Böckers titlar är roliga ibland. Speciellt när fokuseringen på en viss läsargrupp är skickligt utformad. Vad sägs om "Äkta lycka: att använda den nya positiva psykologin för att förverkliga din potential till permanent tillfredsställelse" -- inte så dåligt va?
Orden är viktiga här. "Lycka" är naturligtvis det ursprungliga goda ordet. Kvalificeringen "äkta" visar att det finns en massa förslag på marknaden som minsann inte är ok, t ex sådana som helt plumt pratar om synd eller skuld. En pragmatisk ton anslås med "att använda", så att läsaren förstår att idéer är något som ska tillämpas. "Positiv" - naturligtvis. Och den "nya" positiva ännu bättre. Gammal och negativ, huga nej!
"Psykologi" är ett tveksamt ord som kanske bara har en nichad attraktion. Men tillsammans med så pålitiliga vapendragare som "ny" och "positiv" bör det funka. "Förverkliga" och "potential" kan verka överflödiga i sammanhanget. Men den senare termen är nödvändig för det oändligt viktiga ordet "din", som försäkrar läsaren att budskapet inte kommer utifrån eller från någon obehagligt missionerande tradition. Författaren tänker bara hjälpa dig att finna det du redan är.
"Permanent" är en garanti för produkten så att du inte behöver köpa någon enda mer bok i den här genren. När det gäller "tillfredsställelse" se ovan om "Lycka".
Den här boktiteln preciserar en hel epok av lyckosökande. Vi har ett underbart syndfritt jag som bara bara bara behöver den här lilla hjälpen för att upptäcka det förlovade landet. På baksidan av den här typen av skrifter finns några som fått sina liv förvandlade av budskapet. Grattis.
lördag, november 24, 2007
torsdag, november 15, 2007
Nuläget för kristen historia
Den senaste Cambridge History of Christianity har en tänkvärd inledning:
Historians of modern Christianity in western Europe, writing amid the chill winds of secularism at the beginning of the twenty-first century, may be tempted to apologize for their subject. Why write about something of diminishing importance, which has been in decline since the French Revolution?
Jag tror att många mediamänniskor, journalister och akademiker, fortfarande har denna inställning i norra Europa. När man möter invandrarelever inser man hur provinsiell den attityden i själva verket är. Skilladen är stor jämfört med 1980-talet. För det var väl då ungefär det vände.
Cambridge History of Christianity fortsätter:
In fact, the historian of nineteenth-century need not be defensive about his or her theme, which still entered into the very fabric of the social and political conflicts of the era, and just as the creation of a united Italy was on one level a defeat of Catholicism, and the creation of the German Empire a victory for Protestantism, so the attack upon the churches, in what some have seen as the beginning of secularisation, maes a fascinating story which, at leas in the immediate term, led not only religious decline but also to renewal and revival.
Vet svenska akademici om detta? Finns det en journalist som anar det? Känner man inte bara till de där "fundamentalisterna" eller den där "kristna tok-högern"?
Cambridgehistorikerna fortsätter:
Western Europe might, however, be considered something of an anomaly even in the present, in which Christianity continues to grow and expand elsewhere, in the Third World, in the United States and, with the collapse of atheistic communism, in eastern Europe.
Just det - det är känslan av anomali man haft i flera års tid !! Det där som gör att till och med biskopar och präster idag fortfarande pratar ironiskt och tillbakafallande om Gud. Den där tonen som både skrämmer och skämmer. Den där tonen som komikern Eddie Izzard så perfekt imiterar när han skildrar präster i Engelska Kyrkan på YouTube.
Historians of modern Christianity in western Europe, writing amid the chill winds of secularism at the beginning of the twenty-first century, may be tempted to apologize for their subject. Why write about something of diminishing importance, which has been in decline since the French Revolution?
Jag tror att många mediamänniskor, journalister och akademiker, fortfarande har denna inställning i norra Europa. När man möter invandrarelever inser man hur provinsiell den attityden i själva verket är. Skilladen är stor jämfört med 1980-talet. För det var väl då ungefär det vände.
Cambridge History of Christianity fortsätter:
In fact, the historian of nineteenth-century need not be defensive about his or her theme, which still entered into the very fabric of the social and political conflicts of the era, and just as the creation of a united Italy was on one level a defeat of Catholicism, and the creation of the German Empire a victory for Protestantism, so the attack upon the churches, in what some have seen as the beginning of secularisation, maes a fascinating story which, at leas in the immediate term, led not only religious decline but also to renewal and revival.
Vet svenska akademici om detta? Finns det en journalist som anar det? Känner man inte bara till de där "fundamentalisterna" eller den där "kristna tok-högern"?
Cambridgehistorikerna fortsätter:
Western Europe might, however, be considered something of an anomaly even in the present, in which Christianity continues to grow and expand elsewhere, in the Third World, in the United States and, with the collapse of atheistic communism, in eastern Europe.
Just det - det är känslan av anomali man haft i flera års tid !! Det där som gör att till och med biskopar och präster idag fortfarande pratar ironiskt och tillbakafallande om Gud. Den där tonen som både skrämmer och skämmer. Den där tonen som komikern Eddie Izzard så perfekt imiterar när han skildrar präster i Engelska Kyrkan på YouTube.
tisdag, november 06, 2007
Rosenkransen
När någon stöter på Rosenkransen första gången och får den hastigt förklarad för sig, kan det säkerligen hända att det verkar arbetsamt och krångligt, svårt att minnas och omständligt.
Det är ingen idé att vifta bort dessa reaktioner. Det är bättre att jämföra med att lära sig köra bil: det är en del att tänka på i början. Men det automatiseras snart och vi kan börja njuta av färden.
Efter en tid börjar intressanta saker att hända inom oss. Under den halvtimma en dekad pågår -- kanske på en promeand eller en bussfärd eller i lugn och ro i kyrkan -- börjar kropp och ande slappna av eftersom ohjälpsamma emotioner håller sig borta från oss. Normalt attackeras vi ju nästan kontinuerligt av dem.
När vi slappnar av in i Rosenkransen känns det glädjerikt att ha en kropp, att finnas till som skapad varelse. Energi återvänder till oss, en ren och skön energi. Och eftersom vi inte är besatta av oroliga eller komplicerade tankar så kan vi märka vad som händer både inom oss och utomkring.
Rosenkransens bilder av Jesus i olika siutationer kan nu flöda fram inom oss och bilda levande ikoner som inspirerar oss. Vi analyserar inte precis dessa bilder utan låter dem vara stilla framför oss - meditation.
Vi blir inte tomma inuti som i utsläckande meditativa tekniker. Vi blir berikade så att det vanliga tänkandet som ofta tröttar oss med negativa omdömen om oss själva och andra, verkar nu ganska fattigt i jämförelse med Rosenkransens innehåll. Det är som att sitta och läsa en roman utomhus en sommardag. Vi ser upp från boksidan och upptäcker verkligheten själv, så rik, så fylld av perspektiv. Den grå texten i boken blir tunn och fattig på värdefulla intryck. Och jag är själv en riktigt bokslukare !
Ibland kan vi välja att tänka mer intensivt på någon av de tjugo bilder som vi har i Rosenkransen nu för tiden. Denna reflektion är inte ett strötänkande eller vandrande i tanken. Istället är det en vald fokusering: vi står still framför en tanke. Tankeströmmen flödar inte utan vi låter en av bilderna vara stilla framför oss. Vi går ingen annanstans, vi stannar framför vår Herre i någon av situationerna i Rosenkransen.
Detta är inte det vanliga tänkanet. Skillnaden är som att se på MTV med sitt ständiga skuttande mellan bilder och episoder och ett museum där du står stilla en lång stund framför ett konstverk eller föremål. På muséer står förstås folk ofta och läser febrilt i en katalog, men låt oss bortse från det just nu. Eller som att stå i den ortodoxa kyrkan framför en av ikonerna och vänta in dess påverkan på oss.
När detta är sagt om Rosenkransen kvarstår det svåra: ska jag pröva? Och hur länge ska jag pröva? Många besökare köper med sig rosenkransar från Rom eller Florens eller Assisi - men de blir liggande i någon låda eller hängda på väggen. Sverige är inte en rosenkranskultur. Under flera sekel var rosenkransar förbjudna mot rejäl fysisk bestraffning. Ska vi återerövra Rosenkransen? Vi är på god väg tror jag.
Det är ingen idé att vifta bort dessa reaktioner. Det är bättre att jämföra med att lära sig köra bil: det är en del att tänka på i början. Men det automatiseras snart och vi kan börja njuta av färden.
Efter en tid börjar intressanta saker att hända inom oss. Under den halvtimma en dekad pågår -- kanske på en promeand eller en bussfärd eller i lugn och ro i kyrkan -- börjar kropp och ande slappna av eftersom ohjälpsamma emotioner håller sig borta från oss. Normalt attackeras vi ju nästan kontinuerligt av dem.
När vi slappnar av in i Rosenkransen känns det glädjerikt att ha en kropp, att finnas till som skapad varelse. Energi återvänder till oss, en ren och skön energi. Och eftersom vi inte är besatta av oroliga eller komplicerade tankar så kan vi märka vad som händer både inom oss och utomkring.
Rosenkransens bilder av Jesus i olika siutationer kan nu flöda fram inom oss och bilda levande ikoner som inspirerar oss. Vi analyserar inte precis dessa bilder utan låter dem vara stilla framför oss - meditation.
Vi blir inte tomma inuti som i utsläckande meditativa tekniker. Vi blir berikade så att det vanliga tänkandet som ofta tröttar oss med negativa omdömen om oss själva och andra, verkar nu ganska fattigt i jämförelse med Rosenkransens innehåll. Det är som att sitta och läsa en roman utomhus en sommardag. Vi ser upp från boksidan och upptäcker verkligheten själv, så rik, så fylld av perspektiv. Den grå texten i boken blir tunn och fattig på värdefulla intryck. Och jag är själv en riktigt bokslukare !
Ibland kan vi välja att tänka mer intensivt på någon av de tjugo bilder som vi har i Rosenkransen nu för tiden. Denna reflektion är inte ett strötänkande eller vandrande i tanken. Istället är det en vald fokusering: vi står still framför en tanke. Tankeströmmen flödar inte utan vi låter en av bilderna vara stilla framför oss. Vi går ingen annanstans, vi stannar framför vår Herre i någon av situationerna i Rosenkransen.
Detta är inte det vanliga tänkanet. Skillnaden är som att se på MTV med sitt ständiga skuttande mellan bilder och episoder och ett museum där du står stilla en lång stund framför ett konstverk eller föremål. På muséer står förstås folk ofta och läser febrilt i en katalog, men låt oss bortse från det just nu. Eller som att stå i den ortodoxa kyrkan framför en av ikonerna och vänta in dess påverkan på oss.
När detta är sagt om Rosenkransen kvarstår det svåra: ska jag pröva? Och hur länge ska jag pröva? Många besökare köper med sig rosenkransar från Rom eller Florens eller Assisi - men de blir liggande i någon låda eller hängda på väggen. Sverige är inte en rosenkranskultur. Under flera sekel var rosenkransar förbjudna mot rejäl fysisk bestraffning. Ska vi återerövra Rosenkransen? Vi är på god väg tror jag.
Varning för symptom
På 60-talet såg vi ibland affischer med efterlysning av upprorsmakaren Jesus. Det var en hippiebild och en flumkristendom. Idag finns den knappast kvar. Men jag såg en liknande sak på nätet som kan vara roande för vår tid:
Några signaler och symptom på gemenskap i Jesu kyrka -
* en tendens att tänka och handla frimodigt snarare än med rädsla byggd på tidigare erfarenheter
* en omisskännlig förmåga att njuta av stunden
* ett nedsatt intresse att döma andra människor
* ett nedsatt intresse att döma sig själv
* en nedsatt förmåga att tolka andras handlingar
* en nedsatt motivation till konflikt
* en nedsatt förmåga till oro (mycket allvarligt)
* frekvent och överväldigande episoder av uppskattning av allt möjligt
* frekventa känslor av samhörighet med andra och med naturen
* frekventa attacker av leenden
* ökad tendens att låta saker hända snarare än framtvinga dem
* ökad mottaglighet inför andras kärleksfulla handlingar
* dålig kontroll över impulser att förlänga andras sympatiska handlingar
VARNING: Om du har några eller alla av dessa symptom så sök hjälp. Det är inte säkert att tillståndet kan botas. Om du ser andra med dessa symptom så undvik exponering för dem.
Några signaler och symptom på gemenskap i Jesu kyrka -
* en tendens att tänka och handla frimodigt snarare än med rädsla byggd på tidigare erfarenheter
* en omisskännlig förmåga att njuta av stunden
* ett nedsatt intresse att döma andra människor
* ett nedsatt intresse att döma sig själv
* en nedsatt förmåga att tolka andras handlingar
* en nedsatt motivation till konflikt
* en nedsatt förmåga till oro (mycket allvarligt)
* frekvent och överväldigande episoder av uppskattning av allt möjligt
* frekventa känslor av samhörighet med andra och med naturen
* frekventa attacker av leenden
* ökad tendens att låta saker hända snarare än framtvinga dem
* ökad mottaglighet inför andras kärleksfulla handlingar
* dålig kontroll över impulser att förlänga andras sympatiska handlingar
VARNING: Om du har några eller alla av dessa symptom så sök hjälp. Det är inte säkert att tillståndet kan botas. Om du ser andra med dessa symptom så undvik exponering för dem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)