Terapeutisk kultur och den mjuka kontrollen

Kring det senaste sekelskiftet skrev kulturkritikern René Girard dessa tänkvärda ord: « The current process of spiritual demagoguery and rhetorical overkill has transformed the concern for victims into a totalitarian command and a permanent inquisition. » Det är tänkvärda ord för nu ett kvarts sekel senare har denna offer-demagogi utvecklats till en sort omvårdnadsdiktatur, en terapeutisk diktatur där ingen diktator kan tydligt utpekas för makten är nu fördelad över en rad tekniska plattformar som designar « nätet » som alla med telefon fastnar i med ögonen, tankarna, känslorna. En sorts mjuk kontroll av medborgarna.

Anne Appelbaum har fäst vår uppmärksamhet på « Autocrats Inc », alltså hur storfinans och totalitära regimer samarbetar genom uppköp bakom bulvaner av företag, fastigheter, teknologiska plattformar osv. över hela planeten. Men det är just den terapeutiska tvångsmodellen som gör denna nya mjuka totalitära kultur möjlig. Och den är värre än det Huxley skildrade i Brave New World och Orwell i 1984. Det beror mycket på att grunddevisen är så hopplöst positiv: « Du kan bli lycklig på vilket sätt du än vill ! Och vi skall hjälpa dig och försvara dig ! Ingen får kränka dig !! » Bakom scenen finns cyniska teknologijättar och en enorm vinstmaskin i händerna på de progressiva ägarna. När jag hör mitt barnbarn förklara att AI-vännen på Snapchat står högst upp på kompislistan och kan inte tas bort med mindre än att du blir betalande användare, hör jag den terapeutiska och totalitära makten viska bakom vårt samtal. Jag erinrar mig hur alldeles nyss en 12-årig flicka blivit illa behandlad av "AI-pojkvännen" och gått in i en depression. Var inte denna AI-bot till för lycka?

Men det finns en annan röst. Några ropar från det förgångna, från fria andar i skogar och öknar med Jesusbönen som en rinnande vårflod över läpparna. Paul Kingsnorth, som länge varnat oss för den totalitära maskinen av idag, gör nog rätt som avstår från telefonen och bor på landet nära Galway på Irland och personligen utforskar den ortodoxa bönetraditionen. En sorts återupprättelse av människan.

Krysostomos dag

Idag är det Johannes Krysostomos dag i vår kyrka. Han levde 347-407 och var en av de fyra grekiska fäder som lärde ut till ordinära människor att den oavbrutna bönen med Jesu Namn var möjlig för alla att praktisera. Ingen behövde hänvisa till exklusiva mystiker eller ökenfäder utan alla människor mitt i världens alla bekymmer och bestyr kan utöva denna enkla Jesusbön. Var som helst, säger Krysostomos, kan vem som helst sätta upp ett inre altare genom denna bön som följer alla sysslor under dagens lopp. Det går att tyst be medan man är fysiskt aktiv och talar med människor, på resa, stående i ett gathörn eller sittande vid en arbetsbänk eller skrivbord.

Alla handlingar kan faktiskt få kraft av bönen av Namnet. Krystostomos påpekar också hur vi kan upptäcka att själva frekvensen, alltså kvantiteten av våra upprepningar av bönen på ett meditativt sätt är av stor betydelse. Dessa synpunkter tas också upp i den utvidgade versionen av En Rysk Pilgrims Berättelse, där just Krysostomos uppfattning läggs fram. Frekvensen är ju en faktor vi kan påverka själva. Vår vilja får en viktig betydelse i att minnas Jesu närvaro på detta sätt. "Be alltid" säger Paulus i 1 Tess 5:17. Det är, säger Krysostomos, möjligt att be vid alla tillfällen och i alla omständigheter och på alla platser. Denna oavbrutna bön leder till inre bön och denna inre bön öppnar upp Guds Rike inom oss.

Jesusbönen igen

Föredrag

Låt oss titta närmare på Jesusbönen. "Den här bönens aktivitet," säger den helige Barsanuphius från Optina, "är alltid gömd i de största mysterierna. Den består inte bara i att säga orden: 'Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig, en syndare', för bönen når dessutom hjärtat och bosätter sig där på mystiskt sätt. Genom denna bön går vi in i en relation med Herren Jesus Kristus. Vi blir vana vid honom. Vi smälter samman med honom till en helhet. Denna bön fyller själen med lugn och glädje mitt i de svåraste prövningar, mitt i varje förtryckande omständighet och mänskliga fåfänga.”

Som St. Ignatius Brianchaninov lär, indikerades kärnan i Jesusbönen av Kristus själv, kort före hans korsfästelse. Han skriver: “Användningen av det allheliga gudomliga Namnet, 'Jesus', i bön och över huvud taget bön i hans Namn, utsågs av vår Herre Jesus Kristus själv, när Han sade: “Och vad du än ber om i mitt Namn, det skall jag göra, för att Fadern må förhärligas i Sonen. Om du frågar något i mitt Namn, så gör jag det. Hittills har du inte bett om något i mitt Namn. Be och du ska få det, så att din glädje kan flöda över.” Det är så vi måste vara i bön. Med andra ord, vi bör inte bara upprepa bönen: "Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig, Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig." Vi bör vara koncentrerade på orden i bönen, "Herre Jesus Kristus." Vi vänder oss till Kristus, vi är medvetna om Honom, vi bekräftar att Han är Herren, att han är Kristus, han är Messias, att han är Gud, och vi ber Honom att förbarma sig över oss, vilket betyder att ge oss allt vi behöver för vår frälsning och förgudelse, och i förlängningen, inte bara på oss utan på alla omkring oss.

Vi är medvetna om detta och vi är medvetna om bönens ord, men mer så, på ett djupare plan, är vi medvetna om Den som vi vänder oss till i bönen. Vi vänder oss till Jesus Kristus. Vi pratar inte i en död telefon. Vi talar till Någon som är närvarande med oss, som är före oss, som är närmare oss än vår egen själ, som finns inom oss, runt omkring oss, och därför vänder vi oss till en levande, aktiv Person. Detta är medvetandet om att tilltala Någon som vi behöver.

Den helige Archimandrite Sofronius säger: "Kristi namn får inte lösgöras från Guds person, annars reduceras bönen till en from men teknisk övning, och går därför går emot budet: “Du ska inte missbruka Herrens din Guds namn fåfängligen.” Äldste Nikodim från Karoulia, en utövare av Jesusbönen, som dog 1984 på berget Athos, säger: “Du måste vända dig till Herren med ditt sinne. Uttala inte bara orden. Du måste se Herren själv i bönen. Det är vår uppgift att vara som änglar. Änglar tittar oupphörligt på Herren, och vi måste sträva efter detta - att se Herren i orden, se med vårt sinne på Honom. För om vi med vårt sinne bara säger orden, då kommer vi inte att se på Herren, och detta räcker inte för verklig bön. Men detta seende är utan bilder. Det är med anden vi ser. Gud är ande.

Som Han förklarade för den samaritanska kvinnan: "Du kommer att tillbe i anden." Vi ber i ande till Herren själv. Hur sker detta? Det sker när jag vänder mig till Herren och just då tror och känner att jag ser på Honom, och Han ser på mig, ser oavbrutet på mig. Du måste se på Herren med tro. Se på Herren och tro att Herren ser på dig i ande. Be i anden. Gud kräver tillbedjare som tillber honom i ande. Gud är ande, och man måste tillbe honom i ande. Vi, med vår ande, ber till Gud Anden. Vår ande är förenad med Gud. När vi vänder oss till Gud Anden, med tro, då kommer Herren att se på oss, och den mänskliga anden kommer att förenas med Herrens Ande i bönens stund. Du måste träna på detta. Som alltid, när du ber, vänd dig omedelbart till Herren. Du måste tilltala Herren och känna Herren. Då blir det ett eko. Du kommer att få ett svar. Nåd kommer till dig.

Detta sker allt genom tro. Det åstadkoms genom tro, genom tro och inre nödvändighet. Det är vad det faktiskt är. "Herre, Jesus Kristus, förbarma dig över mig." Detta är en mycket bra bön. Från ett enda yttrande av bönen känner och smakar du redan Guds barmhärtighet, och ju längre du går i bönen, desto större blir denna barmhärtighet, om bönen sker med uppmärksamhet. Vid tidpunkten för bönen, om du går igenom hela bönerepet, kommer ibland tårarna att börja rinna, ånger kommer, och sedan kommer värmen in i hjärtat.” Äldste Porphyrios, en annan helig äldste från senare tid som bodde på berget Athos, talar om den kärlek och längtan med vilken man bör be Jesusbönen. Han säger: “Be till Gud med kärlek och längtan och i ett stort lugn, med ödmjukhet, varsamt och utan att tvinga dig själv. Och när du upprepar bönen: ”Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig”, säg den långsamt, ödmjukt, försiktigt och med gudomlig kärlek. Uttala Kristi namn med sötma.

Säg orden ett i taget: "Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig," mjukt, ömt, kärleksfullt, tyst, i hemlighet, mystiskt, men med jubel, med längtan, med passion, utan spänning, eller kraft eller överdriven betoning; utan tvång och press, på det sätt som en mamma talar till barnet hon älskar: "Min lilla pojke, min älskling, min lilla Jonny, min lilla Maria," med längtan. Ja, med längtan. Det är hela hemligheten. Här är det hjärtat som talar: "Mitt lilla barn, min glädje - min Herre, min Jesus, min Jesus, min Jesus." Här relaterar Äldste Porphyrios till föräldrar som pratar med barnet. Uppenbarligen säger han inte att vi ska be till Gud med orden “Mitt lilla barn, min glädje.” Han säger att likt en förälder som säger detta till ett barn, så borde vi säga: “Min Herre, min Jesus, min Jesus, min Jesus.”

“Det du har i ditt hjärta och i ditt sinne, det är vad du uttrycker med “hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft och av hela ditt förstånd.” Det är från Lukas evangelium [Luk 10:27].

När vi gör Jesusbönen ska vi utöva vaksamhet – att stå vakt mot ett mentalt övertagande av tankar. Jesusbönen är särskilt gynnsam för vaksamhet, eftersom det är en så kort, tillspetsad bön, som man lätt kan fokusera sin uppmärksamhet på. Som fader Sophrony skriver, “När en kristen ber Jesusbönen, ska hon eller han möta inkommande tankar och sedan utrota dem genom att stänga dörren till sitt sinne och ställa upp sitt sinne som en vaktpost utanför, en vaktpost obehindrad av fantasi och tankar, beväpnad med bön och Jesu Kristi Namn.

Genom att hålla sitt sinne inneslutet i Jesusbönens ord och genom att rikta sitt hjärtas längtan mot Jesus Kristus, kan man skära av de tankar som leder till syndiga passioner. Du kan lära dig att stå åtskild från tankar, samtidigt som du håller din uppmärksamhet stadigt fäst på Kristus, och du kan så skära av tankar med hjälp av orden i själva Jesusbönen.” Som äldste Nikodim sade i avsnittet tidigare, bör Jesusbönen, och alla andra typer av bön, för den delen, vara helt utan ett avsiktligt bildandet av mentala bilder, bilder av Jesus som kommer, och så vidare. Skapandet av mentala bilder drar ner oss till nivån av den fallna fantasin, och som jag har nämnt kan det leda till vanföreställningar. Sådana bilder blir idoler. Äldste Porphyrios lär: ”Med en bild försvinner bönens fokus lätt, eftersom en bild lätt kan förskjutas av en annan, och den onde kan tränga in i bilder, och vi kommer att förlora nåden. När man ber Jesusbönen bör man också vara försiktig så att man inte börjar avguda själva bönen, som om man kan bli frälst genom ord, snarare än genom Jesus Kristus själv.”

St. Teofan Zatvornik skriver: “Ha ingen mellanbild mellan sinnet och Herren när du utövar Jesusbönen. Orden som uttalas är bara en hjälp och är inte nödvändiga. Huvudsaken är att stå inför Herren med sinnet och hjärtat. Detta, och inte orden, är inre andlig bön. Orden här är lika mycket, eller lika lite, den väsentliga delen av bönen som orden i någon annan bön. Den väsentliga delen är att bo i Gud, och denna vandring i Gud innebär att du lever med övertygelsen, alltid först, ja t.o.m. före ditt medvetande, att Gud är i dig, som Han är i allt. Du lever i den fasta förvissningen att Han ser allt som finns inom dig, känner dig bättre än du ens känner dig själv.

Detta rena medvetande, Guds öga, som inifrån ser all erfarenhet, får inte åtföljas av något mänskligt visuellt koncept, utan måste begränsas till en enkel övertygelse eller ett enkelt tillstånd där du vet och känner detta rena medvetande. En person i ett varmt rum känner hur värmen omsluter och tränger in. Detsamma måste vara effekten på vår andliga natur, av Guds allomfattande närvaro som oss, en närvaro liksom elden i vårt verkliga väsens rum. Orden "Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig", är bara redskapet och inte kärnan i det inre arbetet. De är ett redskap som är mycket starkt och effektivt. Herren Jesu Namn är fruktansvärt för vår frälsnings fiender och en välsignelse för alla som söker honom. Glöm inte att denna praxis är enkel och att den inte får ha något fantasifullt över sig.”

Arkimandrit Sofronius indikerar en viss sekvens i utvecklingen av Jesusbönen. Han säger: “För det första är det en verbal fråga. Vi ber bönen med våra kroppsliga läppar samtidigt som vi försöker koncentrera vår uppmärksamhet på Namnet och orden. Efter en tid av bön rör vi inte längre våra läppar, utan uttalar Jesu Kristi Namn mentalt. Det tredje stadiet, får sinnet och hjärtat kombineras för att agera tillsammans. Sinnets uppmärksamhet är centrerad i hjärtat. Där i hjärtat sägs nu bönen. För det fjärde blir bönen självgående. Detta händer när bönen bekräftas i hjärtat, och utan någon speciell ansträngning från vår sida, fortsätter där av sig själv. Slutligen börjar bönen, så full av välsignelse, agera som en mild låga inom oss, som inspiration från höjden, glädjer hjärtat med en känsla av gudomlig kärlek, glädjer sinnet i andlig kontemplation. Detta sista tillstånd åtföljs ibland av en visioner av ljus.

Vad Arkimandrit Sofronius talar om när han talar om att bönen är “placerad i hjärtat.” När bönen växer och fördjupas i oss, “sjunker den ner i hjärtat”. Detta leder till vad som i Filokalia och andra ortodoxa andliga skrifter kallas “hjärtats bön”. Hjärtat, säger några av många författarna i antologin Filokalia, är “den hemliga platsen”, eller “inre kammaren”, i vårt sinne, vårt förnuft eller eller grekiskans νους. Detta är i själva verket även den traditionella förståelsen av hjärtat, som vi finner i antika kulturer, såsom den hebreiska, den kinesiska och den grekiska. Som den kinesiska målaren och författaren Mai-mai Sze påpekar, på kinesiska betecknas “sinne” med tecknet “xīn”, som är “hjärta”, och i kinesiskt tänkande betraktades hjärtat som säte för andlig och moralisk intelligens och perception, dess funktion är att kontrollera känslorna.

Formen av det kinesiska tecknet “sī”, som betyder “att tänka” eller också “tanke”, som är sammansatt av en piktogram av ett huvud, i form av en skalle, placerad ovanför hjärtats, antyder att tänkandet styrs av hjärtat och härstammar från det, och är intuitivt än intellektuellt. Detta är en förståelse för hjärtat som finns i många antika kulturer. På många ställen i evangelierna talade Kristus om hjärtat som ett centrum för andlig medvetenhet. “Ur hjärtats överflöd talar munnen”, sa han, och att människor borde “förstå med hjärtat”, sa han på ett annat ställe. Och åter sade han: “Det som kommer ut ur munnen kommer från hjärtat.”

Denna uråldriga förståelse av hjärtat överfördes till Filokalias grekiska fäder, som ibland använde ordet “kardia” eller hjärta och “nous” eller sinne omväxlande. De lärde att nous finns i huvudet och samtidigt är aktivt i hjärtat. Nous är förenat med kroppen, men det är inte helt inom eller utanför kroppen, för det är kroppslöst. Filokalia hänvisar hjärtat till det fysiska organet, men det hänvisar också till människans andliga centrum. I vaksamhet och bön går ens sinne först ner till det fysiska hjärtat, och sedan till ens metafysiska eller andliga hjärta.

Fader Sophrony skriver: “Asketen lär sig andens stora mysterier genom ren bön. Han stiger ner i sitt innersta hjärta, in i sitt naturliga hjärta först, och därifrån till de djup som inte längre är av köttet. Han finner sitt djupa hjärta, når den djupa andliga, metafysiska kärnan av sitt väsen, och när han tittar in i det ser han att mänsklighetens existens inte är något främmande och utanför honom, utan att denna existens är oupplösligt förbunden med hans eget väsen.

Från sin långa erfarenhet av att be i hjärtat talar äldste Nikodim om hjärtat som människans centrum för andlig medvetenhet. Han säger: “Vi ber med hjärtat. Vi är medvetna genom hjärtat. Men med sinnet kan vi bara veta att vi ber. Om jag ber, då inser jag att jag känner att jag ber. Jag tar mig själv till en medvetenhet i hjärtat. Då blir känslorna uppenbara, och när känslorna dyker upp, då rinner tårarna. Utan medvetande, utan känsla, kommer inte en endaste liten tår att rulla ut. Om du bara vet i sinnet att du ber till Herren, det är en sak. Men när det är med hjärtat du ber, då känner du att det är Herren själv som du vänder dig till. När en person ber med sitt hjärta, ber han på riktigt och har hjärtats bön. Men om han inte är medveten om att han vänder sig till Herren, så ber han bara med huvudet. Han vet att det finns en Gud och kommer ihåg att han vänder sig till Gud, men han inser det inte med hjärtat. Men medvetenhet leder dig till känsla, och när känslan kommer, då börjar du gråta. Sann omvändelse uppenbaras då. Du blir medveten om dina synder och börjar omvända dig uppriktigt. "Förlåt mig, förlåt mig, förbarma dig över mig." Allt slutar i hjärtat. Det var så Herren skapade oss. Han gav oss ett hjärta, vårt liv. Var medveten om det som du uttalar i bön med ditt hjärta.

Det är inte bara med sinnet jag hör och förstår när jag uttalar orden. Nej, det är medvetenheten. Vår medvetenhet ligger i hjärtat. Detta är hjärtats känsla. När du uttalar orden, var då medveten, som om du kände dem. Du måste träna på detta. Detta vi har kallat nedstigningen till hjärtat är samtidigt en förenande av sinne och hjärta. Separationen av sinnet från hjärtat, och deras motstånd mot varandra, är ett resultat av människans fallna situation. Denna separation övervinns när vårt νουσ, spritt över hela vårt väsen, fokuserar sin kraft på att närma sig sin skapare. Då kan vi verkligen älska Gud av hela vårt hjärta, sinne och själ, med en enda enhetlig kraft.”

I Filokalia hittar man också instruktioner om hur man, samtidigt som man mentalt säger Jesusbönen, kan leda sinnet in i hjärtat med hjälp av sin andning. Fader Sophrony skriver om denna metod: “Efter att ha satt sin kropp på lämpligt sätt, uttalar han bönen med huvudet lutande mot bröstet, andas in med orden "Herre Jesus Kristus, Guds Son", och andas ut med orden "förbarma dig över mig syndare." Under inandning följer uppmärksamheten till en början rörelsen av luften som andas in, så långt som till den övre delen av hjärtat. På detta sätt kan snart koncentrationen bevaras utan att vandra omkring och sinnet står sida vid sida med hjärtat, eller till och med går in i det.

Denna metod gör det till slut möjligt för sinnet att se, inte det fysiska hjärtat, utan det som händer inom det – känslorna som smyger sig in och de mentala bilderna som närmar sig utifrån. Med denna erfarenhet förvärvar han förmågan att känna sitt hjärta, och att fortsätta med sin uppmärksamhet centrerad i hjärtat, utan att tillgripan någon annan psykosomatisk teknik.”

Fader Sofronius skriver: “Denna procedur att följa sin andedräkt till den övre delen av hjärtat kan hjälpa nybörjaren att förstå var hans inre uppmärksamhet bör stanna under bönestunden, och som regel vid alla andra tillfällen också.

Ändå kan sann bön inte uppnås på enbart detta sätt. Sann bön kommer uteslutande genom tro och omvändelse som den enda grunden. Faran med psykoteknik är att inte så få personer tillmäter själva metoden för stor betydelse. För att undvika sådant missbruk bör nybörjaren följa en annan övning, som, även om den är betydligt långsammare, är ojämförligt bättre och mer hälsosam - att helt enkelt fästa hela sin uppmärksamhet på Jesu Kristi Namn och på Jesusbönens ord. När ångern för synd når en viss nivå, lyssnar sinnet naturligt på hjärtat.” På liknande sätt lär den helige Ignatius Brianchaninov ut: "Kärnan i bönen består i att sinnet förenas med hjärtat under bönen, och detta uppnås, genom Guds nåd, när det är tid för det, bestämt av Gud. Det sker genom bönens lugna uttalande av bönen, sedan en kort vila eller paus efter varje, en mild och ohastad andning och av att sinnet innesluts i bönens ord." Som den helige Ignatius fortsätter med att förklara: "När vi fortsätter att säga Jesusbönen på detta sätt, kommer vårt hjärta att komma in i närmare sympati med vårt bedjande sinne. Till en början upplevs detta ibland som ånger. Tårar kommer då i våra ögon. I vårt hjärta känner vi en viss ömhet, en smärta som inte är obehaglig och som hjälper till att dra sinnets uppmärksamhet till hjärtat." Om denna smärta, skriver St. Teofan Zatvornik: "Med konstant praktik kommer du att uppnå detta snabbt. Det är inget konstigt i det. Karaktären på denna smärta är en naturlig effekt. Det kommer att hjälpa dig att samla dig bättre, men det viktigaste är att Herren, som ser din ansträngning, kommer att ge dig hjälp och nåd i bönen. En annan ordning kommer då att etableras i hjärtat.” I slutänden kommer föreningen av sinne och hjärta till stånd genom gudomlig nåd, när Gud vill ge det. "Det är naturligt för gudomlig nåd", skriver den helige Ignatius, "när den sträcker ut sitt finger för att hela en människa, krossad och sönderbruten av sin fallna situation, för att förena sina avskurna delar och förena sinnet, inte bara med hjärtat och själen, men även med kroppen, och att ge den en enda sann glöd för Gud.

Med föreningen av sinnet och hjärtat får bedjaren kraften att motstå alla passionerade tankar och passionerade känslor. Kan då detta vara resultatet av någon teknik? Nej. Det är resultatet av nåd. Det är den Helige Andes frukt, som överskuggar den kristnes osynliga arbete, och det är obegripligt för köttsliga och naturliga människor.” Äldste Porfyrios säger likaså: ”Hjärtats bön ber endast en person som har attraherat Guds nåd. Detta kan inte göras med tanken: 'Jag ska lära mig det, jag ska göra det, jag ska förvärva det', för på så sätt kan vi ledas till egoism och stolthet. Inte bara erfarenhet och genuin önskan, utan också visdom, omsorg och försiktighet krävs om vår bön ska vara ren och behaglig för Gud. En enda förförisk tanke, "Jag har verkligen gjort framsteg", till exempel, gör allt till intet. Varför ska vi vara stolta? Vi har absolut ingenting som är vårt eget. Det här är mycket känsliga frågor."

Många heliga fäder, St. Teofan och andra, säger att vi inte ska försöka mäta våra framsteg i det andliga livet, för så snart vi börjar tänka att vi uppnår något, då har vi förlorat det, så som äldste Porphyrios sa: "När sinnet genom gudomlig nåd förenas med hjärtat i bön till Jesus Kristus, fylls ens hjärta av obotlig kärlek till Gud, till människan och till alla varelser." Äldste Porphyrios beskrev denna upplevelse: “Endast genom nåd kan du be. Ingen bön kan ske utan gudomlig nåd. (Detta går återigen tillbaka till vad jag sa tidigare om synergin mellan vår fria vilja och Guds nåd, att vi uppenbarligen vänder oss till Gud i bön genom vår fria vilja, men Guds nåd hjälper oss samtidigt.) Nåd kommer när kärlek kommer, när du säger namnet "Jesus Kristus", och ditt sinne och hjärta översvämmas.

Denna kärlek, detta begär, har också grader. När du upplever denna kärlek vill du förvärva andliga ting. Du önskar att göra allt inom kärlekens famn, att röra dig inom denna kärlek. Du vill engagera dig i varje ansträngning av kärlek till Gud. Du känner kärlek och tacksamhet mot Gud, utan att ha i åtanke att uppnå något specifikt. Känslan av kärlek översvämmar dig och förenar dig med Kristus. Du är fylld av glädje och jubel, vilket visar att du har den gudomliga perfekta kärleken inom dig. Gudomlig kärlek är osjälvisk, enkel och sann.

Jag upprepade bönen: ”Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig”, och nya horisonter öppnade sig. Tårar av glädje och glädje rann från mina ögon på grund av Kristi kärlek och hans offer på korset: oöverstiglig längtan. I detta döljs hela storheten – själva paradiset. Eftersom du älskar Kristus, upprepar du denna bön, dessa sju ord (på grekiska är det fem ord), med begär och med ditt hjärta. Och gradvis försvinner orden. Hjärtat är så fullt att det räcker med att säga två ord – Min Jesus – och i slutänden inga ord alls. Kärlek uttrycks bättre utan ord. När en själ verkligen blir kär i Herren, föredrar den tystnad och andlig bön. Floden av gudomlig kärlek fyller själen med glädje och jubel.

Även här kan det inses att höjdpunkten i utövandet av Jesusbönen inte inträffar enbart genom mänsklig ansträngning, utan ges av gudomlig nåd. Som äldste Porphyrios och andra som har upplevt detta vittnar om: "Människans själ blir översvämmad av ljus, av gudomlig nåd." Nåd är inte bara en skapad energi, eller bara en skapad effekt i själen, utan snarare Guds oskapade energi, i vilken Gud själv är helt närvarande. Genom att vara fyllda av Guds nåd fylls vi av Gud själv. Vi är fyllda av hans liv. Vi blir ett med Gud, inte genom väsen och sonskap, som bara Jesus Kristus var och är, utan snarare genom nåd och adoption. Denna förening med Gud genom nåd är “teosis”, eller förgudning. Teosis ges av Gud till en själ som har renats från enkla passioner och som har dragit sig närmare och närmare Gud genom vaksamhet och kontinuerlig bön. I teosis tas ens mänskliga krafter över av Jesus. Man levs av Honom och är helt genomträngd av Guds liv, Han är den Operative genom Sin egen energi och nåd.”

Upplevelsen av gudomliggörelsens nåd i kroppen och vardagslivet förekomer oftast i hesykasttraditionen, och som vi har sett är denna tradition starkt förknippad med utövandet av den ständiga Jesusbönen. Archimandrite Sophrony skriver, fem år före sin vila i England vid 97 års ålder: “ I början av mitt klosterliv på Athos gav Herren mig oupphörlig bön. Jag kommer att berätta vad jag minns tillräckligt bra, eftersom vi talar om de böner som märkte mig outplånligt. Så här var det ofta förr: Mot kvällen vid solnedgången stängde jag fönstret och drog tre gardiner över det för att göra min cell så tyst och mörk som möjligt. Med pannan böjd mot golvet upprepade jag sakta böneorden efter varandra. Jag hade ingen känsla av att vara innesluten, och mitt sinne, omedvetet om kroppen, levde i ljuset av evangeliets ord. Koncentrerad på Kristi ords outgrundliga visdom skulle min ande, befriad från alla materiella angelägenheter, känna sig översvämmad, så att säga, av ljus, från den himmelska solen. Samtidigt skulle en mild frid fylla min själ, omedveten om alla behov och bekymmer på denna jord. Herren gav mig gåvan att ibland leva i detta tillstånd, och min ande längtade efter att hålla fast vid Hans fötter i tacksamhet för denna gåva. Samma upplevelse upprepades med intervaller i månader, kanske år. Tidigt på 1930-talet – då var jag diakon – vilade Guds ömma nåd över mig i två veckor. I skymningen, när solen sänkte bakom bergen i Olympia, satt jag på balkongen, nära min cell, med ansiktet vänt mot det döende ljuset… solens kvällsljus, och samtidigt ett annat ljus, som mjukt omslöt mig och försiktigt invaderade mitt hjärta, på något konstigt sätt som fick mig att känna medkänsla och kärlek mot människor som behandlade mig hårt. Jag kände en stilla sympati för alla varelser i allmänhet. När solen hade gått ner drog jag mig tillbaka till min cell, som vanligt, för att förbereda andakterna för att fira liturgin, och ljuset lämnade mig inte medan jag bad. Under inflytande av detta ljus ägde bönen för mänskligheten hela mitt väsen. Det var uppenbart att hela universums ofrånkomliga, oräkneliga lidanden, är konsekvensen av människans fall från Gud, vår skapare, som alltid uppenbarade sig för oss. Om världen älskar Kristus och hans bud kommer allt förändras radikalt, och jorden skulle bli ett underbart paradis.”

Ett årtusende tidigare, på 900-talet e.Kr., beskrevs samma sorts upplevelse av den Nye Teologen Simeon i hans “Hymns of Divine Love”. St. Simeon skriver: “Jag sitter i min soffa, hela tiden bortom världen. När jag är mitt i min cell ser jag honom närvarande, Han som är bortom världen. Jag ser honom och jag pratar med honom. Jag – vågar jag säga det? Jag älskar Honom, och Han i sin tur älskar mig. Jag försörjer mig enbart med denna kontemplation, bildar ett med honom, jag transcenderar himlen. Det är sant, jag vet, och ändå, var min kropp är, det vet jag inte.

Jag vet att Den som förblir oberörd stiger ner. Jag vet att Den som förblir osynlig visar sig för mig. Jag vet att den som är skild från alla varelser, tar mig inuti sig själv och gömmer mig i sina armar, och då befinner jag mig utanför hela världen. Och jag, som är så obetydlig i den här världen, betraktar i mig själv, helt och hållet, världens skapare. Jag vet att jag inte kommer att dö, eftersom jag är inne i livet. Hela livet rör sig inom mig. Han finns i mitt hjärta, men han förblir i himlen. Överallt, lika bländande, uppenbarar han sig för mig.

Hur kan allt detta komma till stånd? Hur kan jag förstå det korrekt? Hur skulle jag kunna uttrycka allt jag förstår och ser? I sanning är det obeskrivligt, helt outsägligt.”

I vår tid, när vi ser den kristna grunden för vårt europeiska liv och tänkande vara på väg tillbaka, efter två sekel av misstänksamhet och fåfäng sekulär relativism, visar Jesu Namn hur enkelt och starkt det kristna livet kan vara. Låt oss ta vara på Jesusbönen när vi återvänder !

Endast genom Honom

Vi har många böner i vår kristna tradition. Men just tack vare variationen i böner och deras olika teman, kan, säger Hilarion, vår fiende lätt förströ och distrahera våra tankar så att de undviker Herren Jesus Kristus. Och endast genom Honom har någon bön över huvudtaget någon mening — allt går genom Honom, vår Herre och Gud. Därför säger Hilarion:

« Das Jesusgebet, dem das alles fremd ist (alla distraktioner genom andra böner), wendet unser ganzes inneres Wesen direkt und unmittelbar dem Herrn Jesus Christus zu und gibt uns so ein ganz leichtes Hilfsmittel, sich mit IHM zu vereinen… » (p 289)

Petrus Damascenus säger: « Je T'appelle, Christ Sauveur, comme T'appelle le Publicain. Dieu, purifie-moi comme lui, aie pitié de moi. « Lord Jesus Christ, Son and Logos of God, the most tender name of our salvation, great is Thy glory… »

Tankeströmmen (der Verstand) är alltid fiende nummer ett, eftersom all orenhet kommer den vägen, all distans till Honom. Därför är det obetingat nödvändigt med ständig bön, det ges ingen annan väg till att stå framför vår Frälsares ansikte utan någon bild, tanke eller föreställning.Hilarion har en rak och klar kurs: tankeströmmen drar med sig mycket smuts och orenhet. Det finns bara en sak att göra: rena med bönens sopborste, nu och alltid, och som Isaak Syriern säger, avbryta tankeströmmen gång på gång med Namnet.

Vad betyder "Pesach"?

Barnbarnen frågade om betydelsen av "Pesach". Vad betyder blodet på dörrkarmarna? Vad handlar det egentligen om ? Vi pratade om det under vår promenad ungefär som följer.

Det finns liksom tre nivåer av förståelse av vårt kristna liv.

På den första nivån är vi «  små barn » som Johannes säger i sitt brev (1 Joh 2: 12,13). Där har vi fått våra ögon öppnade kring den etiska lagen och vår yttre syndighet, klargjort av våra synder. På den nivån är därför vår förståelse av Kristi försoningsoffer att Jesus är « framställd för våra ögon som korsfäst » (Gal 3:1; Rom 3:25) och ses av oss som en person som är skild från oss och död på korset. Han dog för oss, han upplevde helvetet för oss på korset under dessa « tre timmar av mörker ». Han dog andligt och övergavs av sin Fader (Matt 27:46) och sedan « uppväcktes från de döda av Faderns härlighet » (Rom 6:4). Vi tar emot Honom och bekänner Honom genom tro (Joh 1: 12, Rom. 10:9). Anden vittnar om oss (Rom 8: 16) att vi är "rättfärdiggjorda av tro" och därmed har fred med Gud.

Det är den vanligaste och första nivån av kristet liv.

Men den andra nivån är mycket viktigare. Gud börjar omedelbart att förverkliga sitt eviga syfte genom oss och som oss.

Hur går detta till? Genom Anden börjar Gud uttrycka sin kärleks natur i vår form, just såsom vi är i denna värld. I vår okunnighet och genom våra misstag i tankarna, då vi tänkt att vi har en egen natur, tror vi att det är vi som älskar Honom ! Detta är en omöjlighet eftersom vi människor efter fallet inte har en förmåga till gudskärlek. Människan är inte autonom! Hon är inte född av någon makt eller orsaken till någon verkligt självständig handling. Genom Kristus finns däremot en andra kärleksnatur inom oss, en Andegudom som nu bor i oss och manifesterar sin natur genom oss. Vi är kärl som kan fyllas av Jesus Kristu, vi är Hans kropp, vi är heliga tempel. (2 Petrus 1:4)

Först tänker vi på vår nya andliga födelse som att det är vi som älskar Honom. När våra ögon är öppnas ser vi att det är Hans Ande och kärlek som ges till oss och genom den älskar vi Honom. Jesus Kristus börjar vara Sig själv i vår form. Det är den andra nivår för kristet liv.

Vad kan vi säga om denna andra nivå? Jo Gud uttrycker Sig Själv genom oss. Guds kärlek utgjutes i våra hjärtan genom den Helige Ande som gavs till oss. « Vi är nu "nya skapelser "(2 Kor. 5: 16-17) och genom hans operativa natur i och som oss älskar vi inte längre vårt själv-för-själv-liv. Vi lever istället själv-för-Honom. Genom hans Ande ser vi alla människor, även Jesus själv, som Ande (inte kött). Vi ser allt i ett nytt ljus. Vi är egentligen Han som är operativ. Nu blir detta en ny spontanitet. Det sker av Sig själv, du behöver mana fram det genom bön eller repetition, det sker spontant. Just som Honom lever vi i denna värld. (1 Joh 5:17)

Men på den tredje nivån börjar ett nytt problem. Synderna har försvunnit för alltid, men hur är det med jaget som verkar fortsätta synda? Minnen av begär dyker upp igen, reaktioner med ilska och avund och skadligan begär. Dessa synder är endast produkter, endast yttre beteenden och de är inte längre något problem. Men däremot störs vi av närvaron av producenten (Satan) — som försöker tala till oss i första person och använda våra kroppar, vår tanke-värld och handlingar styrda av dessa ekon, dessa minnen. Denna oros-producent tycks envist hänga kvar i minne och föreställning och emotionella reaktioner.

På den tredje nivån känner vi tacksamhet och lovprisar Kristi godhet i oss själva och som oss själva. Allt är andens frukt som nu manifesteras i vårt nyfödda liv (Gal 5:22,23). Goda ting utgår från oss som är frukten av den goda Anden, men också dåliga ting är uppenbara, vilket tycks betyda att vi har någon dålig natur som uttrycker dem. Vi har två naturer tänker vi. Vi säger att vi är tvåfaldiga. Detta är den stora felaktigheten, det stora misstaget som helt har tagit över de kristna kyrkorna. Om det goda kommer från Anden, var kommer då det dåliga ifrån? Svaret är förmodligen en dålig natur fortfarande i mig. Men detta är djupt felaktigt och bedrägligt. Det handlar egentligen endast om tomma ekon och mekaniska minnen. Vi ser en värld som lever långt ifrån att ens erkänna Kristi stora förlåtelse och vi tror att vi fortfarande är kluvna i två naturer.

Här gäller det att gå tillbaka lite. Vi människor hade aldrig en egen natur utan skapades för att innehålla och manifestera Gud i hans gudomliga natur. Det är grunden. Så vi tillskriver falskt och bedrägligt en ondska i våra mänskliga jag. Men vår fråga borde vara denna: om vi inte tillskriver oss själva vår godhet utan ser att denna godhet är rättfärdighetens Ande, varför tillskriver vi då på samma sätt inte vår dålighet och våra brister till dålighetens ande (eller orättfärdighet)? (I Johannes 4: 6) Varför sätter vi in vårt mänskliga jag som ansvarigt subjekt där? Varför känner vi skuld när det endast handlar om ekon och förvirrade minnen?

Vi har blivit förvirrade och upplever vår ångest över misslyckandet med att vara fullt goda trots vetskapen om Jesu Kristi förlåtelse av alla synder. Men samtidigt ser vi här Guds perfekta syfte. Om vi inte ser och upplever syndens synd, lögnen om det självständiga jaget, och har kommit in i hatet mot den (som Paulus skriver i Rom. 7:14-24: « o eländiga människa som jag är… ») lika djupt och grundligt som avskyn och hatet mot vårt gamla syndaliv, kommer vi aldrig att se vårt behov av att vara fria från det. Så förvirringen har en perfekt gudomlig funktion !

När vi vet den totala sanningen om oss själva som Jesus Kristus, ska vi inte återgå till ett falskt oberoende själv, som när en frälst syndare återgår till sin syndiga tillstånd (1 Joh 3:9). Vi kan naturligtvis ofta fångas in av ett eko och ett minne av en viss synd, men aldrig igen ockuperas av Satan. Detta är skillnaden mellan synder (de yttre handlingarna) och synden (Satans person). Vi måste få detta klart för oss!

Därför är det nödvändigt att vi människor, som är menade att vara spontana uttryck för Gud självgivande kärlek, Hans verkliga väsen, måste först smaka våra rötters bedrägliga natur. Först då ser vi Guds självutgivande kärlek som besegrar det falska oberoende självet (Jes. 53:6 "Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg…). Vi ser befrielsen som belönar vår « hunger och törst efter rättfärdighet » (Matteus 5:6). Det är den tredje nivån av förståelsen av vårt kristna liv.

Till och med Jesus fick smaka våra rötters bedrägliga natur. Han visar oss vägen. Han konfronterades i fyrtio dagar med felaktighetens ande och Han "drevs" till denna konfrontation av Sanningens Ande. (Mark 1: 12). Jesus frestades i en sådan intensitet att Han inte kände behov av mat, först efteråt blev han hungrig (Mt 4:2). Han konfronterades och frestades precis som vi.

Frestelsen i tron på en oberoende individualitet, en själv-för-själv-person, är själva hjärtat i bedrägeriet. Den för med sig ett budskap om förtvivlan, allmänt känt som en « jag-fattig-syndare-teologi". Med syndabekännelsen upprepas den som ett mantra i de flesta kyrkor än idag. Det är en falsk lära om en dubbel-natur. Vi är frälsta men inte helt frälsta, vi har fortfarande en syndanatur att tämja och hantera. Vi sjunger till och med psalmer om det.

Men nu är vi heliga frigjorda eftersom fiendskapen kastades ut och dödades. Det är påskens budskap. Satans lögn är fortfarande att få oss att tro på oss själva som onda. Men det enda verkliga jaget är Kristus i oss som nu uttrycker sitt liv genom oss. Så vi förklarar lugnt påskens budskap, att vi nu är Guds folk. När vi börjar tro på Kristus som är i oss kommer vi att bli befriade från det dubbla köttsliga sinnet som tror på två naturer. Vi kommer då att dagligen be och intyga: « Detta är Jesus Kristus och jag tjänar honom! »

En adress till shinbuddhistiska vänner på Hawaii

A Christian is an

1 — empathetic person

2 — who experiences his (or her) oneness with everyone he (or she) meets,

3 — and a person of wisdom who experiences one-ness with the timeless cosmic reality in Jesus Christ, the universal Saviour.

Jesus admonishes us to find those experiences also, in order that we may become sons and daughters of God.

How may we do this?

We ourselves are responsible for the realization of the son- and daughtership of God. This is our universal endowment through the timeless, ongoing fulfillment of God’s promise to His creation. We must see, feel, and deeply understand the teaching of Jesus to carry out that responsibility. We must become deeply aware of the dynamic, transforming power of God’s promise, which assures universal salvation to all.

No matter who we are, young or old, male or female, rich or poor, Christians, Jews, Hindus, Buddhists, we are all followers of Christ, because we all seek to experience what is true and real. We live to become sons and daughters of God the Father.

We wrongly assume we can achieve this without changing our present interests and habits, without opening ourselves to inner change. We should ask ourselves whether we want to settle for a human existence in which discrimination, bigotry and ignorance abound, where hate, racism, sexism and selfishness flourish, where we live as if we believe that we will never die.

Or, whether, instead, we would rather feel an all-embracing love and respect for all of our fellow beings including ourselves – “Love thy neighbour as yourself” – , where we live in a daily awareness of the transient nature of life, living fully each precious unrepeatable moment. We cannot possibly settle for a blind, hateful existence, for we would be surrendering the ideal of what we know we can become if we become manifestations of Christ.

When we are willing to remove all prejudice from our thinking, and when we are willing to see the truth, to love to be both free and responsible at the same time, listening to the Gospels and the apostolic letters of the New Testament can contribute to the realization of our ideals.

Since the NT was originally written in the Middle East during the early part of the first century, the gist of what the authors meant became more and more obscure with time. This was due partly to the result of the changes in words' meanings, partly the result of translation, and partly that of having been copied innumerable times and partly through doctrinal conflicts and the splitting up of Christian churches. And though we may smile away the ancient world view, we somehow cannot dismiss the NT itself. Its power to move us persists. What remains constant as we read it here and now is the profound power of the story and teaching of Jesus Christ.

Jesus vowed that all human beings would experience their one-ness with Him. Our (human) wishes are only desires unaccompanied by action, but his vow is a desire expressed in the successful effort of saving us all. He is infinite Light and Eternal Life, He is the Way and the Truth. His Kingdom is the Land of Bliss, and the Name of of Jesus is the means by which we can understand the true human ideal. God the Father, the Kingdom and the saving Name are symbols applicable to the human condition as it exists everywhere and at all times.

So, today, we read the NT not as a historical description of how Jesus became the Saviour of mankind and established his Kingdom of God, His land of bliss, but as the work of the Saviour and Teacher, through various apostolic authors, who help us become conscious of our finitude in our inward, forward movement towards the achievement of our true, authentic, infinite selves with total unconditional freedom as sons and daughters of God.

In this process of dynamic growth and change we become thoroughly aware of ourselves and our situation. We are awakened to the reality that each of us is both sinner and, surprisingly, at the vary same instant, Christ living us as our own savior.

If we approach the NT in this light it ceases to be a "dead" classic and becomes a spirited book that reminds us we are able to encounter Jesus Christ only because we are Him. It is in the inward flight towards our true selves that we discover Him. But even then we cannot discover Him as an object, an 'it' since He is a Divine Person. We become aware of Jesus Christ not by some mystical or supernatural experience, but only in the authentic exercise of our freedom, in being persons. As one with Him we are truly and wholly what we are.

If those who have been alienated from their true selves want to drive to find their way home, the NT can illuminate the way for Jesus the Saviour vowed through the Cross and the Resurrection to those who are in need of help and guidance, who are lost and confused, that they will be enabled to restore their confidence, to awaken to their identity, their one-ness with He who is the Light and the Life.

Koranbränningar och och metafysiken

Jag läste filosofi i Uppsala och möttes av en tradition av antimetafysik, kallad Uppsala-skolan. Metafysik, särskilt den religiösa varianten, är en sorts nonsens, fick vi lära oss men klart ett efterhängset nonsens, ungefär som en smitta genom seklerna. Analytisk filosofi var medicinen.

Metafysiken måste dock tjäna något syfte, tänkte man, annars skulle den inte ha funnits så länge och varit så smittsam. Jag frågade vid ett tillfälle min lärare (I. Hedenius) varför han hade Kierkegaards böcker i bokhyllan bakom sig och han svarade något om att det också behövs vaggvisor i livet.

Men vaggvisor kan också bli slagord. Ord som “Koranen” är just nu, återigen, hett och till och med flammande när tokar söker tillstånd att få bränna papper med ord på. Varför behöver vi dessa heta ord? En förklaring är att människan finner sig vara hjälplös i en främmande värld, en vars yttersta grund är obekant, ja inte bara okänd, men också omöjlig att känna. Detta det okändas mörker stör det mänskliga sinnet oerhört. På något sätt måste folk trösta sig. Min lärare hade skrivit en text med titel “Vårt behov av tröst”. Det behovet var gigantiskt, menade han.

På något sätt måste människan skapa kunskap. Även om den kunskapen inte är sann kunskap, kommer den att ge ett intryck av att man är grundad. Den kommer att ge ett intryck av att du inte är absolut hjälplös. Du kan genom att demonstrera din kunskap låtsas att du inte är en främling i den här världen - en tillfällighet, en slump - utan en som vet. Åtminstone kan du leka med ord eller allvarligt hantera ord och göra vad du vill med ord. Vilken frihet ! Och kan skapa en falsk illusion av din makt och säkerhet.

Detta är vad metafysiken alltid har gjort. Den ger dig en känsla av makt där faktiskt ingen som helst makt eller kraft finns i dig. Det ger dig en illusion av kunskap där ingen kunskap verkligen existerar. För i grunden är alltihop på ett heligt sätt ovetbart. Själva ordet "Gud" eller “en gud” blir påtagligt genom metafysiken. Bara genom att använda ordet 'Gud' känner du dig som om du gör något väsentligt, som om du förhåller dig till tillvaron, som om du inte är ensam, inte är ett hjälplöst barn på jorden, utan har en Far som tar hand både här och i himlen -- ständigt medveten i dig, ständigt älskande dig, ständigt ljus för dig.

Detta är en mycket barnslig attityd -- men människan är hjälplös. Och det är väldigt få som verkligen blir medvetna om detta. De förblir barnsliga.

Men Jesus lyfte fram barnet ! Han prisade dem och sa att vi alla måste vara som dem för att erfara det himmelska. Ja, men kom ihåg skillnaden mellan barnslighet och barns oskuld. Han talade om oskulden. Att vara enbart barnslig är att sitta fast någonstans. Jag känner en 17-åring som fortfarande måste ha sängen full av gosedjur. Han sitter fast i något. Att vara som det barn Jesus talar om och lyfter fram är att helt enkelt vara oskyldig, flytande, ren, utan blockeringar i din varelse. Då är himmelriket nära. Folk förblir barnsliga genom livet. Få mognar och tar emot den oskyldiga barnsligheten. Den psykologiska åldern ligger kvar runt omkring tolv; det går aldrig längre. Du kan bli sextio, sjuttio, åttio -- din fysiska kropp fortsätter att röra sig i tiden - men sinnet har fastnat någonstans runt omkring tio eller högst tolv. Vissa ord är heliga, man får absolut inte bränna dem offentligt. Jag vet zenmästare som befallt att buddhistiska skrifter ska brännas och som låtit allt de själva skrivit brännas efter sin död. Metafysiska ord finns på papper, inte i verkligheten. I väst kallar vi detta en ikonoklastisk inställning. Vi skulle också kunna säga: orden är Babel, en metafysisk förvirring.

Metafysiska ord som ‘essens’, ‘väsen’, ‘urgrund’, ’gud’, ‘skapare’, ’frälsare’, ’nirvana’, ‘upplysning’ blir nästan som påtagliga ting. Du börja tro på ord. Om någon plötsligt ropar, 'Eld!', uppstår en rädsla i dig; du börjar springa. Du kan skapa panik på vilken biograf som helst. I mörkret ropar du plötsligt: “Det brinner !” och folk kommer att börja springa mot utgångarna. Själva ordet 'eld' skapar illusionen som om det finns eld och livet är i fara. Själva ordet "mandarin" tänk på det, meditera på det och saliv börjar flöda i munnen. Själva ordet "mandarin"? Det finns inget i detta ord. Men människan har blivit beroende av ord.

Det finns en skola av lingvister som heter The General Semantics Group, grundad av Alfred Korzybski. De har en liten sång; den är relevant. Deras låt, fritt översatt säger: Åh, ordet är inte grejen, ordet är inte grejen. Hej hej den derry-o ordet är inte grejen.

Det är deras väsentliga undervisning. Jag minns många seminarier på Villagatan i Uppsala som kretsade kring orden och tingen. Det var lustbetonat, kändes som ett spel. Jag hittade Wittgenstein och lämnade så småningom semantikens filosofi. Naturligtvis kan ingen brännas av ordet "eld", och du kan inte bli blöt av ordet "vatten". Men ordet 'gud', ordet ‘koran’ ordet 'religion', ordet 'Kristus', ordet 'Buddha'? Hur många människor har inte blivit brända själva och offrat sina liv för dessa ord? I en turkisk tidning stod häromdagen att de svenska koranbränningarna ökade på hatet i världen. Det stämmer gott. Metafysiska ord bränns. Någon förolämpar islam eller kristendomen -- vad gör han eller hon? “Islam” och “Kristendom” är ord – men det kommer att bli blodsutgjutelse, förr eller senare. Det är ingenting nytt. Mänskligheten har kämpat länge för ord som "land", "frihet", “socialism”, "flaggan", “nationen” -- och miljontals människor har dött. Ord har blivit viktigare än livet självt. Det här är en sorts galenskap. En ord-galenskap, det urgamla Babel.

Så metafysik är inte bara nonsens, kom vi fram till i seminarierummen på Villagatan. Det är också galenskap -- naturligtvis med en metod i galenskapen. Metafysikerna är mycket metodologiska. De fortsätter att bygga skyskrapor av ord – ja, Babels torn. Det pågår nu, detta byggande.

När du väl är fångad i orden drar verkligheten sig längre bort från dig. Du börjar leva bakom en vägg av ord. Och en vägg av ord är starkare än vilken annan vägg som helst. Starkare än en mur av betong. Ordens styrka ligger i att de är transparenta: du kan fortsätta titta på allt genom dem och dig du kommer aldrig att bli medveten om att du tittar genom ord. De är nästan osynliga, genomskinliga — som rent glas. Du kan stå nära ett fönster. Om glaset är riktigt rent är du inte medveten om det. Du tror att fönstret är öppet och du ser himlen och träden och solen som går upp. Du kommer aldrig att bli medveten om att det finns ett glas mellan dig och verkligheten. Metafysiken är ett glas. Glaset fortsätter att dölja verkligheten, och det fortsätter att förvränga – på sitt sätt gestalta – verkligheten.

Människor håller fast vid ord för att de inte vet vad verkligheten är. Så de börjar tro på ord – det är ett låtsasliv. Vi kan inse detta och misströsta en smula. Det ger ju åtminstone en känsla att du vet, du kan föra en konversation på en av P1’s många poddar. När du använder ord som “sanning”, “verklighet”, "Gud", känner du dig plötsligt som en som känner Gud. Du vet ingenting om Gud, som är ovetbar, men du känner till ordet 'Gud' och använder det.

Men det är förstås inte endast användandet av ordet “Gud” som avgör vad en troende är för något i världen. En holländsk poet och tänkare, Huub Oosterhuis, har skrivit:

”What being a believer is and how it works becomes clear in the way people call, pray and livet with each other. There are different ways of believing, just as there are very many different generations and types of people. There are people who believe very positively: I believen in……, in……., in….and out comes all the twelve articles of the creed, a hundred and one feelings and ideas, venerable because they have been lived for centuries.” (s 82 Prayes, poems & songs)

Ingen lever utan tro, inte ens de som tror att det kräver ett enormt mod att leva utan tro. Du fortsätter välja och tro på det du väljer. Även tystnaden är ett trosval. Den kan vara en stor förtröstansfull vila. Ibland när du går på en mörk och ensam gata i en främmande stad börjar du sjunga och vissla. Vad gör du? Det är metafysik. Du skapar en känsla av att du och ditt enskilda person är inte ensam. Att vissla, lyssna på din egen röst kan ge en känsla av att någon annan är där också. Det värmer dig. Men att vila i Gud ger något djupare: du behöver inte vissla, inte sjunga, inte göra någonting som skapar en illusion av värme. Istället är själva Närvaron där, verkligheten, manifestationen av det gudomliga. Du glömmer att du är något separat existerande, att natten är mörk, och att gatan är tom och att det kanske finns faror överallt. Du är en med allt som finns.

Den enskilda individen känner dödens hot. På grund av döden fortsätter människan att vissla. Det visslande är metafysik. Man fortsätter att undvika faktum att du är ett med allt i Gud och att döden inte är. Man fortsätter att undvika det faktum att liv aldrig är “ditt” eller “mitt”, vilket endast kan vara en tillfällighet, ett fragment, en illusion. För den separata och falska illusionen finns inte någon Skapare. Endast när du ger upp denna privata föreställning blir det gudomliga skapandet själv den pågående verkligheten. Fénelons beskrivning av växtliv och djurliv och mänskligt liv kommer osökt till oss: alltihop är mirakulösa händelser i en dynamik vi endast kan beundra och fyllas av tacksamhet inför. Den intelligens som styr syns i varje del av skapelsen. Hur underbar ska inte då själva källan vara? Som Wallins skev i sin psalm:

“Ack, när så mycket skönt i varje åder av skapelsen och livet sig förråder, hur skön då måste själva källan vara, den evigt klara!”

När du väl förstår det där, att du ingen kontroll har, kommer du inte ens på tanken att klaga. Det finns ingenting att klaga på. Du lämnar över. Psykologer har blivit medvetna om ett visst tillstånd som varje barn måste passera. Har du hur små barn blir beroende av vissa saker - en trasdocka eller en filt, eller vad som helst kommer att göra — saken är oväsentlig. Vad som än används blir nästan heligt, religiöst. Du kan inte ta bort det där föremålet utan att skada barnet. Barnet ska gå och lägga sig med trasdockan eller snuttefilt. Varje barn är en Linus med sin filt. Det ger trygghet. Hela metafysiken är barnets nalle, trasdocka eller snuttefilt. Om du tar bort föremålet kan barnet inte somna; något saknas. Det är barnets enskilda persons värld, detta lilla jag är barnets Gud. För betraktaren verkar förstås den där nallen, trasdockan, snuttefilten, vara externa ting. För barnet är det inte så. Det är en del av hans innersta varelse. Den där gosedockan finns någonstans på gränsen mellan insidan och utsidan. Utsidan är föremålens värld och insidan är känslovärlden, och snuttefilten finns på gränsen mellan båda. På sätt och vis är den en del av världen; på sätt och vis en del av barnets inre, ungefär som ett totem. Det är märkligt — men det ger trygghet, det skyddar dig. Den enskilda föreställningen om sig själv lugnas och känner sig inte ensam. Ändå är det just denna separata föreställning som måste ges upp när vi mognar som människor, såsom Jesus säger med kraftorden: “Den som kommer till mig utan att hata sina föräldrar och sin hustru eller man och barn och syskon, ja till och med sitt eget liv, kan inte vara min lärjunge.” (Luk 14:26-35)

Så radikal är vägen bort från snuttefiltar och trygghetssymboler. Vi ska älska vår nästa, alltså också våra föräldrar och syskon – men inte göra dem till nallar och trasdockor och gosedjur. Sådan familjekultur blir en ritual. Vi förstärker det falska enskilda jagets genom att använda familj och vänner som trygghetsankare. Världen är stor och barnet är impotent, det kan inte styra över världen, men han kan styra över nallen eller dockan. Detsamma med metafysiska ord. Med dessa blir han en mästare. Men världen är för stor och för obegriplig. Med metafysiska ord är människan inte längre ett litet barn utan en stor varelse, en chef. Hon kan göra vad som helst han vill med trasdockan: hon kan kasta den, han kan vara arg på den, han kan slå den. Då kan hon berömma den och övertala den och älska den och krama den och kyssa den.

All metafysik är av samma kvalitet som gosedjuren. Om du verkligen vill veta vad livet är måste alla dockor och nallar släppas, krossas. “Kill your darlings” är ett gammal ordspråk, jag hörde bl a Leonard Cohen använda det. Som Jesus säger måste alla jag-illusioner bli krossade så att du kan bli kapabel att veta vad som verkligen ÄR och lära känna JAG ÄR. Alla låtsasbilder metafysiken producerar måste släppas.

Folk kommer att fortsätta gömma sig bakom sina låtsade föreställningar. De är deras grottor. Inget ljus kommer in, ingen frisk luft kommer in — men de känner dig skyddade. Deras övertygelser, politiska, livsåskådningsmässiga, ideologiska, moraliska, metafysiska, blir nästan deras död -- men ändå känner de sig skyddade. Metafysik är som ett gift. Gift är skadligt: men det kan också vara nyttigt, när det kan användas medicinskt. Det beror på hur du använder giftet.

Metafysik finns bara som ord. Men det mänskliga sinnet tenderar att tro på ord. Det glömmer helt att verkligheten inte ligger i orden; den är bortom orden. Den ordlösa bönen är den renaste, många mystiker kan intyga detta. Gud närmar man sig bäst genom tystnad. Bön och meditation är vägen, inte åsikter om ord genom det verbala sinnet. Om sinnet får fortsätta att fritt skapa fler och fler rader av ord i sociala medier och i texter, kommer vi ständigt att vara upptagna av en meningslös aktivitet — mycket väsen för ingenting. Men varför håller människor fast vid sina metafysiska attityder? De klamrar sig fast, för om de tappar dem är de plötsligt nakna. Det är just det korset handlar om. Du ger bort alla dina låtsasspel och blir naken på ett kors. Först när vi släpper de metafysiska attityderna vet vi va vi inte är. Och så öppnar sig porten Han knackat på länge. Du förlorar din falska identitet och en Annan tar plats, börjar leva och röra sig.

Livet är ständigt i dödens händer. Slösa inte tid på ord och gåtor ! Många runt omkring dig fortsätter att slösa bort din tid på att lösa gåtor som inte har med verkligheten att göra. I buddhistisk tradition finns en liknelse: “Du har blivit sårad av en giftig pil och ligger halvdöd på marken. En fältläkare kommer och vill dra pilen ut ur såret. Mannen är en stor metafysiker och ropar: ”Vänta. Först måste jag komma underfund med om pilen är verklig eller illusorisk, om världen är verklig eller illusorisk, om kunskapen är enbart subjektiv eller har en objektiv komponent. Sedan behöver jag förstå etiken i detta, alltså om pilen har kastats på mig av misstag, eller om någon har gjort det medvetet. Jag behöver också övertyga mig med rationella argument huruvida livet är värt att spara eller inte."

Det inbillade jag-livet. Varför samla i detta jag-livs lador? Som Jesus säger: Du dåre ! Inatt kan du dö ! Och du försöker lösa metafysiska pussel och samla insikter? Folk fortsätter att ständigt diskutera, debattera, utveckla konversationer i radions många poddar. Det verkar precis som om de undviker något mycket viktigt genom dessa verbala konster. De undviker den Verkliga existensen. Jesus ger dig ingen metafysik. Fariséerna försöker ibland snärja honom i metafysik, som Han skickligt undgår Han dem. Hans lära är att vara verklig genom Honom, ingenting annat. Det finns ingen doktrin här. Alla doktriner är farliga, eftersom de blir dogmer. Och alla doktriner är farliga eftersom de blir yrken, ämbeten och officiella tjänster. Släpp alla doktriner och öppna porten Han knackar på varje stund, lär dig lyssna till Hans röst. Då blir du intelligent.

Intelligens är inte intellekt. Intellekt är ackumulerad kunskap. Intelligens är din troende nakenhet, ditt bortgivande av allt, din fräschör av Levande vara, oskulden i Hans väsen, vilket är oskulden i ditt väsen. Som Huub Osterhuis säger:

“Believing in God is being drawn by Him. It is grace. That is a vertical word. It is not popular. It is usually handled too quickly and too easily. Faith is grace. A person can experience faith in himself as a wonder that happens by chance. He has not bred it himself and he cannot cherish it and preserve it. It is suggested to him. He says, I believe in God. I cannot help it and I do not know how it came about. No one can believe, Jesus says, unless the Father draws him to faith.” (s 41 Prayers, poems and songs)

En troende intelligent person är en som möter livet i nåd utan ord; som dras till liv i ett naket tillstånd, från alla metafysiska övertygelser, som ser Hans liv i sitt, direkt och omedelbart, pågående nåd utan moln på himlen i sitt sinne. Inget att bevisa, vare sig med ord eller gester. Ingenting bestämt i förväg. Liv i det gudomliga Nuet.

Bön och meditation innebär att släppa sinnet, släppa metafysiken, släppa åsikter och doktriner om andra eller om verkligheten så att Gud själv kan penetrera dig och komma in i dig i rörelse och liv. När du väl blir beroende av en doktrin, då är det intellektet som fungerar, inte mer omfattande intelligensen. En intelligent person är alltid fri; intellektet är aldrig fritt. Intellektet försöker alltid vara konsekvent med det förflutna genom att hålla minnen. Intelligens däremot försöker alltid svara med nuet. En intellektuell kommer att vara konsekvent, minnesförledd och minnestrogen. En intelligent person kommer att vara väldigt paradoxal. Hon eller han kommer att se båda sidor av en sak och gå emellan dem. En intellektuell kommer att vara logisk, faktisk, följdriktig, glad i att behärska hårklyveri, stolt över sitt logikhackande. En intelligent person är inte logisk; han är helt enkelt verklig – och verkligheten är paradoxal. Hon eller han har inga fasta idéer att tvinga på verkligheten, inga fasta lägen att låsa verkligheten, utan är flexibel, flytande, som vatten, redo att följa med verkligheten. Vilken form verkligheten än avslöjar för henne eller honom, är hon eller han tillgänglig. Den intelligenta personen säger aldrig nej. En intellektuell förblir alltid redo med sina nej, de är ramarna. En intelligent person lever med ja i alla lägen. Hon eller han har inget att invända mot verkligheten utan är en del av den. Att vara intelligent är helt annorlunda än att vara metafysisk och intellektuell. Att vara intellektuell är egentligen att försöka, låtsas, att du är intelligent. Det är ett falskt substitut. Och när du blir intellektuell kommer du att bli egoistisk. När du blir egoistisk är du stängd, innesluten.

Om du är en intellektuell och försöker beskriva verkligheten eller lösa verklighetens gåtor så bär du på några inlärda doktriner som enligt dig är nyckeln till allt. Men den nyckeln kommer att vara själva barriären för dig — eftersom låset aldrig har funnits där. Dörrarna är öppna. Om det inte finns något lås kan du naturligtvis inte öppna det. Jesus säger: “Knacka på, så skall dörren öppnas för er.” Den grundläggande innebörden är att du upptäcker att dörren alltid varit öppen. Och förblir öppen. Detta är dåliga nyheter för metafysikern. Intellektet försöker skapa nycklar. Och på grund av alla skapade nycklar fortsätter många att sakna den frälsande verkligheten som Jesus själv ÄR.

Människor håller desperat fast vid sin tro på sin egen visdom, sitt eget intellekt. Ändå är det bara genom att ge upp denna själv-position som den där räddningen Jesus talar om kan inträffa. Men ofta söker de i öst och väst efter någon guru som verkar imponerade. Efter år i någon sekt märker det hur allt flyter ut i sanden. Det hjälpte inte. Ändå gör många enorma ansträngningar för att försvara sig. De fortsätter att tro på sig själva, för om den tron förloras, är de rädda att de kommer att falla ner i en bottenlös avgrund, ungefär som Brian McLaren skildrar sin rädsla i “A New Kind of Christian”. Hans kloka fru invänder då något i stil med: “Är du säker på att du inte istället kommer att falla ner i Guds famn?”

Men den där bottenlösa avgrunden är verklig. Det är den “le néant” som filosofen Fénelon talade om, den vi ser när vår fria vilja väljer sig själv och sina ord istället för det stora mysteriet som tron vilar på. När du väl accepterar detta försvinner all rädsla. När du accepterar att livet är ett gudomligt mysterium och kan inte lösas på metafysisk och intellektuell nivå, när du väl accepterar att livet i grunden är okänt för mänsklig begränsning, att allt sker såsom Faderns vilja, ogripbar för oss, då försvinner all rädsla. Alla försök att veta, och alla ansträngningar att formulera doktriner, upphör. Nu är du återigen en del av verkligheten; splittringen, synden, är inte längre där. Sökaren och den Sökte är ett. “Förbliv i Mig så förblir Jag i er” (Joh 15:4) är nu ett faktum. Tänkaren och tanken är ett. Observatören och den observerade är ett. Siaren och den Sedda är Ett. Plötsligt finns inte splittringen längre. Uppdelningen skapas av valet av ett falskt själv med sina ord och doktriner. Lev utan dem ! Lev i verkligheten !

Folk som lever för sig själva och tror på sin egen visdom, kanske stödda av en självupptagen guru, lever vidare i splittringen och är alltid rädda. Guds son i Jesus Kristus var räddningen för dess okunniga: “Om du ser mig, ser du Fadern” säger han. Men för metafysikern är det svårt att lita på detta ord. Han föredrar sitt eget intellekt.

Samma sak hände när Kopernikus bevisade att jorden inte längre är centrum; solen är centrum. På samma sätt är Fadern centrum, så “om du ser Mig så ser du Fadern”. Men den intellektuella metafysikern förnekar att något annat än han själv och sitt intellekt är centrum. Man måste alltså för att nås av frälsningen bli av med alla doktriner, skrifter, teorier, för i grund och botten måste man bli av med sina eget ego. Som den hawaiianska ho’oponopono måste vi ser vad som pågår inom oss själva som hindrar föreningen och sedan tvätta bort det. Det metafysiska minnet måste tvättas rent. Dessa döda data måste raderas. Man måste göra sig av med alla metafysiska och intellektuella självförsvar för att vara fri i Guds inspiration. Man måste bli av med alla teorier för att stå ansikte mot ansikte med den frälsande sanningen.

Metafysiken och den intellektuella själv-visdomen är som den gamla judiska tempelkulten. Jesus kritiserade ständigt fariséerna för sin tempelkult. Han säger Matt 23:13 ff: “Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma dit in släpper ni inte in. Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som far över land och hav för att vinna en enda proselyt, och när någon har blivit det gör ni honom till ett helvetets barn, dubbelt värre än ni själva.Ve er, ni blinda ledare som säger: Svär man vid templet betyder det ingenting, men svär man vid guldet i templet är eden bindande. – Ni blinda dårar, vilket är förmer, guldet eller templet som har gjort guldet heligt? Ni säger: Svär man vid offeraltaret betyder det ingenting, men svär man vid gåvan som ligger på det är eden bindande. – Ni blinda, vilket är förmer, gåvan eller altaret som gör gåvan helig? Den som svär vid altaret svär både vid det och vid allt som ligger på det. Den som svär vid templet svär både vid det och vid honom som bor i det. Och den som svär vid himlen, han svär både vid Guds tron och vid honom som sitter på den. Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet. Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra. Ni blinda ledare, som silar mygg men sväljer kameler! Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som rengör utsidan av bägaren och skålen, medan de inuti är fulla av vinningslystnad och omåttlighet. Du blinde farisé, gör först bägaren ren inuti, så blir också utsidan ren.”

Ren inuti ! Väldigt svårt att förstå, men sådan är den upplysning Jesus ger oss. Vi måste tvätta undan alla minnesdata om vårt dyrbara själviska liv. Om du har blivit medveten och ren inuti – renhjärtad – då håller du inte fast vid metafysiska saker. Om du har trons medvetande, då är den frimodiga inspirationen i Fadern det enda av värde; då är allt annat värdelöst. För i princip är hela frälsningen att man kommer ut ur självillusionen som håller fast vid dogmer, hur man slipper klamra sig fast vid metafysiska ord. Närhelst du klamrar dig fast vid en doktrin, eller din själv-visdom, klamrar du dig fast vid döda minnesdata. När Jesus får leva som ditt liv lösgörs alla dessa försök att klamra sig fast.

När vi går i mässan säger vi en rad ord, bekännelser och böner enligt ordningen. Vad menar vi? Det ser väldigt paradoxalt ut, men om du kan se poängen är det enkelt. Vi bedriver inte metafysik. Vi respekterar Den Upplyste Guds Son för att han har visat vägen till Sig som vårt eget liv. Man känner sig tacksam för att han har visat vägen i mörkret, han har blivit ett ljus i mörkret -- men vi håller aldrig fast vid honom. Snarare håller Han fast oss, tack och lov !

En lärjunge lämnade sin lärares hus en mörk natt. Han var rädd. “Vänta, var inte rädd. Jag ska ge dig en lampa som det står i psalm 119:105, en som lyser upp för dina fötter i mörkret”. Han gav honom en lampa. Lärjungen var mycket tacksam; han var nu mer självsäker. När han skulle gå nerför trappan kallade läraren tillbaka honom och blåste ut lampan. Han sa “Guds Ord är det ljus som visar vägen, men du måste resa ensam -- så att Guds ljus blir ditt eget ljus. På så sätt kan du vara ett ljus för dig själv, eller hur?

Oroa dig inte för meningslösa saker, alla koncept och konversationer och teorier. Alla ord och minnen. Lägg alla ord åt sidan så att du omedelbart kan stå inför Honom som är Guds Ord, alltså verkligheten.