Skönhetens religion

"Oförmåga att förstå religionens kraft är oförmåga att förstå den moderna världen" lär Tony Blair ha sagt.

Jag brukar rekommendera elever att se en scen i filmen "The Reader" där konduktören Hanna (spelad av Kate Winslet) sitter i en sommarkyrka och gråter av en helt överväldigande glädje medan en barnkör tränar och hennes unge pojkvän på avstånd förundras över hejdlösheten i hennes glädjegråt.

Så överrumplar oss Guds skönhet, ibland fullständigt utan all förvarning.

Religion är det vackraste, starkaste och varmaste en ynklig människa kan känna och vara. Men detta kommer inte att vara uppenbart för mediakulturen och "den säkra hopen" som Laestadius uttrycker det, förrän den glättiga krampen hos den sekulära fundamentalismen och den exklusiva humanismen börjar släppa - den dagen, den dagen, när får vi se den dagen?

Och så sjunger vi: SKINGRA, GUD, ALL TVIVLETS DIMMA, / låt mig ljus i Ljuset se. / Låt i tron mig få förnimma, / att blott du kan frälsning ge.

Eller som John F. Haught skriver i en uppsats om religionens framtid:

"I en postdarwinistisk värld kan våra moraliska liv finna en trygg grundval och religionen gå en ny framtid till mötes, om vi bara sätter dem samman med universums egen målmedvetna strävan efter ökad skönhet."

Innanför

Att vara innanför innebär alltid en frestelse och en fara. "Jag älskar Gud men skulle aldrig tro på en kyrka". Eller "Det är ju i naturen man ser Guds majestät. Inte innanför en klostermur!" Eller "Det gudomliga finns, men absolut inte i organiserade religioner!"

Varianterna är många. C.S. Lewis ville i sin "Mere Christianity" undvika denominationer. Sådana skapar endast splittringar och dem har vi nog av. Låt oss tänka på den stora hallen i ett hus. Vi samlas i hallen. De många olika rummen bryr vi oss inte om just nu. Låt oss se vad vi kan ha gemensamt i samlingshallen.

Men "hallteorin" fungerar inte. För det är där "inne" jag kommer hem.

På Norra Berget i Sundsvall finns ett café som heter Gesällen. Det ligger inte vid en strålande utsikt över staden och bergen och havet, det är inte modernt med internet och 50 sorters kaffe. Det är en enkel liten stuga längs vägen, byggd för länge sedan som en liten fäbod med förstuga, mjölkrum (kök) och sal (indelat i tre små rum). Efter en promenad längs bergets storslagna utsikt då man kunnat beskåda Guds majestät i bergen och havet och människors väl och ve i den lilla staden mellan bergen, återvänder man "in" på Gesällen för att vila, få kaffeslurken och vara hemma en stund. Idealiskt för andliga samtal med vännen, samtal om livet.

Detta "innanför" visar sig i de enkla vackra trägolven, vackra genom seklers bruk, timmerväggarna som behandlats med handyxor, möblerna med sin omsorg om det mänskliga, fiolen på väggen med sin glädje och dans men också sorg och tårar, de få skrifterna i bokhyllan med den Heliga i centrum, själva hjärtat i all litteratur, de enkla trasmattorna och de bärande stockarna i taket, den sprakade elden bredvid mitt bord - detta "innanför" är det vi menar med hem.

Ute i hallen är vi ännu inte hemma.