tisdag, februari 24, 2009

Denna världens prins

Några vänner pratade om Keynes barnbarn - boken och problemet som Christer Sanne tar upp - och vi undrade varför alla ska arbeta mer ju bättre vi får det och ju effektivare vi organiserar arbetet. Det verkar vansinnigt.

I början av 1980-talet såg vi en framtid där tre-fyra timmars arbete skulle "räcka" för ett gott liv i vår del av världen. Istället höjer vi pensionsåldern och jobbar 10-12 timmar och skryter med det.

Aldous Huxley hade rätt. Framtidens tyranni kommer att vara subtilt - och vi kommer att uppfatta slaveriet som "ett behov av ökad effektivitet". Richard John Neuhaus citerar i en artikel Huxleys brev till George Orwell:

"Within the next generation I believe that the worlds rulers will discover that infant conditioning and narco-hypnosis are more efficient, as instruments of governement, than clubs and prisons and the lust for power can be just as compeltely satisfied by suggesting people into loving the servitude as by shoving and kickin them into obedience....the change will be brought about as a result of a felt need for increased efficiency."

Jag fastnar för ordet "narco-hypnosis" och kommer att tänka på Herrens ord om denna världen prins. Han behöver inte styra med grov kommunism/sadism som i romanen 1984 eller i det gamla Sovjet, han behöver bara få oss att känna behovet av effektivitet. "Att känna sig nyttig" är den nya djävulska piskan. Den hedniska utilitarismen kör i medvind.

Påven Johannes Paulus II kallade detta en "tunt maskerad totalitarism" i sin encyklika Centesimus Annus.

lördag, februari 21, 2009

Makarios guidade tur i hjärtat

Förr i tiden - innan den exklusiva humanismen etablerade sig, för att använda Charlie Taylors term i sin A Secular Age - såg de kristna bönelärarna hela universum i människans hjärta.

Makarios (eller pseduo-Makarios) ber oss ta en guidad tur i detta hjärta, så litet det nu ter sig. Där ser vi odjur och demoner, farliga stigar och bråddjupa klyftor, ohyggliga scener och sjuka handlingar överallt. Men följer vi stigen runt en höjd ser vi snart en ljuvlig dalgång där Jesus med sina apostlar kommer gående, vi ser änglar som sjunger i natten, vi ser den himmelska staden lysa där framme i horistonten, vi hör jubel, vi finner lyckan.

Allt detta finns i människans hjärta. Universum är ett stort stenfält där vi kan fara omkring med våra rymdskepp som kostar mycket pengar. Men i hjärtat finns oändliga äventyr, dramatiska förlopp, ångest och omvändelse, salighet utan gräns. Det stora stenfältet har inte så mycket mening - att vara stenfält - men i människans hjärta dallrar luften av mening och intention där allt står på spel.

Nu kan man ju tänka sig tiden runt omkring oss, inte bakom eller framför oss, och följa filosofen McTaggart i hans kritik av indelningen av "förr i tiden" och "i framtiden". Då är våra fäders tänkande kring hjärtats makrokosmos alldeles intill oss - om vi vill ta emot perspektivet.

Bönen och det livslånga lärandet

Jag betonade för en grupp elever som inte gjort så mycket på kursen, att ändå inte jaga upp sig, att det viktiga är det Livslånga Lärandet på samma sätt som bönen är det viktiga i livet. Allt vi gör inför en deadline är liksom halm. Den verkliga Studenten tar man i himlen, inte på jorden. När man hittar Gud skrivs alla ens IG om till MVG beroende på Guds kärlek till oss, inte vårt eget arbete.

Svår och förbryllande läxa att stava på för dagens sönderstressade elever. Vi lever i en tid av sekulära demoner.

En elev frågade beklämd: Känns det inte hemskt för dig också att vi gjort så lite?

Men det finns ett kristet sätt att se på studier. Det skiljer sig från det hedniska. Skillnaden på en hedning och en kristen, säger Lactantius (lärjunge till Arnobius den äldre och retor och språklärare i Bitynien, senare efter 317 lärare åt Konstantin den stores son Crispus) är att den kristne hela tiden vet eller anar på ett hemligt sätt att han älskas av Gud, medan hedningen är utelämnad åt sig själv.

Man ser en skillnad på de få elever som anar Guds kärlek - de får perspektiv på sina studier. Resten jagas av demoner som inget lov fixar.

söndag, februari 08, 2009

Det buffrade självet

Charlie Taylor berättar i sin A Secular Age en historia om hur vi i väst gått från en förtrollad värld med änglar och demoner till en modern värld med en exklusiv humanism och värdeneutral materialism. Som exempel ger han AIDS-epidmenin - förr i tiden skulle de flesta av oss sett synden som orsak medan idag frikopplar vi synden från det rent medicinska.

Det är något fel med Taylors berättelse, hur charmig den än kan verka. Byter man ut perfekt mot presens i hans text får man en religiös och levande värld framställd för sig. Att en kemisk kausalitet finns för medicinering och förklaring ändrar inte det goda i den förtrollade världen. Man kan väl be till medicinska skyddshelgon? Eller som Pasteur själv gjorde, be rosenkransen i arbetspauserna på labbet. Eller som Francis Collins, ledaren för HUGO-projektet, se på Guds eget genetiska språk med adoration.

Taylor får det svårt med att skilja det gamla "porösa" självet från det moderna "buffrade" självet eftersom detta självsäkra buffrade själv, som inte behöver förväxla det yttre med det inre, egentligen bara liknar det gamla egocentriska självet, den "gamle Adam" som Rosenius ofta sa. Taylor vill få oss att gå med på att en modern människan faktiskt inte kan ha det gamla porösa självet längre, att alla i princip måste vara exklusiva humanister om de inte ska skämmas ögonen ur sig i vanligt upplyst sällskap och skylla all sjukdom på syndigt leverne.

Men tvärtom kan man väl säga att det buffrade självet är just vad Moses och de andra profeterna kämpat mot och precis vad vi kämpar emot idag, trots att det fått växa sig ohämmat fritt i våra dagar - det har hänt förr. Nu finns förstås trösten att religion och tro kan få vara kreativa projekt för det annars buffrade självet. Att religion i modern tappning kan få vara medvetna språkspel som påminner nostalgiskt om "the old time religion".

Men, sorry - den där leken har också utförts många gånger i historien, även om modern protestantism gjort den mer rumsren idag. Det brukar sluta med kraftlös och meningslös teater, hur "kreativt" det än verkar. Hur många gånger har man inte mött bildade personer som tycker "det här med religion" verkar intressant och lite kittlande och något man borde studera lite och ta på allvar. Och hur kreativt är New Age där man leker och skapar sin religion på den nya tidens sätt? "Narcissus reborn as drag" som någon sa.

onsdag, februari 04, 2009

Kristen upplysning

En del newageare, särskilt de med buddhistisk läggning, brukar sätta insikt eller upplysning i centrum för sin övningsreligion och säger sig sakna något liknande element i kristendomen - den verkar handla endast om tro och krånglig teologi, mindre om en erfarenhetsmässig upplysning.

Här finns emellertid goda nyheter: kristendomen handlar verkligen om upplysning, en radikal sådan. Studera noga följande ord av Kyrillos av Jerusalem:

1. ALREADY there is an odour of blessedness upon you, O ye who are soon to be enlightened1: already ye are gathering the spiritual flowers, to weave heavenly crowns: already the fragrance of the Holy Spirit has breathed upon you: already ye have gathered round the vestibule of the King's palace; may ye be led in also by the King! For blossoms now have appeared upon the trees; may the fruit also be found perfect! Thus far there has been an inscription of your names, and a call to service, and torches of the bridal train, and a longing for heavenly citizenship, and a good purpose, and hope attendant thereon. For he lieth not who said, that to them that love God all things work together for good. God is lavish in beneficence, yet He waits for each man's genuine will: therefore the Apostle added and said, to them that are called according to a purpose. The honesty of purpose makes thee called: for if thy body be here but not thy mind, it profiteth thee nothing.

2. Even Simon Magus once came to the Laver: he was baptized, but was not enlightened; and though he dipped his body in water, he enlightened not his heart with the Spirit: his body went down and came up, but his soul was not buried with Christ, nor raised with Him. Now I mention the statements of (men's) falls, that thou mayest not fall: for these things happened to them by way of example, and they are written for the admonition of those who to this day draw near. Let none of you be found tempting His grace, lest any root of bitterness spring up and trouble you. Let none of you enter saying, Let us see what the faithful are doing: let me go in and see, that I may learn what is being done. Dost thou expect to see, and not expect to be seen? And thinkest thou, that whilst thou art searching out what is going on, God is not searching thy heart?

Och detta är för nybörjarna, de som ännu inte trängt in i katekesen som alla tidiga kristna behövde genomgå. Inte saknas elementet upplysning inte!

Postmodern Jesus

Den som till äventyrs läser genom A Secular Age av Charlie Taylor, en bok som fader Magnus Nyman rekommenderade mig att läsa, måste fundera på den utgångspunkt Taylor har: att kristen tro förr i tiden var alldeles självklar som extern bakgrund för allt annat man tänkte. Taylor skriver t ex: "We have moved from a world in which the place of fullness was understood as unproblematically outside or "beyond" human life, to a conflicted age in which this construal is challenged by others which place it (in a wide range of different ways) "whithin" human life." (s.15)

Hmm...det är inte säkert. Folk förr hade alla möjliga sorts newage-liknande gnostiska saker för sig som verkligen "placerade" livets fullhet inom oss. Och våra egna öken-fäder, så "helleniserade" de nu är kan tyckas vara, placerade Kristus inom oss så gott det går. De skulle alla kunna ha John Mains titel "Inner Christ" som samlingsmotto.

Sedan är Taylors grundkoncept "construal" rätt så intressant. Kan vi tänka oss Jesus presentera en "construal" för Petrus och apostlarna? Kan Jesus tänkas vara en postmodern representant för en alternativ "construal"?

Just den brokighet och konfliktfyllda intellektuella historia som utgör kristendomens utveckling, verkar förstås göra "construal" - begreppet rätt så passande. Men detta blir i sig en ny förståelse: världen är språklig, den består av språkliga konstruktioner, varav den kristna tron är en.

Men daglig läsning av Skriften ger oss ett annat vittnesbörd: alla ord som sägs måste klinga ut i den tystnad som magiskt och kraftullt inträffar när vi står inför Hans ansikte. Då tar vi emot något bortom och hitom alla "construals".