Attmars kyrka

Attmars kyrka i Medelpad. Försommardag på den underbara udden ut i sjön. Vid kyrkan en runsten som slutar sin långa textorm med ord "Gudh och Gudhs Modher" (eller kuth muthir) som ombeds hjälpa de dödas själar.

Vi tittar in i den protestantiserade kyrkan - ingen Guds moder där inte. Återigen tänker vi på den retardering som reformationen innebar. Var den tidiga kristna världsbilden för stor och för rik på innehåll. Måste sinnena trängas samman för att åstadkomma den europeiska industrialiseringen några sekel framöver?

Min fru konstaterar nyktert: Modern kommer alltid tillbaka. Så lätt är det inte. Det går inte att bara vitmena väggarna i kyrkorummet. Under den döda vita färgen lever det.

Dagens läsning i mässan: Guds Moder besöker Elisabeth. Orden som skrivs såsom Marias svar på Elisabets utrop är mästerliga:




39 -40 Några dagar senare skyndade sig Maria upp till den stad i Judeens berg där Sakarias bodde för att hälsa på Elisabet.

41 När Elisabet hörde Marias hälsningsord sparkade barnet till i henne av glädje, och hon blev fylld av helig Ande.

42 Hon blev så glad att hon ropade högt till Maria: Gud har utvalt dig framför alla andra kvinnor, och ditt barn är förutbestämt för Guds särskilda välsignelse.

43 Vilken ära för mig att min Herres mor kommer på besök.

44 I samma ögonblick som du kom in och hälsade på mig och jag hörde din röst, gick det som en stöt av glädje genom barnet i mig!

45 Du trodde att Gud skulle göra vad han har sagt, och därför har han gett dig denna underbara välsignelse.

46 Maria svarade:O, jag vill lovprisa Herren!

47 Jag jublar i Gud, min Frälsare!

48 Han har tagit sig an mig - en oansenlig kvinna, och nu kommer människor i alla tider att kalla mig välsignad av Gud.

49 Han, den helige och mäktige, har gjort något stort med mig.

50 Hans nåd varar från generation till generation över alla som erkänner honom som Herre.

51 Hans väldiga arm är full av kraft! De stolta och högfärdiga slår han ner.

52 Furstar fördriver han från deras troner, men de ödmjuka upphöjer han.

53 Han mättar de hungriga med sina gåvor, men de rika driver han bort med tomma händer.

54 Tänk på hur han hjälper sitt Israel! Han glömmer inte sitt löfte att vara barmhärtig.

55 Han lovade ju våra fäder, Abraham och hans barn, att alltid visa nåd mot dem.



Magnificat kan vara framtida seklers programförklaring. Där finns politiken, där finns transcendensen, där finns det heliga Namnet - allt mänskligheten behöver.

Och det finns redan på runstenarna.

Monstret

Underbar dialog på en flygplats. En fransman sitter rakt emot mig när vi väntar på att få stiga ombord på det kraftigt försenade planet. Jag inleder ett samtal med honom, eftersom han läser om Whitehead (Stengers bok):

- Är ni historiker eller filosof? (min stapplande franska tål inte avskrift...)
. Filosof. Och ni?
- Samma här. Vilken utgångspunkt har ni i ert filosoferande?
- Monstret.
- Monstret?
- Ja totaliteten av tekniskt sett idiotiska partikulära påståenden.
- Ok, alltså Barthes, Deleuze, Stenger osv.??
- Exakt. Även Rorty.
- Låt mig se om jag fattar. Monstret är totaliteten av påståenden som inte kan vara något annat än partikulära, enskilda, och i den meningen idiotiska, utan grund, utan sanning?
- Alldeles riktigt. Men "sanning" för många behöver inte vara mer än repetition av idiotiska påståenden. Det räcker för att deras dröm om verklighet ska te sig påtaglig, åtminstone tills vidare.
- Men för er som filosof är det annorlunda?
- Nej, inte nödvändigtvis. Jag är också människa som försöker repetera påståenden som ska representera verkligheten. Även om jag som filosofi avslöjat självbedrägeriet i allt detta, kan jag inte låta bli att fortsätta med spelet. Det blir en lek med slöjor men vi har ju alla lärt oss den sen barndomen.
- Men blir det inte en schizofren situation: ni tvingas leva ett liv som ni som filosofi vet är falskspel?
- Ja sa aldrig falskt spel - jag sa spel. Varför är inte kreativt spel något respektingivande?
- Jag vet inte. Det borde vara det. Men åter tillbaka till monstret - är det ett ont monster?
- Ja i någon hegelsk mening är det som entropin - om vi inte kämpar emot så upplöser monstret oss som tänkande varelser. Vi måste dagligen kämpa emot denna ondska. Det är djävulen som är verksam i minsta uttalande vi gör om verkligheten och vår längtan efter att något ska vara "sant".
- Är ni katolik?
- Ja det hörs väl (skratt).

Påstigning på planet och ett hjärtligt farväl. Leve fransmännen!

John Lennox, Whitehead och sekulära humanister

En intressant debatt sändes med John Lennox, den engelske matematikern, kring tro och vetenskap, i teve nyligen, på Ur Samtiden. Det var uppfriskande att höra Lennox visa hur integrerat rationellt tänkande är i den kristna tron. Motståndarna, de svenska humanisterna missade som vanligt att argumentera mot rationaliteten i kristendomens historia - om de läste Kierkegaard skulle de kunna hämta argument. Istället valde de fel häst och ville visa att vetenskapligt tänkande skiljer sig från kristen tro. Det blir ju att arbeta i motvind eftersom den kristna traditionen låtit just vetenskapligheten växa fram ur en viss gudsuppfattning. Vill de besegra kristen tro måste de naturligtvis börja i andra ändan - att den aldrig varit rationell. Genom att ensidigt referera till mystiker, tokiga helgon och kättare skulle de kunna få argumenten att något så när fungera en bit på vägen.

Filosofen Whitehead skulle varit nöjd med John Lennox sätt att resonera. Som Whitehead en gång påpekade var kristen teologi huvudansvarig för vetenskapligheten i Europa - i kontrast med det faktum att icke-krista religioner faktiskt hindrade en sådan vetenskaplighet att uppstå. Det största bidraget i medeltidens kristendom var en personlig Gud som gett oss en gåta, en hemlighet att utröna - skapelsen. Hur kan denna idé om rationellt upptäckbar gåta har kommit in i just det europeiska kristna tänkandet? Jo, menar Whitehead, genom munkarnas och teologernas envisa insisterande på att Gud är förnuftig. Denna Person är dessutom energisk i sitt skapande, vill saker med oss, både moraliskt och intellektuellt. Allting i naturen, som Linné tänkte, är ytterst detaljplanerat av denna rationella Person. Att empiriskt och metodiskt rota i denna skapelses minsta detaljer kan endast leda till en allt större tro på gudomlig rationalitet.

Det är detta de sekulära humanisterna alltid missar. En kunskapsmiss. De borde läsa religionhistoria. Jämför vi med de gudsbilder vi finner annorstädes, finner vi att de icke-kristna bilderna är opersonliga eller vimsiga. En vimsig eller irrationell Gud, ungefär som de grekiska eller hinduiska, kan vi inte lita på som en rationalitet. En opersonlig helhet, som i buddhismen, saknar helt enkelt rationalitet - varför skulle vi då söka efter en sådan i skapelsen? En del religioner saknar en rationell skapelse helt och hållet - en irrationellt hjul av födelse och död snurrar utan mening. Universum blir en obegripligt mysterium, inkonsistent, godtyckligt. För sådana religioner - som ju många sekulära humanister flirtar med - finns endast visdomen i att meditera och få insikter. Det finns ingen andledning att fira förnuftet eller den rationella hemligheten i skapelsen.

Ska sekulära humanister och ateister komma nånstans med vår kristendom måste de ta till några sådana icke-kristna visioner av tillvaron. Men kruxet är att då försvinner även den iver och hemliga glädje för vetenskapen som vi så väl behöver i forskningen. Så de hamnar i ett problematiskt läge hur de än gör. Den enda kultur vi känner till som direkt lett till empirisk metod är den kristna. Och det är en troende kultur.

Förr i tiden såg man naturvetenskap som en tjänarinna till teologin. Vi kommer nog dithän igen, ju längre forskningen tränger i skapelsen hemligheter. Var det inte HUGO-projektets ledare Francis Collins som kallade en av sina böcker "Gods language"?