söndag, september 30, 2018

Anglokatoliken Alan Watts



Läser de samlade breven av Alan Watts, utgivna och sorterade av döttrarna Joan och Ann och intressanta är särskilt breven från 1940-talet med teologistudier, vigning till diakon och präst i Anglikanska kyrkan i Chicago som bakgrund. Watts är djupt entusiastsk inför den katolska kristna teologin och dess möjlighet till mystik och barnslig tillägnelse — i stark kontrast till legalistisk och fanatiskt tråkig kristen dogmatik, särskilt protestantisk sådan. Många med mig känner nog att detta är höjdperioden i Alan Watts liv som filosofi och teolog, eftersom mycket av det som hände på 50- och 60-talet kan te sig som en glidande bana utför till en rätt utvattnad och förvirrad hippie-tid. Samtidigt är Watts inkörsport för många som är unga på hippie-tiden och liksom jag själv genom honom kom hem till katolska kyrkan.

Mycket intressanta är 40-talsbreven för dagens andliga vurmande inför “non-duality”, olika former av terapilikande “icke-dualismer” och mindfulness-varianter i det oändliga — varav youtube är knökafull. För Watts är det helt poänglöst med en icke-dualistisk Enhet där vi försvinner som individuella subjekt eftersom Gud älskar att skapa subjekt och gå in i dem. Om inte det avskilda subjektet fanns där hade Gud ingen anledning att förena sig med det och leva som det. Jesus, Guds Son, lever oss genom att vara just oss i vår originella individuella form i vardagens handlingar. Att då försöka “vara i nuet” eller “bli ett med det gudomliga” blir som att försöka lyfta sig i håret. Och det blir poänglöst i längden, förutom att det ger trötthet och bekymmer. Gud lever oss från start. Slappna av och njut som ett barn, menar Watts.

Många som levt med Watts’ skrifter från den kristna tiden och senare har undrat varför inte den anglikanska Fader Watts verkade vidare inom den kristna kyrkan. Hans egna förklaringar i “In my own way”, självbiografin från slutet av 1960-talet räcker kanske inte, eftersom den utgörs av ratonaliserande blickar i efterhand.

Breven visar en mer genuin historia. När han började sina teologistudier trodde han att han hade “inside information on the True meaning of Christianity which was just what the Church needed”. Det var hans motivation till att bli präst. Han märkte snart att det var tvärtom: “..in truth the Church had just what I needed”. Detta var Guds nåd säger han, mest kanaliserad genom Thomas Aquinas.

Mer speciellt gällde detta den vaga “new-age-iga” andligheten där det gudomliga finns till på ett panteistiskt sätt, så vanligt idag igen. Watts skriver i ett brev till föräldrarna hemma i England från oktober 1943:

“I used think that the highest conception of God lay in some kind of pantheism. The Meaning of Happiness (1939) is full of the notion of God as a vague force which everything is. I felt that God as a person was a limited and inadequate God, a mere caricature of the unthinkable mystery of reality. But I have found that this reality is still more caricatured by an idea which denies to it even the attributes of man — intelligence, consciousness, personality — and makes God look something like an electric current, a thing undoubtedly inferior to man, a thing which could never have produced man. That which produced me must have at least all my qualities; if it does not, where do those qualities come from? If my cause is a mere law or force, I, as a part or consequence of it, am also a mere law and a mechanism, for which reason my ideas are as meaningless as any other purely mechanical process. But because I did not want to degrade everything to mechanism, I took refuge in vagueness.

Then, too, I said that all things were identical with this God because I felt that our union with God was a given fact and not a product of our own manufacture. I overlooked the truth that in becoming aware of this union one did not become aware of God’s own interior knowledge; and if I am really God you would expect that to happen. Therefore this given-ness of union with God cannot be explained by identity, and if not it must have a more exciting explanation. It is a free gift from another, given out of perfect love and generosity — not something you can take for granted like so much water from a tap. The more I tried to explain away the personal, the free, the spontaneous and living quality in the giver, the more I found I was like a person sawing off the branch of a tree on which he is sitting. In denying the personality of God I was denying my own.

Furthermore I could never explain satisfactorily why the realisation of union with an impersonal God should have certain definite results. A person filled with the power of such a God might become either a saint or a devil, but I maintained in The Meaning of Happiness that such realisation would produce gratitude and love. But why should it if there is just as much wrath, darkness and demonism in the nature of God as there is love and light? If God is not preeminently good, what on earth is the use of making any fuss about him at all? And if he is less personal than I am, could he possibly be very interesting?” One might read The Meaning of H through to the end, and simply comment “So what?” Or, “If there is nothing better than the acceptance of everything just as it is, why did you bother to say so?” It was much to Eleanor’s credit that she pestered me with such comments until I had to be honest, and really think out what I meant.”

Ändå gav han senare upp och lämnade kyrkan. Varför? Mitt okunniga tips är äktenskapsproblem, skilsmässa från Eleanor, ny kärlek, lämnande av barnen. Watts fastnade kanske i den yttre kyrkans värderingar av hands handlingar och han kastade ut barnet med badvattnet.