Namnet är kraftfullt -- detta är vad alla som forskar i Bibeln på Guds Namn finner. Det är också känt i hedniska traditioner, man åkallar ett namn inför olika former av behov av större makt än det mänskliga samhället kan ge. I vår tid skulle egentligen de gamla vädergudarna formellt tilltalas av våra TV-meteorologer eftersom väder idag är livsfarligt. Många i Valencia ropade på Gud när barn och gamla dränktes i sina bostäder. I kristendomen är Jesusbönen kanske den äldsta formen av att hitta verkligheten i Gud, alltifrån publikanens rop på gatan när Jesus passerade.
John McGuckin skriver varsamt om Namnet: "The Lordship of the Saviour is manifested in the Name of Jesus. For the orthodox christian this is no less than the Name of God: and the Name, as the Old Testaments teaches, carries the force of the divine presence itself. The Name of God is charged. At the soud of the Name Jesus, all the heavenly powers attend. This is the unpronounceable name now voiced by humble people in the Cosmos, as once only the High Priests of Christ's New Convenant shout out the cry of Victory (Νικητερια): that they have entered into the presence of God in the flesh. Moreover, this is why the prayer invites the practitioner to pull in the first half of the phrase, the divnine Name, in the inhalation, tasting that Name Above all Names (Phil 2:9-10), and exhale with the exhalation the petition for mercy."(The Jesus Prayer, p 19)
Vi pratade skämtsamt, en prästvän och jag, om att i gudstjänsten (i Svenska Kyrkan) ersätta psalmsång, predikan och kyrkkaffe med tyst Jesus-bön med slutna ögon. Vilket möte med Gud det skulle bli !
söndag, november 17, 2024
onsdag, oktober 09, 2024
Terapeutisk kultur och den mjuka kontrollen
Kring det senaste sekelskiftet skrev kulturkritikern René Girard dessa tänkvärda ord: « The current process of spiritual demagoguery and rhetorical overkill has transformed the concern for victims into a totalitarian command and a permanent inquisition. » Det är tänkvärda ord för nu ett kvarts sekel senare har denna offer-demagogi utvecklats till en sort omvårdnadsdiktatur, en terapeutisk diktatur där ingen diktator kan tydligt utpekas för makten är nu fördelad över en rad tekniska plattformar som designar « nätet » som alla med telefon fastnar i med ögonen, tankarna, känslorna. En sorts mjuk kontroll av medborgarna.
Anne Appelbaum har fäst vår uppmärksamhet på « Autocrats Inc », alltså hur storfinans och totalitära regimer samarbetar genom uppköp bakom bulvaner av företag, fastigheter, teknologiska plattformar osv. över hela planeten. Men det är just den terapeutiska tvångsmodellen som gör denna nya mjuka totalitära kultur möjlig. Och den är värre än det Huxley skildrade i Brave New World och Orwell i 1984. Det beror mycket på att grunddevisen är så hopplöst positiv: « Du kan bli lycklig på vilket sätt du än vill ! Och vi skall hjälpa dig och försvara dig ! Ingen får kränka dig !! » Bakom scenen finns cyniska teknologijättar och en enorm vinstmaskin i händerna på de progressiva ägarna. När jag hör mitt barnbarn förklara att AI-vännen på Snapchat står högst upp på kompislistan och kan inte tas bort med mindre än att du blir betalande användare, hör jag den terapeutiska och totalitära makten viska bakom vårt samtal. Jag erinrar mig hur alldeles nyss en 12-årig flicka blivit illa behandlad av "AI-pojkvännen" och gått in i en depression. Var inte denna AI-bot till för lycka?
Men det finns en annan röst. Några ropar från det förgångna, från fria andar i skogar och öknar med Jesusbönen som en rinnande vårflod över läpparna. Paul Kingsnorth, som länge varnat oss för den totalitära maskinen av idag, gör nog rätt som avstår från telefonen och bor på landet nära Galway på Irland och personligen utforskar den ortodoxa bönetraditionen. En sorts återupprättelse av människan.
Anne Appelbaum har fäst vår uppmärksamhet på « Autocrats Inc », alltså hur storfinans och totalitära regimer samarbetar genom uppköp bakom bulvaner av företag, fastigheter, teknologiska plattformar osv. över hela planeten. Men det är just den terapeutiska tvångsmodellen som gör denna nya mjuka totalitära kultur möjlig. Och den är värre än det Huxley skildrade i Brave New World och Orwell i 1984. Det beror mycket på att grunddevisen är så hopplöst positiv: « Du kan bli lycklig på vilket sätt du än vill ! Och vi skall hjälpa dig och försvara dig ! Ingen får kränka dig !! » Bakom scenen finns cyniska teknologijättar och en enorm vinstmaskin i händerna på de progressiva ägarna. När jag hör mitt barnbarn förklara att AI-vännen på Snapchat står högst upp på kompislistan och kan inte tas bort med mindre än att du blir betalande användare, hör jag den terapeutiska och totalitära makten viska bakom vårt samtal. Jag erinrar mig hur alldeles nyss en 12-årig flicka blivit illa behandlad av "AI-pojkvännen" och gått in i en depression. Var inte denna AI-bot till för lycka?
Men det finns en annan röst. Några ropar från det förgångna, från fria andar i skogar och öknar med Jesusbönen som en rinnande vårflod över läpparna. Paul Kingsnorth, som länge varnat oss för den totalitära maskinen av idag, gör nog rätt som avstår från telefonen och bor på landet nära Galway på Irland och personligen utforskar den ortodoxa bönetraditionen. En sorts återupprättelse av människan.
fredag, september 13, 2024
Krysostomos dag
Idag är det Johannes Krysostomos dag i vår kyrka. Han levde 347-407 och var en av de fyra grekiska fäder som lärde ut till ordinära människor att den oavbrutna bönen med Jesu Namn var möjlig för alla att praktisera. Ingen behövde hänvisa till exklusiva mystiker eller ökenfäder utan alla människor mitt i världens alla bekymmer och bestyr kan utöva denna enkla Jesusbön. Var som helst, säger Krysostomos, kan vem som helst sätta upp ett inre altare genom denna bön som följer alla sysslor under dagens lopp. Det går att tyst be medan man är fysiskt aktiv och talar med människor, på resa, stående i ett gathörn eller sittande vid en arbetsbänk eller skrivbord.
Alla handlingar kan faktiskt få kraft av bönen av Namnet. Krystostomos påpekar också hur vi kan upptäcka att själva frekvensen, alltså kvantiteten av våra upprepningar av bönen på ett meditativt sätt är av stor betydelse. Dessa synpunkter tas också upp i den utvidgade versionen av En Rysk Pilgrims Berättelse, där just Krysostomos uppfattning läggs fram. Frekvensen är ju en faktor vi kan påverka själva. Vår vilja får en viktig betydelse i att minnas Jesu närvaro på detta sätt. "Be alltid" säger Paulus i 1 Tess 5:17. Det är, säger Krysostomos, möjligt att be vid alla tillfällen och i alla omständigheter och på alla platser. Denna oavbrutna bön leder till inre bön och denna inre bön öppnar upp Guds Rike inom oss.
Alla handlingar kan faktiskt få kraft av bönen av Namnet. Krystostomos påpekar också hur vi kan upptäcka att själva frekvensen, alltså kvantiteten av våra upprepningar av bönen på ett meditativt sätt är av stor betydelse. Dessa synpunkter tas också upp i den utvidgade versionen av En Rysk Pilgrims Berättelse, där just Krysostomos uppfattning läggs fram. Frekvensen är ju en faktor vi kan påverka själva. Vår vilja får en viktig betydelse i att minnas Jesu närvaro på detta sätt. "Be alltid" säger Paulus i 1 Tess 5:17. Det är, säger Krysostomos, möjligt att be vid alla tillfällen och i alla omständigheter och på alla platser. Denna oavbrutna bön leder till inre bön och denna inre bön öppnar upp Guds Rike inom oss.
onsdag, juni 26, 2024
Jesusbönen igen
Föredrag
Låt oss titta närmare på Jesusbönen. "Den här bönens aktivitet," säger den helige Barsanuphius från Optina, "är alltid gömd i de största mysterierna. Den består inte bara i att säga orden: 'Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig, en syndare', för bönen når dessutom hjärtat och bosätter sig där på mystiskt sätt. Genom denna bön går vi in i en relation med Herren Jesus Kristus. Vi blir vana vid honom. Vi smälter samman med honom till en helhet. Denna bön fyller själen med lugn och glädje mitt i de svåraste prövningar, mitt i varje förtryckande omständighet och mänskliga fåfänga.”
Som St. Ignatius Brianchaninov lär, indikerades kärnan i Jesusbönen av Kristus själv, kort före hans korsfästelse. Han skriver: “Användningen av det allheliga gudomliga Namnet, 'Jesus', i bön och över huvud taget bön i hans Namn, utsågs av vår Herre Jesus Kristus själv, när Han sade: “Och vad du än ber om i mitt Namn, det skall jag göra, för att Fadern må förhärligas i Sonen. Om du frågar något i mitt Namn, så gör jag det. Hittills har du inte bett om något i mitt Namn. Be och du ska få det, så att din glädje kan flöda över.” Det är så vi måste vara i bön. Med andra ord, vi bör inte bara upprepa bönen: "Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig, Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig." Vi bör vara koncentrerade på orden i bönen, "Herre Jesus Kristus." Vi vänder oss till Kristus, vi är medvetna om Honom, vi bekräftar att Han är Herren, att han är Kristus, han är Messias, att han är Gud, och vi ber Honom att förbarma sig över oss, vilket betyder att ge oss allt vi behöver för vår frälsning och förgudelse, och i förlängningen, inte bara på oss utan på alla omkring oss.
Vi är medvetna om detta och vi är medvetna om bönens ord, men mer så, på ett djupare plan, är vi medvetna om Den som vi vänder oss till i bönen. Vi vänder oss till Jesus Kristus. Vi pratar inte i en död telefon. Vi talar till Någon som är närvarande med oss, som är före oss, som är närmare oss än vår egen själ, som finns inom oss, runt omkring oss, och därför vänder vi oss till en levande, aktiv Person. Detta är medvetandet om att tilltala Någon som vi behöver.
Den helige Archimandrite Sofronius säger: "Kristi namn får inte lösgöras från Guds person, annars reduceras bönen till en from men teknisk övning, och går därför går emot budet: “Du ska inte missbruka Herrens din Guds namn fåfängligen.” Äldste Nikodim från Karoulia, en utövare av Jesusbönen, som dog 1984 på berget Athos, säger: “Du måste vända dig till Herren med ditt sinne. Uttala inte bara orden. Du måste se Herren själv i bönen. Det är vår uppgift att vara som änglar. Änglar tittar oupphörligt på Herren, och vi måste sträva efter detta - att se Herren i orden, se med vårt sinne på Honom. För om vi med vårt sinne bara säger orden, då kommer vi inte att se på Herren, och detta räcker inte för verklig bön. Men detta seende är utan bilder. Det är med anden vi ser. Gud är ande.
Som Han förklarade för den samaritanska kvinnan: "Du kommer att tillbe i anden." Vi ber i ande till Herren själv. Hur sker detta? Det sker när jag vänder mig till Herren och just då tror och känner att jag ser på Honom, och Han ser på mig, ser oavbrutet på mig. Du måste se på Herren med tro. Se på Herren och tro att Herren ser på dig i ande. Be i anden. Gud kräver tillbedjare som tillber honom i ande. Gud är ande, och man måste tillbe honom i ande. Vi, med vår ande, ber till Gud Anden. Vår ande är förenad med Gud. När vi vänder oss till Gud Anden, med tro, då kommer Herren att se på oss, och den mänskliga anden kommer att förenas med Herrens Ande i bönens stund. Du måste träna på detta. Som alltid, när du ber, vänd dig omedelbart till Herren. Du måste tilltala Herren och känna Herren. Då blir det ett eko. Du kommer att få ett svar. Nåd kommer till dig.
Detta sker allt genom tro. Det åstadkoms genom tro, genom tro och inre nödvändighet. Det är vad det faktiskt är. "Herre, Jesus Kristus, förbarma dig över mig." Detta är en mycket bra bön. Från ett enda yttrande av bönen känner och smakar du redan Guds barmhärtighet, och ju längre du går i bönen, desto större blir denna barmhärtighet, om bönen sker med uppmärksamhet. Vid tidpunkten för bönen, om du går igenom hela bönerepet, kommer ibland tårarna att börja rinna, ånger kommer, och sedan kommer värmen in i hjärtat.” Äldste Porphyrios, en annan helig äldste från senare tid som bodde på berget Athos, talar om den kärlek och längtan med vilken man bör be Jesusbönen. Han säger: “Be till Gud med kärlek och längtan och i ett stort lugn, med ödmjukhet, varsamt och utan att tvinga dig själv. Och när du upprepar bönen: ”Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig”, säg den långsamt, ödmjukt, försiktigt och med gudomlig kärlek. Uttala Kristi namn med sötma.
Säg orden ett i taget: "Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig," mjukt, ömt, kärleksfullt, tyst, i hemlighet, mystiskt, men med jubel, med längtan, med passion, utan spänning, eller kraft eller överdriven betoning; utan tvång och press, på det sätt som en mamma talar till barnet hon älskar: "Min lilla pojke, min älskling, min lilla Jonny, min lilla Maria," med längtan. Ja, med längtan. Det är hela hemligheten. Här är det hjärtat som talar: "Mitt lilla barn, min glädje - min Herre, min Jesus, min Jesus, min Jesus." Här relaterar Äldste Porphyrios till föräldrar som pratar med barnet. Uppenbarligen säger han inte att vi ska be till Gud med orden “Mitt lilla barn, min glädje.” Han säger att likt en förälder som säger detta till ett barn, så borde vi säga: “Min Herre, min Jesus, min Jesus, min Jesus.”
“Det du har i ditt hjärta och i ditt sinne, det är vad du uttrycker med “hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft och av hela ditt förstånd.” Det är från Lukas evangelium [Luk 10:27].
När vi gör Jesusbönen ska vi utöva vaksamhet – att stå vakt mot ett mentalt övertagande av tankar. Jesusbönen är särskilt gynnsam för vaksamhet, eftersom det är en så kort, tillspetsad bön, som man lätt kan fokusera sin uppmärksamhet på. Som fader Sophrony skriver, “När en kristen ber Jesusbönen, ska hon eller han möta inkommande tankar och sedan utrota dem genom att stänga dörren till sitt sinne och ställa upp sitt sinne som en vaktpost utanför, en vaktpost obehindrad av fantasi och tankar, beväpnad med bön och Jesu Kristi Namn.
Genom att hålla sitt sinne inneslutet i Jesusbönens ord och genom att rikta sitt hjärtas längtan mot Jesus Kristus, kan man skära av de tankar som leder till syndiga passioner. Du kan lära dig att stå åtskild från tankar, samtidigt som du håller din uppmärksamhet stadigt fäst på Kristus, och du kan så skära av tankar med hjälp av orden i själva Jesusbönen.” Som äldste Nikodim sade i avsnittet tidigare, bör Jesusbönen, och alla andra typer av bön, för den delen, vara helt utan ett avsiktligt bildandet av mentala bilder, bilder av Jesus som kommer, och så vidare. Skapandet av mentala bilder drar ner oss till nivån av den fallna fantasin, och som jag har nämnt kan det leda till vanföreställningar. Sådana bilder blir idoler. Äldste Porphyrios lär: ”Med en bild försvinner bönens fokus lätt, eftersom en bild lätt kan förskjutas av en annan, och den onde kan tränga in i bilder, och vi kommer att förlora nåden. När man ber Jesusbönen bör man också vara försiktig så att man inte börjar avguda själva bönen, som om man kan bli frälst genom ord, snarare än genom Jesus Kristus själv.”
St. Teofan Zatvornik skriver: “Ha ingen mellanbild mellan sinnet och Herren när du utövar Jesusbönen. Orden som uttalas är bara en hjälp och är inte nödvändiga. Huvudsaken är att stå inför Herren med sinnet och hjärtat. Detta, och inte orden, är inre andlig bön. Orden här är lika mycket, eller lika lite, den väsentliga delen av bönen som orden i någon annan bön. Den väsentliga delen är att bo i Gud, och denna vandring i Gud innebär att du lever med övertygelsen, alltid först, ja t.o.m. före ditt medvetande, att Gud är i dig, som Han är i allt. Du lever i den fasta förvissningen att Han ser allt som finns inom dig, känner dig bättre än du ens känner dig själv.
Detta rena medvetande, Guds öga, som inifrån ser all erfarenhet, får inte åtföljas av något mänskligt visuellt koncept, utan måste begränsas till en enkel övertygelse eller ett enkelt tillstånd där du vet och känner detta rena medvetande. En person i ett varmt rum känner hur värmen omsluter och tränger in. Detsamma måste vara effekten på vår andliga natur, av Guds allomfattande närvaro som oss, en närvaro liksom elden i vårt verkliga väsens rum. Orden "Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig", är bara redskapet och inte kärnan i det inre arbetet. De är ett redskap som är mycket starkt och effektivt. Herren Jesu Namn är fruktansvärt för vår frälsnings fiender och en välsignelse för alla som söker honom. Glöm inte att denna praxis är enkel och att den inte får ha något fantasifullt över sig.”
Arkimandrit Sofronius indikerar en viss sekvens i utvecklingen av Jesusbönen. Han säger: “För det första är det en verbal fråga. Vi ber bönen med våra kroppsliga läppar samtidigt som vi försöker koncentrera vår uppmärksamhet på Namnet och orden. Efter en tid av bön rör vi inte längre våra läppar, utan uttalar Jesu Kristi Namn mentalt. Det tredje stadiet, får sinnet och hjärtat kombineras för att agera tillsammans. Sinnets uppmärksamhet är centrerad i hjärtat. Där i hjärtat sägs nu bönen. För det fjärde blir bönen självgående. Detta händer när bönen bekräftas i hjärtat, och utan någon speciell ansträngning från vår sida, fortsätter där av sig själv. Slutligen börjar bönen, så full av välsignelse, agera som en mild låga inom oss, som inspiration från höjden, glädjer hjärtat med en känsla av gudomlig kärlek, glädjer sinnet i andlig kontemplation. Detta sista tillstånd åtföljs ibland av en visioner av ljus.
Vad Arkimandrit Sofronius talar om när han talar om att bönen är “placerad i hjärtat.” När bönen växer och fördjupas i oss, “sjunker den ner i hjärtat”. Detta leder till vad som i Filokalia och andra ortodoxa andliga skrifter kallas “hjärtats bön”. Hjärtat, säger några av många författarna i antologin Filokalia, är “den hemliga platsen”, eller “inre kammaren”, i vårt sinne, vårt förnuft eller eller grekiskans νους. Detta är i själva verket även den traditionella förståelsen av hjärtat, som vi finner i antika kulturer, såsom den hebreiska, den kinesiska och den grekiska. Som den kinesiska målaren och författaren Mai-mai Sze påpekar, på kinesiska betecknas “sinne” med tecknet “xīn”, som är “hjärta”, och i kinesiskt tänkande betraktades hjärtat som säte för andlig och moralisk intelligens och perception, dess funktion är att kontrollera känslorna.
Formen av det kinesiska tecknet “sī”, som betyder “att tänka” eller också “tanke”, som är sammansatt av en piktogram av ett huvud, i form av en skalle, placerad ovanför hjärtats, antyder att tänkandet styrs av hjärtat och härstammar från det, och är intuitivt än intellektuellt. Detta är en förståelse för hjärtat som finns i många antika kulturer. På många ställen i evangelierna talade Kristus om hjärtat som ett centrum för andlig medvetenhet. “Ur hjärtats överflöd talar munnen”, sa han, och att människor borde “förstå med hjärtat”, sa han på ett annat ställe. Och åter sade han: “Det som kommer ut ur munnen kommer från hjärtat.”
Denna uråldriga förståelse av hjärtat överfördes till Filokalias grekiska fäder, som ibland använde ordet “kardia” eller hjärta och “nous” eller sinne omväxlande. De lärde att nous finns i huvudet och samtidigt är aktivt i hjärtat. Nous är förenat med kroppen, men det är inte helt inom eller utanför kroppen, för det är kroppslöst. Filokalia hänvisar hjärtat till det fysiska organet, men det hänvisar också till människans andliga centrum. I vaksamhet och bön går ens sinne först ner till det fysiska hjärtat, och sedan till ens metafysiska eller andliga hjärta.
Fader Sophrony skriver: “Asketen lär sig andens stora mysterier genom ren bön. Han stiger ner i sitt innersta hjärta, in i sitt naturliga hjärta först, och därifrån till de djup som inte längre är av köttet. Han finner sitt djupa hjärta, når den djupa andliga, metafysiska kärnan av sitt väsen, och när han tittar in i det ser han att mänsklighetens existens inte är något främmande och utanför honom, utan att denna existens är oupplösligt förbunden med hans eget väsen.
Från sin långa erfarenhet av att be i hjärtat talar äldste Nikodim om hjärtat som människans centrum för andlig medvetenhet. Han säger: “Vi ber med hjärtat. Vi är medvetna genom hjärtat. Men med sinnet kan vi bara veta att vi ber. Om jag ber, då inser jag att jag känner att jag ber. Jag tar mig själv till en medvetenhet i hjärtat. Då blir känslorna uppenbara, och när känslorna dyker upp, då rinner tårarna. Utan medvetande, utan känsla, kommer inte en endaste liten tår att rulla ut. Om du bara vet i sinnet att du ber till Herren, det är en sak. Men när det är med hjärtat du ber, då känner du att det är Herren själv som du vänder dig till. När en person ber med sitt hjärta, ber han på riktigt och har hjärtats bön. Men om han inte är medveten om att han vänder sig till Herren, så ber han bara med huvudet. Han vet att det finns en Gud och kommer ihåg att han vänder sig till Gud, men han inser det inte med hjärtat. Men medvetenhet leder dig till känsla, och när känslan kommer, då börjar du gråta. Sann omvändelse uppenbaras då. Du blir medveten om dina synder och börjar omvända dig uppriktigt. "Förlåt mig, förlåt mig, förbarma dig över mig." Allt slutar i hjärtat. Det var så Herren skapade oss. Han gav oss ett hjärta, vårt liv. Var medveten om det som du uttalar i bön med ditt hjärta.
Det är inte bara med sinnet jag hör och förstår när jag uttalar orden. Nej, det är medvetenheten. Vår medvetenhet ligger i hjärtat. Detta är hjärtats känsla. När du uttalar orden, var då medveten, som om du kände dem. Du måste träna på detta. Detta vi har kallat nedstigningen till hjärtat är samtidigt en förenande av sinne och hjärta. Separationen av sinnet från hjärtat, och deras motstånd mot varandra, är ett resultat av människans fallna situation. Denna separation övervinns när vårt νουσ, spritt över hela vårt väsen, fokuserar sin kraft på att närma sig sin skapare. Då kan vi verkligen älska Gud av hela vårt hjärta, sinne och själ, med en enda enhetlig kraft.”
I Filokalia hittar man också instruktioner om hur man, samtidigt som man mentalt säger Jesusbönen, kan leda sinnet in i hjärtat med hjälp av sin andning. Fader Sophrony skriver om denna metod: “Efter att ha satt sin kropp på lämpligt sätt, uttalar han bönen med huvudet lutande mot bröstet, andas in med orden "Herre Jesus Kristus, Guds Son", och andas ut med orden "förbarma dig över mig syndare." Under inandning följer uppmärksamheten till en början rörelsen av luften som andas in, så långt som till den övre delen av hjärtat. På detta sätt kan snart koncentrationen bevaras utan att vandra omkring och sinnet står sida vid sida med hjärtat, eller till och med går in i det.
Denna metod gör det till slut möjligt för sinnet att se, inte det fysiska hjärtat, utan det som händer inom det – känslorna som smyger sig in och de mentala bilderna som närmar sig utifrån. Med denna erfarenhet förvärvar han förmågan att känna sitt hjärta, och att fortsätta med sin uppmärksamhet centrerad i hjärtat, utan att tillgripan någon annan psykosomatisk teknik.”
Fader Sofronius skriver: “Denna procedur att följa sin andedräkt till den övre delen av hjärtat kan hjälpa nybörjaren att förstå var hans inre uppmärksamhet bör stanna under bönestunden, och som regel vid alla andra tillfällen också.
Ändå kan sann bön inte uppnås på enbart detta sätt. Sann bön kommer uteslutande genom tro och omvändelse som den enda grunden. Faran med psykoteknik är att inte så få personer tillmäter själva metoden för stor betydelse. För att undvika sådant missbruk bör nybörjaren följa en annan övning, som, även om den är betydligt långsammare, är ojämförligt bättre och mer hälsosam - att helt enkelt fästa hela sin uppmärksamhet på Jesu Kristi Namn och på Jesusbönens ord. När ångern för synd når en viss nivå, lyssnar sinnet naturligt på hjärtat.” På liknande sätt lär den helige Ignatius Brianchaninov ut: "Kärnan i bönen består i att sinnet förenas med hjärtat under bönen, och detta uppnås, genom Guds nåd, när det är tid för det, bestämt av Gud. Det sker genom bönens lugna uttalande av bönen, sedan en kort vila eller paus efter varje, en mild och ohastad andning och av att sinnet innesluts i bönens ord." Som den helige Ignatius fortsätter med att förklara: "När vi fortsätter att säga Jesusbönen på detta sätt, kommer vårt hjärta att komma in i närmare sympati med vårt bedjande sinne. Till en början upplevs detta ibland som ånger. Tårar kommer då i våra ögon. I vårt hjärta känner vi en viss ömhet, en smärta som inte är obehaglig och som hjälper till att dra sinnets uppmärksamhet till hjärtat." Om denna smärta, skriver St. Teofan Zatvornik: "Med konstant praktik kommer du att uppnå detta snabbt. Det är inget konstigt i det. Karaktären på denna smärta är en naturlig effekt. Det kommer att hjälpa dig att samla dig bättre, men det viktigaste är att Herren, som ser din ansträngning, kommer att ge dig hjälp och nåd i bönen. En annan ordning kommer då att etableras i hjärtat.” I slutänden kommer föreningen av sinne och hjärta till stånd genom gudomlig nåd, när Gud vill ge det. "Det är naturligt för gudomlig nåd", skriver den helige Ignatius, "när den sträcker ut sitt finger för att hela en människa, krossad och sönderbruten av sin fallna situation, för att förena sina avskurna delar och förena sinnet, inte bara med hjärtat och själen, men även med kroppen, och att ge den en enda sann glöd för Gud.
Med föreningen av sinnet och hjärtat får bedjaren kraften att motstå alla passionerade tankar och passionerade känslor. Kan då detta vara resultatet av någon teknik? Nej. Det är resultatet av nåd. Det är den Helige Andes frukt, som överskuggar den kristnes osynliga arbete, och det är obegripligt för köttsliga och naturliga människor.” Äldste Porfyrios säger likaså: ”Hjärtats bön ber endast en person som har attraherat Guds nåd. Detta kan inte göras med tanken: 'Jag ska lära mig det, jag ska göra det, jag ska förvärva det', för på så sätt kan vi ledas till egoism och stolthet. Inte bara erfarenhet och genuin önskan, utan också visdom, omsorg och försiktighet krävs om vår bön ska vara ren och behaglig för Gud. En enda förförisk tanke, "Jag har verkligen gjort framsteg", till exempel, gör allt till intet. Varför ska vi vara stolta? Vi har absolut ingenting som är vårt eget. Det här är mycket känsliga frågor."
Många heliga fäder, St. Teofan och andra, säger att vi inte ska försöka mäta våra framsteg i det andliga livet, för så snart vi börjar tänka att vi uppnår något, då har vi förlorat det, så som äldste Porphyrios sa: "När sinnet genom gudomlig nåd förenas med hjärtat i bön till Jesus Kristus, fylls ens hjärta av obotlig kärlek till Gud, till människan och till alla varelser." Äldste Porphyrios beskrev denna upplevelse: “Endast genom nåd kan du be. Ingen bön kan ske utan gudomlig nåd. (Detta går återigen tillbaka till vad jag sa tidigare om synergin mellan vår fria vilja och Guds nåd, att vi uppenbarligen vänder oss till Gud i bön genom vår fria vilja, men Guds nåd hjälper oss samtidigt.) Nåd kommer när kärlek kommer, när du säger namnet "Jesus Kristus", och ditt sinne och hjärta översvämmas.
Denna kärlek, detta begär, har också grader. När du upplever denna kärlek vill du förvärva andliga ting. Du önskar att göra allt inom kärlekens famn, att röra dig inom denna kärlek. Du vill engagera dig i varje ansträngning av kärlek till Gud. Du känner kärlek och tacksamhet mot Gud, utan att ha i åtanke att uppnå något specifikt. Känslan av kärlek översvämmar dig och förenar dig med Kristus. Du är fylld av glädje och jubel, vilket visar att du har den gudomliga perfekta kärleken inom dig. Gudomlig kärlek är osjälvisk, enkel och sann.
Jag upprepade bönen: ”Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig”, och nya horisonter öppnade sig. Tårar av glädje och glädje rann från mina ögon på grund av Kristi kärlek och hans offer på korset: oöverstiglig längtan. I detta döljs hela storheten – själva paradiset. Eftersom du älskar Kristus, upprepar du denna bön, dessa sju ord (på grekiska är det fem ord), med begär och med ditt hjärta. Och gradvis försvinner orden. Hjärtat är så fullt att det räcker med att säga två ord – Min Jesus – och i slutänden inga ord alls. Kärlek uttrycks bättre utan ord. När en själ verkligen blir kär i Herren, föredrar den tystnad och andlig bön. Floden av gudomlig kärlek fyller själen med glädje och jubel.
Även här kan det inses att höjdpunkten i utövandet av Jesusbönen inte inträffar enbart genom mänsklig ansträngning, utan ges av gudomlig nåd. Som äldste Porphyrios och andra som har upplevt detta vittnar om: "Människans själ blir översvämmad av ljus, av gudomlig nåd." Nåd är inte bara en skapad energi, eller bara en skapad effekt i själen, utan snarare Guds oskapade energi, i vilken Gud själv är helt närvarande. Genom att vara fyllda av Guds nåd fylls vi av Gud själv. Vi är fyllda av hans liv. Vi blir ett med Gud, inte genom väsen och sonskap, som bara Jesus Kristus var och är, utan snarare genom nåd och adoption. Denna förening med Gud genom nåd är “teosis”, eller förgudning. Teosis ges av Gud till en själ som har renats från enkla passioner och som har dragit sig närmare och närmare Gud genom vaksamhet och kontinuerlig bön. I teosis tas ens mänskliga krafter över av Jesus. Man levs av Honom och är helt genomträngd av Guds liv, Han är den Operative genom Sin egen energi och nåd.”
Upplevelsen av gudomliggörelsens nåd i kroppen och vardagslivet förekomer oftast i hesykasttraditionen, och som vi har sett är denna tradition starkt förknippad med utövandet av den ständiga Jesusbönen. Archimandrite Sophrony skriver, fem år före sin vila i England vid 97 års ålder: “ I början av mitt klosterliv på Athos gav Herren mig oupphörlig bön. Jag kommer att berätta vad jag minns tillräckligt bra, eftersom vi talar om de böner som märkte mig outplånligt. Så här var det ofta förr: Mot kvällen vid solnedgången stängde jag fönstret och drog tre gardiner över det för att göra min cell så tyst och mörk som möjligt. Med pannan böjd mot golvet upprepade jag sakta böneorden efter varandra. Jag hade ingen känsla av att vara innesluten, och mitt sinne, omedvetet om kroppen, levde i ljuset av evangeliets ord. Koncentrerad på Kristi ords outgrundliga visdom skulle min ande, befriad från alla materiella angelägenheter, känna sig översvämmad, så att säga, av ljus, från den himmelska solen. Samtidigt skulle en mild frid fylla min själ, omedveten om alla behov och bekymmer på denna jord. Herren gav mig gåvan att ibland leva i detta tillstånd, och min ande längtade efter att hålla fast vid Hans fötter i tacksamhet för denna gåva. Samma upplevelse upprepades med intervaller i månader, kanske år. Tidigt på 1930-talet – då var jag diakon – vilade Guds ömma nåd över mig i två veckor. I skymningen, när solen sänkte bakom bergen i Olympia, satt jag på balkongen, nära min cell, med ansiktet vänt mot det döende ljuset… solens kvällsljus, och samtidigt ett annat ljus, som mjukt omslöt mig och försiktigt invaderade mitt hjärta, på något konstigt sätt som fick mig att känna medkänsla och kärlek mot människor som behandlade mig hårt. Jag kände en stilla sympati för alla varelser i allmänhet. När solen hade gått ner drog jag mig tillbaka till min cell, som vanligt, för att förbereda andakterna för att fira liturgin, och ljuset lämnade mig inte medan jag bad. Under inflytande av detta ljus ägde bönen för mänskligheten hela mitt väsen. Det var uppenbart att hela universums ofrånkomliga, oräkneliga lidanden, är konsekvensen av människans fall från Gud, vår skapare, som alltid uppenbarade sig för oss. Om världen älskar Kristus och hans bud kommer allt förändras radikalt, och jorden skulle bli ett underbart paradis.”
Ett årtusende tidigare, på 900-talet e.Kr., beskrevs samma sorts upplevelse av den Nye Teologen Simeon i hans “Hymns of Divine Love”. St. Simeon skriver: “Jag sitter i min soffa, hela tiden bortom världen. När jag är mitt i min cell ser jag honom närvarande, Han som är bortom världen. Jag ser honom och jag pratar med honom. Jag – vågar jag säga det? Jag älskar Honom, och Han i sin tur älskar mig. Jag försörjer mig enbart med denna kontemplation, bildar ett med honom, jag transcenderar himlen. Det är sant, jag vet, och ändå, var min kropp är, det vet jag inte.
Jag vet att Den som förblir oberörd stiger ner. Jag vet att Den som förblir osynlig visar sig för mig. Jag vet att den som är skild från alla varelser, tar mig inuti sig själv och gömmer mig i sina armar, och då befinner jag mig utanför hela världen. Och jag, som är så obetydlig i den här världen, betraktar i mig själv, helt och hållet, världens skapare. Jag vet att jag inte kommer att dö, eftersom jag är inne i livet. Hela livet rör sig inom mig. Han finns i mitt hjärta, men han förblir i himlen. Överallt, lika bländande, uppenbarar han sig för mig.
Hur kan allt detta komma till stånd? Hur kan jag förstå det korrekt? Hur skulle jag kunna uttrycka allt jag förstår och ser? I sanning är det obeskrivligt, helt outsägligt.”
I vår tid, när vi ser den kristna grunden för vårt europeiska liv och tänkande vara på väg tillbaka, efter två sekel av misstänksamhet och fåfäng sekulär relativism, visar Jesu Namn hur enkelt och starkt det kristna livet kan vara. Låt oss ta vara på Jesusbönen när vi återvänder !
Låt oss titta närmare på Jesusbönen. "Den här bönens aktivitet," säger den helige Barsanuphius från Optina, "är alltid gömd i de största mysterierna. Den består inte bara i att säga orden: 'Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig, en syndare', för bönen når dessutom hjärtat och bosätter sig där på mystiskt sätt. Genom denna bön går vi in i en relation med Herren Jesus Kristus. Vi blir vana vid honom. Vi smälter samman med honom till en helhet. Denna bön fyller själen med lugn och glädje mitt i de svåraste prövningar, mitt i varje förtryckande omständighet och mänskliga fåfänga.”
Som St. Ignatius Brianchaninov lär, indikerades kärnan i Jesusbönen av Kristus själv, kort före hans korsfästelse. Han skriver: “Användningen av det allheliga gudomliga Namnet, 'Jesus', i bön och över huvud taget bön i hans Namn, utsågs av vår Herre Jesus Kristus själv, när Han sade: “Och vad du än ber om i mitt Namn, det skall jag göra, för att Fadern må förhärligas i Sonen. Om du frågar något i mitt Namn, så gör jag det. Hittills har du inte bett om något i mitt Namn. Be och du ska få det, så att din glädje kan flöda över.” Det är så vi måste vara i bön. Med andra ord, vi bör inte bara upprepa bönen: "Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig, Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig." Vi bör vara koncentrerade på orden i bönen, "Herre Jesus Kristus." Vi vänder oss till Kristus, vi är medvetna om Honom, vi bekräftar att Han är Herren, att han är Kristus, han är Messias, att han är Gud, och vi ber Honom att förbarma sig över oss, vilket betyder att ge oss allt vi behöver för vår frälsning och förgudelse, och i förlängningen, inte bara på oss utan på alla omkring oss.
Vi är medvetna om detta och vi är medvetna om bönens ord, men mer så, på ett djupare plan, är vi medvetna om Den som vi vänder oss till i bönen. Vi vänder oss till Jesus Kristus. Vi pratar inte i en död telefon. Vi talar till Någon som är närvarande med oss, som är före oss, som är närmare oss än vår egen själ, som finns inom oss, runt omkring oss, och därför vänder vi oss till en levande, aktiv Person. Detta är medvetandet om att tilltala Någon som vi behöver.
Den helige Archimandrite Sofronius säger: "Kristi namn får inte lösgöras från Guds person, annars reduceras bönen till en from men teknisk övning, och går därför går emot budet: “Du ska inte missbruka Herrens din Guds namn fåfängligen.” Äldste Nikodim från Karoulia, en utövare av Jesusbönen, som dog 1984 på berget Athos, säger: “Du måste vända dig till Herren med ditt sinne. Uttala inte bara orden. Du måste se Herren själv i bönen. Det är vår uppgift att vara som änglar. Änglar tittar oupphörligt på Herren, och vi måste sträva efter detta - att se Herren i orden, se med vårt sinne på Honom. För om vi med vårt sinne bara säger orden, då kommer vi inte att se på Herren, och detta räcker inte för verklig bön. Men detta seende är utan bilder. Det är med anden vi ser. Gud är ande.
Som Han förklarade för den samaritanska kvinnan: "Du kommer att tillbe i anden." Vi ber i ande till Herren själv. Hur sker detta? Det sker när jag vänder mig till Herren och just då tror och känner att jag ser på Honom, och Han ser på mig, ser oavbrutet på mig. Du måste se på Herren med tro. Se på Herren och tro att Herren ser på dig i ande. Be i anden. Gud kräver tillbedjare som tillber honom i ande. Gud är ande, och man måste tillbe honom i ande. Vi, med vår ande, ber till Gud Anden. Vår ande är förenad med Gud. När vi vänder oss till Gud Anden, med tro, då kommer Herren att se på oss, och den mänskliga anden kommer att förenas med Herrens Ande i bönens stund. Du måste träna på detta. Som alltid, när du ber, vänd dig omedelbart till Herren. Du måste tilltala Herren och känna Herren. Då blir det ett eko. Du kommer att få ett svar. Nåd kommer till dig.
Detta sker allt genom tro. Det åstadkoms genom tro, genom tro och inre nödvändighet. Det är vad det faktiskt är. "Herre, Jesus Kristus, förbarma dig över mig." Detta är en mycket bra bön. Från ett enda yttrande av bönen känner och smakar du redan Guds barmhärtighet, och ju längre du går i bönen, desto större blir denna barmhärtighet, om bönen sker med uppmärksamhet. Vid tidpunkten för bönen, om du går igenom hela bönerepet, kommer ibland tårarna att börja rinna, ånger kommer, och sedan kommer värmen in i hjärtat.” Äldste Porphyrios, en annan helig äldste från senare tid som bodde på berget Athos, talar om den kärlek och längtan med vilken man bör be Jesusbönen. Han säger: “Be till Gud med kärlek och längtan och i ett stort lugn, med ödmjukhet, varsamt och utan att tvinga dig själv. Och när du upprepar bönen: ”Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig”, säg den långsamt, ödmjukt, försiktigt och med gudomlig kärlek. Uttala Kristi namn med sötma.
Säg orden ett i taget: "Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig," mjukt, ömt, kärleksfullt, tyst, i hemlighet, mystiskt, men med jubel, med längtan, med passion, utan spänning, eller kraft eller överdriven betoning; utan tvång och press, på det sätt som en mamma talar till barnet hon älskar: "Min lilla pojke, min älskling, min lilla Jonny, min lilla Maria," med längtan. Ja, med längtan. Det är hela hemligheten. Här är det hjärtat som talar: "Mitt lilla barn, min glädje - min Herre, min Jesus, min Jesus, min Jesus." Här relaterar Äldste Porphyrios till föräldrar som pratar med barnet. Uppenbarligen säger han inte att vi ska be till Gud med orden “Mitt lilla barn, min glädje.” Han säger att likt en förälder som säger detta till ett barn, så borde vi säga: “Min Herre, min Jesus, min Jesus, min Jesus.”
“Det du har i ditt hjärta och i ditt sinne, det är vad du uttrycker med “hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft och av hela ditt förstånd.” Det är från Lukas evangelium [Luk 10:27].
När vi gör Jesusbönen ska vi utöva vaksamhet – att stå vakt mot ett mentalt övertagande av tankar. Jesusbönen är särskilt gynnsam för vaksamhet, eftersom det är en så kort, tillspetsad bön, som man lätt kan fokusera sin uppmärksamhet på. Som fader Sophrony skriver, “När en kristen ber Jesusbönen, ska hon eller han möta inkommande tankar och sedan utrota dem genom att stänga dörren till sitt sinne och ställa upp sitt sinne som en vaktpost utanför, en vaktpost obehindrad av fantasi och tankar, beväpnad med bön och Jesu Kristi Namn.
Genom att hålla sitt sinne inneslutet i Jesusbönens ord och genom att rikta sitt hjärtas längtan mot Jesus Kristus, kan man skära av de tankar som leder till syndiga passioner. Du kan lära dig att stå åtskild från tankar, samtidigt som du håller din uppmärksamhet stadigt fäst på Kristus, och du kan så skära av tankar med hjälp av orden i själva Jesusbönen.” Som äldste Nikodim sade i avsnittet tidigare, bör Jesusbönen, och alla andra typer av bön, för den delen, vara helt utan ett avsiktligt bildandet av mentala bilder, bilder av Jesus som kommer, och så vidare. Skapandet av mentala bilder drar ner oss till nivån av den fallna fantasin, och som jag har nämnt kan det leda till vanföreställningar. Sådana bilder blir idoler. Äldste Porphyrios lär: ”Med en bild försvinner bönens fokus lätt, eftersom en bild lätt kan förskjutas av en annan, och den onde kan tränga in i bilder, och vi kommer att förlora nåden. När man ber Jesusbönen bör man också vara försiktig så att man inte börjar avguda själva bönen, som om man kan bli frälst genom ord, snarare än genom Jesus Kristus själv.”
St. Teofan Zatvornik skriver: “Ha ingen mellanbild mellan sinnet och Herren när du utövar Jesusbönen. Orden som uttalas är bara en hjälp och är inte nödvändiga. Huvudsaken är att stå inför Herren med sinnet och hjärtat. Detta, och inte orden, är inre andlig bön. Orden här är lika mycket, eller lika lite, den väsentliga delen av bönen som orden i någon annan bön. Den väsentliga delen är att bo i Gud, och denna vandring i Gud innebär att du lever med övertygelsen, alltid först, ja t.o.m. före ditt medvetande, att Gud är i dig, som Han är i allt. Du lever i den fasta förvissningen att Han ser allt som finns inom dig, känner dig bättre än du ens känner dig själv.
Detta rena medvetande, Guds öga, som inifrån ser all erfarenhet, får inte åtföljas av något mänskligt visuellt koncept, utan måste begränsas till en enkel övertygelse eller ett enkelt tillstånd där du vet och känner detta rena medvetande. En person i ett varmt rum känner hur värmen omsluter och tränger in. Detsamma måste vara effekten på vår andliga natur, av Guds allomfattande närvaro som oss, en närvaro liksom elden i vårt verkliga väsens rum. Orden "Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig", är bara redskapet och inte kärnan i det inre arbetet. De är ett redskap som är mycket starkt och effektivt. Herren Jesu Namn är fruktansvärt för vår frälsnings fiender och en välsignelse för alla som söker honom. Glöm inte att denna praxis är enkel och att den inte får ha något fantasifullt över sig.”
Arkimandrit Sofronius indikerar en viss sekvens i utvecklingen av Jesusbönen. Han säger: “För det första är det en verbal fråga. Vi ber bönen med våra kroppsliga läppar samtidigt som vi försöker koncentrera vår uppmärksamhet på Namnet och orden. Efter en tid av bön rör vi inte längre våra läppar, utan uttalar Jesu Kristi Namn mentalt. Det tredje stadiet, får sinnet och hjärtat kombineras för att agera tillsammans. Sinnets uppmärksamhet är centrerad i hjärtat. Där i hjärtat sägs nu bönen. För det fjärde blir bönen självgående. Detta händer när bönen bekräftas i hjärtat, och utan någon speciell ansträngning från vår sida, fortsätter där av sig själv. Slutligen börjar bönen, så full av välsignelse, agera som en mild låga inom oss, som inspiration från höjden, glädjer hjärtat med en känsla av gudomlig kärlek, glädjer sinnet i andlig kontemplation. Detta sista tillstånd åtföljs ibland av en visioner av ljus.
Vad Arkimandrit Sofronius talar om när han talar om att bönen är “placerad i hjärtat.” När bönen växer och fördjupas i oss, “sjunker den ner i hjärtat”. Detta leder till vad som i Filokalia och andra ortodoxa andliga skrifter kallas “hjärtats bön”. Hjärtat, säger några av många författarna i antologin Filokalia, är “den hemliga platsen”, eller “inre kammaren”, i vårt sinne, vårt förnuft eller eller grekiskans νους. Detta är i själva verket även den traditionella förståelsen av hjärtat, som vi finner i antika kulturer, såsom den hebreiska, den kinesiska och den grekiska. Som den kinesiska målaren och författaren Mai-mai Sze påpekar, på kinesiska betecknas “sinne” med tecknet “xīn”, som är “hjärta”, och i kinesiskt tänkande betraktades hjärtat som säte för andlig och moralisk intelligens och perception, dess funktion är att kontrollera känslorna.
Formen av det kinesiska tecknet “sī”, som betyder “att tänka” eller också “tanke”, som är sammansatt av en piktogram av ett huvud, i form av en skalle, placerad ovanför hjärtats, antyder att tänkandet styrs av hjärtat och härstammar från det, och är intuitivt än intellektuellt. Detta är en förståelse för hjärtat som finns i många antika kulturer. På många ställen i evangelierna talade Kristus om hjärtat som ett centrum för andlig medvetenhet. “Ur hjärtats överflöd talar munnen”, sa han, och att människor borde “förstå med hjärtat”, sa han på ett annat ställe. Och åter sade han: “Det som kommer ut ur munnen kommer från hjärtat.”
Denna uråldriga förståelse av hjärtat överfördes till Filokalias grekiska fäder, som ibland använde ordet “kardia” eller hjärta och “nous” eller sinne omväxlande. De lärde att nous finns i huvudet och samtidigt är aktivt i hjärtat. Nous är förenat med kroppen, men det är inte helt inom eller utanför kroppen, för det är kroppslöst. Filokalia hänvisar hjärtat till det fysiska organet, men det hänvisar också till människans andliga centrum. I vaksamhet och bön går ens sinne först ner till det fysiska hjärtat, och sedan till ens metafysiska eller andliga hjärta.
Fader Sophrony skriver: “Asketen lär sig andens stora mysterier genom ren bön. Han stiger ner i sitt innersta hjärta, in i sitt naturliga hjärta först, och därifrån till de djup som inte längre är av köttet. Han finner sitt djupa hjärta, når den djupa andliga, metafysiska kärnan av sitt väsen, och när han tittar in i det ser han att mänsklighetens existens inte är något främmande och utanför honom, utan att denna existens är oupplösligt förbunden med hans eget väsen.
Från sin långa erfarenhet av att be i hjärtat talar äldste Nikodim om hjärtat som människans centrum för andlig medvetenhet. Han säger: “Vi ber med hjärtat. Vi är medvetna genom hjärtat. Men med sinnet kan vi bara veta att vi ber. Om jag ber, då inser jag att jag känner att jag ber. Jag tar mig själv till en medvetenhet i hjärtat. Då blir känslorna uppenbara, och när känslorna dyker upp, då rinner tårarna. Utan medvetande, utan känsla, kommer inte en endaste liten tår att rulla ut. Om du bara vet i sinnet att du ber till Herren, det är en sak. Men när det är med hjärtat du ber, då känner du att det är Herren själv som du vänder dig till. När en person ber med sitt hjärta, ber han på riktigt och har hjärtats bön. Men om han inte är medveten om att han vänder sig till Herren, så ber han bara med huvudet. Han vet att det finns en Gud och kommer ihåg att han vänder sig till Gud, men han inser det inte med hjärtat. Men medvetenhet leder dig till känsla, och när känslan kommer, då börjar du gråta. Sann omvändelse uppenbaras då. Du blir medveten om dina synder och börjar omvända dig uppriktigt. "Förlåt mig, förlåt mig, förbarma dig över mig." Allt slutar i hjärtat. Det var så Herren skapade oss. Han gav oss ett hjärta, vårt liv. Var medveten om det som du uttalar i bön med ditt hjärta.
Det är inte bara med sinnet jag hör och förstår när jag uttalar orden. Nej, det är medvetenheten. Vår medvetenhet ligger i hjärtat. Detta är hjärtats känsla. När du uttalar orden, var då medveten, som om du kände dem. Du måste träna på detta. Detta vi har kallat nedstigningen till hjärtat är samtidigt en förenande av sinne och hjärta. Separationen av sinnet från hjärtat, och deras motstånd mot varandra, är ett resultat av människans fallna situation. Denna separation övervinns när vårt νουσ, spritt över hela vårt väsen, fokuserar sin kraft på att närma sig sin skapare. Då kan vi verkligen älska Gud av hela vårt hjärta, sinne och själ, med en enda enhetlig kraft.”
I Filokalia hittar man också instruktioner om hur man, samtidigt som man mentalt säger Jesusbönen, kan leda sinnet in i hjärtat med hjälp av sin andning. Fader Sophrony skriver om denna metod: “Efter att ha satt sin kropp på lämpligt sätt, uttalar han bönen med huvudet lutande mot bröstet, andas in med orden "Herre Jesus Kristus, Guds Son", och andas ut med orden "förbarma dig över mig syndare." Under inandning följer uppmärksamheten till en början rörelsen av luften som andas in, så långt som till den övre delen av hjärtat. På detta sätt kan snart koncentrationen bevaras utan att vandra omkring och sinnet står sida vid sida med hjärtat, eller till och med går in i det.
Denna metod gör det till slut möjligt för sinnet att se, inte det fysiska hjärtat, utan det som händer inom det – känslorna som smyger sig in och de mentala bilderna som närmar sig utifrån. Med denna erfarenhet förvärvar han förmågan att känna sitt hjärta, och att fortsätta med sin uppmärksamhet centrerad i hjärtat, utan att tillgripan någon annan psykosomatisk teknik.”
Fader Sofronius skriver: “Denna procedur att följa sin andedräkt till den övre delen av hjärtat kan hjälpa nybörjaren att förstå var hans inre uppmärksamhet bör stanna under bönestunden, och som regel vid alla andra tillfällen också.
Ändå kan sann bön inte uppnås på enbart detta sätt. Sann bön kommer uteslutande genom tro och omvändelse som den enda grunden. Faran med psykoteknik är att inte så få personer tillmäter själva metoden för stor betydelse. För att undvika sådant missbruk bör nybörjaren följa en annan övning, som, även om den är betydligt långsammare, är ojämförligt bättre och mer hälsosam - att helt enkelt fästa hela sin uppmärksamhet på Jesu Kristi Namn och på Jesusbönens ord. När ångern för synd når en viss nivå, lyssnar sinnet naturligt på hjärtat.” På liknande sätt lär den helige Ignatius Brianchaninov ut: "Kärnan i bönen består i att sinnet förenas med hjärtat under bönen, och detta uppnås, genom Guds nåd, när det är tid för det, bestämt av Gud. Det sker genom bönens lugna uttalande av bönen, sedan en kort vila eller paus efter varje, en mild och ohastad andning och av att sinnet innesluts i bönens ord." Som den helige Ignatius fortsätter med att förklara: "När vi fortsätter att säga Jesusbönen på detta sätt, kommer vårt hjärta att komma in i närmare sympati med vårt bedjande sinne. Till en början upplevs detta ibland som ånger. Tårar kommer då i våra ögon. I vårt hjärta känner vi en viss ömhet, en smärta som inte är obehaglig och som hjälper till att dra sinnets uppmärksamhet till hjärtat." Om denna smärta, skriver St. Teofan Zatvornik: "Med konstant praktik kommer du att uppnå detta snabbt. Det är inget konstigt i det. Karaktären på denna smärta är en naturlig effekt. Det kommer att hjälpa dig att samla dig bättre, men det viktigaste är att Herren, som ser din ansträngning, kommer att ge dig hjälp och nåd i bönen. En annan ordning kommer då att etableras i hjärtat.” I slutänden kommer föreningen av sinne och hjärta till stånd genom gudomlig nåd, när Gud vill ge det. "Det är naturligt för gudomlig nåd", skriver den helige Ignatius, "när den sträcker ut sitt finger för att hela en människa, krossad och sönderbruten av sin fallna situation, för att förena sina avskurna delar och förena sinnet, inte bara med hjärtat och själen, men även med kroppen, och att ge den en enda sann glöd för Gud.
Med föreningen av sinnet och hjärtat får bedjaren kraften att motstå alla passionerade tankar och passionerade känslor. Kan då detta vara resultatet av någon teknik? Nej. Det är resultatet av nåd. Det är den Helige Andes frukt, som överskuggar den kristnes osynliga arbete, och det är obegripligt för köttsliga och naturliga människor.” Äldste Porfyrios säger likaså: ”Hjärtats bön ber endast en person som har attraherat Guds nåd. Detta kan inte göras med tanken: 'Jag ska lära mig det, jag ska göra det, jag ska förvärva det', för på så sätt kan vi ledas till egoism och stolthet. Inte bara erfarenhet och genuin önskan, utan också visdom, omsorg och försiktighet krävs om vår bön ska vara ren och behaglig för Gud. En enda förförisk tanke, "Jag har verkligen gjort framsteg", till exempel, gör allt till intet. Varför ska vi vara stolta? Vi har absolut ingenting som är vårt eget. Det här är mycket känsliga frågor."
Många heliga fäder, St. Teofan och andra, säger att vi inte ska försöka mäta våra framsteg i det andliga livet, för så snart vi börjar tänka att vi uppnår något, då har vi förlorat det, så som äldste Porphyrios sa: "När sinnet genom gudomlig nåd förenas med hjärtat i bön till Jesus Kristus, fylls ens hjärta av obotlig kärlek till Gud, till människan och till alla varelser." Äldste Porphyrios beskrev denna upplevelse: “Endast genom nåd kan du be. Ingen bön kan ske utan gudomlig nåd. (Detta går återigen tillbaka till vad jag sa tidigare om synergin mellan vår fria vilja och Guds nåd, att vi uppenbarligen vänder oss till Gud i bön genom vår fria vilja, men Guds nåd hjälper oss samtidigt.) Nåd kommer när kärlek kommer, när du säger namnet "Jesus Kristus", och ditt sinne och hjärta översvämmas.
Denna kärlek, detta begär, har också grader. När du upplever denna kärlek vill du förvärva andliga ting. Du önskar att göra allt inom kärlekens famn, att röra dig inom denna kärlek. Du vill engagera dig i varje ansträngning av kärlek till Gud. Du känner kärlek och tacksamhet mot Gud, utan att ha i åtanke att uppnå något specifikt. Känslan av kärlek översvämmar dig och förenar dig med Kristus. Du är fylld av glädje och jubel, vilket visar att du har den gudomliga perfekta kärleken inom dig. Gudomlig kärlek är osjälvisk, enkel och sann.
Jag upprepade bönen: ”Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig”, och nya horisonter öppnade sig. Tårar av glädje och glädje rann från mina ögon på grund av Kristi kärlek och hans offer på korset: oöverstiglig längtan. I detta döljs hela storheten – själva paradiset. Eftersom du älskar Kristus, upprepar du denna bön, dessa sju ord (på grekiska är det fem ord), med begär och med ditt hjärta. Och gradvis försvinner orden. Hjärtat är så fullt att det räcker med att säga två ord – Min Jesus – och i slutänden inga ord alls. Kärlek uttrycks bättre utan ord. När en själ verkligen blir kär i Herren, föredrar den tystnad och andlig bön. Floden av gudomlig kärlek fyller själen med glädje och jubel.
Även här kan det inses att höjdpunkten i utövandet av Jesusbönen inte inträffar enbart genom mänsklig ansträngning, utan ges av gudomlig nåd. Som äldste Porphyrios och andra som har upplevt detta vittnar om: "Människans själ blir översvämmad av ljus, av gudomlig nåd." Nåd är inte bara en skapad energi, eller bara en skapad effekt i själen, utan snarare Guds oskapade energi, i vilken Gud själv är helt närvarande. Genom att vara fyllda av Guds nåd fylls vi av Gud själv. Vi är fyllda av hans liv. Vi blir ett med Gud, inte genom väsen och sonskap, som bara Jesus Kristus var och är, utan snarare genom nåd och adoption. Denna förening med Gud genom nåd är “teosis”, eller förgudning. Teosis ges av Gud till en själ som har renats från enkla passioner och som har dragit sig närmare och närmare Gud genom vaksamhet och kontinuerlig bön. I teosis tas ens mänskliga krafter över av Jesus. Man levs av Honom och är helt genomträngd av Guds liv, Han är den Operative genom Sin egen energi och nåd.”
Upplevelsen av gudomliggörelsens nåd i kroppen och vardagslivet förekomer oftast i hesykasttraditionen, och som vi har sett är denna tradition starkt förknippad med utövandet av den ständiga Jesusbönen. Archimandrite Sophrony skriver, fem år före sin vila i England vid 97 års ålder: “ I början av mitt klosterliv på Athos gav Herren mig oupphörlig bön. Jag kommer att berätta vad jag minns tillräckligt bra, eftersom vi talar om de böner som märkte mig outplånligt. Så här var det ofta förr: Mot kvällen vid solnedgången stängde jag fönstret och drog tre gardiner över det för att göra min cell så tyst och mörk som möjligt. Med pannan böjd mot golvet upprepade jag sakta böneorden efter varandra. Jag hade ingen känsla av att vara innesluten, och mitt sinne, omedvetet om kroppen, levde i ljuset av evangeliets ord. Koncentrerad på Kristi ords outgrundliga visdom skulle min ande, befriad från alla materiella angelägenheter, känna sig översvämmad, så att säga, av ljus, från den himmelska solen. Samtidigt skulle en mild frid fylla min själ, omedveten om alla behov och bekymmer på denna jord. Herren gav mig gåvan att ibland leva i detta tillstånd, och min ande längtade efter att hålla fast vid Hans fötter i tacksamhet för denna gåva. Samma upplevelse upprepades med intervaller i månader, kanske år. Tidigt på 1930-talet – då var jag diakon – vilade Guds ömma nåd över mig i två veckor. I skymningen, när solen sänkte bakom bergen i Olympia, satt jag på balkongen, nära min cell, med ansiktet vänt mot det döende ljuset… solens kvällsljus, och samtidigt ett annat ljus, som mjukt omslöt mig och försiktigt invaderade mitt hjärta, på något konstigt sätt som fick mig att känna medkänsla och kärlek mot människor som behandlade mig hårt. Jag kände en stilla sympati för alla varelser i allmänhet. När solen hade gått ner drog jag mig tillbaka till min cell, som vanligt, för att förbereda andakterna för att fira liturgin, och ljuset lämnade mig inte medan jag bad. Under inflytande av detta ljus ägde bönen för mänskligheten hela mitt väsen. Det var uppenbart att hela universums ofrånkomliga, oräkneliga lidanden, är konsekvensen av människans fall från Gud, vår skapare, som alltid uppenbarade sig för oss. Om världen älskar Kristus och hans bud kommer allt förändras radikalt, och jorden skulle bli ett underbart paradis.”
Ett årtusende tidigare, på 900-talet e.Kr., beskrevs samma sorts upplevelse av den Nye Teologen Simeon i hans “Hymns of Divine Love”. St. Simeon skriver: “Jag sitter i min soffa, hela tiden bortom världen. När jag är mitt i min cell ser jag honom närvarande, Han som är bortom världen. Jag ser honom och jag pratar med honom. Jag – vågar jag säga det? Jag älskar Honom, och Han i sin tur älskar mig. Jag försörjer mig enbart med denna kontemplation, bildar ett med honom, jag transcenderar himlen. Det är sant, jag vet, och ändå, var min kropp är, det vet jag inte.
Jag vet att Den som förblir oberörd stiger ner. Jag vet att Den som förblir osynlig visar sig för mig. Jag vet att den som är skild från alla varelser, tar mig inuti sig själv och gömmer mig i sina armar, och då befinner jag mig utanför hela världen. Och jag, som är så obetydlig i den här världen, betraktar i mig själv, helt och hållet, världens skapare. Jag vet att jag inte kommer att dö, eftersom jag är inne i livet. Hela livet rör sig inom mig. Han finns i mitt hjärta, men han förblir i himlen. Överallt, lika bländande, uppenbarar han sig för mig.
Hur kan allt detta komma till stånd? Hur kan jag förstå det korrekt? Hur skulle jag kunna uttrycka allt jag förstår och ser? I sanning är det obeskrivligt, helt outsägligt.”
I vår tid, när vi ser den kristna grunden för vårt europeiska liv och tänkande vara på väg tillbaka, efter två sekel av misstänksamhet och fåfäng sekulär relativism, visar Jesu Namn hur enkelt och starkt det kristna livet kan vara. Låt oss ta vara på Jesusbönen när vi återvänder !
tisdag, april 30, 2024
Endast genom Honom
Vi har många böner i vår kristna tradition. Men just tack vare variationen i böner och deras olika teman, kan, säger Hilarion, vår fiende lätt förströ och distrahera våra tankar så att de undviker Herren Jesus Kristus. Och endast genom Honom har någon bön över huvudtaget någon mening — allt går genom Honom, vår Herre och Gud. Därför säger Hilarion:
« Das Jesusgebet, dem das alles fremd ist (alla distraktioner genom andra böner), wendet unser ganzes inneres Wesen direkt und unmittelbar dem Herrn Jesus Christus zu und gibt uns so ein ganz leichtes Hilfsmittel, sich mit IHM zu vereinen… » (p 289)
Petrus Damascenus säger: « Je T'appelle, Christ Sauveur, comme T'appelle le Publicain. Dieu, purifie-moi comme lui, aie pitié de moi. « Lord Jesus Christ, Son and Logos of God, the most tender name of our salvation, great is Thy glory… »
Tankeströmmen (der Verstand) är alltid fiende nummer ett, eftersom all orenhet kommer den vägen, all distans till Honom. Därför är det obetingat nödvändigt med ständig bön, det ges ingen annan väg till att stå framför vår Frälsares ansikte utan någon bild, tanke eller föreställning.Hilarion har en rak och klar kurs: tankeströmmen drar med sig mycket smuts och orenhet. Det finns bara en sak att göra: rena med bönens sopborste, nu och alltid, och som Isaak Syriern säger, avbryta tankeströmmen gång på gång med Namnet.
« Das Jesusgebet, dem das alles fremd ist (alla distraktioner genom andra böner), wendet unser ganzes inneres Wesen direkt und unmittelbar dem Herrn Jesus Christus zu und gibt uns so ein ganz leichtes Hilfsmittel, sich mit IHM zu vereinen… » (p 289)
Petrus Damascenus säger: « Je T'appelle, Christ Sauveur, comme T'appelle le Publicain. Dieu, purifie-moi comme lui, aie pitié de moi. « Lord Jesus Christ, Son and Logos of God, the most tender name of our salvation, great is Thy glory… »
Tankeströmmen (der Verstand) är alltid fiende nummer ett, eftersom all orenhet kommer den vägen, all distans till Honom. Därför är det obetingat nödvändigt med ständig bön, det ges ingen annan väg till att stå framför vår Frälsares ansikte utan någon bild, tanke eller föreställning.Hilarion har en rak och klar kurs: tankeströmmen drar med sig mycket smuts och orenhet. Det finns bara en sak att göra: rena med bönens sopborste, nu och alltid, och som Isaak Syriern säger, avbryta tankeströmmen gång på gång med Namnet.
söndag, mars 03, 2024
Vad betyder "Pesach"?
Barnbarnen frågade om betydelsen av "Pesach". Vad betyder blodet på dörrkarmarna? Vad handlar det egentligen om ? Vi pratade om det under vår promenad ungefär som följer.
Det finns liksom tre nivåer av förståelse av vårt kristna liv.
På den första nivån är vi « små barn » som Johannes säger i sitt brev (1 Joh 2: 12,13). Där har vi fått våra ögon öppnade kring den etiska lagen och vår yttre syndighet, klargjort av våra synder. På den nivån är därför vår förståelse av Kristi försoningsoffer att Jesus är « framställd för våra ögon som korsfäst » (Gal 3:1; Rom 3:25) och ses av oss som en person som är skild från oss och död på korset. Han dog för oss, han upplevde helvetet för oss på korset under dessa « tre timmar av mörker ». Han dog andligt och övergavs av sin Fader (Matt 27:46) och sedan « uppväcktes från de döda av Faderns härlighet » (Rom 6:4). Vi tar emot Honom och bekänner Honom genom tro (Joh 1: 12, Rom. 10:9). Anden vittnar om oss (Rom 8: 16) att vi är "rättfärdiggjorda av tro" och därmed har fred med Gud.
Det är den vanligaste och första nivån av kristet liv.
Men den andra nivån är mycket viktigare. Gud börjar omedelbart att förverkliga sitt eviga syfte genom oss och som oss.
Hur går detta till? Genom Anden börjar Gud uttrycka sin kärleks natur i vår form, just såsom vi är i denna värld. I vår okunnighet och genom våra misstag i tankarna, då vi tänkt att vi har en egen natur, tror vi att det är vi som älskar Honom ! Detta är en omöjlighet eftersom vi människor efter fallet inte har en förmåga till gudskärlek. Människan är inte autonom! Hon är inte född av någon makt eller orsaken till någon verkligt självständig handling. Genom Kristus finns däremot en andra kärleksnatur inom oss, en Andegudom som nu bor i oss och manifesterar sin natur genom oss. Vi är kärl som kan fyllas av Jesus Kristu, vi är Hans kropp, vi är heliga tempel. (2 Petrus 1:4)
Först tänker vi på vår nya andliga födelse som att det är vi som älskar Honom. När våra ögon är öppnas ser vi att det är Hans Ande och kärlek som ges till oss och genom den älskar vi Honom. Jesus Kristus börjar vara Sig själv i vår form. Det är den andra nivår för kristet liv.
Vad kan vi säga om denna andra nivå? Jo Gud uttrycker Sig Själv genom oss. Guds kärlek utgjutes i våra hjärtan genom den Helige Ande som gavs till oss. « Vi är nu "nya skapelser "(2 Kor. 5: 16-17) och genom hans operativa natur i och som oss älskar vi inte längre vårt själv-för-själv-liv. Vi lever istället själv-för-Honom. Genom hans Ande ser vi alla människor, även Jesus själv, som Ande (inte kött). Vi ser allt i ett nytt ljus. Vi är egentligen Han som är operativ. Nu blir detta en ny spontanitet. Det sker av Sig själv, du behöver mana fram det genom bön eller repetition, det sker spontant. Just som Honom lever vi i denna värld. (1 Joh 5:17)
Men på den tredje nivån börjar ett nytt problem. Synderna har försvunnit för alltid, men hur är det med jaget som verkar fortsätta synda? Minnen av begär dyker upp igen, reaktioner med ilska och avund och skadligan begär. Dessa synder är endast produkter, endast yttre beteenden och de är inte längre något problem. Men däremot störs vi av närvaron av producenten (Satan) — som försöker tala till oss i första person och använda våra kroppar, vår tanke-värld och handlingar styrda av dessa ekon, dessa minnen. Denna oros-producent tycks envist hänga kvar i minne och föreställning och emotionella reaktioner.
På den tredje nivån känner vi tacksamhet och lovprisar Kristi godhet i oss själva och som oss själva. Allt är andens frukt som nu manifesteras i vårt nyfödda liv (Gal 5:22,23). Goda ting utgår från oss som är frukten av den goda Anden, men också dåliga ting är uppenbara, vilket tycks betyda att vi har någon dålig natur som uttrycker dem. Vi har två naturer tänker vi. Vi säger att vi är tvåfaldiga. Detta är den stora felaktigheten, det stora misstaget som helt har tagit över de kristna kyrkorna. Om det goda kommer från Anden, var kommer då det dåliga ifrån? Svaret är förmodligen en dålig natur fortfarande i mig. Men detta är djupt felaktigt och bedrägligt. Det handlar egentligen endast om tomma ekon och mekaniska minnen. Vi ser en värld som lever långt ifrån att ens erkänna Kristi stora förlåtelse och vi tror att vi fortfarande är kluvna i två naturer.
Här gäller det att gå tillbaka lite. Vi människor hade aldrig en egen natur utan skapades för att innehålla och manifestera Gud i hans gudomliga natur. Det är grunden. Så vi tillskriver falskt och bedrägligt en ondska i våra mänskliga jag. Men vår fråga borde vara denna: om vi inte tillskriver oss själva vår godhet utan ser att denna godhet är rättfärdighetens Ande, varför tillskriver vi då på samma sätt inte vår dålighet och våra brister till dålighetens ande (eller orättfärdighet)? (I Johannes 4: 6) Varför sätter vi in vårt mänskliga jag som ansvarigt subjekt där? Varför känner vi skuld när det endast handlar om ekon och förvirrade minnen?
Vi har blivit förvirrade och upplever vår ångest över misslyckandet med att vara fullt goda trots vetskapen om Jesu Kristi förlåtelse av alla synder. Men samtidigt ser vi här Guds perfekta syfte. Om vi inte ser och upplever syndens synd, lögnen om det självständiga jaget, och har kommit in i hatet mot den (som Paulus skriver i Rom. 7:14-24: « o eländiga människa som jag är… ») lika djupt och grundligt som avskyn och hatet mot vårt gamla syndaliv, kommer vi aldrig att se vårt behov av att vara fria från det. Så förvirringen har en perfekt gudomlig funktion !
När vi vet den totala sanningen om oss själva som Jesus Kristus, ska vi inte återgå till ett falskt oberoende själv, som när en frälst syndare återgår till sin syndiga tillstånd (1 Joh 3:9). Vi kan naturligtvis ofta fångas in av ett eko och ett minne av en viss synd, men aldrig igen ockuperas av Satan. Detta är skillnaden mellan synder (de yttre handlingarna) och synden (Satans person). Vi måste få detta klart för oss!
Därför är det nödvändigt att vi människor, som är menade att vara spontana uttryck för Gud självgivande kärlek, Hans verkliga väsen, måste först smaka våra rötters bedrägliga natur. Först då ser vi Guds självutgivande kärlek som besegrar det falska oberoende självet (Jes. 53:6 "Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg…). Vi ser befrielsen som belönar vår « hunger och törst efter rättfärdighet » (Matteus 5:6). Det är den tredje nivån av förståelsen av vårt kristna liv.
Till och med Jesus fick smaka våra rötters bedrägliga natur. Han visar oss vägen. Han konfronterades i fyrtio dagar med felaktighetens ande och Han "drevs" till denna konfrontation av Sanningens Ande. (Mark 1: 12). Jesus frestades i en sådan intensitet att Han inte kände behov av mat, först efteråt blev han hungrig (Mt 4:2). Han konfronterades och frestades precis som vi.
Frestelsen i tron på en oberoende individualitet, en själv-för-själv-person, är själva hjärtat i bedrägeriet. Den för med sig ett budskap om förtvivlan, allmänt känt som en « jag-fattig-syndare-teologi". Med syndabekännelsen upprepas den som ett mantra i de flesta kyrkor än idag. Det är en falsk lära om en dubbel-natur. Vi är frälsta men inte helt frälsta, vi har fortfarande en syndanatur att tämja och hantera. Vi sjunger till och med psalmer om det.
Men nu är vi heliga frigjorda eftersom fiendskapen kastades ut och dödades. Det är påskens budskap. Satans lögn är fortfarande att få oss att tro på oss själva som onda. Men det enda verkliga jaget är Kristus i oss som nu uttrycker sitt liv genom oss. Så vi förklarar lugnt påskens budskap, att vi nu är Guds folk. När vi börjar tro på Kristus som är i oss kommer vi att bli befriade från det dubbla köttsliga sinnet som tror på två naturer. Vi kommer då att dagligen be och intyga: « Detta är Jesus Kristus och jag tjänar honom! »
Det finns liksom tre nivåer av förståelse av vårt kristna liv.
På den första nivån är vi « små barn » som Johannes säger i sitt brev (1 Joh 2: 12,13). Där har vi fått våra ögon öppnade kring den etiska lagen och vår yttre syndighet, klargjort av våra synder. På den nivån är därför vår förståelse av Kristi försoningsoffer att Jesus är « framställd för våra ögon som korsfäst » (Gal 3:1; Rom 3:25) och ses av oss som en person som är skild från oss och död på korset. Han dog för oss, han upplevde helvetet för oss på korset under dessa « tre timmar av mörker ». Han dog andligt och övergavs av sin Fader (Matt 27:46) och sedan « uppväcktes från de döda av Faderns härlighet » (Rom 6:4). Vi tar emot Honom och bekänner Honom genom tro (Joh 1: 12, Rom. 10:9). Anden vittnar om oss (Rom 8: 16) att vi är "rättfärdiggjorda av tro" och därmed har fred med Gud.
Det är den vanligaste och första nivån av kristet liv.
Men den andra nivån är mycket viktigare. Gud börjar omedelbart att förverkliga sitt eviga syfte genom oss och som oss.
Hur går detta till? Genom Anden börjar Gud uttrycka sin kärleks natur i vår form, just såsom vi är i denna värld. I vår okunnighet och genom våra misstag i tankarna, då vi tänkt att vi har en egen natur, tror vi att det är vi som älskar Honom ! Detta är en omöjlighet eftersom vi människor efter fallet inte har en förmåga till gudskärlek. Människan är inte autonom! Hon är inte född av någon makt eller orsaken till någon verkligt självständig handling. Genom Kristus finns däremot en andra kärleksnatur inom oss, en Andegudom som nu bor i oss och manifesterar sin natur genom oss. Vi är kärl som kan fyllas av Jesus Kristu, vi är Hans kropp, vi är heliga tempel. (2 Petrus 1:4)
Först tänker vi på vår nya andliga födelse som att det är vi som älskar Honom. När våra ögon är öppnas ser vi att det är Hans Ande och kärlek som ges till oss och genom den älskar vi Honom. Jesus Kristus börjar vara Sig själv i vår form. Det är den andra nivår för kristet liv.
Vad kan vi säga om denna andra nivå? Jo Gud uttrycker Sig Själv genom oss. Guds kärlek utgjutes i våra hjärtan genom den Helige Ande som gavs till oss. « Vi är nu "nya skapelser "(2 Kor. 5: 16-17) och genom hans operativa natur i och som oss älskar vi inte längre vårt själv-för-själv-liv. Vi lever istället själv-för-Honom. Genom hans Ande ser vi alla människor, även Jesus själv, som Ande (inte kött). Vi ser allt i ett nytt ljus. Vi är egentligen Han som är operativ. Nu blir detta en ny spontanitet. Det sker av Sig själv, du behöver mana fram det genom bön eller repetition, det sker spontant. Just som Honom lever vi i denna värld. (1 Joh 5:17)
Men på den tredje nivån börjar ett nytt problem. Synderna har försvunnit för alltid, men hur är det med jaget som verkar fortsätta synda? Minnen av begär dyker upp igen, reaktioner med ilska och avund och skadligan begär. Dessa synder är endast produkter, endast yttre beteenden och de är inte längre något problem. Men däremot störs vi av närvaron av producenten (Satan) — som försöker tala till oss i första person och använda våra kroppar, vår tanke-värld och handlingar styrda av dessa ekon, dessa minnen. Denna oros-producent tycks envist hänga kvar i minne och föreställning och emotionella reaktioner.
På den tredje nivån känner vi tacksamhet och lovprisar Kristi godhet i oss själva och som oss själva. Allt är andens frukt som nu manifesteras i vårt nyfödda liv (Gal 5:22,23). Goda ting utgår från oss som är frukten av den goda Anden, men också dåliga ting är uppenbara, vilket tycks betyda att vi har någon dålig natur som uttrycker dem. Vi har två naturer tänker vi. Vi säger att vi är tvåfaldiga. Detta är den stora felaktigheten, det stora misstaget som helt har tagit över de kristna kyrkorna. Om det goda kommer från Anden, var kommer då det dåliga ifrån? Svaret är förmodligen en dålig natur fortfarande i mig. Men detta är djupt felaktigt och bedrägligt. Det handlar egentligen endast om tomma ekon och mekaniska minnen. Vi ser en värld som lever långt ifrån att ens erkänna Kristi stora förlåtelse och vi tror att vi fortfarande är kluvna i två naturer.
Här gäller det att gå tillbaka lite. Vi människor hade aldrig en egen natur utan skapades för att innehålla och manifestera Gud i hans gudomliga natur. Det är grunden. Så vi tillskriver falskt och bedrägligt en ondska i våra mänskliga jag. Men vår fråga borde vara denna: om vi inte tillskriver oss själva vår godhet utan ser att denna godhet är rättfärdighetens Ande, varför tillskriver vi då på samma sätt inte vår dålighet och våra brister till dålighetens ande (eller orättfärdighet)? (I Johannes 4: 6) Varför sätter vi in vårt mänskliga jag som ansvarigt subjekt där? Varför känner vi skuld när det endast handlar om ekon och förvirrade minnen?
Vi har blivit förvirrade och upplever vår ångest över misslyckandet med att vara fullt goda trots vetskapen om Jesu Kristi förlåtelse av alla synder. Men samtidigt ser vi här Guds perfekta syfte. Om vi inte ser och upplever syndens synd, lögnen om det självständiga jaget, och har kommit in i hatet mot den (som Paulus skriver i Rom. 7:14-24: « o eländiga människa som jag är… ») lika djupt och grundligt som avskyn och hatet mot vårt gamla syndaliv, kommer vi aldrig att se vårt behov av att vara fria från det. Så förvirringen har en perfekt gudomlig funktion !
När vi vet den totala sanningen om oss själva som Jesus Kristus, ska vi inte återgå till ett falskt oberoende själv, som när en frälst syndare återgår till sin syndiga tillstånd (1 Joh 3:9). Vi kan naturligtvis ofta fångas in av ett eko och ett minne av en viss synd, men aldrig igen ockuperas av Satan. Detta är skillnaden mellan synder (de yttre handlingarna) och synden (Satans person). Vi måste få detta klart för oss!
Därför är det nödvändigt att vi människor, som är menade att vara spontana uttryck för Gud självgivande kärlek, Hans verkliga väsen, måste först smaka våra rötters bedrägliga natur. Först då ser vi Guds självutgivande kärlek som besegrar det falska oberoende självet (Jes. 53:6 "Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg…). Vi ser befrielsen som belönar vår « hunger och törst efter rättfärdighet » (Matteus 5:6). Det är den tredje nivån av förståelsen av vårt kristna liv.
Till och med Jesus fick smaka våra rötters bedrägliga natur. Han visar oss vägen. Han konfronterades i fyrtio dagar med felaktighetens ande och Han "drevs" till denna konfrontation av Sanningens Ande. (Mark 1: 12). Jesus frestades i en sådan intensitet att Han inte kände behov av mat, först efteråt blev han hungrig (Mt 4:2). Han konfronterades och frestades precis som vi.
Frestelsen i tron på en oberoende individualitet, en själv-för-själv-person, är själva hjärtat i bedrägeriet. Den för med sig ett budskap om förtvivlan, allmänt känt som en « jag-fattig-syndare-teologi". Med syndabekännelsen upprepas den som ett mantra i de flesta kyrkor än idag. Det är en falsk lära om en dubbel-natur. Vi är frälsta men inte helt frälsta, vi har fortfarande en syndanatur att tämja och hantera. Vi sjunger till och med psalmer om det.
Men nu är vi heliga frigjorda eftersom fiendskapen kastades ut och dödades. Det är påskens budskap. Satans lögn är fortfarande att få oss att tro på oss själva som onda. Men det enda verkliga jaget är Kristus i oss som nu uttrycker sitt liv genom oss. Så vi förklarar lugnt påskens budskap, att vi nu är Guds folk. När vi börjar tro på Kristus som är i oss kommer vi att bli befriade från det dubbla köttsliga sinnet som tror på två naturer. Vi kommer då att dagligen be och intyga: « Detta är Jesus Kristus och jag tjänar honom! »
söndag, november 12, 2023
En adress till shinbuddhistiska vänner på Hawaii
A Christian is an
1 — empathetic person
2 — who experiences his (or her) oneness with everyone he (or she) meets,
3 — and a person of wisdom who experiences one-ness with the timeless cosmic reality in Jesus Christ, the universal Saviour.
Jesus admonishes us to find those experiences also, in order that we may become sons and daughters of God.
How may we do this?
We ourselves are responsible for the realization of the son- and daughtership of God. This is our universal endowment through the timeless, ongoing fulfillment of God’s promise to His creation. We must see, feel, and deeply understand the teaching of Jesus to carry out that responsibility. We must become deeply aware of the dynamic, transforming power of God’s promise, which assures universal salvation to all.
No matter who we are, young or old, male or female, rich or poor, Christians, Jews, Hindus, Buddhists, we are all followers of Christ, because we all seek to experience what is true and real. We live to become sons and daughters of God the Father.
We wrongly assume we can achieve this without changing our present interests and habits, without opening ourselves to inner change. We should ask ourselves whether we want to settle for a human existence in which discrimination, bigotry and ignorance abound, where hate, racism, sexism and selfishness flourish, where we live as if we believe that we will never die.
Or, whether, instead, we would rather feel an all-embracing love and respect for all of our fellow beings including ourselves – “Love thy neighbour as yourself” – , where we live in a daily awareness of the transient nature of life, living fully each precious unrepeatable moment. We cannot possibly settle for a blind, hateful existence, for we would be surrendering the ideal of what we know we can become if we become manifestations of Christ.
When we are willing to remove all prejudice from our thinking, and when we are willing to see the truth, to love to be both free and responsible at the same time, listening to the Gospels and the apostolic letters of the New Testament can contribute to the realization of our ideals.
Since the NT was originally written in the Middle East during the early part of the first century, the gist of what the authors meant became more and more obscure with time. This was due partly to the result of the changes in words' meanings, partly the result of translation, and partly that of having been copied innumerable times and partly through doctrinal conflicts and the splitting up of Christian churches. And though we may smile away the ancient world view, we somehow cannot dismiss the NT itself. Its power to move us persists. What remains constant as we read it here and now is the profound power of the story and teaching of Jesus Christ.
Jesus vowed that all human beings would experience their one-ness with Him. Our (human) wishes are only desires unaccompanied by action, but his vow is a desire expressed in the successful effort of saving us all. He is infinite Light and Eternal Life, He is the Way and the Truth. His Kingdom is the Land of Bliss, and the Name of of Jesus is the means by which we can understand the true human ideal. God the Father, the Kingdom and the saving Name are symbols applicable to the human condition as it exists everywhere and at all times.
So, today, we read the NT not as a historical description of how Jesus became the Saviour of mankind and established his Kingdom of God, His land of bliss, but as the work of the Saviour and Teacher, through various apostolic authors, who help us become conscious of our finitude in our inward, forward movement towards the achievement of our true, authentic, infinite selves with total unconditional freedom as sons and daughters of God.
In this process of dynamic growth and change we become thoroughly aware of ourselves and our situation. We are awakened to the reality that each of us is both sinner and, surprisingly, at the vary same instant, Christ living us as our own savior.
If we approach the NT in this light it ceases to be a "dead" classic and becomes a spirited book that reminds us we are able to encounter Jesus Christ only because we are Him. It is in the inward flight towards our true selves that we discover Him. But even then we cannot discover Him as an object, an 'it' since He is a Divine Person. We become aware of Jesus Christ not by some mystical or supernatural experience, but only in the authentic exercise of our freedom, in being persons. As one with Him we are truly and wholly what we are.
If those who have been alienated from their true selves want to drive to find their way home, the NT can illuminate the way for Jesus the Saviour vowed through the Cross and the Resurrection to those who are in need of help and guidance, who are lost and confused, that they will be enabled to restore their confidence, to awaken to their identity, their one-ness with He who is the Light and the Life.
1 — empathetic person
2 — who experiences his (or her) oneness with everyone he (or she) meets,
3 — and a person of wisdom who experiences one-ness with the timeless cosmic reality in Jesus Christ, the universal Saviour.
Jesus admonishes us to find those experiences also, in order that we may become sons and daughters of God.
How may we do this?
We ourselves are responsible for the realization of the son- and daughtership of God. This is our universal endowment through the timeless, ongoing fulfillment of God’s promise to His creation. We must see, feel, and deeply understand the teaching of Jesus to carry out that responsibility. We must become deeply aware of the dynamic, transforming power of God’s promise, which assures universal salvation to all.
No matter who we are, young or old, male or female, rich or poor, Christians, Jews, Hindus, Buddhists, we are all followers of Christ, because we all seek to experience what is true and real. We live to become sons and daughters of God the Father.
We wrongly assume we can achieve this without changing our present interests and habits, without opening ourselves to inner change. We should ask ourselves whether we want to settle for a human existence in which discrimination, bigotry and ignorance abound, where hate, racism, sexism and selfishness flourish, where we live as if we believe that we will never die.
Or, whether, instead, we would rather feel an all-embracing love and respect for all of our fellow beings including ourselves – “Love thy neighbour as yourself” – , where we live in a daily awareness of the transient nature of life, living fully each precious unrepeatable moment. We cannot possibly settle for a blind, hateful existence, for we would be surrendering the ideal of what we know we can become if we become manifestations of Christ.
When we are willing to remove all prejudice from our thinking, and when we are willing to see the truth, to love to be both free and responsible at the same time, listening to the Gospels and the apostolic letters of the New Testament can contribute to the realization of our ideals.
Since the NT was originally written in the Middle East during the early part of the first century, the gist of what the authors meant became more and more obscure with time. This was due partly to the result of the changes in words' meanings, partly the result of translation, and partly that of having been copied innumerable times and partly through doctrinal conflicts and the splitting up of Christian churches. And though we may smile away the ancient world view, we somehow cannot dismiss the NT itself. Its power to move us persists. What remains constant as we read it here and now is the profound power of the story and teaching of Jesus Christ.
Jesus vowed that all human beings would experience their one-ness with Him. Our (human) wishes are only desires unaccompanied by action, but his vow is a desire expressed in the successful effort of saving us all. He is infinite Light and Eternal Life, He is the Way and the Truth. His Kingdom is the Land of Bliss, and the Name of of Jesus is the means by which we can understand the true human ideal. God the Father, the Kingdom and the saving Name are symbols applicable to the human condition as it exists everywhere and at all times.
So, today, we read the NT not as a historical description of how Jesus became the Saviour of mankind and established his Kingdom of God, His land of bliss, but as the work of the Saviour and Teacher, through various apostolic authors, who help us become conscious of our finitude in our inward, forward movement towards the achievement of our true, authentic, infinite selves with total unconditional freedom as sons and daughters of God.
In this process of dynamic growth and change we become thoroughly aware of ourselves and our situation. We are awakened to the reality that each of us is both sinner and, surprisingly, at the vary same instant, Christ living us as our own savior.
If we approach the NT in this light it ceases to be a "dead" classic and becomes a spirited book that reminds us we are able to encounter Jesus Christ only because we are Him. It is in the inward flight towards our true selves that we discover Him. But even then we cannot discover Him as an object, an 'it' since He is a Divine Person. We become aware of Jesus Christ not by some mystical or supernatural experience, but only in the authentic exercise of our freedom, in being persons. As one with Him we are truly and wholly what we are.
If those who have been alienated from their true selves want to drive to find their way home, the NT can illuminate the way for Jesus the Saviour vowed through the Cross and the Resurrection to those who are in need of help and guidance, who are lost and confused, that they will be enabled to restore their confidence, to awaken to their identity, their one-ness with He who is the Light and the Life.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)