Vara i tjänst

Den här julen, med högt blodtryck och yrsel, går tankarna tillbaka till mina besök hos den gamle tempelmålaren i den lilla byn Laxmanjula i norra Indien. Den artige och stillsamme mannen med den kvillrande glädjen i ögonen förutsatte ständigt att jag tjänade Kristus som han tjänade sitt gudapar (var det Siva-Shakti?), vars tempel fanns i byn. Aldrig tvivlade han på att glädjen kommer bara från detta tjänande. Det var i december och han undrade om jag skulle fara hem för att fira Födelsen på jorden av min käre Gud.

Många kvällar satt jag nere vid Ganges i mörkret och lyssnade på ljuden och funderade: har jag missat något i det där med tjänsten? Att vara i tjänst? Att det skulle vara så enkelt istället för all den yoga och insiktsmeditation jag ivrigt sökte där i Indien, att det bara handlade om min inställning vad gällde frågan: vem tjänar du?

Många många år senare hemma i väst har Gud genom väghinder och tillkortakommanden hos mig själv lett mig tillbaka till samtalen med tempelmålaren, tillbaka till en ödmjukhet. Det är som Gud hostar lite och pekar försiktigt på en ikon med Gudaförderskan och det lilla barnet. Han säger det inte rent ut men menar att jag bara behöver vara i tjänst. Det räcker.

Det är också det juletiden (som BÖRJAR på julafton och sträcke sig fram till fastan !) handlar om.

Mening -- så hemskt !

En elev fick häromdagen veta att ledaren för HUGO-projektet (Francis Collins) var kristen och blev alldeles chockad. Varför så chockad? frågade jag. - Men det betyder ju att han hela tiden såg någon mening i hela utvecklingsläran ??!!

Ja. Hemskt. Han såg en verklig mening med alltihop.

Det närmar sig jul och födelse !

Livet på jorden har en Första Scen som är den verkliga skönheten -- en ung kvinna och en ung man får sitt första barn! Detta är den magiska kärlekens höjdpunkt, ständigt upprepad, ständigt firad, den ursprungliga gudstjänsen. Och Gud är ju biolog så den troende kan bara peka överallt i naturen för att se samma underbara Första Scen överallt. Det är full harmoni med Skriften som hyllar samma sak och avskyr det motsatta, barnlösheten, steriliteten, aborttänkandet, förlust av liv.

Och när det blir jul så firar vi hur den Högste själv gör det. Krubborna kommer fram, skolavslutningarna sker i kyrkan, alla sekulära elever sjunger "Och i vart hjärta mörkt och armt sänd Du en stråle blid...." och vi firar den magiska fortplantningen i den lilla staden Betlehem då alla livsformers Herre för första gången gör människans resa för att iscensätta Akt 2 -- räddningen.

Teoretiskt och praktiskt

En person sa: egentligen är det väl ingen idag som tror på att Jesus var Guds son och att han levde vid en viss tid i ett visst land ! De kyrkliga accepterar bara sådana påståenden som rutin. Inte är det väl någon som tror på riktigt?

Nej i vår sekulära tid är det nog så. Sekularismen fungerar som en fundamentalism.

Men en enskild person kan gå två vägar till verklig tro. Dels studerar man historia. Ett teoretiskt lärande alltså. Det visar sig då att Jesus verkligen levde och var den han säger sig vara. Men detta inser man bara genom ganska djupgående historiska studier. Och vem i vår sekulära tid hinner undersöka saken historiskt?

Den andra vägen är praktisk. Jesus är en utmaning och ett drama för den som vågar ge sig in i det. Det gör inte många i vår sekulära tid. Vem hinner med det och vem ser det som något att prioritera? Börjar man se tillvaron dramatiskt utifrån Jesus och frälsningen kanske stressen blir ännu högre. Ingen vill väl det?

Det blir som Kierkegaard sa: folk unnar sig inte det bästa av allt, det verkligt goda, frälsning genom Jesus Kristus, genom trons dramatik och kunskap i historia.

Den kristna in-bildningen

En underbar självaård lyssnade jag till häromdagen. Det var två unga personer, den ena kristen och den andra inte. Jag skrev upp vad jag hörde på datorn jag satt vid i rummet intill.Ungefär så här lät det:

- Men jag är inte troende. Jag tror inte på allt det där du säger.
- Men har du prövat det?
- Nej det kan jag väl inte om jag inte från början tror det minsta på det?
- Jovisst kan du pröva det ändå! Precis som du kan pröva alla andra tankar.
- Nej det kan jag inte, för mig är det bara inbillning!
- Ja det är inbillning ! Du ska inbilla dig -- eller in-bilda dig.
- Va?
- Jo men tänk på någon människa som älskar dig, som tycker om dig, som ställer upp för dig.
- Ok
- Så tänker du på Gud som en större person som älskar dig mer ändå. För alla människor minskar ju sin kärlek om du t ex beter dig väldigt illa. Men Gud kan du tänka dig älskar dig ovillkorligen. Det är bibliskt att tänka så.
- Men det är ju bara inbillning?
- Javisst. Inbilla dig att Gud är närvarande nu och älskar dig oändligt mycket mer än alla andra varelser kan göra. Om du gör den inbildningen under en period av ditt liv, säg ett eller två år, så hamnar du i en tradition av människor som är den mest överlägsna som funnits på jorden.
- Hur då?
- Det är den kristna som inbillat sig detta och de har skapat det mesta i vår civilisation: barnsjukhus, universitet, åldringvård, kyrkor och bibliotek, lyrik och musik osv. En hel kristen kultur har byggts på denna inbillning. Du blir ett med denna tradition när du lever med den inbillningen. Bilden av en Gud som ger dig mer gott än du kan tänka dig bygger upp även ditt liv.
- Men det är ju bara ett påhitt?
- Absolut, men det bygger upp ett andigt liv, det kan du inte förneka. Inbillning och bilder, påtsåenden och påhitt bygger upp högre former av värden. Börja i den änden. Studera Bibeln och lär din inbildningarna.
- Men det har ju inte med fakta att göra !
- Gör inbillningarna några år och sen kan vi tala om trons faktiska innebörd. Först då har du ett eget liv som utgör denna faktiska innebörd. Börja bygg!

Gyllene sidor i Prévosts "Bröderna"

Jean Prévost skildrar i sin roman Bröderna (Les frères Bouquinquant) från 1930 ett liv som är eländigt och vackert på samma gång. Det är en sann skildring, så levande jämfört med de senaste decennierna europeiska skönlitteratur (väldig generalisering där...) med mycket Paris-känsla. Flickan Julie gifter sig med fel bror, blir misshandlad och föga älskad av sin make, medan hans bror utvecklar allt djupare kärlek till henne, en kärlek hon besvarar.

Men mitt i den realistiska skildringen dyker så två vackra och väsentliga sidor upp för varje katolik. Julie är tills vidare häktad för misstanke om mord på sin make. Hennes nyfödda barn är hos Pierre, brodern till hennes döde make. I cellen genomgår Julie kval:

"Hon kramade sina händer än
hårdare: "Min Gud, min Gud, förlåt mig," och
tillade mekaniskt: "att hava brutit mot Dig." Till
en början endast för att pröva sitt minne men
sedan av ett verkligt behov att be, sökte hon erinra
sig för länge sedan glömda böner, men blandade
bara ihop syndabekännelsen och de olika bönerna.
Ave Maria var den enda bön, som hon utan svå-
righet erinrade sig tack vare de otaliga gånger
hon läst den, då hon som liten flicka gått i pro-
cessionerna till den Heliga Jungfruns ära. Hon
ville nu läsa den och begrunda varje ord, men
denna välsignelse var föga avpassad efter hennes
känsla av fruktan och ånger. Då hon kom till
orden "och i vår dödsstund", protesterade hon
med dov stämma: "Nej, nej."

Hon beslöt sig då att för sitt barn läsa tre rosen-
kransar Ave Maria (utan att tänka, bara rabbla dem)
dem) och räkna bönerna på fingrarna. För förs-
ta gången på två dagar var detta det enda, som
skänkte henne ro, varför hon fortsatte att läsa
för sitt barn många Ave Maria utöver dem hon
från början bestämt. Det var nu tid att lägga
sig att sova, och hon kände då behov av att läsa
en bön för egen räkning. Men hon kunde omöj-
ligen påminna sig syndabekännelsen, och hon upp-
repade bara gång på gång: "Detta är min skuld,
min stora skuld, min stora, svåra skuld." Hon
blygdes inför Gud att inte finna de rätta orden
och fruktade att därför gå miste om syndaförlå-
telsen. Hon visste inte hur hon skulle fortsätta
och upprepade därför bara sitt stackars: "Förlåt,
förlåt."

Dagen därpå talade man om för henne, att
Pierre hade fått tillstånd att besöka henne, och
att han skulle komma med barnet. Hon hade
just läst på fingrarna en hel rosenkrans Ave Maria
för den lille. Hon smålog hjälplöst och såg häri
en första bönhörelse."

Gud som en Shakespeare

Ibland slår det mig att hela materien och antimaterien, hela det fysiska universum med andliga själar är en teater för Gud. Liksom Shakespeare har Herren först fått pjäsens centrala idé: återlösningen.

Därefter har allting annat byggs upp som rekvisita kring den centrala idén. All evolution, allt drama på den lilla planeten jorden, alla filosofiska problem och andliga lidanden som mänskligheten utstått, hela den dramatiska Inkarnationen i Palestina, vår Herres lidande och död -- allt behövs för att realisera pjäsens centrala motiv: återlösningen.

Och samtidigt är det otroligt märkligt för den enskilde: var och en har vi som är med i pjäsen intim och direkt kontakt med regissören. Vi kan välja att delta, säga ja, för varje ny dag vi lever. Vi kan också, naturligtvis, göra som filosofen Don MacKinnon i sin uppsats Prolegomena to Christology, förundra oss över hur det hela är möjligt, hur den Evige kan gå ner i pjäsen och driva det centrala temat. Och vad menar vi när vi säger allt detta?

Bedjarens vardag

Många kristna ber yttre bön men inte inre. Det är inte fel med yttre bön, den är alltid ett bättre alternativ till ingen bön alls. Jag brukar lite slarvigt kalla den inre bönen katolsk bön, mest för att det är pedagogiskt och kräver fler förklaringar! Och så tänker jag mest på rosenkransen.

Men den som får smak för den inre katolska bönen ser skillnaden: man byter under en halvtimme ut två saker.

Första saken. Man byter ut den yttre omgivningen med alla sina relationer och attraktioner till fem av de tjugo verkligheterna i rosenkransen. Istället för att vara bland folk och datorer är jag i Nasaret och ser en ung judisk flicka vara i kontakt med Gud genom en ängel. Jag byter alltså ut realtidsfenomenet mot ett valt fenomen med Herren i centrum.

Detta utbyte är inte lätt och många människor får aldrig vara med om det. Det är till och med så att i vissa omständigheter är detta kontroversiellt. Man får alltså teologiskt och psykologiskt försvara denna bön tid till annan. För många som vill gäller: all vår början bliver svår. Att byta ut den ständiga strömmen av stimulans från tv, internet, folk som vill prata med en, eller folk man vill prata med, all extern stimulans från skärmar och människor och högtalare -- i vår tid är detta kanske svårare än någonsin tidigare. Detta gäller kristna likaväl som hedningar. Det finns präster och biskopar som aldrig riktigt kan göra detta byte under mer än någon kort minut.

Andra saken. Vi byter ut de egna minnena och framtidsplanerna. Alltså även korta minnen av det som skedde för någon timma sen och även korta planer inför dagen som nu börjat eller är i full gång. Istället rör vi oss med Maria mot Ein Karim eller står i templet och ser den tolvårige Jesus separerad från sina föräldrar. Vi ser och hör i denna minnestid, i detta mysterium istället för att minnas vår egen existens eller tänka på vad vi ska göra under dagen eller i morgon.

Detta är kanske något lättare. All koncentration på något brukar kunna åstadkomma detsamma. Man är fullt upptagen av något och hinner inte tänka för mycket. Skillnaden här är att det inte är någon stark yttre stimulans. Du måste med vilja och intention vara där Herren är och beröras av det Han gör. Och detta under en halvtimma. Ingen yttre stimulans förutom att andra kanske ber med dig och kanske kyrkorummet du befinner dig i med ikoner stimulerar dig till bönen. Är du på ett busshållplats eller på ditt arbete eller i ditt hem måste viljan och kärleken till Herren ersätta den yttre stimulansen.

Trots svårigheterna lever många med mig i daglig katolsk bön. Varför gör vi det? Värde, värde, värde. Vi får värdighet av Gud, vi får en rad värden av Gud. Tydligast är glädje och frihet. Så gott vi nu kan är vi med Honom. Inget slår det.

Tro apriori

Ofta märker vi under diskussioner om Gud att den som vet vad Gud är inte kan låta bli att tro. Bara när man har en tokig uppfattning om Gud eller aldrig fått veta vad Gud är, kan man påstå att man inte tror på Gud.

Förbluffande, säger någon, efter att vi gått genom några grunden för vad Gud är. För att kunna se något i världen och säga något om det, krävs en rad förutsättningar som vi själva inte är medvetna om. Det krävs ett rum, det krävs ett tidsförlopp, det krävs en form av intelligens och förståelse i en mycket komplicerad hjärna. Det krävs en rad materiella och icke-materiella processer som alla kommer FÖRE din uppfattning om någonting alls i världen. Gud är levande som operativ apriori, både vad gäller det materiella och det icke-materiella.

Detta är något du kan förstå men det krävs lite träning och en del mod. Så fort du inser att allt du tar för givet redan är etablerat och levandegjort av en apriori process som är personlig och intelligent, behöver du inte tveka om att du tror på Gud. Hur kan någon inte tro på Gud när man inser hur denna komplexa mängd apriori processer gör det möjligt för dig att fatta någonting alls? Ingen jag har mött hittils i livet.

Här finns det inga alternativ till Gud. Om någon säger att något annat än Gud gör vår uppfattning om världen möjligt så är detta återigen ett omdöme eller en uppfattning som redan är levandegjord och möjliggjord av precis det vi talar om, det vi känner som Gud -- alla de icke-materiella, logiska, personliga, mentala och fysiska processer som till sist blir ett omdöme hos dig i din livstid. Vad du än påstår kommer apriori först som potentialitet och formell möjlighet till aktualitet i ditt liv.

Kanske ska vi börja ha kurser i just detta område -- vad Gud alltid är innan vi kan påstå något annat. Skulle vara riktigt roligt !

Freeborns tro

När John Henry Newman ska beskriva en typisk evangelisk teologi i sin utmärkta roman Loss and Gain använder han sig av en person vid namn Freenborn. Vi får möta Freeborn i endast två kapitel men tack vare Newman genialiska förmåga och teologiska insikter skisserar han ett mycket imponerande och attraktivt porträtt av den evangeliska trosuppfattningen – så bra att åtminstone jag vinns för den !! Vilket inte var avsikten förstås. Newman vill visa att den är ogenomtänkt. Men även om Freeborns uppfattning om tro inte är tillräcklig så är den bra, den är mycket bra och man kan önska många protestanter och katoliker att ha den som grund i sitt liv. Vad går den ut på? En kort exhortation.

Du befinner dig i kungens trädgård, säger Freeborn. Du jobbar som dräng där, du sköter ditt jobb så gott du kan men är inte framgångsrik på något sätt. Du mår inte särskilt bra, befinner dig inte i några överdrivet heliga tillstånd. Du är sömnig när du är sömnig och hungrig när du är hungrig. Du uppför dig halvhyfsat mot andra, upplever lust ibland, olust ibland, har det någorlunda acceptabelt som andra. Men som för andra har tillvaron inte så mycket mening förutom en viss trevlighet, att ”ha det bra”. Du söker lyckan men den flyr undan så fort du försöker gripa den. Du vet att kungen finns men du har ingen möjlighet att göra något annat än jobba i trädgården. Så hör du ett rykte att kungen ska passera förbi, vilket han gör ibland. Du har ingen förväntan att han ska prata med dig eller ens se dig men du har god möjlighet att se honom passera. Han brukar aldrig stanna men du kan se honom köra förbi.

Så kommer verkligen kungen. Det finns gott om plats längs vägen att stå och du står där när kungen passerar. Du ser hans ansikte och kropp och du glömmer allt annat. Han kanske ger dig en kort blick men det räcker. Hans majestät är enormt, överväldigande. Kungen är enormt attraktiv på ett sätt som överstiger all annan attraktion. Du hinner bara få en glimt och kungens vagn är borta. Men du är full av Honom och allt annat har försvunnit. Han har borttagit dina synder. Du har hört att Han borttager alla världens synder. Men vad du vet är att han borttagit dina synder.

Han har också borttagit en massa andra saker. Borta är momentant ditt minne, din framtid, din bedömnng av dig själv och din siutation i livet. Borta är momentant alla dina realtioner till andra än Honom. Och när du tänker på andra under dagarna som kommer och går är det egentligen Honom du tänker på. Då blir relationerna plötsligt rätt, fast du egentligen tänker på Honom och inte någon människa. Men du förändrar inte ditt liv. Du blir inte helig eller kallad till något speciellt. Du fortsätter som dräng i trädgården. Inga meriter hos dig har ökat eller minskat. Enda skilnaden är att du vet att Han genom ett enda ögonblick tagit bort din synd, räddat dig och tagit sig till dig. Du fortsätter vara syndare som förut men dina handlingar bär nu frukt på ett osynligt sätt. Andra kanske säger att du är en god människa. Själv vet du att bara kungen är god, att du är precis som förut fast med borttagen synd. Du har tron.

Ungefär så skildrar Freeborn vad tron handlar om. Det finns ingen merit i tron, egentligen ingen helighet heller fast den är ett gripande av kungens helighet. Själva den korta anblicken av kungen är det avgörande. Du kommer aldrig högre, blir aldrig djupare, slutar inte vara syndare. Men du såg Honom och Han tog bort din synd. Även om du inte tänker på det så tog han bort din skuld – dimitte nobis debita nostra, säger latinet, vilket är bättre än den svenska översättningen om förlåtelse. Ta bort tyngd och skuld är vad kungen gör i ett enda moment. Och det är egentligen allt som sker. Alla handlingens eventuella frukter är just detta.

På teknisk kristianska heter detta appropiering utan meritering. Det betyder egentligen det som Laestadius och många andra kallar oskrymtad tro. Det är ursprunglig katolsk kristendom vill jag påstå. Vi är alla den blinde tiggaren som reagerar på ett rykte och ropar på Davids son att förmarma sig över honom. Vi är alla Freeborns trädgårdsjobbare som endast får en glimt av kungen när Han passerar. Allt annat blir skrymt. Själva ordet ”skrymt” har en moralisk innebörd men också en rent faktisk: det är osant. När vi tror gör vi ingenting själv utan griper som den blinde tiggaren efter anblicken av kungen som passerar. Skillnaden mellan oss och de tiggare som struntar i ryktet om att kungen ska komma förbi är naturligtvis helt avgörande. Den ena är kallad, den andra inte. Den ena söker livet, den andra inte. Det är en grym skillnad. Men den är faktisk.

Om någon gör det till en egen merit att vara frälst och hävdar en gång frälst alltid frälst, blir det osanning. Det är detta den katolska läran vill förbjuda. Varför? Jo det skadar dig och andra och det är osant. Det är aldrig någon merit hos dig att kungen for förbi och du såg honom. Inte heller efteråt finns någon merit hos dig, endast hos Honom. Tron är alltså, menar Freeborn, inte någon meriterande akt. Däremot förvandlar den hela ditt liv för din synd är borttagen. En operation har skett som är så omvandlande att ingenting annat kan jämföras med det.

Den oskrymtade tron är den effektiva borttagningen, skulle man kunna säga i Freeborns anda. Kungen är qui tollis peccata mundi. Ditt liv är alltid världens horisotn, du ser världen genom dig själv. Synden är borttagen i världen och dig. Att gå i kyrkan eller be eller utföra goda handlingar är ju allt tämligen meningslöst utan tro – det är det dagliga vanliga jobbet i kungens trädgård, det som hedningar gör lika bra om inte bättre än den kristne, ofat med större iver och pliktkänsla. Som en tjänsteman på RFHL sa en gång till mig: Det spelar ingen roll vem som gör arbetet, det får gärna vara djävulen själv.

Men det specifika händelseförloppet att du hör ryktet om att kungen kommer och du går till vägen för att se Honom passera och girigt griper anblicken av Honom under ett kort ögonblick, leder inte alls till att du blir ivrigare i trädgåren eller skickligare som hantverkare eller framgångsrik i världen. Det är snarare troligt att du föredrar ensamhet, gärna sitter i tystnad och adoration, gärna är tystlåten. Det stora har nämligen hänt dig och det är inte så lätt att tala om det. Det är något helt annat än ordrik framgångsteologi. Det är också i rätt tydlig kontrast till hurtig och käck apologetik, hur ärlig och spontan den än verkar vara.

Newman vill gärna få fram den oklarhet som Freeborns uppfattning om tro lider av. Det har han rätt i. Utan Jesu kyrka och tradition fungerar nämligen inte tron. Men grundinställningen hos Freeborn går ändå fram som riktig och kristen. Newman försöker också påvisa tvetydigheten i folk som anser sig frälsta men senare lämnar tron för gott. Det skulle inte vara möjligt om Freeborn hade rätt. Men detta är ett litet knep som är lätt att gå förbi. Folk som anser sig frälsta skrymtar nämligen. Det är inte tro. Den som förblir fattig arbetare i trädgården utan all framgång, skrymtar inte om sin anblick av kungen som for förbi. Han bara märker att synden är borttagen och måste därför prisa Honom närhelst han orkar.

Det finns mer kritik som Newman aldrig tar upp. Många skulle säga att det är en pessimistisk syn på människan. Hon är och förblir syndare, trots att kungen tar bort synden. Men det finns samtidigt en djup frid i det som Jeremia säger i lördagens tidegärd: ”Ett falskt och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat. Vem kan förstå det?” I synnerhet förstår inte människor som vill meritera sig andligt, vinna någon sorts framgång och tillhöra rätt läger. Av samma skäl leder den oskrymtade tron till platser utan framgång, till aktiviteter med låg profil och relativ anonymitet. Det är egentligen det enda ett falskt och fördärvat hjärta kan göra. Och det är också där glädjen och lovprisningen blir störst.

Välja vara

Mötte en person som inte kunde tro trots att det säkert skulle "ge mycket" som hon sa. Diskussionen tog slut där. Som om "jag kan inte" innebär att saken är klar. Jag ville säga: men själva det faktum att du lever och har fri vilja innebär att du BÖR tro. Saken är inte klar. Men jag sa ingenting, blev så trött.

På kvällen mötte jag följande härliga ord av Bill May:

"John Paul II emphasizes this in Veritatis splendor. There he eloquently expresses the truth that it is in and through the actions we freely choose to do every day of our lives that we determine ourselves and give to ourselves our identity as persons; we make ourselves to be the persons we are."

Att vi alltså fått nåden att göra, välja, vilja, skapa. Att "jag kan inte" är en tveksam inställning. Vidare May:

"As the Pope says, “It is precisely through his acts that man attains perfection as man, as one who is called to seek his Creator of his own accord and freely to arrive at full and blessed perfection by cleaving to him” (no. 71). Our freely chosen deeds, he continues, “do not produce a change merely in the state of affairs outside of man but, to the extent that they are deliberate choices, they give moral definition to the very person who performs them, determining his profound spiritual traits” (ibid.)."

Moralisk definition ja ! Att förhärda i sekulär humanism innebär ett moraliskt ansvar. Att undvika tron är en moralisk definition som skär ner den mänskliga personen.

"In developing this great truth John Paul II calls attention to a beautiful passage from Saint Gregory of Nyssa’s Life of Moses that magnificently makes clear the existential, religious significance of our daily deeds:

All things subject to change and to becoming never remain constant, but continually pass from one state to another, for better or worse.... Now, human life is always subject to change; it needs to be born ever anew... but here birth does not come about by a foreign intervention, as in the case with bodily beings...; it is the result of a free choice. Thus we are in a certain sense our own parents, creating ourselves as we will, by our decisions (cited in VS, no. 71).

Thus each free choice a person makes to do something involves “a decision about oneself and a setting of one’s own life for or against the Good, for or against the Truth, and ultimately, for or against God” (no. 65).

Wow ! Ingen kan säga det tydligare. Läs själv hela Mays artikel.

Rosenkransens bensinstation

Filosofen Hegel sa att vi måste lägga bort det naiva bildtänkandet i Bibeln och istället konceptualisera verkligheten. Likadant tänkte Marx och en rad andra filantroper. Man menade att Bibelns värden är bra, vi tar dem och lägger undan Bibeln och den naiva tron och bygger samhälle på de värden vi tog. Knyckte skulle Lars Levi Laestadius säga. Nådetjuvar.

Många gör likadant idag. De knycker medvetet eller omedvetet bra värden ur Jesu undervisning och praktiska liv, lägger bort tron på Honom och kör en ideologi på sekulärt vis. Stöld som lägger oärlighet till feghet.

Hegel har fel. Bilderna, eller snarare clipsen, i enkel kristendom har intressanta funktioner. De ger liv. Rosenkransen som innehåller ett urval på tjugo bilder eller clips, fungerar som en bensinstation. Du åker in för att tanka. När du använder ett clip -- vi kan ta födelsen i Betlehem som exempel -- öppnar du ett källsprång för vissa värden, allt som har med den unga jungfrun Maria att göra, barnet som är Gud, innehållet i psalmen Nu tändas tusen juleljus osv. Djupt kända innehåll och mycket hållbara värden. Om du inte hade ägnat tid åt bilden eller clipsen kring födelsen den där natten i Betlehem, hade du inte tankat riktigt.

Att konceptualisera och göra ideologi blir att inte längre tanka direkt på macken, utan snarare att sitta och prata om det och sen börja en kamp kring pratet och åsikterna. Många är rädda för ett religiöst samhälle. Vänd på det: vilka bra alternativ har vi?

St Barbara

I dessa tider då sekulär fundamentalism blir allt aggressivare i många länder får vårt helgon Sankta Barbara välsigna City-Tunneln i Malmö ! Vi ropar av glädje. I Älvros gamla kyrka i Härjedalen göms hon undan tillsammans med Sankta Cecilia och andra helgon. Fortfarande.

Dessutom väljer reportern i Sydsvenskan, Britt-Marie Bergström, att inte ironisera eller driva med vare sig helgon eller arbetarna i tunneln. Gud vare lov. Ibland blir det en paus i raljerandet. Heder åt tidningen. Se artikeln. Läs om Sankta Barbara.

Gertrud von Le Fort

Så hittade jag då till sist efter decenniers förstrött sökande en volym av Gertrude von Le Fort: Veronikas svetteduk. Härlig roman från tjugotalets Rom. Den romantiska sidan av katolicismen: vackra små kyrkor med bedjande nunnor, människor som är på väg till konversion, liksom Le Fort själv då hon skrev romanen 1928, samtal och diskussioner med pittoresk psykologisk analys - sånt som får en att le och trivas med läsningen.

Huvudpersonen Veronika, en 16-årig tysk flicka, får inte påverkas att bli kristen för hennes far.
Och så bor hon i Rom av alla platser, hos sin mormor och moster. Naturligtvis påverkas hon att bli inte bara kristen utan kristen i moderkyrkan. Vad annars kan ske i Rom, särskilt när hennes mormor och moster tar henne till kyrkorna! Jag var själv där som 20-åring och se hur det gick.

De flesta berättelser har ett krångel som utvecklar sig till kris och når ett klimax. Krånglet är att Gud drar henne till sig. Krisen är mormoderns och mosterns komplicerade relationer till varandra och till Veronika -- och till sina egna ouppklarade affärer med Gud. Dessutom dyker en ung man upp och fördjupar krånglet.

Många fina och sanna rader finns att minnas. Här ett fint citat på sid. 117 då mormodern, den nobla hedningen som visar kulturell respekt för katolsk tro:

"Jag har alltid hyst aktning för er kyrkas omvändelsenit, sade hon. Är jag övertygad om att äga ett medel till människor räddning så är det också min plikt att delge andra det. Åskådningar som låter var och en blir salig på sin fason, kan aldrig riktigt övertyga någon."

Här säger den unge diktaren på besök om sig själv, s.235:

"...ty vem är egentligen konstnären? Han har inga konturer. Konstnären är en trollkarl som kan förvandla sig till allt vad han vill och ofta även till det han sälv inte vill; men sedan är han heller inte värd ett ruttet lingon. Och därför är också av alla människor konstnären den som har svårast för att bli frälst -- eller att vara bli en personlighet, nämligen därför att han ständigt har skenfrälsningen och skenpersonligheten i sin konst."

Veronika säger själv s.263:

"Vad jag nu har att beätta om mig själv är egentligen blott en enda sak. Varje människa har en historia: den om hennes själv och hennes liv, men dessutom ännu en: om själen och Gud. Och denna sista är i grund och botten alltid enkel, hurkomplicerad den än förefaller. Ty det är ju när allt kommer omkring inte vi som kämpar oss fram till Gud. Det är Gud som kämpar sig fram till oss."

Mostern, som förnekar Gud till förmån för psykiatrin säger i en bikt, s.303:

"Istället för att fly till Sakramentet flydde jag till läkarkonsten. Jag biktade mig för läkaren och mottog av honom den enda absolution som världen kan ge, nämligen psykiaterns. För honom existerar ingen synd som inte kan förlåtas eftersom det ju inte finns någon själ som kan förneka Gud. Hans absolution gav mig den förfärliga frid vari tusenden i våra daga lever, tusenden vilkas sjukdom består i att de en gång har försmått Guds frid. Ty även de helt gudsfrämmande har ett alternativ till Gud; i annat fall skulle di inte leva. Från den dagen trodde jag inte längre på någonting, intens på Honom i vars våld jag var......Hela världsalltet var ingenting annat än en enda grå, blind materia."

Ska inte berätta hur det det går. Läs denna klassiker från 1928 !

Lars Levi - igen !

Laestadius vill (Predikan 8:e söndagen efter Trefaldighet) dela in människor i tre kategorier: sovande, väckta och benådade. Sovande och väckta är lätta att beskriva. De flesta i världen sover och går miste om riket - förmodligen. Några är väckta och tar korset på sig och lider av sin orenhet hela tiden och längtar efter Brudgummen.

Men den tredje kategorin är svår att beskriva för Laestadius. Det verkar som benådningen dels är tillfällig -- vilket är katolskt och realistiskt -- dels är den osäker även när den faktiskt sker. Här är Laestadius sund ! All väckelse och exstas till trots ser han att benådning säkrast bör vänta till Domen och Hemkonsten, hur den nu blir. Låt oss koncentrera oss på sovandet i världen och väckandet av de Några.

Får mig att tänka på Lukas 13: Och någon frågade honom: »Herre, är det allenast få som blir frälsta?» Då svarade han dem:»Kämpa för att komma in genom den trånga dörren; ty många, säger jag eder, försöker att komma in och ska dock inte förmå det.

Thomas Hobbes

Filosofen Thomas Hobbes är fascinerad av att människan erfar föremål.

Wow! Det är jag också. En härlig filosofisk fråga. Hobbes säger: "Antag att alla ting förintas. Då kan man fråga sig vad en människa skulle ha kvar att filosofera om. Och veta något om. " (De Corpore II,7)

Här ser vi barnet som förundras över skapelsen. Hobbes har en kristen realism när han förundrar sig över den Artefakt som Gud erbjuder oss, naturen, skapelsen. Att erfara föremål i ett stort tum: Guds första mirakel för varje levande skäl.

Men vad är föremålen för Hobbes? Inte i första hand mentala fenomen utan realistiska yttre föremål, fakta som "naturen erbjuder oss" (ibid. IX,25) Orden "naturen erbjuder oss" handlar om en ytterverklighet, objektiv och med absoluta värden genom liv och död. När Hobbes också talar om "fantasmata" menar han de inryck vi får, de idéer vi på sant eller falskt sätt får om verkligheten runt omkring oss.

Efter att vi fått kunskap om naturen kan "alla föremålen förintas" och kvar blir då förstås minnen och fantasmata att filosofera över. Men det är ett tänkt efteråt. Därför kan också rummet i sig för Hobbes vara accidentalt utanför medvetandet som föreställer sig det. Accidentalt -- det är avgörande, alltså det är realistiskt där utanför oss men måste inte vara det. Det är inte heller privat accidentalt utan på ett universellt och allmänt sätt.

Alla föremål har någon sorts struktur och därför finns det sanna och falska definitioner av dem. Kunskap är se generering som leder till verkning eller tvärtom se en verkning som leder oss till dess generering. Två vägar till kunskap alltså. Någon verkar i naturen - Gud - och denna verkan kan vi veta något om på ett sant sätt. Kan vi veta något om Generatorn? Ja, det som verkan ger vid handen.

Denna Generator, eller som Hobbes kallar honom i Leviathan: Artefaktor. Denna Generator arbetar med en biomekanisk verklighet som vi ser i våra kroppar och i naturen. Big Bang sker enligt mekaniska fysiska lagar - dvs själva lagen är inte mekanisk men genereringen och dess verkan är det. Det är alltid samma princip: actio och reactio.

Detsamma gäller människans organiska passioner -- biomekanisk generering och synd som verkan. Synd? Ja det skadliga och smärtsamma erfarenheter vi ständigt gör. Hobbes är mycket medveten om dessa, liksom den kristna realismen.

All organisk-mekanisk generering av passioner utifrån Hobbes är en modifiering av motus vitalis i blodet och i hjärnan som sedan projicerar modifieringen på yttervärlden. Motus vitalis brukar översättas med vitalkraft eller liknande. Men vi kan säga Livet i oss (bios) och vara medvetna om det Nya Livet (zoe) i kontrast och i underbar frälsning genom Jesus Kristus. Men observera: bios är grunden för zoe. Gud älskar sin biomekaniska maskin människan och hatar synden våra passioner producerar dagligen och stundligen.

Guds skapelse är ett mirakel -- även enligt Hobbes. Varför? Jo, det mest mirakulösa han känner till är människosjälens erfarenhet av föremål. Hur kan fysiska föremål bli mentalt liv i oss? Endast ordet mirakel passar där enligt Hobbes.

Genereringen av denna erfarenhet -- alltså Generatorns Acitio -- är nämligen totalt obegriplig. Helt i enlighet med kristen realism och en god utgångspunkt för att ta emot uppenbarelsen som fulländar förnuftet i kunskapen om verkligheten.

Hobbes tar fram syndens verkningar: lust, olust, drifter, laster, begär, affekter, viljeakter -- alla är de retningar från föremålen i det yttre rummet, kombinerat med egenrörelser i kroppen. Här finns både en objektiv en subjektiv sida av synden. Det leder dock inte till frånvaron av absoluta värden som någon kanske tror. Hobbes pekar på det absoluta negativa värdet -- döden. I kristen realism målar Jesus ut detta med kraft: elden som brinner i Gehenna. Hobbes pekar på det maximalt positiva värdet -- livet, livskraften. I kristen realism är detta det Nya Livet (zoe).

Se mer på katolskmission.com/psykofysiskkristendom.html -- om någon vecka eller så.

Polynesiskt

När jag kom hem från tre månaders arbete på Hawaii var min tro "polynesisk". Omedelbart märkte jag skillnaden: hemma i det kalla Norden njuter man inte lika självklart av den stora Gåvan - skapelsen. Vi kämpar mer än polyneserna, tror vi. Men det är en illusion. Att leva i skönheten Gud skapat och där livet är enkelt som på Hawaii blir nödvändigheten av äkta tacksamhet ännu större. Hawaii är den stat som kanske spårat ur mest, tillsammans med Californien, i träsken där relativism och likgiltighet frodas. Samtidigt vet vi att många församlingar runt om i Polynesisen är mycket kyrkliga och kyska i jämförelse med Europa.

Så hur fungerar då en polynesiskt färgad tro och världsbild? Först och främst: glädjen över den stora Gåvan. Därefter vördnaden och fruktan inför Givaren. Dessa två premisser är den polynesiska grunden. När vi sen förstår att Jesus Kristus är den genom vilket allt detta blivit till och dessutom den som räddar mig till det himmelska Riket, den enda Sonen, som lever i sin egen kyrka genom apostlarna - då är vi framme vid den polynesiska tron. Kännetecken: "laid back" i jämförelse med europeisk puritanism, lyssnande och sjungande, leende och medkännande. Kärleken på korset och uppståndelsens ljus fulländar den stora Gåvan.

Gaugain är ett bra exempel på hur det inte ska gå till. Man tar inte med sig den europeiska själen och försöker hitta ett paradis på Tahiti. Det fungerar inte. Man byter istället. Efter att ha sett bergen, blommorna, ljuset, vågorna, valarna, stränderna, folket och den hedniska upptakten till kristendomen med alla vilda gudar och krafter så älskar man allt detta i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Därmed får vi på något vis den nya polynesiska själen.

När jag kom hem till Sverige läste jag mycket missionshistoria. Det ger en hel del. Uppenbart var att katolsk tro passar polynesisk livsstämning bra mycket bättre än protestantisk. Det sinnliga, det försonliga i synden, den goda skapelsen och friheten från arvssynd i dopet. Precis vad man vill ha efter en lång och tabufylld hedendom med godtycke och våldsam makt. Något av det mest intressanta jag läste mig till var att den gamla monoteismen i Polynesien är mycket lik den judiska ! Hade jag aldrig tänkt mig när jag kom dit. Men det stämmer på något sätt.

Ändå behöver man inte sakna det polynesiska. Istället går det att ta med sig ljuset till andra delar av planeten. Vågbruset från skapelsen kan höras överallt om man har en polynesisk själ.

Ikonostasen

Kyrkan måste andas med två lungor, sa JPII och menade att östkyrkan måste befrukta västkyrkan i vår tid. Det begriper inte alla kristna. Många i väst är irriterade på arrogans och självsäkerhet hos ortodoxa och bysantinska katoliker. En sorts spirituell hybris. Men det gäller att gå in bakvägen till ortodoxin, genom Gud och genom Skriften och Traditionen. Det är verkligen två lungor, men jag vill använda en annan bild: hjärtat och hjärnan. Hjärtat är mysteriet, hjärnan analysen. Båda behövs men analysen vilar till slut i hjärtat.

Östkyrkan är ikonostasen. Vad är det? Dels är det den skiljevägg i kyrkorummet som skiljer lekmännen från de apostoliskt vigda. Nuförtiden är denna ikonostas full av ikoner kring och över de tre portarna i väggen. Men ikonostas är också ett förhållningssätt till Guds tillvaro på jorden och i himlen. När man ser hela kosmos som ikonostas, Guds levande bild, andas man med den östra lungan. Då vilar dynamiken som finns mer i den latinska traditionen med aristotelisk tanke bakom den kristna filosofin. I den gudomliga liturgin som egentligen täcker in hela skapelsen, skrivs dynamiken in i en större ikon - Guds vara och skapelse. Det oskapade omskriver det skapade.

När det påpekas i NT att vi ska se det osynliga -- allt vad synligt och osynligt är, som vi säger i bekännelsen -- handlar det om ikonostasen. Det heliga vilar och inom sig finns all dynamik och förändring. Vår theosis, vår växt i Gud, leder oss till allt större vila i den gudomliga ikonen och den gudomliga liturgin. Lovprisningen övergår till lyssnande och seende. Lyssnandet till Ordet som också är tyst, seendet av det som osynligt är.

Det nio mysterierna - Herrens bön

Den levande Anden gör mysteriet i all liv till erfarenhet i oss. Vi glömmer så lätt. Som JP II sa måste vi låta båda lungorna i Kyrkan andas -- den västliga formulerade och den östliga mysteriebevarande. All vår tillvaro är nuptial -- det älskande mysteriet. St Bernard skrev mycket om det i sina Sermones över Höga Visan. Men även Herrens bön saknar den rationella självklarhet vi ofta tar för given.

Herren bön har egentligen nio mysterier:

1 Pater noster - märkligt, underbart, vad är det?
2 qui est in caelis - märkligt, underbart, vad är det?
3 santificetur nomen tuum - märkligt, underbart, vad är det?
4 advenitat regnum tuum - märkligt, underbart, vad är det?
5 fiat voluntas tua sicut in caelo et in terra - märkligt, underbart, vad är det?
6 panem nostrum supersubstantialem da nobis hodie - märkligt, underbart, vad är det?
7 et dimitte nobis debita nostra sicut et nos dimittimus debitoribus nostris - märkligt, underbart, vad är det?
8 ne nos inducas in tentationem - märkligt, underbart, vad är det?
9 sed libera nos a malo - märkligt, underbart, vad är det?

Bra sagt Umberto Eco !

Karl Keating skriver i sitt sista veckomail om Umberto Eco och citerar den italienske filosofen:


"We are supposed to live in a skeptical age. In fact, we live in an age of outrageous credulity. The 'death of God,' or at least the dying of the Christian God, has been accompanied by the birth of a plethora of new idols. They have multiplied like bacteria on the corpse of the Christian Church--from strange pagan cults and sects to the silly, sub-Christian superstitions of 'The Da Vinci Code.'"


Så riktigt och så skönt att höra från författaren till Rosens namn som ju är något ambivalent till den kyrka Eco växte upp med.

Innanför ikonen

När jag kom till Israel hösten 2005 för första gången i mitt liv, slogs jag av den bysantinska närvaron.

All vår katolska teologi, vår diskurs, vår katekes, liksom tystnade inför alla ikoner på mosaikgolven, på friserna, på väggarna. Ingen guide sa något mer än: här ser vi rester från den bysantinska tiden.

Snart insåg jag sanningen: det finns ingen speciell bysantinsk tid. Kristendomen är ikonisk från början. Vår latinska diskurs, vårt sätt att tala kateketiskt och apologetiskt måste skrivas in i ikonens mycket större omfång: det himmelska sensoriska.

Den sanningen fick jag hålla för mig själv. Ändå kände många av oss i sällskapet att det bysantinska trängde in överallt - i synnerhet i gravkyrkan.

När jag kom hem från Israel började jag forska i den första tidens palestinska kristendom. Mycket intressant. Så lätt att förbigå och hänvisa till en passerad historia.

I en text för undervisningen på mina kurser försöker jag formulera vad ikonens kristendom är. Enkelt kan det sägas så här: Jesus Kristus inte bara talar utan är och utstrålar det Gudomliga. Han är från början ikonisk och når många människor på ett fullödigare sätt än de som hör hans ord och förstår hans lära. Detta fortsätter genom den helige Ande sekel efter sekel. Det ikoniska, det himmelska i det sinnliga och kroppsliga, fortsätter vara den stora undervisningen, den som sker när brudtärnan kommer in till sin Brudgum.

Den stora liturgin - och den lilla

Samtal med elever efter fyra visningar av Mel Gibsons film The Passion of the Christ på Härnsösands gymnasium ledde till detta i kort sammanfattning:

Jesus är liturgisk i hela sitt liv och kallade oss till denna liturgi - bebådelsen, födelsen, frestelsen, undervisningen, miraklerna, förföljelsen och hatet, arresteringen, tortyren och döden, uppståndelsen -- allt är liturgi för den som lever med Kristus. Detta är främmande för den sorts kristendom som på 1600-talet och framåt blev en ord-religion eller en skrift-religion.

Den stora liturgin är vårt år -- nu är det påsken och vi lever påsken dag och natt, på jobbet, hemma, i kyrkan. Snart är det pingst och himmesfärdstid. Kalendern från vår svenska kristna medeltid finns kvar och kan upplivas för alla. Hösten kommer och Kristi Konungs dag. Sedan närmar vi oss Jesu födelse och de tre vise männens besök, tempelupptagningen och snart är det fasta igen. Så lever vi den stora liturgin som alltid är Honom i Hans essens.

Men det finns en liten liturgi också. Det är dina knäfall på morgonen framför korset du har på väggen. När du sitter på bussen eller cyklar till jobbet är den Rosenkransen som anknyter dig till hela Hans liv genom Maria Guds Moder. Det är middagsbönen, eftermiddagsbönen, kvällsbönen, den dagliga tidebönen, så som du utformar den eller låter den utformas i en gemenskap.

Det blir två liturgiska hjul som rullar oss mot evigheten, det lilla hjulet på 24 timmar som snurrar i det stora årshjulet. I båda fallen är det inte fråga om ord-religion eller predikan-religion. Det är Jesus själv.

Varför motvilja och äckel?

Bibeln beskriver friheten i Guds gläjde och mörkret i lustens härjningar. Varje sund människa känner till det. Men europeisk psykoanalys har problem. Läs följande märkliga formulering:

”Resonemanget i Spielreins arbete börjar med frågan om varför den så mäktiga könsdriften vid sidan av själva njutningen ger upphov till negativa känslor som oro, motvilja och äckel”.

(s 243 i Aleksandr Etkind, En omöjlig passion, 1993.)

20 miljarder omsätter barnpornografin idag år 2006. Det har mycket med freudianismens och darwinismens beskrivningar av ”den mäktiga könsdriften” att göra. Hur kommer det sig att vi känner sådan oro och motvilja? Ja till och med äckel !?

Perfektionerna är gåvor

Platon visar oss tre perfektioner: det goda, det sköna och det sanna. Det mesta vi tänker handlar om dem. De är inte bara ledstjärnor utan gåvor i sig som vi kan njuta av.

Thomas lägger genialt till två: vara och enhet. Dessa är ännu mer fundamentala och måste finnas för att det goda, det sköna och det sanna ska kunna existera. Vara är dessutom Guds namn och natur. Enhet är kanske en mer svångfångad perfektion. Alla de andra perfektionerna ingår i enheten. Men även alla accidenser i den sinnliga verkligheten ingår i den stora Enheten, i Guds perfektion.

St Alfonso av Liguoro lägger till en sjätte perfektion: uniformitá alla volontá di Dio. Jag har just upptäckt denna perfektion genom St Alfonso och behöver tid för att läsa och ruminera mig fram i hans skrift om uniformitá.

De tre stationerna på alla människors vandring

1. Alla människor längtar och söker efter det perfekta.

Det gäller dig och mig och alla andra, vi vill verkligen ha det som är bättre än allt annat, vi vill ha det bästa, i vilken form detta än kommer att visa sig. Vi kan uttrycka det på så många sätt - det roligaste, det skönaste, det viktigaste, det sannaste - men vi vet alla att vi vill ha det. Den som resignerar, vill fortfarande. Han har bara fegat ur.

2. De söker på hundra olika vägar efter detta perfekta.

Här finner du aktiviteter, sociala, politiska, religiösa, estetiska, vetenskapliga. Du finner alltid motiv för dessa aktiviteter, du finner alltid propaganda för dem och försökt att marknadsföra dem under en rad ärbara namn. All utbildning handlar om detta. Alla yrkesval handlar om det. Hela familjegrejen är detta sökande. Alla skickliga beskrivningar av naturen eller människan är sådana aktiviteter. Även här fegar vissa ut och kallar det likgiltiga val. Men de vill fortfarande.

3. Till sist måste de möta verkligheten själv, den Person som är det perfekta.

När du hittat någon i historien som säger som du tänker eller som lär dig viktiga grunden för din egen väg till perfektinen, måste du gå längre. Många kommer inte ens så långt. Men när du söker i vår egen 2000-åriga tradition, den klassiska kristna, kommer du ytterst sannolikt att hitta dina favoriter, de mentorer som leder till framöver. Nu måste du komma vidare och inte bara repetera det Augustinus säger, eller det Newman talar om, eller det som står i katekesen. Du måste lämna det bakom dig för att träffa Personen som allt handlar om, perfektionen i den högsta Personen, Jesus Kristus. Här blir du ensam, för endast du står framför honom, även om änglar och helgon finns i bakgrunden. Du måste gå fram till Honom, gå ner på knä och låta Honom välja.

Endast Hans val gäller.

Den dubbla exklusiviteten i kristendomen

Ungdomar idag har aldrig haft kristendomskunskap. Själv fick jag det både i söndagsskolan varje sönda och flera gånger i veckan i skolan. Att veta hur det fungerar.

Därför är många unga intresserade. Vad lärdes ut? Hur fungerar det? Och vi kan lära oss om Guds väsen, hans skapelse, människans fall, Guds förbund som bröts av människor, Guds inkarnation och det Nya förbundet, möjligheten till frälsning.

Men sen kommer det som ungdomar blir tvärtysta inför: du blir inte frälst av kunskap. Du kan minnas hela Bibeln och veta katekesens alla delar. Du är fortfarand en naturlig människan. Du håller inte Gud helig ännu.

Här blir många kvar. De vet att Gud är helig. Men de håller honom inte helig. Det är skillnad på hur det fungerar och att du håller något heligt.

Hur många håller heligt? Vi fick lära oss som barn att nästan inga människor i vår tid håller Gud helig. Det var förr, helgonen och apostlarna. Men sen dess är det bara kristendomskuskap. Vi kan veta allt om helighet och frälsning men inte själva hålla något heligt eller vara frälst. Vi kan rädda alla sjuka och fattiga och älska vår nästa i konkret handling. Men vi håller ingenting heligt för vårt hjärta är inte utbytt.

Så ingen får sitt hjärta omvänt och utbytt? Nej nästan ingen. Som katekesen säger: Jesus uppmanade de religiösa myndigheterna i Jerusalem att tro på honom på grund av sin Faders gärningar som han utförde. Men en sådan trosakt kunde man bara utföra genom att gå igenom en hemlighetsfull död från det egna jaget för att uppnå en ny ”födelse ovanifrån” – under påverkan av Guds nåd.

Det fick vi lära oss som barn i kristendomskunskap. Kristendomen är exklusiv redan i att den ska vara den ENDA sanningen. Så tänker ingen idag. Men sedan är kristendomen exklusiv också i den meningen att nästan ingen dör från det egna jaget. Det sker inte genom den naturliga människan utan ENDAST genom Gud.

Dubbel exklusivitet alltså. Tål att tänka på för nutidsmänniskan.

Ett sådant krav på omvändelse inför en så överraskande uppfyllelse av Guds löften gör att man förstår Stora rådets tragiska misstag när det anser att Jesus förtjänar döden som hädare.

Ett sådant krav på omvändelse inför en så överraskande uppfyllelse av Guds löften gör att man förstår att inte många blir Guds barn på riktigt, hur mycket vi andra än vill det och gillar det. Hur mycket vi än studerar det och undervisar om det.

Den kristna trosakten kan man bara utföra genom att gå igenom en hemlighetsfull död från det egna jaget för att uppnå en ny ”födelse ovanifrån” – under påverkan av Guds nåd. Och nästan ingen vi känner till har gått genom denna hemlighetsfulla död. Jag kan tänka mig att Johannes Paulus hör till den fåtaliga skaran. Men vem mer?

Att någon är troende betyder idag bara "intresserad". Skulle vi fråga: är du född ovanifrån? skulle alla säga: Va? Och vid närmare förklaring: Nej nej, inte alls.

Ett sådant krav på omvändelse inför en så överraskande uppfyllelse av Guds löften gör att man förstår att sekularismen och hedendomen med sina andliga rörelser kommer att bestå en avsevärd tid framöver. Allt annat är nämligen mer realistiskt och mer naturligt.

Men sant? Nej. Sanningen förblir dubbelt exklusiv.

Bed mer! Längta mer ! Sök mer för att en gång födas ovanifrån !

Medlemmarna av Stora rådet handlade både av ”okunnighet”[70] och därför att de var ”förstockade”[71] och ”inte trodde”.[72] [526; 574]

Orenhet och renhet

Elever frågar ofta om renhet och orenhet, om synden och kampen mot synden. Det blir allt viktigare frågor nu för tiden. Särskilt när islamismen trycker på med jahili, orena tankebyggnader, synd. Och alla de gamla hedniska religionerna sysslade med orenhet och renhet till vanvettets gränser.

Jag pekar oftast på de två personerna Johannes Döparen och Jesus Kristus. Folk i stora mängder gick ut till Johannes Döparen. De ville framför allt bli fria från synden, få Johannes dop. Det var en folkrörelse. Det viktiga var inte vad han predikade utan vad han gjorde: han gjorde dem rena med vattendopet.

Är vi kvar där? Ibland när predikanter går löst på hur vi ska tro och tänka verkar det så. Att allt handlar om att Gud ska göra oss rena. Islamismen är inne på just detta. Sharia är en följd av detta tänkande. Renheten blir en kamp, både inre och yttre. Många har tagit kristendomen på samma sätt: en kamp mot orenheten.

Men med Jesus Kristus kom en ny era. Ett nytt förbund som gör något helt annat med orenheten. Vi syndar alla, vi är nästan ständigt orena. Men Jesus säger något annat än Johannes. Nu är allt koncentrerat i Honom som Person. Därmed försvinner kampen mot orenheten och kampen för renheten; istället blir horisonten så mycket större för nu gäller det: Kom till mig. Nu finns det ett Mig och vi behöver inte definiera orenheten längre. Vi kan lämna den hedniska tvättningstanken och äntligen ge oss till Gud. Nåden har blivit gratis.

Ängslighet

Nathan Söderbloms far Jonas var född i Orsta, i närheten av Söderala. I Jon Olssons hem i Orsta samlades på 1840-talet de väckta och fromma till gemensam uppbyggelse. Den andliga atmosfär som härskade var den äldre pietistiska väckelsens: en stark känsla av syndens förskräcklighet, en rannsakan av det onda hjärtat. Detta onda hjärta fanns i alla människor världen över. Det kallades ofta "det gamla ormboet" och det var fullt av svek och illfundigheter.

När Tor Andrae skriver om detta i sin bok om Nathan Söderblom, påpekar han att talet om det gamla ormboet lätt kan urarta till ängslighet. Men välkommen till verkligheten Tor Andrae! Idag när den gamla islamismen allt fräckare sticker upp sin fräcka ideologi om jahili (orena och otrogna) och förklarar det demokratiska Europa för Dar-ul-Harb (fiendeland) skulle vi behöva Nathans farfar och hans pietistiska vänner. Ormboet är ett faktum.

Studera ormboet på följande bloggar:

http://michellemalkin.com/
http://www.littlegreenfootballs.com/weblog/
http://jihadwatch.org/
http://muttawa.blogspot.com/2006/01/cartoons-offense-level-raised.html
http://anglican.tk/
http://coxandforkum.com/

och en svensk:
http://basun.poluha.se

Två former av kärlek

Många känner till CS Lewis fyrfaldiga analys av kärlek: storge, philia, eros och agape. Men det finns en mer fundamental indelning som inte förvirrar lika mycket: den hebreiska tudelningen mellan ahab - att med häftig andning begära - och chashaq - att förena sig med och bli ett med.

Enligt det hebreiska lexikonet som finns på nätet via den utmärkta Blue Letter Bible (http://www.blueletterbible.org/tmp_dir/words/2/1139662282-8679.html) handlar chashaq om att bygga en förening som innebär en helt annan enhet än den som ahab kan skapa. Ahab kan endast nå tillfällig tillfredsställelse, chashaq är gjort för evigheten.

Ett starkt ställe för chashaq är Jesaja 38:17 "I din kärlek räddade du min själ ifrån förintelsens grop, i det du kastade alla mina synder bakom din rygg."

Genom att använda GT's äldre och enklare indelning, faller både storges familjära vardagskärlek och eros begärande hetta inom ahab, medan philias får en lite annorlunda innebörd: den handlar inte om männens kamratskap utan snarare om äktenskapets förening. Och agape's kristna kärlek är en utveckling av chashaq genom vår Herres nyskapande.

Utvecklingslärans märkliga läsning av Descartes

Om det finns en yttervärld - vilket inte är säkert alls - så måste den vara en transient utsträckt själlös substans med ständiga lokala konfigurationer - menar Descartes i sin femte mediation.

Det märkliga är att utvecklingsläran på 1800-talet hakar på här. Man glömmer Descartes tvivel på att den över huvud taget existerar. Man glömmer att det är själens och Gud som är det enda verkliga. Istället tar man fasta på en ständig utsträckning som måste vara i ständig omformation. Alla arter är lokala konfigurationer. Tiden är trollspöt som låter allt möjligt konfigureras ur allt möjligt.

Märklig felläsning av Descartes där. Man fastnar för själlösheten, utsträckningen och konfigurationerna. Hmmm. Varför?

Mänskliga rättigheter och äktenskapet

Ofta undrar elever varifrån äktenskapet kommer. Urgammalt tror vissa. Så är det inte. Det sitter ihop med den kristna tanken på mänskliga rättigheter.

Enklast är att gå till "Dignum est" från 1155. Påven Hadrianus IV skriver där tydligt att varje mänsklig person har unika egna rättigheter att ge sitt rationella samtycke till ett äktenskap. Det definieras som en av de mänskliga rättigheterna.

Och varifrån kommer då de mänskliga rättigheterna. Från kristna kanonister och teologer under skolastiken. Man tänker på Genesis och människan som Guds avbild. Man tänker på Johannes Damascenus som menar att den individuella personens förmåga till tänkande och självstyrning utgör grunden för jämlika rättigheter för individer - de mänskliga rättigheterna.

Mycket senare -- under upplysningens tidevarv -- degraderas dessa mänskliga rättigheter till rent politiska kontrakt. Men ursprunget är klart och måtte vi återvända till äktenskap som just en värdighet och rättighet till denna värdighet. Det behövs i vår tid !!

Polyteismen i Bolivia

På nyheterna ser vi hur Bolivias nye president offrar åt gudarna i det gamla polyteistiska templet. Katolska katekesen skriver i §87:"Denna mänsklighet ville ena sig i sin förvändhet,[12] den ville skapa sin egen enhet på Babels sätt.[13] På grund av synden[14] hotar polyteismen liksom stats- och härskardyrkan alltid att förvanska Guds frälsningsplan."

Hmmm. Tänk om det blir en trende att återinföra polyteismen lite här och var?!

Tidig historia före historien

Chesterton har i Everlasting Man en tilltalande romantisk syn på förhistorien. De tidigaste historiska fynden vi har, ca 3000 f Kr vittnar om en gammal civilisation på nedgång. Den skildrar utvecklade institutioner som kungar, prinsar, präster, ritualer, ekonomisk ordning, krig och förvaltning -- kort sagt en gammal civlisation. Det finns inga tecken på en grottmänniska eller en vilde i skogen, det är snarare moderna vildar i Australien eller Afrika vi tänker på, alltså ett modernt fenomen.

Sätter vi ned foten ca 100 000 f Kr, vad finner vi då? Troligen en historia där demokratisk landsbygd har varirerat med despotiska envåldshärskare, vi finner uppgång och nedgång för olika dynasiter, vi finner tider av kolonisation och tider av slaveri och sedan revolutioner mot detta och befrielsekrig. Vi finner utvandringar och invandrgingar, stora kärlekhistorier med spännande intriger, vi finner profeter och präster som försöker få grepp om människans öde.

Gammal indisk litteratur stöder en sådan syn på en lång och rik historia. Även kinesiska och egyptiska skrifter tyder på det. Bibeln säger inte emot men koncentrerar sig målmedvetet på en sentida händelse: ett litet nomadiserande folk som talar tydligare än alla andra om Gud och hans löften för framtiden. Detta lilla folk kommer från en stor och redan trött civilisation: den kaldeiska. Bibeln kan alltså helt acceptera en lång och väldig civilisationshistoria. Den säger bara: det viktigaste är att ca 1800 f Kr börjar det Nya livet förberedas genom en man som utvandrade från Kaldéen till Palestina. Genom Abraham uppstår en förberedelse för en stor omändring i människans själ. När Gud blir människa i Jesus sker den förändringen som nu ligger slumrande i mänskligheten och väntar på att aktiveras.

Bibeln skildrar alltså en slutspurt för en lång historia. Det stora problemet under alla tidigare civilisationer har varit människans ondska och destruktiva läggning. Nu skedde genom Jesus en nedladdning av ett nytt program, det Nya livet. Det är ett installationsprogram som var och en måste aktivera själv. Visserligen kan man kanske tänka sig att Gud själv några sekunder efter var och ens död installerar det nya livet. Men meningen är att var och en ska söka en lösning på synden, hitta installationsprogrammet och köra igång det för att kunna använda det nya livet.

I historien kan det gå upp och ned även i framtiden -- det kan komma tider då väldigt få (fanatiker) berättar om hur man installerar det nya programmet men inte många lyssnar. Det kan komma perioder då nästan hela världen börjar installera och krigen försvinner, konflikterna omvandlas till kreativ energi. Inga garantier finns när den fria viljan är grunden. Men spännande historia är det !

Människans design

Jag frågade eleverna: Har människan någon särskild design?
Visst, sa de. Typiskt för människan, liksom för djuren är att föda sig, försvara sig och föröka sig.
Tre f.
Ok, så det är hennes design? Jepp.

Jag funderade. Var är typiskt för den kristna människan?
Sex f.
Födan, försvaret, fortplantningen, fallet, förlåtelsen och frälsningen.

Hedningen har de tre första, den kristne alla sex. Hedningen är halv, den kristne hel.

Multikulti under apostlarnas tid

När apostlarna levde fanns många religioner. Samhället var pluralistiskt och en stor variation på livsåskådningar och andliga övningar fanns runt om. När kyrkan kom till Rom och Aten och Korint var utbudet ännu rikare. De intelligenta och välutbildade som anslöt sig till den kristna läran borde väl ha insett att religionsfrihet innebär att alla får bli saliga på sitt sätt: ett multikulti-samhälle, typ vårt idag.

Men kristendom är något annat.

Så svårt att acceptera. Jag hör varje år samma saker sägas av mina elever: naturligtvis leder alla de många religionerna till åtminstone ungefär samma mål. Vi är fria att välja bland dem -- så klart!

Men kristendom är något annat. Paulus gjorde ett försök att visa atenarna att NU är han här -- den gud de tillbett som den okände. Jesus säger något annat: om de inte tar emot nyheten om Guds rike, lämna dem och skudda till och med dammet av skorna som en markering.

Herren Jesus talar, som vanligt, mycket tydligt. Han är inte ute efter ett multikulti-samhälle. Det är en annan operation igång.