Åren 1984-85 hade jag kurs i Jesus-bönen i Eskilstuna. Vi satt i en liten mysig kursgård nära Fors kyrka, med utsikt över den stora ån. Jag såg även huset i vilket jag bodde på andra sidan ån, på den kullersteniga Köpmangatan i gamla stadsdelen. Vi hade Stinnisens bok och Sjögrens bok som stöd. Men deltagarna var få och snart inga alls. Då fortsatte jag ensam. För mig var Jesusbönen den centrala övningen i både västlig och östlig kristendom kring vilken mycket av den traditionella bedjande kristna läran utvecklats. Grundtexterna, förutom Bibeln, var samlade i Filokalia, ökenfäderna och medeltidens begåvade bedjande katoliker, som inte visste av någon uppdelning av den världsvida kyrkan. En sådan uppdelning är förstås en skandal.
Jeesusbönen är den pågående recitationen av hjärtats bön med Jesu heliga Namn i centrum. Den klassiska formen som formellt fastställts, men inte som uteslutande av andra varianter, av den bysantinska spiritualiteten, är på grekiska: "Kyrie Iesou Christe, Yie tou Theou, eleison me, ton amartalon", det vill säga "Herren Jesus Kristus, Guds Son, ha barmhärtighet med mig, syndare. " Istället för "ha barmhärtighet" kan vi också säga det vanligare "förbarma Dig över mig".
Det är nödvändigt att betona att denna formel har upplevt variationer genom historien och inte alls begränsas till en enda form, men även om det finns några undantag, till exempel de som väljer att upprepa den traditionella "Kyrie eleison", "Herre, förbarma Dig". Det väsentliga är åkallandet och koncentrationen i det gudomliga Namnet. Vissa använder till exempel en kortare formel: "Herren Jesus, ha barmhärtighet med mig" eller bara "Herren Jesus". Andra föredrar att, efter den äldsta historiska användningen, återgå till den primitiva monologiska bönen genom att bara uttala Jesu namn, såsom Frans Jalics i vår tid. Ibland ges kurser med Johanna Schulenburg från Wien på Bergets kursgård i denna bön.
Men denna bön är framför allt liv, dagligt pågående bön i medvetande om att Jesu Namn är platsen där all kraft finns. Den som läser ens tund i Filocalia märker snart att det inte handlar om fridfull mindfulness. I andra traditioner finns det viss praxis och lära baserad på vetskapen om Guds namn som består, som i fallet med islam, i recitering (dhikr)) eller meditation på de 99 namnen som visar Guds attribut. I den judiska traditionen har vi det oförstörbara namnet på gudomlighet, Tetragrammaton, IHVH.
Men i kristendomen finner vi en verklighet som är helt annorlunda med tanke på specificiteten i denna Jesusbön. För det är namnet som avslöjades för Jungfru Maria av ängeln Gabriel under det stora tillkännagivandet. Det är varken mer eller mindre än det gudomliga namnet, direkt tillgängligt för oss i den mån vi kan känna igen det.
Således skriver aposteln Paulus:
"Det är därför Gud upphöjde honom över allt annat och gav honom det namn som är över varje namn, så att i Jesu namn ska alla knän böjas i himlen, på jorden och i avgrunden och varje tunga ska förkunna till Gud Faderns ära:
'Jesus Kristus är Herren'. "
(Filipperbrevet 2: 9-11)
I Apostlagärningarna läser vi:
"För det finns ingen frälsning i någon annan, och det finns inte heller något annat namn under himlen som ges till människor, så att vi kan rädda oss själva."
(Apg. 4: 12)
Evangeliet enligt Sankt Johannes påminner oss om dessa Jesu ord:
"Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting. Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall jag ge er.!"
(Johannes 16: 23-24)
Exemplen i Nya testamentet många. Den ryske pilgrimen söker i sin berättelse någon erfaren som kan visa hur den ständiga bönen fungerar. Han har hört och läst 1 Thessalonikerbrevet 5:17: "Var alltid glada, be ständigt och tacka hela hela tiden Gud". I Filocalia finner vi ibland referens Luk 18:1, liknelsen om änkan och domaren, som Jesus berättar för att "lära dem att alltid be..."
Om själva Namnet. Det är allmänt accepterat att 'Ιησούς är en grekisk översättning av den hebreiska Ieschouah, som kan översättas som "Frälsare" eller, mer exakt, "frälsning av Gud", "Gud räddar" eller "Gud är frälsning". Utifrån den hebreiska stavningen med endast konsonanter och semikonsonanter får vi enligt transkriptionen till det latinska alfabetet
IHShV '(a), vilket, som vi ser, innehåller det gudomliga namnet IH, uttalat Iah (som i Hallelu Iah), det utgör det första elementet och grunden för det stora gudomliga namnet IHVH. Denna tolkning verkar helt ok för mig eftersom den sätter människan i en personlig relation till Guds barmhärtighet, det vill säga till det vertikala mottagandet av nåd som främjar vår frälsning.
Om vi nu tittar på den romerska kyrkan, ser man att värderingen av Jesu Namn som andlig verklighet åtminstone under vissa perioder har utvecklats av bedjande skribenter av stor relevans -- Bernard of Clairvaux, Henrik av Suso, Ambrosius , Bernardino de Siena, Juan Capistrano och eventuellt också Franciskus av Asíssi, om vi tror på vittnesmål av flera medlemmar i hans brödraskap.
Hur som helst är det intressant att notera att medan minnet av dessa andliga insikter i Jesu Namn i östkyrkan har förblivit mer eller mindre levande, har det i väst gradvis försvunnit, även om det inte är helt förlorat. När den franska översättningen av En rysk pilgrims berättelse dyker upp på 1880-talet (den publicerades först i Kazan 1884, baserad på en tidigare berättelse från 1881) upplever många det som en rent österländsk kristen tradition. Så den västliga kunskapen om Jesusbönen och tolkningen av dess djupaste betydelse har uppenbarligen bevarats under jord bland bedjande katoliker. "Anden blåser var den vill", och undantag har alltid funnits, synliga medlemmar i kyrkan som effektivt har trängt in i bönens väsentliga kärna.
