Balthasars skönhet

När jag dyker in i den engelska översättningen av Hans Urs von Balthasars "Herrlichkeit", andra volymen, slås jag av hans sätt att sammanfatta vad som hände i den första: "The first volume attempted to show that one both can and must consider the revelation of the living God, as the Christian understands it, not only from the point of view of its truth and goodness, but also from that of its ineffable beauty."

Det här faller inte de neo-ortodoxa katolikerna i smaken och Balthasar har blivit för stor för dem. Han skulle kunna kallas 1900-talets andlige lekmannapåve, så omfattande är han i sin teologi. Fortsättningen av texten visar rikedomen i hans tänkande: "If everything in the world that is fine and beautiful is epiphaneia, the radiance and splendour which breaks forth in expressive form from a veiled and yet mighty depth of being, then the event of the self-revelation of the hidden, the utterly free and sovereign God int the forms of this world, in word and history, and finally in the human form itself, will itself form an analogy to that worldly beauty however far it outstrips it."

Denna mening - som naturligtvis är elegantare på tyska - innehåller en hel skola i nivåer av betydelser, baserad på Guds outgrundliga vara. Men Jesus är alltid i centrum för Balthasars tänkande. Han fortsätter: "In Jesus Christ, to whom the revelation in creation and history leads, the 'yet greater unlikness' of God over against all that is not divine is not simply inferred as it were from certain 'signs', nor simply known (in a docta ignorantia), but - no matter how strange the manner of its appearing - read off from the form of the revelation and from nowhere else."

Att Gud är med oss är den största skönheten, enligt Balthasar. Man kan minnas detta när hans omfångsrika texter svallar ut som oceanens vågor ibland.

Favoritpåven Telesphorus

Ibland när vi skäller ut våra påvar kan vi kanske också försöka minnas några bra. Min favoritpåve på ganska lösa grunder, är Telesphorus. Det beror på två saker. Vilka i sin tur beror på en tämligen skakig historiekunskap om honom. Men han lär kunna vara den sjunde påven, levde åtminstone mellan åren 125-136, firas av katoliker den 5 januari, av ortodoxa den 22 februari.

Det två möjliga fakta jag gillar är

1 Han införde Gloria till mässordningen, detta Gloria som är som en trosbekännelse med jubel i botten, mycket mer jublande än de officiella bekännelserna, och som borde sjungas året om i varje mässa, inte undantas ibland som nu är

2 Han firade påsk varje söndag ! Ett förvånande och märkligt faktum som nog inte många känner till. Tänka sig det underbara att varje söndag begrunda narrativet från stilla veckan och sluta i jublet på påskdags morgon med ropen Kristus är Uppstånden ! Men Telesphorus ignorerade inte den kalender som redan etablerats, bara förbehåll sig glädjen att fira påsk en gång i veckan.

Tack vare samma skakiga historiekunskap vet jag ingenting skandalöst om honom, vilket ju är en välsignelse bland påvar...

Festdagen för Paulus konversion

Paulus är den kanske mest omstridde av vår kyrkas apostlar. St Thomas kallar honom ofta Aposteln, som om endast en fanns. Andra uppfattar honom som en outsider som tog över det rena evangeliska budskapet och förvrängde det med sina fascinerande inre teologiska fantasier. Och många beklagar hans inställning till kvinnor och hans fördömande av homosexualitet. Jag minns själv hur jag innan min egen konversion brottades med vem Paulus var och frågade min präst om den "paulinska" kristendomen som om den var en egen del av kyrkan. Jag läste Jean Paillards om hans försök att komma nära Paulus. Under reformationen användes Paulus flitigt för att hitta nya vägar inom teologin, många personliga och egendomliga vägar.

Så ska det vara. Kontroversiellt, problematiskt och fartfyllt !

Men hur är det med konversionsberättelsen i Apostlagärningarna? Det största problemet med denna berättelse av någon vi kallar Lukas (troligen finns en grupp av skrivare bakom detta namn) är att Paulus själv inte alls berör något liknande i sina sju äkta brev. Inte heller att han skulle ha studerat under Gamaliel, som för övrigt inte levde under denna tid. Vad han själv berättar är att han mött den uppståndne och fått en kallelse till att sprida kunskapen om Messias och innebörden i att leva i Messias. Och för övrigt är Paulus inte alls kallad till Jerusalem utan reser dit efter tre år i ensamhet i Arabien för att smälta sin kallelse och sin förståelse av den uppståndne Messias, särskilt i relation till deras religion, den judiska, och till Toran, den levande undervisning som både Paulus och Jesus lever genom.

De som skriver Apostlagärningarna fyra eller fem decennier efter att Paulus skriver sina sju äkta brev, tycks heller inte ha läst Pauli brev, trots att de funnits i omlopp så många decennier. Ja de tycks inte ens veta att han skriver brev. Han är den ende som vi vet var med i de första husförsamlingarna i Syrien och Mindre Asien och hans brev är de tidigaste rapporterna om detta liv i Messias. Apostlagärningarna är ett senare ideologiskt motiverat verk för en kyrka som Paulus inte känner. Mycket hade förändrats.

Så det viktiga med denna dags fest är utan tvekan att vi kan fira äktheten i dessa brev, de är som fascinerande ädelstenar som bryter ljuset från den tidiga messianismen där Kristus verkligen har uppstått efter skrifterna.