Guds rike -- igen !

En väckarklocka var för mig och andra på 1970-talet Hjalmar Sundén när han gick igenom vad Jesus säger om Guds rike. Mitt i ekumenikens och kontra-kulturens "all you need is love" visade Sundén att Jesus talar om ett konkret rike, ett tillstånd, en värld, ett rum för en helt annan sorts närvaro än krama-alla-andligheten. Det blev ett uppvaknande för många med mig.

Det stämde också märkligt bra med Hans Urs von Balthasar när han på 1960-talet talar om tro och dogma. Såklart var vi alla anti-dogmatiker och rebelliska tomtar, fast pacifister. Men kunde den kristna tron göra sig trovärdig i gemenskapstänket? Alla andra religioner, även Islam på den tiden, bjöd på en religiös tolerans. Alla kunde på något sätt förstå varann och vår svenske Nathan Söderlom var en pionjär på området. I hans lägenhet vid Domkyrkotrappan i Uppsala fanns ett rikt bibliotek där vi studenter kunde upptäcka Sri Aurobindo och Shinran Shonin och Bahagavata-purana och Walther Eidlitz i en positiv anda. Men med den katolska tron verkade det omöjligt. Den höll fast vid det unika och egentartade i Kristi undervisning om Guds rike, ej möjligt att ekumeniskt "in-förstå".

Flera hinder förelåg. Dels den johanneiska-paulinska egenarten i tron: just denna människa är Gud. Inte en av avatarerna, en av buddhorna, en av löftesgivarna. Denna att-sats: Jesus från Nasaret är Gud. Dels den katolska grunden i Petrus och apostlarna: här är Guds rike framställt på jorden. Inte en parallell församling till andra religioners församlingar. Inte ett judiskt uttryck för "sanatana dharma", inte en Maitreya från Palestina.

En vän på den tiden sa: kan du inte bara göra "drop out, tune in, turn on" vilken religiös språklig dräkt du än använder? Var ödmjuk ! Alla vägar leder till samma mål vet du väl ! Använd Tim Learys guide till tibetanska dödsboken om du vill !

Men som för många muslimer som idag konverterar till kristendomen, väntar ständigt Kristi kärleksfulla blick på oss. Ändå har dessa muslimer haft en gudstro, en trosiver som inte var att ta miste på. Jesus är mer. Jag är Alfa och Omega. Jag är den Ende, den Unike, som är före Abraham var. Och som för de många miljoner kineser som idag samlas kring Kristus, lagligt eller olagligt, är evangeliet, det skrivna och lästa evangeliet, helt omistligt. Det finns ingenting ekumeniskt i Jesu undervisning -- han pekar med hela handen på Fadern. Guds rike är nära. Vi börjar där evangeliet börjar. Vi börjar inte med globaliseringen, eller ekologin, eller UNICEF eller feminismen eller internets kommunikationsgud.

Och var börjar vi? Jo i omvändelsens glädje. Se Markus 1:14. Vänd om, Guds rike är nära. Se Matteus 3:2 där Döparen får säga orden. Jesus skapar direkt kontinuitet: om ni tror på Moses då tror ni på mig. (Joh 5:31-47). Han lägger några grundstenar -- rättfärdighet (gr. krisis, heb. mischpat) barmhärtighet (gr. eleos, heb. chesed) tilltro (gr. pistis, heb. emeth). Lägg till dessa Bergspredikan och vi har det unika och genomträngande goda, som ingen ekumenik eller allmän tro kan omfatta. Det kan inte enkelt "in-förstås" i det religiös rummet.

Tilltron, pistis, gäller ett absolut "ske din vilja", ett våga-lita-på som inte återfinns i en maklig universell mantra som "all you need is love" eller "the power of now" eller "vill bara väl". Istället det vågade valet att helt lita på den enhet, enkelhet, ja enfald som finns i ske Din vilja, nu och i evighet.

I katolska mässan, innan Vatikanum II och Novus ordo, sa man alltid tre gånger orden "Jag är inte värdig att du går in under mitt tak, men säg blott er ord så blir jag helad", strax före kommunionen. Och man slog sig för bröstet varje gång man sa det för att mena det även kroppsligt. Det kommer av den romerske kaptenen i Matt. 8:8 vars tro Jesus kraftfullt upphöjer: ingenstans i Israel har jag funnit en sådan tro, säger han om den romerske militärens tro. Det är tilltron, pistis. Det är inte allmän religion eller judendom, eller skriven mosaisk lag. Det är inte den sköna rockalans tro som på ett välproddat Hillsongmöte eller förtjusande evangeliskt myspys som på ett möte med Joseph Prince, där man sitter i sköna fåtöljer och trivs. Det är den nakna omvändelsens förtroende, inifrån och ut. Endast: ske din vilja. Om du vill blir jag helad.

I Kristus skapas en identitet mellan Guds allmakt och trons våga-välja. Det är inte individens ansträngning utan Hans omvandling av oss, samtidig med vår omvändelse. Det är en sällsam identitet. Se Matt. 17:20 -- ingenting är omöjligt för den, allt tvivel är undanröjt, det kära mänskliga tvivlet, tillbett i filosofin, förgiftande mångas livssyn. Det är identiteten mellan att bedja om och ha fått det vi bett om. Samtidigheten i att söka och få, törsta och dricka av Guds levande vatten.

Katolsk mystik, säger någon. Nej inte bara, det är kyrkans verksamhet, Guds moders verksamet, kärlekens verksamhet. Som Hjalmar Sundén fick oss att upptäcka: Guds rike är nära.

Den kontemplativa katolska traditionen är inte en blöt filt !

Såg nyligen i den svenska pastorsbloggosfären hur katolicismen lagt sig som en blöt filt över Sverige de senaste åren.  Men jag tror det är den kontemplativa strömmen som lockar allt fler svenska präster till djupare källor än de vi fick genom Gustav Vasas och Olaus Petersons nedrivning av katolsk kultur i landet. Till exempel liturgins kontemplativa karaktär. Att sjunga sig genom mässan, som Don Riccardo i Gävle alltid gjorde, är en form av meditation. Att sjunga sig genom psalmerna, gärna på latinet, är att som Jakob finna platsen där en port till himlen öppnar sig. Istället för en evangelisk predikant som springer som Mick Jagger fram och tillbaka på en scen, finner vi stillhet, djup, klarhet i psalmerna.

Många har glömt varför de gamla liturgiska formerna för bön och psalmsång kom till. Det är ett helande av våra många passioner och inre krav på tillfredsställelse, det är en sorts kosmisk gudomlig terapi i själva sjungande av bönerna -- och mässan är en destillat av denna terapi. Att prästen får säga några ord i en predikan ibland är väl ok, men som Gregorio Lopez sa i 1600-talets Spanien: bättre tystnaden och friheten från "el ruido de la palabras". Katolsk liturgi, både den i mässan och den i öknens ensamhet (kanske mitt i stan) är en sjukstuga där alla mänskliga känslor och mentala yrväder kan iakttas, läkas, förstås.

Boccacio O increata Maestá di Dio !

Boccacio skriver inte bara skabrösa historier om naturliga frestelser utan härliga saker som denna:

I.

O increata Maestá  di Dio, 

O infinita ed eterna potenza, 

O Gesú santo giusto forte e pio, 

Il qual se' pieno di somma sapienza: 

Spirito Santo, a lo intelletto mio 

Dona virtú fontana di clemenza, 

E con la grazia tua in me discendi: 

De la santa Passione il cor m'accendi. 

II. 

Acciò ch' io possa dire in versi e in rima 

Divotamente con amaro pianto 

(A' Vangelisti cominciando prima) 

L' ordine de la storia tutto quanto, 

Pigliando da lo piè fino a la cima. 

E de' Dottor' devoti lo dir santo 

Invoco; e chiamo per maestro e duce 

Quella Donna che stea giusta la cruce. 

III. 

Per lo peccato che commise Adamo 

Mandò Iddio il suo unico figlio 

Da cielo in terra per l' uom ch' era gramo. 

Ciascuno andando a lo eterno periglio. 

De la salute nostra fu sì bramo , 

Che prese carne e fessi a noi simiglio. 

De la Vergine nacque, e fecesi uomo 

Per lo peccato del vetato pomo. 

....

VI. 

L' odor di quelio unguento tanto caro 

E più la nostra gran fragilitade 

Vinse i discepol'  si che mormoraro , 

Freddi di cor, con poca caritade. 

Giuda corrotto di veneno amaro . 

Partita giá  da lui ogni pietade, 

Che perdimento é questo ! prese a dire: 

Poteasi d'esso ai pover sovvenire. 

Dubbelt lidande

En bekant fick höra att vi bad för alla sekulära humanister i mässan. "Be inte för oss, vi har valt ett liv utan religion!" sa hon.

I kyrkan ber vi alltid för de som inte fått tron eller vågar leva trons liv. För de lider dubbelt. Dels får de lidandet i form av sjukdomar, motgångar, problem i familj och i sitt eget psyke, olyckor i det yttre sammanhanget. Men dels får de ett lidande till: lidandet över att de lider. De bär helt enkelt på dubbla problem hela tiden. De kanske tror att de är fria humanister som inte bryr sig om religion, men vi ber för dem eftersom det är dubbelt så tungt att leva på det sättet.

I den katolska tron blir det annorlunda. Livets motgångar och svårigheter kommer från Gud och visar hela tiden vägen till djupare gudskärlek. Vi lider men gläds i lidandet, vilket är paradoxalt för alla som inte delar tron. Vi möter motgångar men ser glädje och frid växa i dem och genom dem. Vi blir sjuka och dör men tackar Gud för det som alltid sker, vissa om vår verkliga identitet. Vi kanske förföljs och fängslas men växer i tron och ser mer ljus än tidigare.

Även detta verkar orättvist för de som saknar tro. Ska nu de religiösa känna mindre av motgångarna? Höjden av orättvisa. Ja det är faktiskt lite orättvist. De som lider dubbelt har det värre. Somliga religiösa lägger ibland på sig yttre former av lidandet, tuffa bönescheman, dicipliner, för att kanske mildra kontrasten. Men "min frid ger jag er" säger Fridsfursten och det är ändå grunden.

Läs HELA Bibeln i dagsportioner !

http://humlebo.nu/bibeln365.html