tisdag, augusti 17, 2021

Vi är Hans bostad

Är det inte intressant att NT berättar för oss att « Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom för att den syndiga kroppen skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. » (Rom 6:6) och att « De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med alla dess lidelser och begär. » (Gal 5:24). Ändå försöker vi räkna ut vad korset åstadkommit för oss för två tusen år sedan !!?? Vad är det vi inte fattar?

Inte undra på att Paulus kallar galaterna dumma och förledda när de försöker fullända sig genom självinsats. Och vi liknar dessa galater, de flesta kristna predikar självinsatsen tokiga evangelium. Vad vi behöver är kanske ett nytt tillvägagångssätt för hur denna sanning i Rom 6:6 och Gal 5:24 ska bli en levande verklighet i oss idag.

Först när vi vågar tro på sanningen kan vi säga med David: « Mitt hjärta är redo, Gud mitt hjärta är redo, jag vill sjunga och spela » (Ps 57:7) Kan vi således våga acceptera oss själva som Guds tillgång i stället för hans besvär? Att tro på självinsatsen och att begränsa sig till den rationella förståelsen teologiskt smarta resonemang är att fega ut istället för att acceptera. Är vi inte glada att Gud är smartare än vi ?

En präst på en kurs i meditation ansåg att jag inte var tillräckligt botfärdig inför Herren. Att bara befinna sig i Guds frid är inte tillräckligt. Synden är det första vi står inför. Vi kan inte lita på någonting innan botfärdighet och bot har avklarats. « Tror du verkligen att du är i synd? » frågade jag. « Litar du inte på vår Herre som redan korsfäst vår gamla syndanatur? » Men han tänkte mer på sin brist på botfärdighet än på Skriftens ord om att de som tillhör Kristus redan har korsfäst sitt kött.

Jag undrar hur många av oss som biktar sig enbart därför att de känner sig så fördömda av frestelsen de upplever. Man läser mässans syndabekännelse och tar på sig allvarliga syndakläder som egentligen är den falska skuld vi tar på oss för att vi tror att vi har ett misslyckat jag som behöver förbättras. Men katolsk undervisning gör alltid en tydlig distinktion mellan mellan synd och frestelse. Det är ingen synd att frestas och vi kan aldrig ta bort frestelser ur jordelivet, det är omöjligt. De följer oss till slutet när vi går till Himmelriket och slipper dem.

Sade inte Jesus: « Min själ är ytterst sorgsen intill döden », men vi vet att han aldrig syndade. All frestelse och svaghet och inre mörker är helt rätt att uppleva — vi måste först se det falska jaget för att se friheten i Kristus som får leva i oss och som oss. I den friheten får svagheter komma och gå hur mycket de vill. Vi har redan kastat alla synder och tyngder på Honom och vi har dött med Honom.

Gud har välsignat oss alla med de goda nyheterna att var och en av oss är ett « rätt jag » och att vi är, genom tron, redan fullkomliga i Kristus. « Ty genom ett offer har han för evigt fulländat dem som är helgade" (Heb 10:14). En stor frigörelse kom genom Honom, Hans liv är ett enormt vittnesbörd om Andens uppståndelsekraft, som är vår genom och i tron. Han är den som ÄR.

Vad betyder det i mitt liv? Vad säger Herren själv? Han sade aldrig att han skulle ge oss en liten bit av sig själv, kallad trefaldigt « vägen, sanningen, och livet. » Den unga flicka som en gång puffade mig fram till Jesus påstod alltid att denna utsaga av Jesus var den centrala för henne, särskilt att Jesus är Vägen — dvs den Enda vägen. Men hon visste inte att Han dessutom är Den som lever hennes liv och att hon själv dött med Honom på korset, sam Paulus säger: « Vi vet att vårt gamla jag spikades fast på korset tillsammans med honom, för att synden skulle förlora sin makt över oss. » Men kanske hon fann det senare i sitt liv?

Jesus sade inte att han skulle ge oss lite bröd och det skulle vara livet för oss. Han sa inte att han skulle ge oss uppståndelse, eller liv, eller levande vatten, för att dessa skulle hjälpa oss att ha llite mer av Gud.

Nej, det Han med eftertryck förklarade var detta: « Jag ÄR ordet, Jag ÄR världens ljus, Jag ÄR det levande vattnet, Jag ÄR livets bröd, Jag ÄR uppståndelsen och livet, Jag ÄR vägen, Jag ÄR sanningen och jag ÄR evigt liv. » Guds namn har alltid varit « JAG ÄR », inte att Han har olika saker att ge oss. 

Återigen: vi har inte en avlägsen Gud, som delar ut små bitar av sig själv att leva på, lite lugn, lite helg och lite helighet. Tyvärr är detta den förhärskande erfarenheten i våra kyrkor. Nej, Han har gett oss fullheten av sig själv.

Evangeliets mysterium är « Kristus finns hos er, hoppet om härligheten. » (Kol 1:27) Detta svenska « hos » kan lika gärna vara « i » så att inte avståndet betonas. Han är gudomen inne i templet som är var och en av oss, Han är skålens innehåll, Han är grenens vinstockar, Han är hustruns man, och Han är kroppens huvud. Kan något vara mer uppenbart än detta?

Därför är frälsningen en Person, kärleken är en Person, sanningen är en Person, frid och fred är en Person, rättfärdighet är en Person — och evigt liv är inte bara en « plats » vi går till efter kroppens sista andetag, utan det är en PERSON ! Hans plan från begynnelsen var att skapa en familj av söner och döttrar som fritt skulle innehålla och uttrycka Hans egen gudomlighet. Och vi är den familjen !

Varför fortsätter många med den yttre gudstjänsten, den som har Gud på avstånd? Känns den mer praktisk? Mer överskådlig? Det innebär ju faktiskt ett gruvligt slag mot våra egon att verkligen veta att vi bara är lerkrukorna och inte innehållet. Många är nog ängsliga för detta.

Kristus är innehållet, det är han som fyller templet. Ändå har vi ofta blivit felaktigt undervisade om att vi som individer är de som ska uppfylla lagen, det är vi som individer som ska försöka fylla våra tempel med goda gärningar och med aktiviteter för alla åldrar och sociala engagemang i samhället. Det är lite som att försöka det bara Gud är. Detta är kärnan i aktivismen och i legalismen.

Försöken att vara « bra och goda kristna » ger oss känslan av att vara igång och få något gjort men lämnar våra hjärtan tomma och ropande efter något mer. För det är Kristus som kan uppfylla lagen i oss, och det är han som vill ha härligheten. Vi är Hans bostad, inte vår egen.

torsdag, juli 29, 2021

Den praktiska vägen

Vi människor försöker alltid förändra olust till lust, negativt till positivt. De noterar någon form av olust eller sorg, de går till frysen och tar fram lite glass. Att förändra tillståndet. Eller de slår på teven för att skingra de olustiga tankarna. Eller de går på ett café och tittar på andra människor. Förändra läget till ett bättre. Detta är det naturliga i världen. Det kallas ofta, otroligt nog, att « vara sig själv ». Den som väljer den praktiska andliga vägen gör ingenting av detta. Istället observerar han olusten eller oron just där den är och är stilla. Observationen av hur lidande produceras mentalt och emotionellt är en helt annan aktivitet än att jaga en trevlig förändring. Tämligen omedelbart upplöses märkligt nog synden, dukkha, olusten, irritationen eller negativiteten. Den är inte verklig och därför försvinner den. Fysisk smärta kan finnas kvar men nu är den tämligen oproblematisk, den är enkel smärta, även om den ibland kan överväldiga oss.

På denna andliga väg händer flera saker. Inte bara observeras formen av oro eller olust, den söks dessutom av medvetandet som observerar, ungefär som en ficklampa söker i mörkret efter orsaken till obehaget. Efter att ha funnit det stannar ljuskäglan och inväntar upplösning och pacificering. Vid upplösning blir det fullt medvetande utan objekt tills nästa orosmoment eller obehag dyker upp, vilket normalt sker snart. En särskild aspekt på det hälsosamma i denna andliga väg är åldrandet. När en person åldras skapas normalt mycket mentalt lidande — personen irriterar sig på att inte kunna röra sig som förr, inte minnas som förr, inte fungera i vardagen som förr. En som praktiserar denna andliga obervation slipper en stor del av denna negativitet, eftersom det enda den iakttagande personen intresserar sig för är vad som sker i detta nu då synden, oron, negativitetten skapas. Genom denna inriktning och uppmärksamhet återställs en frid som den ersätter oron, ångesten eller irritationen över åldrandet.

Om andra människor eller djur är nära är medkänsla rätt aktivering. Det är Yeshuas medvetande som tas in och opererar genom personen. Även då pågår observation av synd, dukkha, oro, obehag och distraktion. Därför blir observationen full av medkänsla men inte av sorg, medömkan, förhoppning eller förväntan, eller någon annan reaktion på andra varelser. Yeshuas medvetande är frälsande och helande, inte dömande eller krävande. Medvetande om lidandet är grundläggande.

Den som observerar är ande, utan lidande, utan gräns, utan jag. Därför är det förverkligande av frihet att se dukkha i sin oändliga variation, det är Yeshuas kors i mångfalden av lidande, det är Hans förlåtelse av all synd. Att leva så är att leva ovärldsligt, andligt, fastän mitt i världen av obehag och negativa upplevelser.

Vid läsning sker samma observation. Ger läsandet behag och njutning eller obehag och oro? Är läsandet liksom ett njutningsmedel eller ger det oro och stress? Läsande och hörande, liksom syn och hörsel i allmänhet är alltid aktiva i produktion av dukkha/oro/obehag. Vid fullt medvetande behöver ingen människa läsa eller höra något. Då hör vi med andliga öron och ser med andliga ögon Guds vishet och godhet i allting. Samtal och engagemang i världsliga saker ger synd och dukkha och en sorts oro och är egentligen mest en förvirring där ord och ljud blandas. Som Jakobs brev säger är tungan förbannad. Ord som sägs förvirrar människan mer än det mesta. Det är det "dia-krinómenos", tvivel, som Jakobs brev varnar de troende för. Även läsande ger detta tvivel. Bibeln och Filokalía räcker för den som observerar och är uppmärksam. Observation mitt i samtalen befriar delvis från effekterna, men tystnad är det naturliga för fullt medvetande. När inte samtal med andra pågår finner vi andra samtal pågående i det mentala. Samma sak gäller där: observation av vilket obehag och lidande som skapas genom det mentala samtalandet.

Basilius den Store menade att självobservation är introduktionen till sann gudskunskap. "När du nämligen observerar dig själv är det inte nödvändigt att följa Skaparens spår i hela världsalltet med dess ordning, utan i dig själv, i det mikrokosmos som är du själv, ser du den storslagna visheten hos Skaparen själv." (Bailius, Observera dig sjäv 7) Visheten själv är Yeshua. Fullt medvetande i Yeshua innebär att tiden försvinner och rummet blir utan gräns. Visst, klockor säger en tid, en lokal tid. Men tiden är borta i själva medvetandet, och visst tycks världen innehålla objekt på avstånd från varandra, men i själva medvetandet och observationen i Yeshua är människan utan begränsad rumslighet. Detta är att använda världen till frihet i Yeshua, vår Messias.

måndag, april 05, 2021

Hjärtats påsk

När påsksöndagen kommer brukar mitt hjärtas glödje ropa Kristus är uppstånden ! Och samtidigt säger mitt världsliga förstånd Vad? Que? Hur är det möjligt? Unmöglich !

Vilket får mig att tänka på Ludwig Wittgensteins reflektioner, vilka Laurence Freeman kort refererade till i sin söndagsmässa (på Zoom) från Bonnevaux:

« We are in a sort of hell where we can do nothing but dream, roofed in, as it were, and cut off from heaven. But if I am to be REALLY saved, — what I need is certainty — not wisdom, dreams of speculation — and this certainty is faith. And faith is faith in what is needed by my heart, my soul, not my speculative intelligence. For it is my soul with its passions, as it were with its flesh and blood, that has to be saved, not my abstract mind. Perhaps we can say: Only love can believe the Resurrection. Or: It is love that believes the Resurrection. We might say: Redeeming love believes even in the Resurrection; holds fast even to the Resurrection. What combats doubt is, as it were, redemption. »

fredag, april 02, 2021

Pojken och långfredagen

Hittade en sån ljuvlig liten text som passar in i dag, Långfredagen 2021:

"Träffade en ung liten man på min långfredagspromenad längs sjön och vi pratade om isen som ännu inte gått helt, fast sjöfåglar har dykt upp. Så frågade han om varför det heter långfredag. Jag sa:

— Jo det är så att när vi dör får vi evigt liv, ett liv utan våld och sorger, utan sjukdomar och inre konflikter. Detta sker därför att Jesus dog för oss på korset, han var Gud själv i en människas form. Innan detta hände fick människor inte evigt liv när de dog såvitt vi förstår. Kanske de längtade efter det och fick det genom Jesus på ett annat sätt. Vi vet inte. Men just därför att Jesus dog för oss på långfredagen och uppstod på påskdagen får vi vet.

— Tror fröken har sagt något om det där, sa pojken. Men ingen tror på det. Jag tror inte på det.

— Nej ingen tror på det längre, nästan. Jag är nog ett undantag men det finns fler. Men det är därför vi firar påsk, för att vi fått gratis en otrolig gåva, det eviga livet.

Pojken var tyst och verkade tänka på annat. Men så sa han:

— Men varför tror folk inte på det?

— Nej det kan de inte, det är för svårt, det fattar du väl?

— Är det för svårt?

— Ja men om man struntat i att ta emot tron på det eviga livet och så plötsligt ska man börja tro på det? Hur känns det? Då har man ju haft helt fel hur länge som helst. Man har missat det liksom. Det är jobbigt. Och hur ska man kunna berätta det för någon? Det går inte.

— Och ändå har vi påsk varje år?

— Ja men det är bara semester och påskägg och mat och sånt där. Det är som jul och pingst och alla andra helgdagar. Man har roligt och tar det lugnt. Ingen kan tvinga någon att ta det på allvar, det vore hemskt.

— Vad tycker du då?

— Jag älskar påsken för det är ju som att på nytt ta emot gåvan, evigt liv, himmelskt liv. Wow ! Finns inget ljuvligare att känna. Fast jag glädjer mig i och för sig åt detta nästan varenda dag året runt. Och gjort många år må du tro. Men kanske särskilt på påsk, skärtorsdagen, långfredagen, påskafton och påskdagen.

Pojken såg förbryllad ut. Efter en stund gick vi åt varsitt håll. Han glömmer det snart.

måndag, mars 15, 2021

Begäret och meditationen

På en konferens om religion och meditation, ombads jag säga något om det centrala i mitt perspektiv. Jag sa något i stil med att det viktigaste var utgångspunkten i frågan: Hur tacksam och inspirerad är jag över det faktum att Jesu löfte om evigt liv kommer att uppfyllas för mig och andra, kanske ganska snart i mitt eget fall? Om jag märker att jag är föga tacksam, föga medveten ens om det hela, snarare distraherad av vanliga jordiska händelser — ja då har jag en realistisk utgångspunkt. Meditation är nu att låta mitt djupt liggande begär bli vaket och närvarande, begäret efter förening med Jesus Kristus, efter födelse in i det eviga livet med Gud, efter Guds kärlek till just mig.

Reaktioner kom genast på detta. Är det eviga livet verkligen det viktiga? Och hur kan tron på evigt liv vara ett begär? Kanske till och med ett sorts sexuellt begär? Är inte begär något vi avstår från, lägger ifrån oss, korsfäster inom oss? Är jag kanske förläst på medeltida Rhen-mystik med erotiska övertoner? Men jag svarade ungefär som Joel Halldorf skrev i en artikel i Expressen (30/11 2020): “Världen är full av tecken och symboler, och sex är ett av dem som är svårast att tyda. I botten av det finns begäret. Sexualiteten tar oss ur villfarelsen att vi är rationella individer. Begäret är vår drivkraft: Hungriga föds vi, törstiga dör vi. Men skäms inte för att du är människa: visst kan begäret leda vilse, men det är en del av vår gudslikhet. Vi älskar för att Gud älskar, och begär varandra för att Gud åtrår oss. ”Gud skapar människan åtråvärd, och åtrår hennes gensvar”, som teologen Emma Audas formulerat det.”

Audas och Halldorf kanske inte går så djupt i kategorin “begäret” (artikeln handlar ju delvis om Freud och en sex-debatt). Jag vill nog poängtera följande. Guds skapelse är i sin helhet ett projekt utur denna kärlek och detta begär efter förening — Gud är kärlek. Allt som finns är en manifestation av detta gudomliga begär. I vår själ är detta begär på ett eldliknande sätt aktivt i allt vi gör, vill och förstår, och kan låna sig “nedåt” in i mörker, liksom uppåt och in i Gud. För det mesta är vi ju sannerligen, som den japanske Shinran, skriver, förvirrat passionerade och galna varelser som endast kan hoppas på Löftet om födelse i det Rena Landet. Meditation blir ett tillstånd av tacksamhet och lovprisning.

På konferensen om meditation påpekade jag detta perspektiv på begär. Meditation kan inte vara någon humanistisk form av “mindfulness” eller uppmärksamhet på sinnenas närvaro, eller någon zenliknande stoisk träning att stoppa all begärande rörelse i sinnet genom fokus på andningen, såsom i det nya VR-programmet Tripp för Oculus Go. Meditation är tacksamhet och tacksägelse för Löftets verklighet där begäret i skapelsen, nedlagt av Gud, leder oss till nytt evigt liv.

onsdag, februari 03, 2021

Pandemi och kyrkoåret

Som påven Franciskus påpekar kan vi med hjälp av pandemin blottlägga vissa viktiga saker i det kristna livet. Hur blir vårt "kyrkoår" när vi deltar i digitala mässor, kanske inte live men när det passar oss, eftersom de spelas in? Vi sitter i vårt vardagsrum, kanske vid ett skrivbord och "deltar" med en skärm och med hörlurar. Kyrkoåret är ju en erfarenhet av tiden, vi erfar den stora Födelsen vid jul, den stora Uppståndelsen vid påsk, den stora mottagningen av Anden vid pingst. Har detta egentligen med att besöka ett kyrkorum att göra? Intressant fråga. Gäller det min alldeles egen födelse, uppståndelse och mottagande av Anden?

På vissa bestämda tider högtidlighåller Kyrkan vissa händelser i det förgångna. För många är detta just "det förgångna", med tillsatsen att vid vissa tillfällen kunna "illustrera" vissa teologiska trossatser. För den moderna kristna människan har sambandet mellan kyrkoåret och vår verkliga upplevelse av tiden försvunnit som tämligen obegripligt. Anställda inom kyrkorna kan till och med tycka att de stora högtiderna är stora block av slöseri med tiden, det finns så mycket mer att göra. Andra välkomnar högtiderna som extra vilodagar, ledighet och fjällresor. Som Alexander Schmemann en gång uttryckte det: "Det finns med andra ord en allvarlig kris i själva uppfattningen om vad en högtid är..."

Kanske pandemin kan påminna oss om att högtid och fest betyder inre glädje, mitt i all sorg. Vi gläds över den stora Födelsen inom oss genom Hans födelse, den stora Uppståndelsen inom oss genom Hans uppståndelse, den stora Anden inom oss genom Hans sändande av Anden till och för oss. Men många allvarliga, vuxna och hämmade kristna i vår tid ser med misstänksamhet på sådan glädje. Kan vi ägna oss åt sådant när vi ser så många människor lida under pandemin? När så mycket måste göras? När så många vill ha "allvarliga svar" på sina problem? Hur kan någon stå upp och tala om Kyrkans centrala liv som Festglädjen?

Med denna misstänksamhet upphörde för länge sedan det verkliga kyrkoåret. Det som egentligen är en kraftkälla till glädje betraktas numera av många endast som en mer eller mindre föråldrad dekoration till en traditionell religion. Jag hade under några år en elev som ofta skakade på huvudet åt mina orationer och mumlade högt: "Det där är ju föråldrat!" Lite som bolshevismen i Ryssland vill många nedtona (eller utrota) den "kyrkliga bråten" med högtider och fester.

Man glömmer förstås i frigjord historielöshet att fester och högtider i äldre kulturer var en organisk och väsentlig del av hur man förstod meningen i sitt eget liv. Jul, påsk och pingst var inte lediga semesterdagar och resor till Medelhavets värme utan upplevelse av befrielse. Julen är min alldeles egen nya födelse i Jesus, påsken min alldeles egen uppståndelse till evigt liv och pingsten min alldeles egen tillvaro i Anden -- och detta i gemenskap med de andra omkring mig. En helig kyrklig fest var inte ett vanlig avbrott i arbetslivet med ofta hård och meninglös karaktär, utan ett heligt rättfärdigande av familjens liv, arbetets liv, vilans liv. Alltså var högtiden en sakramental förvandling, djupt förbunden till årstiderna, naturens cykliska perioder, det mänskliga livets uppgbyggnad i världen.

Nu är det snart påsk, den Stora Veckan. Kanske pandemin kan intensifiera vårt inre deltagande, alldeles oavsett liten dataskärm och digital uppkoppling till en tom kyrka. Deltagande i kristendomen som en glädjeuppenbarelse.

måndag, november 23, 2020

Zenbuddhisten och den kristna erfarenheten

När jag för många år sedan gjorde en 90-dagars meditationsretreat på Diamond Sangha i Honolulu, frågade många hur kristen tro och erfarenhet stämmer med zen-meditativa erfarenheter. Ja redan innan jag for från Sverige, ville Göran Degen, då kyrkoherde i Sundsvall, att jag skulle skriva brev till honom om just denna fråga medan retreaten pågick. Det var förstås inte fråga om att teologiskt ersätta ordet "Gud" med något intressant österländskt (som jag tog upp i en tidigare post) utan snarare att se hur Kristus verkligen är universell i olika kontexter.

Jag brukade svara med att visa hur den huvudsakliga källan till Jesu undervisning är hans egen insikt om vem han är. Han lärde utifrån sin erfarenhete av detta, därför kunde han undervisa med auktoritet, inte såsom de skriftlärda (Markus 1:22). En av Hans stora erfarenheter var dopet i Jordan, där “himlen öppnade sig”. För många zenbuddhister är detta en bild av upplysning, insikt, medvetande. Jesu insikt var identifikation med infinit Gud, det han kallar Fadern. Uttryckt med kulturens språkbruk: “Du är min älskade son, i vilken jag har ett gott behag.” Detta är ett medvetande i enhet med Källan till allt, enhet mellan form och formlöshet (eller tomhet, sunyata) för att byta till zenbuddhistens språkliga rum.

Denna erfarenhetet vid dopet i Jordan var upplysningens identifikation och förening, vilket duvan symboliserar — inte en fredsduva så mycket som kärlekens duva: “När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva.” (Markus 1:10) Denna kärlek är förening mellan form och formlöshet, finit människa och infinit Gud, den enda andens verklighet. Denna insikt om förening med den som ÄR, testas strax i erfarenheter ute i öknen — för zenbuddhisten inne i öknen när man sitter länge på meditationskudden, dag efter dag. Gamla vanor i separata egots tankar, ord och gärningar må vara illusioner men är väl så påtagliga, den andliga insikten till trots. Detsamma gäller varje kristen. Erfarenhet, insikt, testning.

Denna erfarenhet om vem Jesus var ligger nu till grund för allt han säger och gör och fulländas i uppståndelsen. Men det väsentliga är omvändelse och upplysning. Medvetandet om förening med det som är Fadern, kommer endast med denna omvändelse. Zenbuddhisten är väl medveten om testningen av insikten och daglig fortsatt testning i meditationen och i dokusan, samtal med läraren. Som min vän Tomas K:son Hultberg, förre kyrkoherden i Höör, sa i en predikan, kan “Saliga är de renhjärtade, för de ska se Gud” bara betyda en erfarenhet av enhet med JAG ÄR, vilket är vad zenbuddhisten når i meditationen.

Många har vänt sig till Bergspredikan för att se vad den kristna erfarenheten av enheten med Fadern betyder. I ett samtal med roshi Aitken på en kinarestaurant i Honolulu tog vi upp flera punkter i Jesu undervisning för en jämförelse med kinesisk och japansk buddhism. Vi tog också Thomas Merton och hans bok om Chuang Tzu som referenspunkt.

”Saliga är de fattiga i anden, för dem tillhör himmelriket” (Matteus 5:3). Nyanskillnadenen av mellan Lukas "fattiga" och Matteus "fattiga i anden" är intressant. För ”i anden” accentuerar tydligt människans inre tillstånd. En modern japansk version uttrycker det så här: ”Saliga är de som känner sin egen inre fattigdom”. Den andefattigdom som Jesus tydligt vill dela med oss alla är upplevelsen av oss själva som "ingenting", den egna genuina "värdelösheten", som formlösa, som den oändliga skapande principen i verkligheten och i livet. För den japanske zenmästaren Dogen skulle denna inre fattigdom helt klart vara "bortfallet av sinnet och kroppen", målet för meditationen. Denna existentiella fattigdom leder till att det verkliga livet allt mer går in i det enda stora, Fadern som Jesus talar om, det allsmäktiga flödet av liv och fenomen. Och denna påtagligt glada upplevelse av att vara i flödet är just välsignelsen och "saligheten" i Guds rike, som Jesus lovar de fattiga i anden.

När den syriska kristna kyrkan var stor i Kina på 600-talet kunde samtida taoister, inte bara buddhister, också ta till sig det kristna budskapet och se hur det rimmade med några erfarenheter hos Lao Tzu i Tao Te Ching: ”Den som når till tomhetens höjd (fattig i anden), han är kommen till stillhetens fasta grund. Alla väsen tar form och tillväxer i kraft, men jag ser dem vända åter till sitt ursprung (Guds vilja i alla ting)(kap.16). Lin Chi, en annan kinesisk cha'n-buddhist, upplevde vad det är att vara ”fattig i anden”. Han kallar det ”en person utan titel”. Han uppmanar oss att följa honom till en självidentifiering utöver alla kategorier.

Så den inre läran hos Jesus kallar oss konsekvent till att hitta oss själva utanför alla kategorier, "Människosonen har ingenstans att lägga huvudet." (Matteus 8:20) Titeln Jesus använder ofta för sig själv - Människosonen - hänvisar till den mystiska figuren i Daniels profetia (7:13ff) Det indikerar inte bara att han är personen med evig makt som är omskriven i profeterna, utan visar också att Jesus pekar på sig själv som en modell för alla människor. Han är vår modell, särskilt för att han ”inte har någonstans att lägga huvudet”. Han är tomrummet, det formlösa, verkligen "fattig i anden". I detta medvetande försvinner även de till synes absolut giltiga kategorierna om rätt och fel, vackert och fult, till och med gott och ont. Alla relativa mänskliga och jordiska bedömningar går förlorade i denna flödesprocess. Chuang Tzu säger "Den vise harmoniserar både rätt och fel och vilar i himlen, den stora utjämnaren".

Omvändelse är alltså en upplysningserfarenhet, kallad "fattig i anden". Den producerar en stillhet bortom det jordiska, ett absolut fridstillstånd, "Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger."(Joh. 14:27) Som Lao Tzu säger, ”En visman har inget fast sinnestillstånd”.(Kap. 49) Och Diamantsutran inom Mahayana säger: "Det uppväckta sinnet är inte fixerat någonstans, och det håller inte heller fast något exklusivt." I zenmeditation kallas detta wu-hsin, ofta är översatt med "inget sinne", som en kristen gärna associerar till "The Cloud of Unknowing", det medeltida anonyma verket som fortfarande används ofta i kristna retreater.