Förr i tiden - innan den exklusiva humanismen etablerade sig, för att använda Charlie Taylors term i sin A Secular Age - såg de kristna bönelärarna hela universum i människans hjärta.
Makarios (eller pseduo-Makarios) ber oss ta en guidad tur i detta hjärta, så litet det nu ter sig. Där ser vi odjur och demoner, farliga stigar och bråddjupa klyftor, ohyggliga scener och sjuka handlingar överallt. Men följer vi stigen runt en höjd ser vi snart en ljuvlig dalgång där Jesus med sina apostlar kommer gående, vi ser änglar som sjunger i natten, vi ser den himmelska staden lysa där framme i horistonten, vi hör jubel, vi finner lyckan.
Allt detta finns i människans hjärta. Universum är ett stort stenfält där vi kan fara omkring med våra rymdskepp som kostar mycket pengar. Men i hjärtat finns oändliga äventyr, dramatiska förlopp, ångest och omvändelse, salighet utan gräns. Det stora stenfältet har inte så mycket mening - att vara stenfält - men i människans hjärta dallrar luften av mening och intention där allt står på spel.
Nu kan man ju tänka sig tiden runt omkring oss, inte bakom eller framför oss, och följa filosofen McTaggart i hans kritik av indelningen av "förr i tiden" och "i framtiden". Då är våra fäders tänkande kring hjärtats makrokosmos alldeles intill oss - om vi vill ta emot perspektivet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar