Skapande tro

Kreativ tro på Kristus är inte en sällsynt förmåga. Den är inte svår att få tillgång till. Kreativ tro är en grundläggande aspekt av att vara människa. Det är vår födelselgåva. Och den gäller oss alla. Kreativ tro handlar inte om att skapa något speciellt, som t ex musik eller bilder. Det handlar om att skapa ett glädjerikt liv, där en stark frihet i Kristus upplevs. Vi ägnar oss egentligen alla åt denna handling dagligen, även när vi inte alls förknippar detta med kristen tro.

Att skapa genom tro är att skapa något som inte fanns där förut. Först fanns “jag” och “mig” och “mitt”. Nu finns en frihet från dessa bindningar. Det kan upptäckas i en konversation, i lösningen på ett problem, en lapp till en vän, ommöblering i ett rum, en ny väg hem för att undvika en trafikstockning. Frihet och glädje upptäcks. Det du skapar i tron behöver inte bevittnas, predikas, spelas in, skrivas ner i text, säljas eller inneslutas i glas för att det ska vara ett trons konstverk. Genom det vanliga tillståndet är Jesus levande som oss och vi medskapare på det mest djupgående sättet, Inga krav eller begär hos det gamla jaget finns kvar, tron skapar vår upplevelse av Jesus Kristus som verkligheten själv och Han komponerar den värld vi uppfattar. Han tar allt ansvar för att det ska flöda av sanningens och livets vattenströmmar.

Vara-i-Namnet

Märker hur jag finner mig själv när Jesus-bönen pågår med radbandets eller fingrarnas hjälp och jag gör enkla sysslor. Ur själva sägandet av Namnet utgår sedan kyrkan, kristet liv på riktigt (inte kultur-religiositet), himmelskt liv, kristet filosoferande med "förhandenvaron" som utgångspunkt. Vara-i-Namnet i den korta Jesusbönen tycks innefatta det bästa i livet och direktsamtal med Kristus. Lägg till detta en frisk solig vinterdag i februari med -20 ute på sjöisen, bak en vindskyddande jättesten. Ora et labora.

O-antifonerna och visdomen i Kristus

De sista sju dagarna före jul, mellan den 17-23 december, intensifieras katolikens bön och liturgi, både i Mässan och i Tidegärden, inte minst genom de så kallade O-antifonerna. Kyrkan väntar, vakar och ber och ett ord återkommer ständigt, i hymner och psalmer, i böner och läsningar, ordet "kom". Han är ständigt här i bönen, i uppmärksamheten, i Hans liv såsom oss men med O-antifonerna blir det ett särskilt tryck på förväntan och den glädje som vi kan kalla för förväntansglädje. De sjunger vi före och efter Marias lovsång, Magnificat, i den dagliga vespern. I var och en av antifonerna tillbeds Herren med ett namn hämtat ur de gammaltestamentliga Kristusprofetiorna. De kallas lämpligen O-antifoner efter sitt inledande utrop: ”O” som ett uttryck för förundran.

De sju dagarna före julafton sjunger vi O Sapientia, Vishet, den 17:e december, O Adonai, Herren, den 18:e december, O radix Jesse, Jesse telning, den 19:e december, O Clavis David, Davids nyckel, den 20:e december, O Oriens, Soluppgång, den 21:a december, O Rex Gentium, folkens Konung, den 22:a december och slutligen O Emmanuel, Gud med oss, den 23:e december.

I St Pauli i Gävle fick vi lyssna till fader Joakim sjunga denna O Sapientia. Han påminde om den Vishet som Kristus själv är, denna Visdom som äldre kulturer och traditioner anat, kanske främst den indiska och kinesiska. Vi kan tänka på Lao Tze som 500 f Kr skrev poetiskt om Tao, den gudomliga primära och harmoniska grundenergin i allt skapat och om möjligheten att leva i ödmjukt följande denna grundordning. Att älska de fiender vi har och be för dem lärdes ut av Lao Tze fem sekler före Guds inkarnerade Logos, eller Tao, i Jesus Kristus lärde ut samma gudomliga vishet. Denna gudomliga Vishet var universell och genomträngde allt, naturen planetsystemen, människorna.

Tao betyder "väg", vishetens väg och den tidiga kristna östkyrkan i Kina, 600-850, kallades ofta Vägen. Ett annat namn var Ljusets religion, mycket uppskattad av kejsaren och väkomnad av kultiverade kineser. Man uppmuntrade byggandet av kyrkor och kloster. Jesus var framförallt ljusets Väg i denna tidiga kristna kyrka i öst.

Så när vi hör eller sjunger O Sapientia kan vi tänka att Jesus är denna Vishet, denna Logos eller Tao. Visheten kommer inte som ett korrigerande av synden eller av syndafallet utan som en alltmer ökande intimitet med Kristus i Guds kärlek.

O Sapientia lyder i en svensk översättning så -

O eviga Vishet,

du som har utgått från den Högstes mun

du når från världens ena ände till den andra,

och styr allting med ditt blotta ord:

kom för att lära oss Vishetens väg.

Henri Le Saux

En trevlig och viktig podcast-serie har dykt upp på youtube: Henri Le Saux TV, där ett gäng inslag finns, alla klart intressanta. Olika personer med varierande infallsvinklar får komma till tals. Le Saux (1910-1973) är ju en kontemplativ med olika sidor och med det nuvarande läget in Indien är han väl inte så populär bland indiska kristna kanske. Men desto mer in Europa finner många kristna sökare honom högst relevant, en pionjär inom en "indologisering" av den kristna tron redan innan Vatikanum II. Texter av honom, särskilt hans dagböcker, nytrycks i nya redaktioner och en kontinuerlig kristen underliggande ström av icke-dualism håller Henri Le Saux levande i många kristna sökarliv. Själv skymtade jag honom på gatorna i Rishikesh senhösten1972, utan att veta vem han var, bara med ryktet att den lite egendomligt klädda åldriga personen var en "katolsk swami och fransk benediktinermunk". När jag senare kom över en liten text på engelska, "Prayer", som han skrivit, blev jag inte först så intresserad. Men nu femtio år senare är texten en daglig näring. Hans kommentarer till Jesusbönen är relevanta och hans kristna väg väl värd att begrunda med jämna mellanrum, en broder på vägen, modigare än de flesta.

Lamorna Ash inspirerar generation Z

Läser just "Don't forget we are here forever" av Lamorna Ash om en ny vändning för den kristna tron bland 20-åringar i England just nu, och slås av hur lik situationen är den i viktorianska England, särskilt kanske vid Oxford. Lamornas favoritpoet Gerard Manley Hopkins kommer som evanglisk konservativ till Oxford och möter en vild spridning av trosföreställningar där och vågar knappt säga någonting. Lärare som Pusey, Keble, Newman påverkar och inspirerar honom hela tiden, men bland vännerna finns också rationalister och ateister och alla är välkomna som har god vilja och gott hjärta. Likadant upplever Lamorna unga engelska konvertiter till kristna tron idag. De har en enorm spännvid i form av kristen tro och de flesta låter de andra få finnas där. Newman och "the Tractarians" i Oxford verkar ha dykt upp igen på 2020-ätalet. Jag minns läsningen av "Loss and Gain" av Newman. Huvudpersonen Freeborn formulerar sin position ungefär så här:

Jag är en fattig slav i kungens trädgård, utan all rätt att vara där och min frälsning skänks när jag endast ser kungen passera; jag kan inte ens omvända mig eller ångra mina synder utan fortsätter hejdlöst att synda -- kan inte annat. Men jag kan se Honom och låta Honom se mig i detta elände och vet helt säkert att Hans blod inte sviker. Bergspredikan stämmer: ...de som fattiga i anden -- alltså oskrymtad tro utan all pisitiv merit...de som sörjer -- alltså sörjer sin syndasituation som inte går att göra stort annorlunda...de ödmjuka -- alltså som inte får till någon stark tro utan bara hoppas på Kungens nåd...som hungrar och törstar -- alltså verkligen saknar allt det som skrymtad tro inbillar sig äga eller verkligen ärer, alla fromma egenskaper som vi borde ha...barmhärtiga -- alltså vet hur fattiga alla andra är och kan inte sätta sig på¨några höga stolar, andligt eller moraliskt...renhjärtade -- alltså ser sin maktlöshet och totala beroendesituation med så fattiga hjärtan att de är rena utan all förtjänst...som håller fred -- och inte tror sig om att vinna någon strid på något område, fysiskt, andlig, moraliskt...det som förföljs -- och inte har makt till vare sig försvar eller attack...som skymfas och förtalas -- alltså också är så försvarslösa och i en världslig meing värda att skymfas och förtalas.

I Newmans roman är Lukas 18:26 centralt -- det är omöjligt att fixa räddning via någon självhjälp eller teknik eller hälsotrend. Bara Herren kan göra det. Vi förblir oförmögna, fattiga i anden. För huvudpersonen Freedorn blir också den blinde tiggare vid vägkanten en beskrivande bild: tiggaren vet ingenting, kan ingenting, har ingenting, han bara ropar till Davids Son när Han råkar passera -- det enda han kan göra. Ur detta kommer Jesusbönen som går genom den kristna historien. Men observera: när han får synen åter följer han Jesus och prisar Gud.

Det är en förvirrad situation i unga konvertiters England men det känns som en lycklig förvirring, en nödvändig omskakning.

Befrielseteologin åter?

Intressant att "Bob" Prevost studerat både Leonardo Boff och Gustavo Gutiérrez och tagit intryck. Påve Leo XIV blir spännande att följa därmed. Jag minns hur JP II kraftullt varnade alla biskopar för sådana ideologiska tendenser till "katolsk kommunism" på 1980-talet. Befrielseteologin föll också ur modet på 1990-talet och vi fick en nykonseravatism som på ett roande sätt strömmade ur radiokanaler som ETWN och Catholic Answers. Jag lyssnade ofta till båda. Det var en lättnad när Bergoglio 2013 dök upp kände många katoliker med mig. Nu kanske vi får en sorts fortsättning av Franciskus goda attityd till kyrka och värld. Oväntat och glädjerikt så långt !

Den enkla optimismen - Franciskus I

Några rader av Alexander Schmemann faller mig i hågen när jag lyssnar på kritiker av vår påve Franciskus som gått hemöver: "Visserligen är man idag (1970-talet) långt från det "sociala evangeliets" enkla optimism och ljusblå hänförelse; man har tillägnat sig existentialismens ångest och tagit vederbörlig hänsyn till nyortodoxins pessimistiska och realistiska historiesyn. Men den ursprungliga tron att kristendomen först och främst är handling, har förblivit opåverkad och rentav fått ny styrka."

Ja det känns som en ljusblå hänförelse har fått ny styrka och det står inte alla ut med. Inte omöjligt att en ny våg av klerikalism kommer över den katolska världen nu framöver. Franciskus spred som påve mycket glädje och hopp. Schmemann igen: "Vare sig vi "spiritualiserar" vårt liv eller "sekulariserar" vår religion, vare sig vi inbjuder människor till ett andlig gästabud eller bara sitter med dem vid det värdsliga, förblir det världens verkliga liv, som det sägs att Gud utgav sin enfödde Son för, hopplöst utom vårt religiösa räckhåll." (s14-15 För världens liv, 1976)

För mina forna elever två nya essäer: Christful Mindfulness och Vara i Kristi kärlek