tisdag, maj 19, 2015

Det himmelska och det seriella



För några år sen besökte jag ett läger för  humanetiker, en sorts icke-religiös variant av konfirmation, där några av mina elever gick. I ett samtal med lärarna som kan sägas vara skeptiska humanister med kritisk inställning till allt religiöst, fick jag frågan hur man ska förklara att religiositeten i världen ökar, att Gud spelar allt större roll för unga människor. De var troligen inte medvetna om att jag var katolik.  Jag sa ungefär:

- Det handlar om människan och vilken frihet och gränslöshet hon han uppleva i sitt liv. Vi tror ju ofta att gränslöshet är något negativt, jobbiga personer som inte fattar vad gränserna går i umgänget. Men det finns en sund gränslöshet, den som gör oss glada och fria i nuet och inte försöker kontrollera med språk eller ordningar och kategorier vad som sker.

- Detta gränslösa levande flöde inom  oss kan vi låta dominera vårt liv, istället för att låta den lilla seriella processorn dominera, som ordnar allt i språket, jämför allt i en seriel uppfattning om tiden -- det som hände tidigare, det som ska hända senare -- och när vi byter dominans så märker vi att vi börjar bli oss själva på en otroligt och lyckligt sätt. Vi blir som barn fast vi är vuxna och vi börjar leva livet i en himmelsk dimension. Det är nuet som helt dominerar och ett energiflöde i nuet som gör oss perfekta och alla andra också. Det finns inte skillnader mellan mig och någon annan. Ibland ropar vi ju: oohh det är himmelskt! Nu får vi del av det hela tiden. Det är betydelsen i att "Guds rike är nära" som Jesus säger.

Mina vänner så bekymrade ut. 


- Men varför upplever inte vi detta särskilt ofta? Eller aldrig? Och handlar inte religion om teologisk kontroll av tankarna?

- Därför att ni låter den seriella processorn i hjärnan dominera, ni ordnar och bestämmer vad verkligheten är och ni reglerar hela tiden hur fria ni själva och andra ska vara. Det är det som allegoriskt kallas "syndafallet" i början av Genesis. Oro och ängslan motiverar detta reglerande och kategoriserande, detta "vetande" som vi tränar barnen i allt från första klass och uppåt i skolan. Det är helt enkelt livsfarligt eftersom den där lyckliga friheten och gränslösheten försvinner och blir misstänkliggjord. Och där är ni nu. Det varar livet ut. Och visst, så kan teologi fungera också, den stänger in oss. Tänk på att Jesus aldrig gör teologi, aldrig kategoriserar eller analyserar. Han visar oss flödet i det obegränsade, han låter den processor som tar allting parallellt, inte seriet, dominera livet. Gränslös kärlek blir effekten av detta. Det är det som vår påve Franciskus talar om så ofta.

Stämningen var nu på botten. Man slog på teven och tittade vidare på en fotbollsmatch, som man pausat.