måndag, april 05, 2021

Hjärtats påsk

När påsksöndagen kommer brukar mitt hjärtas glödje ropa Kristus är uppstånden ! Och samtidigt säger mitt världsliga förstånd Vad? Que? Hur är det möjligt? Unmöglich !

Vilket får mig att tänka på Ludwig Wittgensteins reflektioner, vilka Laurence Freeman kort refererade till i sin söndagsmässa (på Zoom) från Bonnevaux:

« We are in a sort of hell where we can do nothing but dream, roofed in, as it were, and cut off from heaven. But if I am to be REALLY saved, — what I need is certainty — not wisdom, dreams of speculation — and this certainty is faith. And faith is faith in what is needed by my heart, my soul, not my speculative intelligence. For it is my soul with its passions, as it were with its flesh and blood, that has to be saved, not my abstract mind. Perhaps we can say: Only love can believe the Resurrection. Or: It is love that believes the Resurrection. We might say: Redeeming love believes even in the Resurrection; holds fast even to the Resurrection. What combats doubt is, as it were, redemption. »

fredag, april 02, 2021

Pojken och långfredagen

Hittade en sån ljuvlig liten text som passar in i dag, Långfredagen 2021:

"Träffade en ung liten man på min långfredagspromenad längs sjön och vi pratade om isen som ännu inte gått helt, fast sjöfåglar har dykt upp. Så frågade han om varför det heter långfredag. Jag sa:

— Jo det är så att när vi dör får vi evigt liv, ett liv utan våld och sorger, utan sjukdomar och inre konflikter. Detta sker därför att Jesus dog för oss på korset, han var Gud själv i en människas form. Innan detta hände fick människor inte evigt liv när de dog såvitt vi förstår. Kanske de längtade efter det och fick det genom Jesus på ett annat sätt. Vi vet inte. Men just därför att Jesus dog för oss på långfredagen och uppstod på påskdagen får vi vet.

— Tror fröken har sagt något om det där, sa pojken. Men ingen tror på det. Jag tror inte på det.

— Nej ingen tror på det längre, nästan. Jag är nog ett undantag men det finns fler. Men det är därför vi firar påsk, för att vi fått gratis en otrolig gåva, det eviga livet.

Pojken var tyst och verkade tänka på annat. Men så sa han:

— Men varför tror folk inte på det?

— Nej det kan de inte, det är för svårt, det fattar du väl?

— Är det för svårt?

— Ja men om man struntat i att ta emot tron på det eviga livet och så plötsligt ska man börja tro på det? Hur känns det? Då har man ju haft helt fel hur länge som helst. Man har missat det liksom. Det är jobbigt. Och hur ska man kunna berätta det för någon? Det går inte.

— Och ändå har vi påsk varje år?

— Ja men det är bara semester och påskägg och mat och sånt där. Det är som jul och pingst och alla andra helgdagar. Man har roligt och tar det lugnt. Ingen kan tvinga någon att ta det på allvar, det vore hemskt.

— Vad tycker du då?

— Jag älskar påsken för det är ju som att på nytt ta emot gåvan, evigt liv, himmelskt liv. Wow ! Finns inget ljuvligare att känna. Fast jag glädjer mig i och för sig åt detta nästan varenda dag året runt. Och gjort många år må du tro. Men kanske särskilt på påsk, skärtorsdagen, långfredagen, påskafton och påskdagen.

Pojken såg förbryllad ut. Efter en stund gick vi åt varsitt håll. Han glömmer det snart.

måndag, mars 15, 2021

Begäret och meditationen

På en konferens om religion och meditation, ombads jag säga något om det centrala i mitt perspektiv. Jag sa något i stil med att det viktigaste var utgångspunkten i frågan: Hur tacksam och inspirerad är jag över det faktum att Jesu löfte om evigt liv kommer att uppfyllas för mig och andra, kanske ganska snart i mitt eget fall? Om jag märker att jag är föga tacksam, föga medveten ens om det hela, snarare distraherad av vanliga jordiska händelser — ja då har jag en realistisk utgångspunkt. Meditation är nu att låta mitt djupt liggande begär bli vaket och närvarande, begäret efter förening med Jesus Kristus, efter födelse in i det eviga livet med Gud, efter Guds kärlek till just mig.

Reaktioner kom genast på detta. Är det eviga livet verkligen det viktiga? Och hur kan tron på evigt liv vara ett begär? Kanske till och med ett sorts sexuellt begär? Är inte begär något vi avstår från, lägger ifrån oss, korsfäster inom oss? Är jag kanske förläst på medeltida Rhen-mystik med erotiska övertoner? Men jag svarade ungefär som Joel Halldorf skrev i en artikel i Expressen (30/11 2020): “Världen är full av tecken och symboler, och sex är ett av dem som är svårast att tyda. I botten av det finns begäret. Sexualiteten tar oss ur villfarelsen att vi är rationella individer. Begäret är vår drivkraft: Hungriga föds vi, törstiga dör vi. Men skäms inte för att du är människa: visst kan begäret leda vilse, men det är en del av vår gudslikhet. Vi älskar för att Gud älskar, och begär varandra för att Gud åtrår oss. ”Gud skapar människan åtråvärd, och åtrår hennes gensvar”, som teologen Emma Audas formulerat det.”

Audas och Halldorf kanske inte går så djupt i kategorin “begäret” (artikeln handlar ju delvis om Freud och en sex-debatt). Jag vill nog poängtera följande. Guds skapelse är i sin helhet ett projekt utur denna kärlek och detta begär efter förening — Gud är kärlek. Allt som finns är en manifestation av detta gudomliga begär. I vår själ är detta begär på ett eldliknande sätt aktivt i allt vi gör, vill och förstår, och kan låna sig “nedåt” in i mörker, liksom uppåt och in i Gud. För det mesta är vi ju sannerligen, som den japanske Shinran, skriver, förvirrat passionerade och galna varelser som endast kan hoppas på Löftet om födelse i det Rena Landet. Meditation blir ett tillstånd av tacksamhet och lovprisning.

På konferensen om meditation påpekade jag detta perspektiv på begär. Meditation kan inte vara någon humanistisk form av “mindfulness” eller uppmärksamhet på sinnenas närvaro, eller någon zenliknande stoisk träning att stoppa all begärande rörelse i sinnet genom fokus på andningen, såsom i det nya VR-programmet Tripp för Oculus Go. Meditation är tacksamhet och tacksägelse för Löftets verklighet där begäret i skapelsen, nedlagt av Gud, leder oss till nytt evigt liv.

onsdag, februari 03, 2021

Pandemi och kyrkoåret

Som påven Franciskus påpekar kan vi med hjälp av pandemin blottlägga vissa viktiga saker i det kristna livet. Hur blir vårt "kyrkoår" när vi deltar i digitala mässor, kanske inte live men när det passar oss, eftersom de spelas in? Vi sitter i vårt vardagsrum, kanske vid ett skrivbord och "deltar" med en skärm och med hörlurar. Kyrkoåret är ju en erfarenhet av tiden, vi erfar den stora Födelsen vid jul, den stora Uppståndelsen vid påsk, den stora mottagningen av Anden vid pingst. Har detta egentligen med att besöka ett kyrkorum att göra? Intressant fråga. Gäller det min alldeles egen födelse, uppståndelse och mottagande av Anden?

På vissa bestämda tider högtidlighåller Kyrkan vissa händelser i det förgångna. För många är detta just "det förgångna", med tillsatsen att vid vissa tillfällen kunna "illustrera" vissa teologiska trossatser. För den moderna kristna människan har sambandet mellan kyrkoåret och vår verkliga upplevelse av tiden försvunnit som tämligen obegripligt. Anställda inom kyrkorna kan till och med tycka att de stora högtiderna är stora block av slöseri med tiden, det finns så mycket mer att göra. Andra välkomnar högtiderna som extra vilodagar, ledighet och fjällresor. Som Alexander Schmemann en gång uttryckte det: "Det finns med andra ord en allvarlig kris i själva uppfattningen om vad en högtid är..."

Kanske pandemin kan påminna oss om att högtid och fest betyder inre glädje, mitt i all sorg. Vi gläds över den stora Födelsen inom oss genom Hans födelse, den stora Uppståndelsen inom oss genom Hans uppståndelse, den stora Anden inom oss genom Hans sändande av Anden till och för oss. Men många allvarliga, vuxna och hämmade kristna i vår tid ser med misstänksamhet på sådan glädje. Kan vi ägna oss åt sådant när vi ser så många människor lida under pandemin? När så mycket måste göras? När så många vill ha "allvarliga svar" på sina problem? Hur kan någon stå upp och tala om Kyrkans centrala liv som Festglädjen?

Med denna misstänksamhet upphörde för länge sedan det verkliga kyrkoåret. Det som egentligen är en kraftkälla till glädje betraktas numera av många endast som en mer eller mindre föråldrad dekoration till en traditionell religion. Jag hade under några år en elev som ofta skakade på huvudet åt mina orationer och mumlade högt: "Det där är ju föråldrat!" Lite som bolshevismen i Ryssland vill många nedtona (eller utrota) den "kyrkliga bråten" med högtider och fester.

Man glömmer förstås i frigjord historielöshet att fester och högtider i äldre kulturer var en organisk och väsentlig del av hur man förstod meningen i sitt eget liv. Jul, påsk och pingst var inte lediga semesterdagar och resor till Medelhavets värme utan upplevelse av befrielse. Julen är min alldeles egen nya födelse i Jesus, påsken min alldeles egen uppståndelse till evigt liv och pingsten min alldeles egen tillvaro i Anden -- och detta i gemenskap med de andra omkring mig. En helig kyrklig fest var inte ett vanlig avbrott i arbetslivet med ofta hård och meninglös karaktär, utan ett heligt rättfärdigande av familjens liv, arbetets liv, vilans liv. Alltså var högtiden en sakramental förvandling, djupt förbunden till årstiderna, naturens cykliska perioder, det mänskliga livets uppgbyggnad i världen.

Nu är det snart påsk, den Stora Veckan. Kanske pandemin kan intensifiera vårt inre deltagande, alldeles oavsett liten dataskärm och digital uppkoppling till en tom kyrka. Deltagande i kristendomen som en glädjeuppenbarelse.

måndag, november 23, 2020

Zenbuddhisten och den kristna erfarenheten

När jag för många år sedan gjorde en 90-dagars meditationsretreat på Diamond Sangha i Honolulu, frågade många hur kristen tro och erfarenhet stämmer med zen-meditativa erfarenheter. Ja redan innan jag for från Sverige, ville Göran Degen, då kyrkoherde i Sundsvall, att jag skulle skriva brev till honom om just denna fråga medan retreaten pågick. Det var förstås inte fråga om att teologiskt ersätta ordet "Gud" med något intressant österländskt (som jag tog upp i en tidigare post) utan snarare att se hur Kristus verkligen är universell i olika kontexter.

Jag brukade svara med att visa hur den huvudsakliga källan till Jesu undervisning är hans egen insikt om vem han är. Han lärde utifrån sin erfarenhete av detta, därför kunde han undervisa med auktoritet, inte såsom de skriftlärda (Markus 1:22). En av Hans stora erfarenheter var dopet i Jordan, där “himlen öppnade sig”. För många zenbuddhister är detta en bild av upplysning, insikt, medvetande. Jesu insikt var identifikation med infinit Gud, det han kallar Fadern. Uttryckt med kulturens språkbruk: “Du är min älskade son, i vilken jag har ett gott behag.” Detta är ett medvetande i enhet med Källan till allt, enhet mellan form och formlöshet (eller tomhet, sunyata) för att byta till zenbuddhistens språkliga rum.

Denna erfarenhetet vid dopet i Jordan var upplysningens identifikation och förening, vilket duvan symboliserar — inte en fredsduva så mycket som kärlekens duva: “När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva.” (Markus 1:10) Denna kärlek är förening mellan form och formlöshet, finit människa och infinit Gud, den enda andens verklighet. Denna insikt om förening med den som ÄR, testas strax i erfarenheter ute i öknen — för zenbuddhisten inne i öknen när man sitter länge på meditationskudden, dag efter dag. Gamla vanor i separata egots tankar, ord och gärningar må vara illusioner men är väl så påtagliga, den andliga insikten till trots. Detsamma gäller varje kristen. Erfarenhet, insikt, testning.

Denna erfarenhet om vem Jesus var ligger nu till grund för allt han säger och gör och fulländas i uppståndelsen. Men det väsentliga är omvändelse och upplysning. Medvetandet om förening med det som är Fadern, kommer endast med denna omvändelse. Zenbuddhisten är väl medveten om testningen av insikten och daglig fortsatt testning i meditationen och i dokusan, samtal med läraren. Som min vän Tomas K:son Hultberg, förre kyrkoherden i Höör, sa i en predikan, kan “Saliga är de renhjärtade, för de ska se Gud” bara betyda en erfarenhet av enhet med JAG ÄR, vilket är vad zenbuddhisten når i meditationen.

Många har vänt sig till Bergspredikan för att se vad den kristna erfarenheten av enheten med Fadern betyder. I ett samtal med roshi Aitken på en kinarestaurant i Honolulu tog vi upp flera punkter i Jesu undervisning för en jämförelse med kinesisk och japansk buddhism. Vi tog också Thomas Merton och hans bok om Chuang Tzu som referenspunkt.

”Saliga är de fattiga i anden, för dem tillhör himmelriket” (Matteus 5:3). Nyanskillnadenen av mellan Lukas "fattiga" och Matteus "fattiga i anden" är intressant. För ”i anden” accentuerar tydligt människans inre tillstånd. En modern japansk version uttrycker det så här: ”Saliga är de som känner sin egen inre fattigdom”. Den andefattigdom som Jesus tydligt vill dela med oss alla är upplevelsen av oss själva som "ingenting", den egna genuina "värdelösheten", som formlösa, som den oändliga skapande principen i verkligheten och i livet. För den japanske zenmästaren Dogen skulle denna inre fattigdom helt klart vara "bortfallet av sinnet och kroppen", målet för meditationen. Denna existentiella fattigdom leder till att det verkliga livet allt mer går in i det enda stora, Fadern som Jesus talar om, det allsmäktiga flödet av liv och fenomen. Och denna påtagligt glada upplevelse av att vara i flödet är just välsignelsen och "saligheten" i Guds rike, som Jesus lovar de fattiga i anden.

När den syriska kristna kyrkan var stor i Kina på 600-talet kunde samtida taoister, inte bara buddhister, också ta till sig det kristna budskapet och se hur det rimmade med några erfarenheter hos Lao Tzu i Tao Te Ching: ”Den som når till tomhetens höjd (fattig i anden), han är kommen till stillhetens fasta grund. Alla väsen tar form och tillväxer i kraft, men jag ser dem vända åter till sitt ursprung (Guds vilja i alla ting)(kap.16). Lin Chi, en annan kinesisk cha'n-buddhist, upplevde vad det är att vara ”fattig i anden”. Han kallar det ”en person utan titel”. Han uppmanar oss att följa honom till en självidentifiering utöver alla kategorier.

Så den inre läran hos Jesus kallar oss konsekvent till att hitta oss själva utanför alla kategorier, "Människosonen har ingenstans att lägga huvudet." (Matteus 8:20) Titeln Jesus använder ofta för sig själv - Människosonen - hänvisar till den mystiska figuren i Daniels profetia (7:13ff) Det indikerar inte bara att han är personen med evig makt som är omskriven i profeterna, utan visar också att Jesus pekar på sig själv som en modell för alla människor. Han är vår modell, särskilt för att han ”inte har någonstans att lägga huvudet”. Han är tomrummet, det formlösa, verkligen "fattig i anden". I detta medvetande försvinner även de till synes absolut giltiga kategorierna om rätt och fel, vackert och fult, till och med gott och ont. Alla relativa mänskliga och jordiska bedömningar går förlorade i denna flödesprocess. Chuang Tzu säger "Den vise harmoniserar både rätt och fel och vilar i himlen, den stora utjämnaren".

Omvändelse är alltså en upplysningserfarenhet, kallad "fattig i anden". Den producerar en stillhet bortom det jordiska, ett absolut fridstillstånd, "Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger."(Joh. 14:27) Som Lao Tzu säger, ”En visman har inget fast sinnestillstånd”.(Kap. 49) Och Diamantsutran inom Mahayana säger: "Det uppväckta sinnet är inte fixerat någonstans, och det håller inte heller fast något exklusivt." I zenmeditation kallas detta wu-hsin, ofta är översatt med "inget sinne", som en kristen gärna associerar till "The Cloud of Unknowing", det medeltida anonyma verket som fortfarande används ofta i kristna retreater.



torsdag, november 12, 2020

Ersätta ordet "Gud"?

I Helen Joy Davidsons utmärkta text från 1940-talets slut “Smoke on the mountain: an interpretation of the Ten Commandments” beskriver hon angående det tredje budet i dekalogen hur det blev populärt att undvika ordet “Gud” bland teologer och sökare av andlig utveckling under mitten av 1900-talet. Många hade sökt en tro, en fördjupning av sitt andliga liv, kanske blivit prästvigda men inte kunnat stå ut med smärtsamma associationer kring ordet “Gud” eller “Jesus Kristus” såsom de användes i församlingarna. Och så började de i sin teologi ersätta namnet “Gud” och “tro på Gud” med allsköns mer allmänna termer — det Högst Angelägna, Det Djupast Angelägna, Kraften, Översjälen, Tomheten, Upplysningen, Buddhanaturen osv. Problemet var förstås att dessa idoler inte har så mycket att göra med rättfärdighet, rättvisa, godhet, medkänsla, kärlek till nästan, kärlek till Gud, att vara Guds barn, att leva i Kristus. Satori, Kensho, Sunyata, Upplysning etc. tycks inte bry sig så mycket om dina lägre passioner och ovanor, bristen på förlåtelse, beteenden du borde ångra, andlig omognad och självrättfärdighet, köttets begärelser och trivial materialistisk girighet.

Många präster teologer även i Sverige sökte sig till olika japanska eller vietnamesiska zen-lärare för att på så sätt undvika “Gud” och få något annat istället — zazen, yoga, koan, vipassana, satori, sati mm. Den ena “gurun” efter den andra kom till Europa för att flyga hem med en fårskock som byggde tempel och ashrams både i Asien och i Europa och Amerika. Kvaliten på dessa lärare var si så där. Glömmer aldrig hur jag förklarade för Hans Hof att den japanske "mästaren" Deshimaru var inbiten alkoholist och flitig horkarl bland de yngre kvinnliga efterföljarna från Europa. Som präst i Tornedalen hade han förstås snabbt sett igenom denna skumma marknadsföring av “satori" eller “vara mer människa”. Men nu var det teologi i Uppsala och det var viktigt att inte dra in "Gud", trång församlingstukt eller konventionell moral i sin andliga utveckling eller i sina akademiska uppsatser. Han försvarade Deshimaru så gott det gick.

Så stor var ofta blindheten under det glada 70-talet, och för övrigt under senare decennier också, särskilt i katolska kyrkan. Många andliga "mästare" fick en underlig gräddfil för sina laster. Roshi Robert Aitken berättade för mig i Honolulu hur föregångaren, en japansk upplyst mästare, förföljde alla vackra flickor i församlingen (Diamond Sangha) och situationen blev helt olidlig. Med ordet “Gud”, säger Davidson i “Smoke on the mountain”, följer en påtaglig verklighet bakom ordet och den tar på konkret allvar det heliga i båd’ handel och vandel, i både tankar, ord och gärningar. Ingen får frispel, kanske man kan säga.

Som Davidson skriver: “When we drop the word “God” we are on the way to losing touch with the truth behind it.”

måndag, november 02, 2020

Eukaristin

Under alla år som katolik har eukaristin -- den stora tacksägelsen och Enheten -- varit i centrum för mig, men från att i början varit tämligen intellektuell har den under åren alltmer fått det kroppsliga i centrum. Ordet 'sarx' på grekiska är det som Paulus använder när han sätter anden i motsats till köttet. Det är det ord som enligt grekiska texten är vad Jesus säger att Han är: "Detta är min kropp..."

Detta är betänkligt. Jesus sa inte "Detta är min ande, utgiven för er..." Han sa inte:" Detta är mitt tänkande, utgivet för er..." eller åter "Detta är min godhet, utgiven för er..." Nej han sa 'sarx' -- detta är min kropp. Och han insisterar i Joh 6:55 att "mitt kött är verklig föda, mitt blod är verklig dryck..." Lite senare står det att många åhörare (även lärjungar?) gick därifrån, äcklade av detta kannibalistiska prat. Under min år som lärare i religion har jag mött samma reaktion bland unga studenter.

Medan många naturfolk och religioner har haft offer till guden som central liturgi, vänder Jesus upp och ner på detta och låter Sig själv bli den mat vi kroppsligen ska äta. Många religioner har offrat barn på bergstoppar, eller hängt upp unga män under midvinterblotet i Gamla Upsala. Men Jesus vänder på det och utger sin kropp, sitt kött, sin mänsklighet med kropp och blod.

Efter min intellektuella period som katolik vaknade jag småningom till denna chockerande eukaristi. Jesus menar verkligen vad han säger, att han ger oss sin kroppsliga mänskliga verklighet, inte i första hand sin gudomlighet, sin andliga form. Just den köttsliga mänsklighet som Paulus senare ser som något negativt, något vi krigar emot rentutav, ser Jesus som oerhört positivt, den största gåvan från Gud.

Han sätter alltså det ätliga, fysiska, påtagliga, kroppsliga, det man tuggar och sväljer och som blir matsmältning -- Gud är mat för oss. Och vi uppmanas ta emot och äta ! Här tar det emot, eftersom många inte kan se sig som ens i närheten av att vara värdig att ta emot denna gudomliga mat. Vi katoliker säger till och med "Herre jag är inte värdig att gå in i ditt hus ..." Italienarna säger "Vi är inte värdiga att delta i denna måltid..." Sedan går ändå de flesta "fram" och låtsas att de ändå är rätt så värda att äta Jesu kropp. En klar motsättning är inbyggd här. Men det som räddar oss är Närvaron i detta kroppsliga givande. Och när vi kan "gå fram" på ett djupare sätt än mentalt och intellektuellt och andligt-spirituellt, alltså kroppsligt och fysiskt, så räddas vi av Guds Lamm som borttager världens synder. Vi har då en kapacitet för närvaro som svarar mot 'sarx' -- vilket är vad Jesus talar om. När han håller i brödet håller han i hela universum, inte bara brödbiten. Han talar om närvaron i all fysiskt, allt mänskligt, allt som lever och rör sig i universum. Allt talar om sin Älskade.


Detta påminner mig om Prior Marcellin Theeuwes på klostret Grand Chartruese, som finner Jesus Kristus vara främst människan, inte Christos Pancreator, som han gjorde i tidigare år. Det mänskliga, kroppsliga, genomträngt av det gudomliga.