ändå på upphällningen eftersom ny forskning ständigt stöter på andliga faktorer och måste ta dem på allvar.

Men kan man inte tänka sig att Herren på domens dag ser sympatiskt på själva allvaret och hängivelsen hos de religiöst materialistiska? Det är ändå ganska heroiskt. Liksom coolt.

Bibelskafferiet

2009-04-19T16:44:00.003+02:00

Förr i tiden kunde folk mer om Gamla Testamentet. Det innebar mer bilder, mer "guided imagery" och en mer innehållsrik "mindfullness" än den som serveras nu för tiden som ju är en sorts lättmjölksbuddhism kanske. En masugnsarbetare i Viktor Rydbergs "De vandrande Djäknarne" referererar behändigt till Jakob som hade en sten som huvudkudde när de entusiastiska djäknarne från Växsjö gymnasiium berättar hur de sover när de är ute och vandrar på sina lov. Och korporal Brant, en av romanens stora figurer, tolkar brukspatronens ondska med hjälp av de bibliska psalmerna för att förstå rätt vad som drabbar en levande människa.

Bibelkunniga har ett veritabelt skafferi att hämta perspektiv från. Bilder, citat, topologiska perspektiv, bönesuckar (rejäla mantras) och förebilder både i nöd och lust finns i det skafferiet. En god vän till mig hade god tillgång till detta skafferi - i tid och otid. Minns särskilt en gång då vi i en av Londons parker stupade rakt in i en gayparad. Vännen skrattade högt och ropade på Glommersk västerbottniska:

"Man byggde offeraltaren, obelisker och avgudar på höjderna och under alla stora träd. Det fanns till och med manliga tempelprostituerade i landet, och folket i Juda blev lika moraliskt förfallet som de hednafolk Herren hade drivit bort för att bereda dem plats."

Ingen tog illva vid sig. Det var ju på svenska. Och han var hejdlöst munter, kanske för att Skriften verkligen beskriver världen. Eller så var han en sån där glad-tokig fanatiker som hyser ålderdomliga åsikter. Men det som stämde.

Kristendomen och den sexuella samtiden

2009-04-11T17:49:00.003+02:00

Charles Taylor (läser honom långsamt...) har stora besvär med kyrkan och sexualiteten i sin skrift A secular Age (2007):

"In fact the present position of the Vatican seems to want to retain the most rigid moralism in the sexual field, relaxing nothing of the rules, with the result that people with irregular sexual lives are supposed to be automatically denied the sacraments, while as-yet-convinced mafiosi, not to speak of unrepentant latifundistas in the Third World, and Roman aristocrats with enought clout to wangle an anullment, find no bar." (s. 503)

Vad han tycks glömma, och det genomgående i sin ordrika skrift, är att Gud, kvinnan och mannen är en triad som alltid genomsyrat det goda sexuella livet integrerat i äktenskap och familj - till skillnad från alla de andra formerna av sex. Dessa andra former kom inte på 1920-talet som Taylor tycks tro, eller kanske lite tidigare genom Freud och andra. De andra formerna tycks efter syndafallet alltid ha funnits närvarande i hedniska eller halvhedniska samhällen: sex som isolerad njutning, sex som härskarmakt, sex som självförhärligande, sex som gudomlig makt, antingen kvinnlig ller manlig, alltså fallosdyrkan i gammal känd hednisk mening, sex som ett sätt att begära världen, begära livet, begära sin egen existens. Det är denna sexualitet som alltid tycker att man borde "relax the rules" eller vara tolerant mot alla sexuella intressen, eller göra sex heligt som tantran och taoismen. Naturligtvis i det sunda syftet att "bekämpa det kristna föraktet för kroppen"
och liknande deviser.

Bakom Taylors problem ligger säkert flera faktorer, bl a hans märkliga historiska inställning:

"The fateful feature of Reform-clericalism, which eretcs such a barrier between the Church and contemporary society..."

Just det, kristendomen har aldrig varit så förtjust i samtidens definition av ett gott samhälle. Synd att Taylor inte kikat lite på kristendomens radikala karaktär från början av dess historia. Att organisation, politik och lärobyggnad genomfarit många äventyrliga turer ändrar inte detta ursprung. "Mitt rike är inte av denna världen".

Att hedniska former för sexuellt kul, med passande stöd från medicin och sexologi, Playboy och RFSU, har återvänt med stor kraft i vår tid - särskilt med internets stöd - är inte så märkvärdigt ur kristen synpunkt. Det är snarare det gamla vanliga. Och ungefär lika tråkigt som vanligt när spänningen lagt sig och frestelsen är avslöjad. Taylors försök att göra intressant historia av det hela är förståelig ut skrivarsynpunkt. Det låter som om det händer något nytt. Men Från Petronius, över de Sade till Henry Miller är det rätt enahanda. Medan Gud som Schillebeckx sa "alltid är ny".

Dock menar Taylor att sådana 1600-talskatoliker som Frans av Sales, Fenelon och Pascal "offered an incomparably deeper vision " - bra brasklapp, väldigt självmotsägande (särskilt vad gäller Pascal!). Men genomgående i kristendomen finns samma budskap: när sexualitet är integrerad med Gud är allt glädje och inga moralistiska regler kan beröra detta. Och inte lär kristendomen någonsin passa in i den tid som Taylor kallar Age of Authenticity, förmodligen för att det mest autentiska finns i Kristus, inte i samtiden.

Taylor kan inte förstå kyrkans triad Gud-kvinna-man - vilket han i ett rannsakande ögonblick medger: "I can't pretend to be able to explain this..." (s. 498)

Nej just det. Kom in i kyrkan ett tag får du se. Världen blir väldigt stor därinifrån.

Albertus Magnus i nutiden

2009-04-07T21:00:00.000+02:00

- Man måste ju vara kärnfysiker för att klara den här A-kursen i religion, sa den stora killen som jobbade på en isbrytare i Bottenviken och skulle pröva upp ett betyg. (Vi jobbade via msn och webbstöd).
- Jodå, sa jag. Men du är väl smart?
- Till exempel det här med själen – var finns en sån?

Och jag tog Albert Magnus metod, för den är kort och koncis. (Alla Ok. är från isbrytaren i Bottenviken, alla Ok? Från mig).

Du märker just nu att allt som händer i din skalle och din kropp börjar och slutar. Tankar startar och upphör. Känslor dyker upp och försvinner. Sensationer i din kropp kommer och går. Ok. Men ingen process är kontinuerlig som fenomen i ditt medvetande, eller hur? Ok. Ingenting går på utan förändring. Allting växlar och börjar och slutar och dyker upp igen lite annorludna – och så vidare. Ok. Detta kallar Albert Magnus begränsade processer. Nu ska du frigöra Gud från dessa begränsade processer. Du ska städa i farstun. Gud kan inte vara något sinnligt, inte någon lite kroppsligt process, inget synligt eller hörbart. Ok? Ok. Gå till nästa nivå. Gud kan inte vara något med egenskaper som ditt tänkande hittar på, varken högt eller lågt, stort eller litet, ont eller gott, vackert eller fult. Alla de där egenskaperna är intellektuella processer som tar slut och börjar igen och tar slut osv. Gud är inget av det. Ok. Gå till nästa spelnivå. Gud kan inte ha någon essens, eller någon varaform – det blir för begränsande. Om en sån form finns kan den också inte finnas. Så ta bort vara från Gud. Han är inget som är i denna begränsade betydelse. Ok? Ok. Vad har du nu kvar? Jo du har glappen mellan alla processer. När en process tagit slut och ingen annan har hunnit börja – där är det ett glapp, ett fönster, en tystnad och en fullständighet. Det är din själ i kontemplation, säger Albert Magnus. Själen är denna kontemplation hela tiden, det är en operation som pågår utan inblanding av något annat. Själen är ett operativt deltagande av Gud i frihet från alla de andra nivåerna av händelser. När du städat i hallen kan du gå in i finrummet och vara med Gud dag efter dag på din isbrytare. Ok? Ok.

- Jaha, sa isbrytarkillen efter en lång paus. Ska man köpa det här? Får jag G på kursen då?
- Upp till dig, sa jag.

Sekulärradions monopol

2009-04-07T20:56:00.001+02:00

En syrisk kristen ringer in till Täppas Fogelberg en kväll och provocerar honom lite grann med att jämföra Sverige med Turkiet vad gäller att förfölja kristna. I turkiet gjorde man det med buller och bång, i Sverige sker det mer "fisförnämt" säger han.

Och stackars Täppas faller direkt i fällan. Som den säkre och trolöse sekularist han är börjar han genast prata om vidskepelse och att vårt land inte håller på med sånt längre.

Det är precis så det fungerar. En sekulär fundamentalism, sinnesjukt fri från tron på värdegrunden i kristendomen, sitter i telefonprogrammen på Sverige Radio och har monopolet i sina pratsjuka munnar.

Tänk om nån hackare kunde låta t ex Solace Radio eller Ancient Faith Radio överströmma alla kanaler i sekulärradion under några heliga timmar ! Sen kunde de få fortsätta sitt tunna babbel igen.

Apolytrosis

2009-04-01T11:08:00.000+02:00

Var egyptierna besatta av döden? Nej men de längtade efter himmelriket! Gravbilderna visar präktiga matbord och ett gott liv efter döden. Likaså skildrar koranen häliga njutningar hos Gud efter en positiv dom – en religion för hedonister, säger en elev.

Men religiös intuition pekar ofta på det goda himmelriket – för det mesta villkorligt. För egyptierna var det en rent materiell överföring av gods härifrån till himlen. I kristendomen är det mer subtilt. ”Apolytrosis” är ett kristet juridiskt begrepp som används av de nytestamentliga författarna – människan är friköpt, priset är ”betalt”.

Många ryggar tillbaka lite för juridiska begrepp men Jesus använder dem ofta. Målet för frälsningen är: människan blir försatt i ett annat rättsläge. Hon tillhör inte längre detta jordiska område av förbannelse, död, dödsrike – som hon väl rätteligen borde hamna i !? – utan är förflyttad in i Sonens rike.

Är vi besatta av förbannelse, död, dödsrike och alldeles gratis räddning – ja
kanske för att rätt känna människan. Vad människan är för något kanske för att
i verklig förlåtelse. Det blir en torftig människosyn utan insikten i
rätt känna människan. Vad människan är för något förstår ingen som saknar insikt
att priset är betalt för oss, att vi inte längre längre är av Gud anklagade, vi
är frikända.

Den glada vetenskapen

2009-04-01T11:06:00.001+02:00

Naturvetenskapliga nördar finns i alla tider. De har snöat in på magin i att observera, ställa upp hypoteser, testa dem och hitta häftiga samband – sen tror de på den absoluta sanningen i detta och går in i nördtillståndet. Verkliga forskare inser att vi endast kan göra smarta gissningar. Allt är endast sannolikheter – vilket är ett ord för vår föreställningsförmåga – och att vi egentligen inte förstår vad verkligheten handlar om. Just därför blir den så stor och alldeles för svår för nörden.

Vi kan se det som arbetsfördelning, förvisso. Observationerna görs ute på gårdsplanen, man testar och prövar och vissa saker funkar, andra inte. Man jobbar, man testar och prövar, man pysslar. Inne i finrummet sitter teologerna och filosoferna. De tänker. Ibland kommer observatörerna in och berättar om något nytt samband de hittat och får svaret: ”Bra gjort! Häftigt! Vi noterar det.” Och så går de ut igen och fösöker hitta fler samband att laborera med.

Lite retsamt och lite ”gammalmodigt” kanske är det faktum att fritiden och njutningen för observatörerna ofta är harmlösa – man går och fiskar i nån sjö eller jagar efter något djur. Man går på hockey och håller på något fotbollslag. Det räcker och blir över som njutning och avkoppling. Teologerna och filosoferna i finrummet kan väl nån gång också fiska lite eller promenera i naturen, och som Bertil Gärtner hållas på IFK. Men i deras liv är njutning och arbete exakt detsamma. Formatet på glädjen är en helt annan än för dem ute på gårdsplanen. Alla rapporter om nördarnas samband fogas in i en kosmisk vision och blir en gestalt som närmar sig Guds vetande och Guds oerhörda glädje. En annan dimension av mening, urskillning och värdemedvetande konkretiseras och vi närmar oss ett annat sätt att leva på jorden. Arbete och lovsång blir ett och detsamma.

Därför inte så konstigt att en viss språkförbistring ändå alltid råder. När observatörerna ”forskar” stannar allt vid smarta gissningar – som delas ut till höger och vänster och ofta hamnar hos fel personer. Sen räcker inte språket eller tänket till för mer. Inget fel i det men vi talar om två världar och det ena saknar mycket i termer av meningsfullhet och hjärtats etik. Ofta kan unga elever utbrista inför en labbrapport: ”Men det här är ju bara meningslöst beskrivande av vad vi gör i labbet!” Precis. Meningen finns nån annanstans, i den verkliga vetenskapen, den ”glada vetenskapen” för att fräckt stjäla Nietzsches uttryck.

Just nu och sedan en tid är humanistiska ämnen mindre prioriterade. Teologin har i Sverige ibland blivit en grå skugga av livsåskådningsvetenskap. Men korta tidspassager räknas inte i det långa loppet. När den verkliga sigfnifikansen i tid-rummet, i kausalitet och interaktivitet börjar uppskattas igen får aktiviteretena mer proportion. De som forskar i samband ute på gården kan då sitta en stund i funrummet och stava på den sakrala läxan.

Vi måste räkna med en viss motsättning. När observatören forskar fram något fint och kommer för att visa det, finns där ett behov att total leitimering. _Se vilken sanning vi har hittat här! När man antyder den metodiska begränsingen i fundet kan forskaren bli alldeles röd i ansiktet av ilska och indignerat springa ut på gårdspalenn igen. Det får an le åt och vänta in den ödmjukhet som riktiga forskare ofta hinner nå – om inte förr så på ålderdomens dagar. Jag tror inte vi ska tycka illa om denna motsättning. Den är så att säga teologiskt försvarbar – det tar tid att forma Guds folk. – Hur lång tid, frågadee en elv. Räkna gärna med 10 000 år till innan vi ser en avgörande skillnad ta form i mänsklighetens öde på jorden. Saker tar tid. ”I sen huru åkermannen väntar på jordens dyrbara frukt och tåligt bidar efter den, till dess att den har fått höstregn och vårregn.”

Ont om tid

2009-04-01T11:00:00.002+02:00

De flesta har ont om tid och även på sin fritid är det ont om tid, även efter pensioneringen är det förvånansvärt ont om tid säger pensionerade vänner.

Hmm. ”Ont om tid”.

Det har kanske med synd att göra? "Det är synd att man har så ont om tid!" Minns hur jag i en utländsk biktstol (passar alltid på att bikta mig för präster utomlands, många lokala pratar så mycket strunt, försöker anpassa sig och vara "pastorala") ärligt bekände mig till en annan tid än världens – av rent inre nödtvång. Att det är på liv och död man måste välja rätt tid. Att byta ”ont om tid” till Hans tid torde vara biktens inre mening.

Den verkliga tiden är hos Messias, sittande på Faderns högra sida.Vi människor däremot, lever den overkliga, ändlösa tiden i vilken vi aldrig har tid. Klippa du som brast för mig, får jag gömma mig i Dig? – vi får gömma oss i Hans tid som inte är vår, inte har egenskapen ”ont-om-tid”.

Vi kan också tala om ond tid och god. Den goda är Hans tid. Den onda står det om i tidningen. Minns en storskäggig ortodox präst-munk på ett kloster på den lilla ön Simi. Han hade gårdagens tidning i knät, som just kommit med båten från Rhodos. ”Det här är ondskan” sa han och pekade på tidningen.

Ond tid. Ont om tid.

Prästen i bikstolen lyssnade förvirrat på mina utläggningar om tid på knackig spanska – fanns det nån synd i detta? Eller har bikten redan skett i den goda tiden?

Stava på läxan

2009-03-21T11:06:00.001+01:00

Ska man verkligen tro på ”avlad av den helige Ande”? säger en ung kanske-kristen. Kan inte det få vara en ”öppen” fråga? Är det inte min upplevelse som är viktigast? Min relation till Gud?

Det har vid konceptionen av vår Herre inte gått till såsom de går till då en mänsklig existens börjar. Jesu jordiska existens börjar i friheten hos Gud själv, den frihet i vilken Fadern och Sonen är ETT genom kärlekens band, i den helige Ande.

Men varför vill en kanske-kristen, eller en liberal biskop för den delen, inte behöva tro så exakt här? Och hade inte Jesus biologiska bröder? Är det inte lite väl dogmatiskt?

Skälen till halvtro är väl enkla – inte att man vill vara otrogen den tidiga kyrkan utan att man inte riktigt vet vad det är att Herren var ”avlad av den helige Ande”. Att förstå innebörden är öppna dörren till Kristi kyrka. Sålänge det inte finns nån kunskap är det förstås inte så lätt.

Så – tillbaks till skolbänken. Hur var det nu? ”Jag tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande….” Vad betyder det? Hjälp nån!

Att stava på läxan som Anders Piltz en gång sa i en oförglömlig predikan i Västerås (för länge sen).

Torrt gräs

2009-03-21T11:04:00.000+01:00

”Den gamla tråkiga mässan bekräftar inte de tre relationerna: till mig själv, till andra och till Gud… sättet att fira gudstjänst inte var tillräckligt tilltalande…” – så kan man tänka i vår tid.

Den exklusiva humanismens apoteos. Gud får vara med på ett hörn – om han får oss att lämna kyrkan med rakare ryggar, gladare och öppnare mot världen.

Humanismen har rätt. Man klarar sig väldigt bra utan Gud. Det går till och med bättre! En kinesisk missionär lär ha sagt, efter en resa till de stora glada evangeliska församlingarna runtom i Amerika:

”Det är otroligt vad mycket religion man kan göra utan Gud.”

Det handlar om att fira en mänsklig gudstjänst med varandra. Gud får faktiskt anpassa sig till oss. Vilken glädje har vi annars av det hela?

Det geniala med kristendomen är att tvärtom vända på steken och fråga: Vad gott kan Gud få ut av dina 85 år på jorden? Att vi äter nyttigt, tänker ekologiskt, når hög livskvalitet med fokus på relationer och dialog, är trogna varandra i äktenskapet och inordnar Gud i en mänsklig gudstjänstordning där vi skapar mänsklig värme, bryter upp stelheten, arbetar med delaktighetsstrukturer osv. ger honom absolut ingenting. Där finns ingenting att hämta. Det är torrt gräs som man eldar upp.

Men varje lite handling du gör för Hans ära betyder en smula återbetalning av den enorma kärlek han givit dig. Om det blod Han gjutit för oss får tränga ut i någon människa en kort liten stund på jorden, finns det mening med existensen. Annars blir vi som Albert Schweitzer: människoälskande andliga hjältar med stor vördnad för livet i alla dess former (även kackerlackors). Går mycket bra utan Gud.

Emotioner

2009-03-21T11:02:00.001+01:00

-Men är inte frälsning en känslomässig process, hur mycket du än kommer dragandes med Laestadius? säger en vän (efter att ha läst ett tidigare blogginlägg och blivit lite konsternerade, om inte direkt missnöjd). Och vad är det för fel med poesi?

Jo men då ska vi ta det som Evagrius gör i sann Origenesanda där han sätter vissa tankar som källan till känslolivet:

”De mest allmänna tankarna som innehåller alla andra tankar, är åtta tillsammans. Först tanken på matens och dryckens njutningar, sedan tanken på sexuell lust, därefter tanken på girigt ägande, den fjärde tanken på oro,den femte tanken på irritation, ilska och vrede, sedan tanken på depression, den sjunde tanken på det fåfängliga och den åttonde tanken på stoltheten. Det är inte upp till oss att avgöra huruvida dessa tankar stör vår själ eller inte. Men det gäller för oss att välja huruvida dessa ska dröja (gr. khronizein) eller inte, huruvida dessa ska utveckla känslor eller inte.”

Laestadius kallar det ”djeflaren som bo uti hjärtegropen” och det är väl en oerhört träffande beskrivning av emotioner som är mycket mer än känslomässiga processer. Och poesin – ja när Simon den Nya Teologen skriver sina hymner till den gudomliga erotiken eller när Dante skriver sin komedi några sekel senare kan vi tala om poesi – det är sant.

Amistad

2009-03-21T10:57:00.002+01:00

I filmen Amistad, som har några år på nacken, finns en underbar scen där en av av slavarna sitter i rättssalen och bläddrar i en bibel han fått av goda vita människor i 1839 års USA. Senare visar han denna bibel för sina vänner och de kan endast förstå bilderna, troligen etsningar som tryckts på pappret. De bläddrar fascinerade förbi bilder på Jesu födelse, han botande av människor till favoritbilden – Jesus går på vattnet. Med en hänfört gillande studerar de Vår Herre på väg ut mot båten.

Just denna bild är och detta mirakel är provocerande på rätt sätt i vår tid. Det är därför roligt att regissören Spielberg tar fram den och betonar den så starkt. Desssutom får filmen en koncentrerad brytpunkt här. Medan den svarta mannen talar till sina vänner om denna Jesus-handling går filmen över i den den ”köpte” domaren i en katolsk kyrka, bedjande Gud om råd inför domen av de anklagade 44 slavarna. Det klipps fram och tillbaka mellan domarens samtal med Gud nedanför korset och bilderna som slavarna studerar i bibeln. Mycket verkningsfullt. Medan de svarta i fängelset talar om korset ber domaren rosenkransen. Domarens viskande bön blandar sig med de svartas röster när de bläddrar i bibeln.

Tack för sådana filmer och sådana episoder Hollywood! Vi skulle ha en lista på sådana verk att konsultera. Decentfilms.com och Stephen Greydanus är en bit på väg.

Av och på

2009-03-18T10:57:00.002+01:00

Flera bekanta har i någon sorts samlad tropp – utan att själva veta det – påvisat en svensk ”påkristning” som pågått flera år. Hade ingen aning, helt ignorant. Visserligen har jag noterat Skyttes upptäckt av Gud och blivit glad av en intervju om sin konvertering, efter vilken vi brevväxlade lite. Men nu får man läsa en hel hög artiklar, bla a denna om Elisabeth Sandlund kring hennes bok ”Drabbad av det oväntade”.

Det är underbart när människor i en sekulär och exklusivt humanistisk kultur vänder sig till Honom. När man lyssnar på Marcus Grodi’s oändliga intervjuer med katolska konvertiter (The Journey Home) är det alltid lika märkligt hur krokiga och oväntade stigar bär till fjällets topp. Även om det oftast handlar om vandringen från avsöndrade kyrkor hem till första kyrkan, den katolska.

Men ”den svenska påkristningen” – om den finns - har en märklig sida. Den verkar sekulär med kristna termer. Gudstron passas in som alternativ psykologi, alternativt engagemang, en spännande känslomässighet, poetiska tankesamlingar - hammarsköldska vägmärken så att säga. Eller som som en homiletisk terapi på eggehornska. Man får en känsla av att det egentligen är utflykter i symbol och metafor, inte en bekännande tro på att Jesus faktiskt är världens Herre - över samhälle och historia. Det verkar handla mer om att våga ett personligt självförverkligande. Rätt långt från Laestadius tänker mitt hemska hjärta. Var är nådevalparna?

Lagom häftigt alltså. På radiostationen New Dimensions (finns på Itunes) är detta med den poetiska påreligiositeten huvudtemat - ungefär som i romanen The Shack som just nu är trend i det intellektuella USA. Efter Hedeni fåniga svenska 50-talsdebatt om Tro och vetande är väl allt sådant mod trevligt och välbehövligt, åtminstone i trygga och ironiska intellektuella kretsar där det inte är rumsrent att vara kristen. ”Tron på vaggsånger får man respektera” som professor Hedenius sa en gång till mig på sitt ämbetsrum på Villavägen.

Men till kristen realism tycks det vara långt och Gamla Testamentet funkar nog inte för de flesta nypåkristnade – annat än väl valda humana bitar som i högmässorna (någon skrev i någon artikel: ”skildringen i Ps 22 är inte heller så "vacker"”). Jesu helvetspåminnelser i Bergspredikan och hans insisterande i Johannes 6 om brödets verklighet, blir kanske lite väl prövande saker för svensk påkristning på 2000-talet – liksom det faktum att ingen kvinna ännu blivit präst i den kristendom som helt dominerar världen och historien och ännu inte anpassat sig efter den moderna upplysta tiden (härlig kulturell motkraft där!).

En gång gjorde goda teologer en intressant skillnad på två olika uppfattningar om ”vår Herre”. Att Messias är vår Herre, det vet man i kyrkan. Men sanningen i uttrycket ”vår Herre” beror då inte på att vi vet om den, eller upptäcker den och erkänner den och upptäcker att det finns en kyrka som har insikt i den och förkunnar den.

Istället är det på grund av att Messias objektivt och realistiskt är vår Herre som det över huvud taget kan bli möjligt att erkänna och förkunna Honom. Vilket är något ganska annorlunda, helt avgörande annorlunda. Vi talar plötsligt om världens Herre, suveränt oberoende av en avkristning eller en påkristning. Hemma igen alltså.

De facto och realiter

2009-03-16T13:45:00.002+01:00

Dagens text om Naaman (2 Kung 5) får mig att minnas en nyfrälst kollega som vid lunchbordet påpekade att Jesus botade alla han såg. - Inte då, sa jag, det fanns många som var sjuka som inte nåddes av något botande. Kollegan blev förvånad och sur och räknade mig inte till de pånyttfödda.

Denna krävande funktionalism - Messias botar alla, annars förstår du inte. Men Jesus säger själv i dagens evengelium (Luk 4) att änkor och leprasjuka inte blev botade på profeten Elisas tid. För detta vill judarna i synagogan ha ihjäl honom ute vid stupet i Nasaret.

Ändå kanske denna botar-alla-attityd är bättre än något jag såg på svenskakyrkan.se's forum: det där med undrens fakticitet får var och en ta ställning till själv, det är ganska likgiltigt för tron.

Det är som att gudsverksamheten i världen bara inte får accepteras såsom den skildras. Endera är den inte tillräckligt moralisk (tänka sig att Gud straffar?? Eller att Jesus hotar med att inte bota när han inte accepteras i hembyns synagoga??) eller så är det likgiltigt om den är faktisk eller inte.

Trösterikt nog antydde en ung kvinna som arbetar som präst i Svenska kyrkan i en predikan att ordet "arvsynd" faktiskt har sin viktiga plats i en diskussion om ondskan, trots att det hör till en förgången teologi.

Wow.

Tänk om den förgångna teologin om gudsskeendet som bryter in i världen alltifrån Abraham till Messias också kan återupptäckas! Ett skeende som inte kan fattas men är mer faktiskt än något annat.

Som det hette förr: de facto och realiter är detta Guds uppenbarelse i världen.

Levande dogmatik

2009-03-02T18:45:00.004+01:00

- Men jösses så dogmatisk du låter! Värsta inkvisitonen ju! Är det här en konfessionell kurs???

Man hör detta ibland. För mig senast i samband med "rätten" att döda foster och konstruktionen av en etisk teori bakom denna. Ordet inkvisition är hett. Folk som läser Populär Historia och lär sig vad den spanska inkvisitionen höll på med - kunde kyrkan inte förstå det liberala multikulturella samhället?

Jag brukar svara: dogmatisk? Inkvisitorisk? Javisst. Och?? Vad är det för fel med att undersöka (vara inkvisitiv) och med dogmatik? Om det över huvud taget finns en kritisk och inkvisitorisk inställning som ständigt har att börja på nytt igen så är det just dogmatiken. Vi behöver dogmatiken och den kritiska inkvisitionen just därför att alla förkunnelser, även (kanske särskilt) kyrkans, riskerar att bli falska. Den liberala förkunnelsen om preventivemedel och abort är t ex höggradigt riskfyllda. I dogmatiken prövas kulturens och kyrkans lära och förkunnelse, inte godtycklig och utifrån en fritt vald - liberal - ståndpunkt, utan utifrån kyrkns ståndpunkt, som ju är den enda sakliga. Det sekulära samhället får finna sig i att ständigt bli bedömt dogmatiskt. Uppslutningen kring begravningen av JPII kanske antyder att det behövs och erkänns.

Konkret betyder detta att dogmatiken mäter alla förkunnelser, särskilt de kristna, med den heliga Skrift, alltså Bibeln, som måttstock. Bibeln är grunddokkumentet för vår civilisation - även den sekulära och relativistiska - och detta dokument anger kyrkans innersta liv, det enda dokumentet om kyrkans livsgrund.

Där kyrkan lever måste den därför alltid låta sig mätas med denna måttstock. Dogmatik kan inte bedrivas utan att denna måttstock kommer till synes. När elever ska tolka Deuteronomium eller Jesu liknelser, blir det ofta tokigt och förvirrat,men det är nödvändigt att möta Skriften, även i dagens skola. Frågan om vad vittnesbördet gäller måst ständigt på nytt ställas. Det gäller inte mina privata tankar eller mitt privata samvetes vittnesbörd utan apostlarnas och profeternas och Torans vittnesbörd om Guds vittnande om sig själv. Den sekulära exklusiva humanismen kan inte fälla omdömen eftersom den svävar i fria luften. Dogmatiken kan göra det eftersom det finns en saklig livsgrund i Skriften.

Detta i klar barthsk anda, förstås. Man får ta till den när ordet "dogmatisk" och "inkvisition" slängs omkring på det vanliga slarviga sättet.

Denna världens prins

2009-02-24T21:16:00.002+01:00

Några vänner pratade om Keynes barnbarn - boken och problemet som Christer Sanne tar upp - och vi undrade varför alla ska arbeta mer ju bättre vi får det och ju effektivare vi organiserar arbetet. Det verkar vansinnigt.

I början av 1980-talet såg vi en framtid där tre-fyra timmars arbete skulle "räcka" för ett gott liv i vår del av världen. Istället höjer vi pensionsåldern och jobbar 10-12 timmar och skryter med det.

Aldous Huxley hade rätt. Framtidens tyranni kommer att vara subtilt - och vi kommer att uppfatta slaveriet som "ett behov av ökad effektivitet". Richard John Neuhaus citerar i en artikel Huxleys brev till George Orwell:

"Within the next generation I believe that the worlds rulers will discover that infant conditioning and narco-hypnosis are more efficient, as instruments of governement, than clubs and prisons and the lust for power can be just as compeltely satisfied by suggesting people into loving the servitude as by shoving and kickin them into obedience....the change will be brought about as a result of a felt need for increased efficiency."

Jag fastnar för ordet "narco-hypnosis" och kommer att tänka på Herrens ord om denna världen prins. Han behöver inte styra med grov kommunism/sadism som i romanen 1984 eller i det gamla Sovjet, han behöver bara få oss att känna behovet av effektivitet. "Att känna sig nyttig" är den nya djävulska piskan. Den hedniska utilitarismen kör i medvind.

Påven Johannes Paulus II kallade detta en "tunt maskerad totalitarism" i sin encyklika Centesimus Annus.

Makarios guidade tur i hjärtat

2009-02-21T18:10:00.001+01:00

Förr i tiden - innan den exklusiva humanismen etablerade sig, för att använda Charlie Taylors term i sin A Secular Age - såg de kristna bönelärarna hela universum i människans hjärta.

Makarios (eller pseduo-Makarios) ber oss ta en guidad tur i detta hjärta, så litet det nu ter sig. Där ser vi odjur och demoner, farliga stigar och bråddjupa klyftor, ohyggliga scener och sjuka handlingar överallt. Men följer vi stigen runt en höjd ser vi snart en ljuvlig dalgång där Jesus med sina apostlar kommer gående, vi ser änglar som sjunger i natten, vi ser den himmelska staden lysa där framme i horistonten, vi hör jubel, vi finner lyckan.

Allt detta finns i människans hjärta. Universum är ett stort stenfält där vi kan fara omkring med våra rymdskepp som kostar mycket pengar. Men i hjärtat finns oändliga äventyr, dramatiska förlopp, ångest och omvändelse, salighet utan gräns. Det stora stenfältet har inte så mycket mening - att vara stenfält - men i människans hjärta dallrar luften av mening och intention där allt står på spel.

Nu kan man ju tänka sig tiden runt omkring oss, inte bakom eller framför oss, och följa filosofen McTaggart i hans kritik av indelningen av "förr i tiden" och "i framtiden". Då är våra fäders tänkande kring hjärtats makrokosmos alldeles intill oss - om vi vill ta emot perspektivet.

Bönen och det livslånga lärandet

2009-02-21T07:33:00.002+01:00

Jag betonade för en grupp elever som inte gjort så mycket på kursen, att ändå inte jaga upp sig, att det viktiga är det Livslånga Lärandet på samma sätt som bönen är det viktiga i livet. Allt vi gör inför en deadline är liksom halm. Den verkliga Studenten tar man i himlen, inte på jorden. När man hittar Gud skrivs alla ens IG om till MVG beroende på Guds kärlek till oss, inte vårt eget arbete.

Svår och förbryllande läxa att stava på för dagens sönderstressade elever. Vi lever i en tid av sekulära demoner.

En elev frågade beklämd: Känns det inte hemskt för dig också att vi gjort så lite?

Men det finns ett kristet sätt att se på studier. Det skiljer sig från det hedniska. Skillnaden på en hedning och en kristen, säger Lactantius (lärjunge till Arnobius den äldre och retor och språklärare i Bitynien, senare efter 317 lärare åt Konstantin den stores son Crispus) är att den kristne hela tiden vet eller anar på ett hemligt sätt att han älskas av Gud, medan hedningen är utelämnad åt sig själv.

Man ser en skillnad på de få elever som anar Guds kärlek - de får perspektiv på sina studier. Resten jagas av demoner som inget lov fixar.

Det buffrade självet

2009-02-08T18:37:00.002+01:00

Charlie Taylor berättar i sin A Secular Age en historia om hur vi i väst gått från en förtrollad värld med änglar och demoner till en modern värld med en exklusiv humanism och värdeneutral materialism. Som exempel ger han AIDS-epidmenin - förr i tiden skulle de flesta av oss sett synden som orsak medan idag frikopplar vi synden från det rent medicinska.

Det är något fel med Taylors berättelse, hur charmig den än kan verka. Byter man ut perfekt mot presens i hans text får man en religiös och levande värld framställd för sig. Att en kemisk kausalitet finns för medicinering och förklaring ändrar inte det goda i den förtrollade världen. Man kan väl be till medicinska skyddshelgon? Eller som Pasteur själv gjorde, be rosenkransen i arbetspauserna på labbet. Eller som Francis Collins, ledaren för HUGO-projektet, se på Guds eget genetiska språk med adoration.

Taylor får det svårt med att skilja det gamla "porösa" självet från det moderna "buffrade" självet eftersom detta självsäkra buffrade själv, som inte behöver förväxla det yttre med det inre, egentligen bara liknar det gamla egocentriska självet, den "gamle Adam" som Rosenius ofta sa. Taylor vill få oss att gå med på att en modern människan faktiskt inte kan ha det gamla porösa självet längre, att alla i princip måste vara exklusiva humanister om de inte ska skämmas ögonen ur sig i vanligt upplyst sällskap och skylla all sjukdom på syndigt leverne.

Men tvärtom kan man väl säga att det buffrade självet är just vad Moses och de andra profeterna kämpat mot och precis vad vi kämpar emot idag, trots att det fått växa sig ohämmat fritt i våra dagar - det har hänt förr. Nu finns förstås trösten att religion och tro kan få vara kreativa projekt för det annars buffrade självet. Att religion i modern tappning kan få vara medvetna språkspel som påminner nostalgiskt om "the old time religion".

Men, sorry - den där leken har också utförts många gånger i historien, även om modern protestantism gjort den mer rumsren idag. Det brukar sluta med kraftlös och meningslös teater, hur "kreativt" det än verkar. Hur många gånger har man inte mött bildade personer som tycker "det här med religion" verkar intressant och lite kittlande och något man borde studera lite och ta på allvar. Och hur kreativt är New Age där man leker och skapar sin religion på den nya tidens sätt? "Narcissus reborn as drag" som någon sa.

Kristen upplysning

2009-02-04T16:00:00.002+01:00

En del newageare, särskilt de med buddhistisk läggning, brukar sätta insikt eller upplysning i centrum för sin övningsreligion och säger sig sakna något liknande element i kristendomen - den verkar handla endast om tro och krånglig teologi, mindre om en erfarenhetsmässig upplysning.

Här finns emellertid goda nyheter: kristendomen handlar verkligen om upplysning, en radikal sådan. Studera noga följande ord av Kyrillos av Jerusalem:

1. ALREADY there is an odour of blessedness upon you, O ye who are soon to be enlightened1: already ye are gathering the spiritual flowers, to weave heavenly crowns: already the fragrance of the Holy Spirit has breathed upon you: already ye have gathered round the vestibule of the King's palace; may ye be led in also by the King! For blossoms now have appeared upon the trees; may the fruit also be found perfect! Thus far there has been an inscription of your names, and a call to service, and torches of the bridal train, and a longing for heavenly citizenship, and a good purpose, and hope attendant thereon. For he lieth not who said, that to them that love God all things work together for good. God is lavish in beneficence, yet He waits for each man's genuine will: therefore the Apostle added and said, to them that are called according to a purpose. The honesty of purpose makes thee called: for if thy body be here but not thy mind, it profiteth thee nothing.

2. Even Simon Magus once came to the Laver: he was baptized, but was not enlightened; and though he dipped his body in water, he enlightened not his heart with the Spirit: his body went down and came up, but his soul was not buried with Christ, nor raised with Him. Now I mention the statements of (men's) falls, that thou mayest not fall: for these things happened to them by way of example, and they are written for the admonition of those who to this day draw near. Let none of you be found tempting His grace, lest any root of bitterness spring up and trouble you. Let none of you enter saying, Let us see what the faithful are doing: let me go in and see, that I may learn what is being done. Dost thou expect to see, and not expect to be seen? And thinkest thou, that whilst thou art searching out what is going on, God is not searching thy heart?

Och detta är för nybörjarna, de som ännu inte trängt in i katekesen som alla tidiga kristna behövde genomgå. Inte saknas elementet upplysning inte!

Postmodern Jesus

2009-02-04T15:55:00.001+01:00

Den som till äventyrs läser genom A Secular Age av Charlie Taylor, en bok som fader Magnus Nyman rekommenderade mig att läsa, måste fundera på den utgångspunkt Taylor har: att kristen tro förr i tiden var alldeles självklar som extern bakgrund för allt annat man tänkte. Taylor skriver t ex: "We have moved from a world in which the place of fullness was understood as unproblematically outside or "beyond" human life, to a conflicted age in which this construal is challenged by others which place it (in a wide range of different ways) "whithin" human life." (s.15)

Hmm...det är inte säkert. Folk förr hade alla möjliga sorts newage-liknande gnostiska saker för sig som verkligen "placerade" livets fullhet inom oss. Och våra egna öken-fäder, så "helleniserade" de nu är kan tyckas vara, placerade Kristus inom oss så gott det går. De skulle alla kunna ha John Mains titel "Inner Christ" som samlingsmotto.

Sedan är Taylors grundkoncept "construal" rätt så intressant. Kan vi tänka oss Jesus presentera en "construal" för Petrus och apostlarna? Kan Jesus tänkas vara en postmodern representant för en alternativ "construal"?

Just den brokighet och konfliktfyllda intellektuella historia som utgör kristendomens utveckling, verkar förstås göra "construal" - begreppet rätt så passande. Men detta blir i sig en ny förståelse: världen är språklig, den består av språkliga konstruktioner, varav den kristna tron är en.

Men daglig läsning av Skriften ger oss ett annat vittnesbörd: alla ord som sägs måste klinga ut i den tystnad som magiskt och kraftullt inträffar när vi står inför Hans ansikte. Då tar vi emot något bortom och hitom alla "construals".

Barnets lag

2009-01-24T11:31:00.004+01:00

En barndomsvän skriver: "Kommer du ihåg hur enkelt livet var i den lilla byn? Varför flyttade vi någonsin därifrån? Inget i världen var lättare än godhet, ingenting svårare än ondska. Godhet innebar ett lugnt sinne, ostört av stadens alla begär - och vuxenlivets. Vi var nöjda med livets enkla behov, vi hade fantasislott i skogen bakom byn, vi visste var fågelbona fanns för att samla ägg. Vi hade en liten skidbacke och en backe för bob och en översvämmad äng för skridsko, de där skridskorna man satte på pjäxan. Vi var främmande för världens onödiga förlustelser, vi lockades inte av några förvirrande frestelser. Vi följde barnets lag i våra sinnen och bevarade våra själar ganska rena utan några inre strider. Jesus på den stora tavlan i söndagsskolan var en stark och god Vän, en som ställde upp när det gällde. Det var lätt att vara god. Att storma stadsmurar, klättra på karriärstegar, stjäla idéer och attityder och pengar, att göra uppror, begå mord, förfalska med ord eller siffror, ljuga och bära falskt vittnesbörd i kollegierum och korridorer, att ha många önskningar - allt detta var emot vår natur. Det var svårt att vara ond."

Jodå.
Men var det så kul egentligen?

Messianiskt

2009-01-13T10:28:00.000+01:00

På uppdrag av vissa energiska och entusiastiska elever lyssnar jag på olika messianska grupper. Internet är fullt av dem.

Visionen är förstås ganska protestantisk. En kristifiering – eller messianisering – pågår sedan Abrahams tid. I sinom tid ska hela planeten vara ett enda guds folk kring Messias. Judarna måste emellertid vara med som främsta exponent, utan dem kan inte Herren komma åter. Alla vi andra som tror, tillhör då det verkliga Israel.

Låter väl bra. Kristusprojektet är det häftigaste som hänt i världshistorien. Och att konvertera hedningar, särskilt de som är utsatta, är väl en bagatell jämfört med att konvertera en bildad jude som är väl grundad i modern pluralism och stolt över sitt judiska arv och sin moderna stat. Guds kraft och andens vind behövs verkligen för att driva en så tokig idé som att denne gallilé Yeshua skulle vara den Messias Toran och profterna talar om. Någon enkel pingstvän eller norrländsk läsare räcker nog inte till intellektuellt för den missionen; knappast heller sprida messianska grupper. Behövs nog en rikt utrustad katolsk kyrka för det uppdraget. =)

Men messianismen har en betänklig historieuppattning. Om vi tänker oss Jakob och Petrus som företrädare för det första Palestinaprojektet i Jerusalem, åren strax efter Kristi himmelsfärd och pingstundret, så inser vi snart att denna första form av kristen messianism skulle dött fortare än kvickt. Fas 2 krävdes, uppdelat på en hel serie andliga, filosofiska och teologiska projekt: det Antiokenska, det Alexandrinska, det Grekiska, det Romerska och Konstatinopelska. Åtminstone fem stora intellektuella kulturinsatser behövdes som utvecklare av det messianska projektet i kristendomens form.

Messianismen tycks vilja hoppa över dessa fem nödvändiga projekt under antiken. Och sedan entusiastiskt hoppa över hela medeltiden, både den ortodoxa och den latinska. Och sedan åter hoppa över renässansen och den protestantiska ortodoxins framväxt – den grund som modern messianism vilar på i sitt sätt att läsa Bibeln och leva sig in i familjetänkandet, folktänkandet och förbundstänkandet alltifrån Abraham och framöver till Jesus.

Det blir att såga av sin egen gren. Rätt naivt om man så säger. Det är som att förstöra poängen i en bra historia.

Så till mina entusiastiska elever blir det tills vidare: Bra ! Studera Toran ! Men studera sedan Origines och kyrkofäderna!

Stifling distinctions

2009-01-13T10:26:00.000+01:00

Krister Stendahl som somnade in förra året i april, skriver så klokt om livet, teologin och bibeln, något som man kanske måste ha åren bakom sig för att kunna instämma med:

”For the longer I live, the less adequate and less useful become all those stifling distinctions between academy and church, faith and reason, the intellectual and the spiritual. There is such an interplay between those fabricated distinctions that one cannot live without the other. So here is the story, the story of my love relationship with the scriptures.” (http://www.hds.harvard.edu/news/bulletin_mag/articles/35-1_stendahl.html)

När man möter gamla vänner som stannade på akademin, lockad av någon ära eller kollokvium, ser man hur de kvävande distinktionerna finns kvar, väl inövade.
– Hur är det?
– Ja hur menar du – med tjänsten eller privat?

Sitter man på ett kafé i anslutning till ett universitetsbibliotek händer det ofta att reminiscenta samtal äger rum – man talar om vem som skrev vad eller vem som blev bortvald, förbigången, vem som konverterat till katolicismen (det roligaste skvallret), vilka trender som är gångbara just nu, vilken dålig ekonomi man har med så få föreläsningar. Och lite episoder kring den eller den.

Som defekterad norrlänning längtar man hem till berg och hav och enheten av andligt, intellektuellt, förnuft och tro, kyrka och akademi. Det är som det lokala och universella hör mer intimt ihop med Gud än någonsin akademins klimatburar. Kanske var det därför Paulus ständigt var på resa? Tittade bara in i Aten och i Jerusalem på vägen.

Fader John Neuhaus in memoriam

2009-01-12T07:45:00.005+01:00

Fr. Richard John Neuhaus somnade in torsdag 8 januari, 72 år gammal, i effekterna av sin cancer, efter att ha legat på sjukhus sedan annandagen. Med honom tystnade en röst som för mig i nästan ett decennium hört till de glädjerika. När jag satt på motorgräsklipparen med hörlurar på var det nästan alltid Neuhaus' röst som bäst trängde fram under bullret - han hade en mörk men mycket mjuk diktion; i allt han hade han en förmåga att skapa tankarna medan rösten rullade på, en sorts jamesisk förtjusning i att formulera och få med nyanser under gång. I hans åsikter var jag inte alltid med. Men i hans vilja till klarhet och kärlek till Kristi kyrka var han stor och varm mentor för många kristna i vår tid.

Hans tidskrift First Things startades som en ekumenisk kulturtidskrift och har förblivit så. Under tiden konverterade Neuhaus från den lutherska till den katolska kyrkan. Men hans medarbetare från starten förblev lutheran. First Things upplevs av många som romersk-katolsk och väl amerikansk men bland dess många viktiga artiklar finns evangeliska, judiska och ortodoxa röster som inte begränsas av en snäv amerikanism. Områdena är också en blandad bukett: ekonomi, politik, litteratur (allt mer efter Jospeh Bottums tillträde som redaktör), Europa-kritik (nyttig), teologi och filosofi - allt ur ett ekumeniskt kristet och någorlunda skarptänkt perspektiv. Tidskriften är en av de få kristna som inte kollapsar i akademiskt eller denominellt frimärkssamlande, vilket är vanligt bland katolska och ortodoxa blad.

Det vi kommer att sakna är naturligtvis den sektion som avslutade varje nummer: The Public Square och notiserna i While we're at it. Ofta är det till dessa Neuhaus' egna avdelningar man bläddrade först när First Things landat i brevlådan för de som ännu vill ha papper att hålla i. Nätupplagan är förstås smidigare i dessa netbooksdagar.

Framtiden för First Things efter detta?

Kristendom utan Kristus?

2009-01-08T20:32:00.000+01:00

Ibland imponeras jag av hur underliga vägar missionen av Kristi rike tar sig.

En New-Age-kanal på nätet presenterar en serie på sex böcker om visdomstraditioner, om visa män och kvinnor. Författarinan, Mirabi Starr, har skrivit alla sex. Men det visar sig att dessa universella visdomsgestalter alla är KRISTNA: Johannes av Korset, Hildegard av Bingen, Ärkeängel Mikael (!), Teresa av Avila, Vår Fru av Guadelupe, St Franciskus. De ingår i serien Sounds True och området är inte kristendom utan "traditions of wisdom".

Det viktiga för Starr är att alla dessa sökte "universell visdom", inte Kristus. Under en timmes intervju nämn aldrig namnet Jesus eller Kristus !! Hon är inte kristen och tänker inte konvertera, men det finns visdom att hämta överallt, hävdar hon. Särskilt i modergudinnan som Juan Diego mötte, som bara råkade se ut som Maria Jesu moder, gravid och allt.

Det är fantastiskt. Genomgående i Starrs behandling av de kristna mystikerna är: kristendom - nej, visdom - ja, Kristus - nej nej, det Absoluta - ja ja. Mätstocken tycks vara den persiske poeten Rumioch allt som kommer nära är värdefullt - spirituellt. Hon tycks helt glömma att Jesus Kristus och den kristna kyrkan stod i centrum för de alla - även ärkeängeln Mikael. Kanske är detta att slita den heliga klädnaden i stycken nedanför korset?!

I extremt sött tonläge.

Men det goda är att Starr säger sig ha tappat intresset för den egna upplysningen, nirvana eller det egna andliga tillståndet under sin research i de kristna mystikerna och blivit mer intresserad av ett socialt-karitativt perspektiv på världen. Det är alltid något.

När man reflekterar över detta "spirituella fenomen" med att klä av kristendomen och göra den newage-spirituell, framträder en intressant spänning. En kristen skulle kalla hela newageperspektivet hedniskt, en tillbakagång, ett återfall i en form av gnosticism eller marcionism eller doectism eller frimuraretro, lite beroende på vilken smaksättning man har gjort av sin "visdom".

Men samtidigt når man här en relativt stor publik av läsare som nu får läsa om Franciskus, vår Fru av Guadelupe, ja till och med ärkeängeln Mikael - kanske för första gången. Är det inte bra? Om någon efter läsningen av Vår Fru av Guadelupe-boken sitter och mediterar på modergudinna så där i största allmänhet? Inte bra?

Jag minns ett besök i Assisi där den drivande kraften bakom några besökares stora entusiasm var en hippie-variant av Franciskus hämtad från Sefirellis film. Naturligtvis blev chocken i mötet med en katolsk tro på Kristus ganska obehaglig, men kanske bra det också. Också Starr blev konfunderad när hon såg hur mycket lidande som ingick i "visdomen" hos Franciskus liv. Men hon vände det raskt till att det var den stygga kyrkans fel. Kyrkan förstörde allt och byggde en basilika.

Johannes av Korset, som var föremålet för hennes första bok i serien, visade sig snart vara en sufisk mystiker. Starr förklarade att den spanska mystikens närvaro i Spanien gick igen i den visdom Juan de la Cruz förmedlar; det hela har föga med Jesus Kristus att göra. Även Teresa av Avila, får vi veta i inledningen till boken om henne, var mer intresserad av sina visioner och sina exstaser än av en inkarnerad kroppslig Kristus.

Programledaren på radiokanalen försökte ibland inskjuta att Johannes Paulus, alltså en kristen påve, hyste stor vördnad för Vår Fru av Guadelupe, att han alltid hade hennes bild i närheten av sig, att aztekerna i stor mängd konverterade till katolicismen efter uppenbarelserna.

Detta med påven var ju roligt att höra förklarade Mirabi Starr, men den spanska inkvisitionen lurade aztekerna med religiösa medel och rensade ut den gamla genuina kulten till en modergudinna. Det var nog därför Juan Diego fick sin uppenbarelse av en modergudinna som så att säga lånade kristendomen för att få komma tillbaka till folket. Juan Diego var också på väg till ett traditionellt modergudinnetempel när han fick sin uppenbarelse, enligt Starr.

Ärkeängeln Mikael har inte heller direkt med Kristus att göra utan är en andlig krigare lik Manjusri inom buddhismen, som söker helheten och självförverkligandet. Han hjälper oss människor med samma strävan inom oss själva. Hans svärd är egentligen meditationens svärd och det finns inga andra fiender än våra egna demoner. Det har inte med Uppenbarelseboken eller Jesu Kristi kyrka att göra.

Vi hör väl här en modern paganisering i en atmosfär av flower power där det ändå finns en gnagande underliggande fientlighet mot Kristus och kristendomen, en form av new age som anar att det går att inkorporera den kristna traditionen i ett spirituellt paket - som säljer. Man både ler och förtvivlar inför fenomenet.

Kanske vi får se kyrkofäderna utsatta för samma behandling i nästa vända? Eller vår egen heliga Birgitta? Nej, knappast, hon är alltför tydlig i att det är Kristus det gäller, gudskelov.

Martin Koch om vad abort handlar om

2009-01-05T21:00:00.006+01:00

Innan det blev modernt och medicinskt fräscht att döda foster - och ha laglig frihet att välja det - kunde en arbetarförfattare som Martin Koch skriva så här år 1916 och ge oss ett intressant perspektiv:

Kvinnan i cellen bredvid är i precis samma kasus [som mördaren i cellen bredvid]. Hon har fördrivit sitt foster. Hon har endast den svagaste känsla av att detta i och för sig skulle vara något orätt. Oändligt starkare är hennes indignerade undran, varför just hon skulle straffas, när naturligtvis varenda kvinna gör detsamma som hon. Det är inte bara i hennes egen föreställningsvärld som kvinnor handla så. I hela hennes bekantskapskrets gick det faktiskt till på det sättet.

I grå stadens [Stockholm] skugga går en bred trafik till den hemlighetsfulla frun. Gråtögda flickor strömma till stans kirurgiska instrumenthandlare och fråga skyggt efter det där instrumentet, som de kanske första gången inte ens veta namnet på - när de få veta, att det där hemlighetsfulla instrumentet är gjort för herrar och inte för damer, springa de ut förtvivlade, komma igen om några timmar med bleknade läppar, som lärt sig hemligheten. Var ha de varit?

Kvinnan, som sitter här inne i cellen, har råkat ut för en obehaglig olycka. Hon är gift och har två barn. Mer får det inte bli. Därför gick hon till frun, så snart hon märkte nya förebud. Efter en veckas illamående var hon fri. De där promenaderna blevo med tiden rätt många, äktenskapet blev ganska dyrbart i alla fall. Det blev mycket dyrbart! Ty det hände något besynnerligt med kvinnan. Hon förråades. Först knappast märkbart, men hastigt nog allt mer. Hon förlorade i sina unga år all känsla för mjuka och ömtåliga värden.

Hennes man begrep det inte! Hon var ju frisk, skötsam, absolutist, gjorde rakt ingenting emot naturen, endast skötte sig enligt sunt förnuft utan att bry sig om gammal vidskepelse och moralförgiftad lagfruktan. Och ändå kunde hon inte behålla sin kvinnlighet!

Det blev ändå dyrare! Hennes föreställningsvärld anpassade sig efter hennes levnadssätt därhän, att hon inte kunde tänka sig verkligt förståndiga kvinnor, som handlade annorlunda, även om ännu den svagaste känsla av orätt levde kvar i hennes instinkt.

Och hon hade så till vida goda skäl att föreställa sig detta som alla hennes bekanta tänkte, talade och handlade som hon. De pladdrade öppet, högröstat och med en manhaftig sakkunskap ont allt till könslivet hörande, även om de små promenaderna till frun, vilka dock ännu åtminstone av den enklaste försiktighet borde ha hållits hemliga.

De förlorade känslan av att det var farligt, när det var så allmänt och självklart. Första bästa främmande flicka, som ängsligt bad om adressen till frun, fick den genast. Stackars liten, det var ju något alldeles särskilt upprörande med hennes olycka. Det var alltid så alldeles särskilt upprörande.

En vacker dag röjde sig den här kvinnan naturligtvis själv. Polisen kom och hämtade henne. Den får lätt mun ur led, som ska äta upp sina egna ord, och nu angav hon ilsket hela sin bekantskapskrets! I denna ilska blommade hennes rättsmedvetande: ska jag lida, så ska de andra också lida!

Det är det säregna för all mänsklig boskap, att individuell ansvarighet för dem är en obegriplighet.
Det var emellertid lättare för henne att påstå än att bevisa - hon ensam var och förblev ett offer! Förgäves använde hennes man tio gånger mer tid och besvär för att få andra fast än för att hjälpa henne! Vilken orättvisa!

Hon är även i allmänhetens ögon en stackars olycklig varelse. Rättsmedvetandet reagerar inte starkare mot dessa brott, som äro till den grad vanliga, att en obarmhärtig och klarsynt undersökning, skulle avslöja fler skyldiga människor än fängelserna kunde ta emot.

Det hände sig som så om en lördagskväll,
hon födde ett foster, det mördade hon själv
hon trodde det var ingen som såg'et
och därför tog hon livet utå'vet.
Sen gångar hon sig på kyrkogården in
och tårarna, de runno så stritt på hennes kind.
Ja, de var väl ett stort under att hon tordes
en sådan gärning göra som hon gjorde...

(s.224, Guds vackra värld)

En rad jag fäster mig vid:

Hon förlorade i sina unga år all känsla för mjuka och ömtåliga värden.

St Basilius och det Gud säger

2009-01-02T22:13:00.003+01:00

På den helige Basilius dag läser jag några ord av kyrkofadern: "Vi kan inte tvivla eller tveka när det gäller de ord Gud säger..."

Och på ett överraskande sätt stämmer dagens läsning med detta. Ormen säger till Eva: " sa verkligen Gud att ni inte skulle äta av något träd i trädgården....?"

Sa han verkligen det.....

Nyårslöfte inför 2009

2008-12-31T14:41:00.002+01:00

Som nyårslöfte inför 2009 kan jag - återigen!! - tänka mig att försöka hålla tanke, vilja, moral och ande i en enda helhet. Tanken vill och håller kontemplativ andlig kontakt med Herren och handlar därefter.

Problemet med att läsa Skriften är ju annars att vi skiljer på dessa delar av vårt liv. Vi tänker på vilja som en separat aktivitet, helt skild från intellektet. Vi tänker på moral i en mening som dyker upp på 1600-talet, separerad från förnuftet (Alistair MacIntyre analyserar detta utmärkt i After Virtue). Konsekvensen blir att vi tenderar uppfatta ord som "kunskap", "förståelse", "tro", "medvetande" och "förnuft" på ett trångt intellektuellt sätt, något som alltid leder till tokigheter som Hedeni Tro och Vetande. Ingenting kan vara mer missvisande än dessa separationer när vi läser bibeln eller kyrkofäderna.

Vår själ eller vårt medvetande innefattar inte bara de intellektuella aktiviteterna utan även de moraliska och andliga. Nåden ges till alla på en gång får vi hoppas. De tre kristna livsaspekterna - den moraliska, den intellektuella, den kontemplativa/andliga - måste hållas samman i en enda levande enhet. Detta gör oss för övrigt mer öppna för den enorma skatt av kristen filosofi som finns i Europa innan goterna kom 410.

Johannes om att tvätta öronen

2008-12-25T18:14:00.001+01:00

Johannes från Apameia säger att det finns ingen poäng i att klaga på att Gud inte visar oss ljuset när vi själva gör oss blinda för det. Det finns ingen poäng i att först proppa igen öronen och sen klaga på att vi inte hör några Guds befriande ord när vi har det svårt.

Det är ett gammalt syriskt skämt som kyrkofadern använder och det passar utmärkt på en julklappsbok jag fått där en känd författare skriver en bok om sitt liv och sin alkoholism och där utbrister: Gud sa aldrig nånting som kunde befria mig; jag blev bara förbannad på honom.

Det är som när en otränad kille öppnar en ny Bechstein-flygel och spelar en kort stund för att konstatera hur dåligt pianot var och förbannar tillverkaren. Ett tankeled saknas: man börjar som Johannes säger med att lära sig be, inte prata eller skriva en massa om tron, AA-rörelsen och troende i allmänhet. Man börjar med att lära sig noter och spela på tangenter, spela enkelt och ödmjukt, gärna på någon enkel from visa. Att bli vred på Gud som plågoande är rätt usel träning i bön. Även om man åberopar Jobs bok.

Att be kräver en viss praktisk övning i renhet, enkel men rejäl renhet, ungefär som muslimer som alltid tvager händer och fötter före inrädet till mosekén, något både judar och kristna också gjorde längre tillbaka. Är man begåvad - drabbad av begåvning - är det framför allt hjärtats tänkande som behöver tvagas menar Johannes från Apameia som skriver för sökare, munkar och författare på 400-talet. Det är människans nous, hennes förnuft i viadre mening, som med tiden kan lysa som brinnande kristall när gudsordet hörs och lyser människan fram i livsmörkret.

Det är ett skämt Johannes från Apameia använder men när vi ser den enorma och tidskrävande frustrationen med Gud som upptar många sekulära beåvningar inom teater, media och litteratur slåss, vrids vårt leende till en bister grimas. Hur svårt ska det vara att be och sluta spela teater? Herre lär oss att be! Hör vi inte ängeln som viskar: Det är inte Guds röst det är fel på! Gack å twätt öran!

Kristmässa

2008-12-25T18:13:00.002+01:00

Det är jul och kristmässa - men hedningarna ler och undrar varför vi tror på sagor. Ingen stor skada skedd, för all del, kultur och allt sånt. Men varför?

Ibland efterfrågas en rationell förklaring, det är inte bara feghet. Då ska vi väl vara hjälpsamma.

1 I en värld som denna ser vi en komplex ordning i tid och rum. Om det inte finns en gud saknar vi en god förklaring till detta kosmos. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". Nu finns det en enkel, ja den enklaste, förklaring i en intelligent Skapare.

2 I värld som denna har inte bara livsformer uppstått utan även medvetande. Vi skulle inte alls vänta oss något sådant, rationellt sett, om det inte fanns en intelligent medveten och personlig gud. När det nu finns för handen saknar vi en god förklaring om inte Gud finns. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". Den enklaste rationella förklaringen finns redan till hands i ett välkänt argument: Gud finns.

3 I denna värld finner vi moraliskt ansvar och lidande. Lidandet blir inte meningslöst eftersom det ofta är en konsekvens av dåligt ansvar under en frihet som i sig är god. Ansvar i sig är alltså något vi uppfattar som gott. Dessutom kan lidandet, som inte i sig är gott, leda oss till en djupare förståelse av det mänskliga livet, vilket är något gott som vi kan se och beskriva, eftersom det äger rum i vår värld. Vi har faktiskt enorma möjligheter att växa genom dessa situationer som ger oss lidande. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". En bättre förklaring är en levande Gud som ger oss moralisk och andlig utveckling genom allt som sker.

4 I en värld där så mycket lidande finns som i denna, skulle vi, om Gud fanns, vänta oss att Han blev människa och tog på sig vårt lidande, eftersom kärleken i sin högsta form gestaltar sig så för oss rationella människor. Långt innan Jesusbarnet föddes, förväntade sig många tänkande människor att något sådant skulle ske. Därför är det inte orimligt att det också skedde i Palestina för tvåtusen år sedan. När hedningen ser oss fira jul kan han, om han har en hjärna, tänka sig att det finns en logik i detta: en god gud älskar sin värld så att han sänder sig själv att dela smärtan och skönheten i det mänskliga livet. Och på så sätt befriar den som tror och tar emot kärleken. Om man uppmanar någon annan att gå ut i kriget för att försvara oss bör man själv också göra det om man kan. Om vi inte kan ta oss ur våra synder av egen kraft förväntar vi oss att den gud som kan förlåta oss faktiskt också gör det.

Den välvillige hedningen går artigt med på allt detta men tillfogar: Ok men en kille som uppstår till påsk kan vi väl ändå inte köpa?
Så vi genmäler älskvärt:

5 Om det inte finns en gud är det högst osannolikt att en person uppstår från döden på detta sätt. Men om det finns goda skäl för en gud finns genast en högre sannolikhet att detta undantag från vanliga naturlagar faktiskt kan äga rum. Det är fullständigt naturligt och enkelt för en allsmäktig person att inför något viktigt låta ett förlopp avvika från regelbundna lagar. Och något viktigt fanns ju förhanden: att som människa låta sig födas, lida och dö för oss människor och därigenom ge oss ett uppståndet nytt liv.

Om en god gud nu gör detta en enda gång kan vi förvänta oss att han också låter oss få den informationen på ett sätt som vi tydligt erfar, gärna på ett sensationellt sätt som skakar om oss och som vi måste ta ställning till, inte bara säga: "det är bara så". Det finns ett sådant fall i historien.

Som grädden på moset har vi vittnesempiriska fakta. Historiska rapporter om att flera hundra människor som sett en uppstånden Jesus gör det sannolikt rent historiskt att det också skedde. Det finns inget mer vägande skäl att tro motsatsen. Även judar som inte trodde att Messias hade kommit, rapporterade om en tom grav. Många som sett den uppståndne dog för sanningen i den erfarenheten, vilket ger starkt vittnesempiriskt stöd för antagandet.

Så där kan vi resonera och den sympatiske hedningen ser att allt sitter ihop, dummare än han inte. Men problemet är förstås att man måste förstå de enskilda delarna i detta resonemang. Folk glömmer dessutom rätt snabbt vad vi sa, det händer så mycket annat, sporten, ekonomin, kändisarna. Och kanske det freudianska överjaget inser hur jobbigt det blir om det är sant...så vi förstår åter igen inte.

Varför tror ni på sagor? Jo du förstår att.....

Medicin mot känslan av ovärdighet

2008-12-23T19:11:00.003+01:00

- Jag blir kränkt av kyrkans hierarki, jag känner mig ovärdig inför denna mäktiga institution, och därmed ovärdig inför dess sakrament, känner mig ovärdig i bikten som jag inte vill gå till, känner mig ovärdig inför alla helgon vi ser upp till. Och jag fylls av vrede. Det är systemet som gör mig ovärdig!

Har ni hör det förut?
Det finns en ideologisk rörelse emot alla hierarkier, all auktoritet, all kyrklig makt. I C.W. Graves och senare Don Becks termer är det i den gröna värderingsnivåns fundamentalism som denna reaktion återfinns. En bra (humoristisk?) skildring av detta finns i Ken Wilbers roman Boomeritis. Det är 60-talets förvirring där egocentrisk världsbild får kläder av att vara mångkulturell och tolerant och där ingen från kränka någon annan med antyda om hierarkier av något slag.

Även inom katolska kyrkan finns denna intoleranta "tolerans" rätt spridd idag. På 60-talet blev det kränkande att kyrkan la sig i vad vi gjorde i sängkammaren och detta ledde till abortlagstiftningen - det är kränkande att kyrkan lägger sig i vad kvinnan gör med barnet i min mage. Och så får vi katoliker som vill "kunna välja fritt" att avsluta graviditeter och därmed effektivt kunna kränka en möjlighet till liv. "These well-educated Catholics" skriver en bloggare "have gone on to occupy influential positions in education, the media, politics, and even the Church, where they have been able to spread their so-called loyal dissent..." En svensk biskop skrev: "I bibeln finns inget förbud mot abort, men kärleksbudet finns och det skall tillämpas... Att nu från kristet håll slå vakt om en övergiven princip, en princip som driver till kärlekslöshet och orimligheter, det är att svika."

Var hittar vi medicin mot boomeritis eller "loyal dissent"? I norra Norrbotten?

Hos Lars Levi Laestadius, i hans julpredikan från 4 söndagen i advent 1858, finner vi en stram och rejäl behandling av ovärdighet, norrländskt frisk och sund som ett kalfjäll. Det finns två former av ovärdighetskänsla säger psykologen Laestadius. Jakob har den rätta.

Jakob säger: "Jag är ovärdig till all den armhärtighet och all den trohet som du har gjort med din tjänare". (1 Mos 32:10) Han är i nöd och trångmål för sin border Esaus skull, som kommer emot honom med fyra hundra beväpnade män. Han känner sin ovärdighet när han betänker hur stor välsignelse han hade fått av Gud både till kropp och själ. Döden kommer honom nära när Esaus hotar att görgöra honom. Under denna ovrädighetwskönsla brottas Jakob en hel natt med Gud - eller med Messias som moderna messianister tänker sig det.

Dt är rimligt, säger Laestadius, att tänka om Jakobs själstillstånd att han fick den rätta ovärdighetskänslan för det första därför att döden kom honom nära och för det andra därför att han kände och bekände hur stor nåd som hade vederfarits honom. Både känsla av ovärdighet och känsla av nåd får rum i samma människas hjärta, där den rätta ovärdihgeshänsla finns.

Men den falska ovärdighetskänslan och nådens kännedom får inte rum i ett och samma hjärta, tillägger han. Är det denna falska ovärdighet 60-talets syftar på i sin ängslan för att kränkas av kyrkans hierarki? En släkting berättar om en troende italiensk invandrare till Sverige: det bästa är att få leva i ett nytt land där inte den katolska kyrkan genom sin blotta existens kränker individens frihet att få bestämma sitt liv.

Alla GT's heliga har haft en rätt ovärdighetskönsla som är en verkan av Guds Ande men i vår postmoderna tid vill en falsk ovärdighetskänsla förekomma hos många intellektuella och liberala kristna, vilket är en verkan av egenrättfärdigheten enligt Laestadius. Den rätta ovärdighetskänslan driver inte bort från Gud utan den påskynda de botfärdiga till Gud. Den falska ovärdigheten driver bort från Gud, förhindrar deltagande i sakramenten och driver några att kräva rättigheten att "fritt få välja" sexualitet, abort och eutanasi och det sjukaste av allt, en "könsneutral" människosyn.

Under den falska ovärdigheten ligger ett förfärligt högmod som visar att hjärtat inte är förkrossat. Ja själva idén om "det förkrossade hjärtat" är väl en kränkning redan det. Huga så knäckande.

Ändå är det en fin julpredikan för 2008 liksom det var för 1858: vi må tro att den store Stridshjälten som har besegrat helvetet och döden, ännu förmår frälsa våra själar så att vreden över alla kränkningar och hierarkier förvandlas till kärlek, så att de arga (om än lojala) kan gråta igen av tacksamhet liksom hedningen Esau fick gråta vid sin broders hals - fast han med stor vrede och grymhet gått åstad för att förgöra sin broder.

Att läsa bibeln som en häst tuggar havre

2008-12-21T22:26:00.006+01:00

I Sven Lidmans "Såsom genom eld" har en hamnbuse vid namn Karlsson blivit hastigt omvänd och vittnar bland sina kamrater, arbetar med nattmissionen i staden inom broarna och läser bibeln som en häst tuggar havre.

- Välsignad vare broder Karlsson i Jesu dyra namn, säger en fattig och from kvinna om hamnbusen. Som en häst tuggar havre, så skulle också du läsa din bibel och kraften skulle fylla dig!

Hur läser vi bibeln? De allra flesta har en förhandsinställning. Den bestämmer vad de ser i texterna. Krister Stendahl berättar hur han började med principen: det handlar om mig (se hans Harvard-artikel). Origines - en bra guide till bibelläsning i vår bokstavliga tid - hade en föreställning om att den värdefullaste kunskapen finns i Kristus. Denna kunskap kan läsas ut ur de bibliska skrifterna. Min Jesus, min Frälsare, min Herre säger Origines om Kristus. Det är hans förhandinställning.

Jag kan tänka mig att Origines, liksom hamnbusen Karlsson, faktiskt läser bibeln som en häst tuggar havre - med sin förhandsinställning och med den alexandriska läsartens karaktäristika. Han är öppen och intresserad av matematik och filosofi och alla de vetenskaper som är rationellt grundade. Han är mycket intresserad av språkvetenskap, särskilt jämförande sådan. Han är hermeneutiker av hög klass. Men den högsta kunskapen finns i Kristus.

Hur hittar man den kunskapen? frågar vi Origines. Jo genom att läsa andligt och allegoriskt snarare än bokstavligt.

Men blir inte det bildat hedniskt, alexandrinsk, akademiskt och väldigt högtflygande? Kan det vara något för Lidmans hamnbuse?

Nej men det kräver kunskap, arbete och framför allt avvisande av gnostiska fantasier som var legio i Origines samtid. Och förresten i vår tid också - tänk bara på det nyss visade reportaget kring Judas-evangeliet. Var kanske ändå Jesu kropp en skenkropp?

Origines räddade bibeln och bibelläsningen på två sätt: dels från de gnostiska fantasierna, dels från det bokstavliga läsesättet som ju i alla tider passar gycklarna, de som njuter av att driva med de som älskar Ordet. Som en sorglös studentska sa: Tror du verkligen att Eva sprang omkring där naken i trädgården? Är du knäpp?

Origines lär oss tugga havre med hästens sunda empiriska inställning: vi behöver näringen.