Ingen teolog har i högre grad än Lars Levi Laestadius försökt klargöra hur Golgatadamat, psykologiskt sett, kan åstadkomma människans förvandling och försoning med Gud. Detta är en tanke jag stötte på hos Hjalmar Sundén i hans uppsats om Freud och Laestadius, när jag läste religionshistoria i Nathan Söderbloms gamla bibliotek ovan Domtrappskällaren i min födelsestad Uppsala. Och grunden till denna tankegång är att Freud faktiskt, fast många helt förbisett det, visar fram en segerviss kännedom om den mänskliga skuldkänslan. Segerviss, därför att den tidigare så populära teorin om kristen tro, nämligen att tro är en sorts önskedröm, därigenom helt övervinns. Feuerbach och marxisterna hade fel. Skulden sitter djupare än de trodde. Och därigenom också erfarenheten av estatisk glädje inför friheten från skuld genom tron på Den korsfäste och hans befriande blod som försonar oss helt med Alltings verkliga grund. Vår egen August Strindberg sökte sig omsider också till denna existentiella sanning.
Freud, som tidig efterföljare till Feuerbach tänkte sig att den fysiska kärleken mellan man och kvinna var den starkaste kraften, men insåg mot slutet av sitt liv att den ännu stakrare drivkraften är behovet av gudomlig förlåtelse, tröst och upprättelse. Kanske spelar incesten i Freuds eget liv en viss roll som inre väckarklocka. I dessa dagar när polyamorösa förhållanden och ett utvidgat monogamisk synsätt börjar sprida sig i Europa, även bland präster i Svenska Kyrkan, efter vad det verkar, är det kanske värt att återknyta till Lars Levi Laestadius och hans dynamiska upplevelse av Jesu blods befrielse från skulden, och hans ibland våldsamma polemik i predikans form.
Laestdius deltog i sin ungdom i friska kärlekslekar, i "ras och sänglag" berättar han i självbiografin "Om första anledningen till väckelsen i Tore lappmark". Dock var hedersdjävulen över lag starkare än hordomsdjävulen, för att använda Laestadii termer, och ofta löste han sin seuella längtan med självtilfredsställelsen, en utväg som hör till var mans psykologi. Men en ung flicka i lappmarken fick hans liv att vända sig helt om. Han insåg det som en väckt kvinna i Ångermanland uttryckte med orden: « Jag har korsfäst Frälsaren » alltså ett djupt personligt mottagande av befrielsen i Jesu blod. (Kvinnan cieterades i en tidning av en präst och kallades förryckt…) Laestadius skrev senare att « den som inte kan komma till denna insikt är både blind och döv ». (Dårhushjonet 1416) Vad gäller insikten? Att den djupa känslan av skuld nu är urtvättad i blodet på Golgata, den befriande insikten om att vi faktiskt mördat vår Herre och Frälsare — och blir förlåtna, då och nu och i evighet.
När så Freud så mycket senare gör teori av denna djupa skuld och skam (och klär det i termer av grekiska myter) och hur stort människans behov är av försoning och rening, kan vi ser inte bara hur modern Laestadius är utan även hur värdefull denna senare del av Freuds religionspsykologi visar sig vara. Denna del av den freudska religionspsykologin är faktiskt som en pendang till Andrew Murrays « The Power of the Blood of Christ ».
