Ljuset i Ukraina: Rabbi Nahman

Dagens krigshärjade Ukraina får snart se massiva pilgrimståg till Rabbi Nahmans grav. Från Israel kommer ivriga ortodoxa judar som sätter Gud framför rädsla och osäkerhet i ett land under attack. Här kommer några tankar om Rabbi Nahmans budskap. Han var barnbarn till Baal Shem Tov -- egentligen Israel ben Eliezer -- som föddes 1698, dog 22 maj 1760, och grundade chassidismens befriande gudstro. Baal Shem Tov var inte en reformatör så mycket som nyskapare. Denna nya relation till Gud byggde på två principer:

*1* Gud är komplett närvarande "som en fin materia i allt som finns", vilket betyder att vi ser det Gudomliga Ansiktet när vi betraktar någonting materiellt i världen.

*2* Det är en ständig växelverkan mellan Gud och allt som sker i världen. Därför sker allt som Ha-Shems ordning, Gud är aktivt närvarande i allt som sker. Därför är ingenting utanför Gud och ingenting kan vara accidens, ingenting sker slumpmässigt.

För vår perception betyder detta att vi känslomässigt attributerar allt som Guds vilja och försyn och är bekväma och tillitsfulla i detta, även när ont sker. Det betyder också att bön kan pågå hela tiden genom att säga Guds namn och vara känslomässigt medveten om Hans ansikte som är närvarande i allt vi ser och i allt som sker. Detta är att vara hasid, from -- men lycklig och glad, inte nedslagen. Själva glädjen är Andens vittnesbörd. Det är ursprungligen den kommunion med Messias själv, som kristna har i eukaristin, bara utförd på ett enklare sätt i vardagens icke-liturgiska handlingar. Besht var sannolikt inte intresserad av den seriösa rabbinska judendomen och inte heller en institution som den senare ortodoxa chassidismen.

Kombinationen av att Guds ansikte är överallt där vi tittar och att allt sker såsom Hans försyn, gör att vi känslomässigt blir liksom "invaderade" av det gudomliga. Vi är i Hans hand. Besht hade förmodligen tidigt denna grundupplevelse när han befann sig ensam i de karpatiska skogarna och bergen. Detsamma gäller hans barnbarn Rabbi Nahman.

Att vara invaderad av Ha-Shem, Gud Fadern, Abba, som Yeshua kallade Gud, har ingenting med läsa och skriva att göra. Det kan inte finnas någon skriven undervisning därför att Gud är här som det som sker och vill oss något i det som sker. Det finns inget "tag och läs" som hos Augustinus, eller "tag och skriv" som hos Mohammed. Därför skrev Israel Besht ingenting, lika lite som Yeshua. En nedskriven text kan inte utgöra grund för livet i Guds närvaro. Så fort någon skriver ned vad en "närvarande from" säger till sina vänner, försvinner undervisningen, kvar blir något tomt.

Rabbi Nahman av Bratslav, Ukraina, och den judiska sekt som följer Nahman, barnbarn till Besht, fortsätter tanken på att Guds ansikte är överallt där vi tittar och att allt sker som Hans försyn. Glädjen som främsta aktivitet betonas och glädjen ligger i Guds närvaro i alla ting och händelser, i alla tankar och känslor, i allt liv konkret. Dessutom kommer glädjen av att Messias ska återvända och glädjen bli helt genomförd. Denna lyckliga väntan är den högsta formen av glädje.

"Man kan väl inte vara glad för jämnan?" -- jo, säger Rabbi Nahman, vars väg med Gud är "une voie nouvelle dans la hassidout, en insistant sur l’importance de la joie, de la prière, de la foi simple et naïve: «Il ne faut jamais se décourager, il faut toujours se réjouir !» Och i vår kristna Filokalia står det: "De som ackumulerar tristess och missnöje medan de ber, liknar personer som försöker bära vatten med ett såll." I Symeon den Nya Teologen och hans hymner om den gudomliga kärleken finner vi också en besläktad ande i den kristna traditionen: att se den Uppståndne här och nu.

Den som lär sig att ständigt vara lycklig och glad, därför att Gud är närvarande, ser hur detta i själva verket är målet med existensen. Lite daglig gudsglädje ger mer glädje, mycket daglig glädje ger ännu mer av denna troslycka-perception. Detta är den chassidiska betydelsen av Guds vilja med våra liv. "Kom och se!" Och den som lever och dör bitter och negativ, får sannolikt försöka igen. Guds vilja är att alla slutligen når glädjens frälsning, som är Torans fulländning.

När vi börjar ser med egna ögon Faderns närhet och perfekta godhet, förstår vi tristessens overklighet, missnöjets omöjlighet. « Le désespoir n’existe absolument pas! Même si l’homme transgresse toute la Thora des milliers de fois, il doit avoir foi qu’il peut recommencer encore à nouveau. C’est cela la Foi parfaite en Dieu car Ses bontés se renouvellent chaque matin et infinie est sa bienveillance » skriver Rabbi Nahman.

Vi kan säga i kristna termer att glädjen är den ständiga kommunionen, den mest äkta eukaristin, den som handlar om allting i universum. Gud ger glädje och frid som Sig själv. Hans kärlek förstår vi aldrig men vi upplever glädje och frid. Det är tydliga tecken. Du vet alltid att du har det rätt med Honom genom att glädjen är uppenbar i synlig och osynligt. Det finns ingen annan helighet än denna glädje och lycka manifesterad i vår vardag. Mottagande av Helig Ande är helt avhängig glädjetjänsten. Dessutom "kristifierar" eukaristin hela universum och gör allting levande i Honom, ungefär som p Richard Rohr skriver 2017: "Thus Eucharist, like Resurrection, is not a unique event or strange anomaly. Eucharist is the Incarnation of Christ taken to its fina shape and end -- the very elements of the earth itself. It is all one continuum of Incarnation." Här hör vi ett nutida katolskt eko av Baal Shem Tov: Gud är komplett närvarande "som en fin materia i allt som finns". Glädjetjänsten syns också i Rohrs avslutande mening: "Written with great joy on Easter Sunday, 2017". (The Universal Christ)

En buddhist kan säga: livet är lidande. Chassiden säger: Bry dig inte om lidandet, det hindrar dig att vara glad. Buddhisten genmäler: Jag säger inte att vi ska bry oss om lidande, utan vara medvetna om att liv är lidande och att det har en orsak. Chassiden: Syssla inte med lidandet, var glad istället inför Gud som är överallt närvarande framför näsan din, tjäna Honom med glädje och förtjusning. Lidandet är inte verkligt, lika lite som döden är det. Syssla inte med något som inte är hjärtats glädje. Glädje är uppvaknande, upplysning och visdom, allt annat sömn och illusion.

David Feuerwerker menar att den "heliga elden" i vårt andliga liv är denna glädje i vardagens sysslor och situationer. (Se Gallica: L'Unité : semaine religieuse israélite / le rabbin David Feuerwerker, "Servir Dieu avec joie") Vi gör Guds tjänst genom hjärtats glädje. Ingenting skiljer då andligt från profant, världsligt från gudomligt. Vi omfamnar Guds närvaro helt enkelt i allting vi ser och hör och gör. Detta är vad Bibeln i sin djupaste mening säger oss, meningen med Guds folk. Det är inte en nominell eller historisk sak: det är själva Guds närvaro och glädje.

"L'homme doit considérer qu'en tout temps et en tout lieu, il se trouve devant son Seigneur, et par consequént, sa vie entière doit être, de par se mille manifestations, au service de Dieu. Y a-t-il différentes manières spécifiques de le servir? Certes, non!"

Denna eld -- "hitlahavout" -- brinner utan att minska eller brinna färdigt, liksom busken för Moses på berget. Elden är glädjen i vår gudstjänst och den minskar inte med tiden, snarare ökar och sprider sig i vårt liv på många sätt. Glädjen genomtränger både det personliga livet och det interpersonella. Elden är född av vår vilja som Gud ger oss för att tända och hålla levande glädjen inför den allestädes närvarande.

Enligt Rav Kook har Gud som instrument för evolutionen av glädjen och friheten från död och orenhet, människan som kan vilja glädjen i allt högre omfattning. Adam hade glädjen men ville den inte. Evolutionen hän mot Messias innebär att vi som människor i allt högre omfattning vill den oändliga glädjen i Guds allestädes närvaro. Gud ger nytt förkroppsligande åt var och en tills dess denna glädje når en nivå där Messias kommer och fulländar evolutionen av gudsmedvetande.

Rädsla för en död som inte finns är det största hindret för Guds evolution av gudsglädje. Döden är en inbillningssjukdom som avhåller oss från den korrekta glädjen när någon lämnar den kropp han eller hon använt för livet. När någon lämnar kroppen är det en förnyelse och en revitalisering av gudsmedvetande. Särskilt när personen dör bitter eller deprimerad är det en befrielse och förnyelse. Allt handlar om att bli uppfylld av glädje och lycka inför Guds all-närvaro. Det är därför Gud förkroppsligar sig i generation efter generation. Det är en generering av lycka, eller "kamp" för Gud: Isra-el.

Gudsglädje är den kraft vi använder för att återvända till livskänslan i Fadern, "teshuvah", för att regenereras och förkroppsliga återigen för att kämpa för evolutionen av Guds manifestation av glädje. För Kook är inte Israel först och främst en religion med en lära, eller en historisk nation med en politisk framtid. Israel är det folk där alla individer har tagit på sig uppgiften att införa den gudomliga glädjen i allt större omfattning. Att Messias ska komma är just denna viljans evolution som utgör kärnan i Israel.

Denna evolution är att växa bort från illusionen döden och nå det eviga livet i gudsglädje tillsammans med Messias. Döden är en hindrande illusion och Israel kommer att rena oss från den illusionen till slut.

Två levande principer för chassiden:

1 Han ser Gud framför näsan

2 Han väntar på Messias med glädje

Detta förenar judar och kristna i relationen till Gud. Den kristne är dessutom djupt tacksam för den ofantliga nåd som korset innebär och som ledde till uppståndelsen för oss alla.

Rabbi Nahman är radikal: han ser Gud som glädje. Utan glädje kan därför ingen komma nära Gud. Man kan inte, som många religiösa gör, vara fromt neutral, allvarlig, andaktsfull, nedstämd eller ledsen eller orolig eller rädd. Gud är inte nära någon sådan from person. Endast i jubel och glädje kan någon ha Gud intill sig. Glädjetillståndet är återlösningen, säger Nachman. Det är det tillstånd Messias handlar om. Därför är glädjen vägen till Gud direkt i vårt liv. Utan den är all gudstjänst meningslös.

Jesaja 55 och 61 är bra glädjeställen. Sätt inte in glädjen i något historiskt sammanhang. Se den som vägen till Gud, som den enda fungerande gudstjänsten, som den enda rengöringen av den världsliga själen, som den enda bönen. Messias kommer när vi alla är glada och lyckliga. Varför skulle han komma innan dess? Gud är glädjen och lyckan.

"I'm Gods joke!" säger Norman Grubb, en afrikamissionär som ligger nära hasidim. Vi är behållare för Guds glädje, Guds liv, ingenting annat. Kärlet är ingenting i sig själv, bara innehållet är intressant. Är det Messias, glädjen, skämtet? Eller är det själv för själv, den sataniska karriären?

När vi samtalar och berättar vad som "hänt" i våra liv, gör vi efterkonstruktioner med en fiktivt självständig vilja i varje kropp -- medan det som sker alltid är Guds direkta vilja. Det är Hans närvaro som sker, allt sker enligt Ha-Shems liv, kärlek och vilja. Därför ska vi göra så gott vi kan som kristna men framför allt lova den Evige och ropa glädjefullt: Ske Din vilja !

Rabbi Nahman är radikal: han ser Gud som glädje. Själva glädjerörelsen i en människa är att öppna dörren till Guds rike. Det närmaste är det bästa: se Guds ansikte framför näsan. Finn glädjen i det närmaste. Ett litet oskyldigt barn som ser dig i ögonen väcker genast rätt glädje, den som Gud frälser med. Frälsning och återuppståndelse är denna glädje. Ingen frälst har ett långt ansikte eller en bister uppsyn, ingen frälst är missnöjd. Messias kan inte komma då.

Det som händer, det händer -- men en hassid är glad i att Ha-Shem är helt och hållet närvarande i allt som sker och detta gör en människa glad och fridfull. Detta är den djupaste Toran. Som Rabbi Nahman skriver: « Lorsqu’un homme sait que tout ce qui lui arrive est pour son bien, cette qualité est le reflet du Monde Futur! » Denna glädjens lag har vi i vårt hjärta när vi sitter vid vårt tält, eller i vårt hus. Den begrundar vi när vi går på stigen eller när vi far längs vägarna.

Därför, när vi ber Baruch atha Avinu בארוח אראה אבינו ber vi till en Fader som är mycket nära oss. Liksom Besht var ointresserad av rabbinsk judendom, blir vi med denna djupare Tora ljumt intresserade av kyrkornas läror. Räcker inte evangeliet? Jesus, den kommande Messias, andades Faderns närvaro och pekade på den i blommor och fåglar, åkrar och träd. Det är direkt tal, inte metaforiskt. Vi kan alltid se detta Guds Ansikte och känna glädjen. Detta är att födas på nytt, att få del i den Uppståndnes glädje redan innan Messias har kommit i härlighet. Nahman skriver: « La véritable joie est atteinte en ne regardant que ce qu’il y a de bon en nous-mêmes, chez autrui et dans toutes les situations » Denna frid och glädje gör oss orädda. « Le monde entier est un pont très étroit, l’essentiel est de ne pas avoir peur du tout ! »

Omvändelse sker kontinuerligt och består i att se närvaroglädjen i Gud, vilket är det Goda i oss själva: "L'essentiel du repentir, consiste à éveiller le Bien qui est en nous." Om Rabbi Nahman: "Il insiste sur la vie basée sur la foi, la simplicité et la joie. Il encourage ses disciples à applaudir, chanter et danser, pendant ou après leurs prières, dans une relation plus étroite avec Dieu: Le malheur, la souffrance, proviennent d'une incompréhension des événements. Si l'on a foi en Dieu, on comprend que ce qui nous arrive est pour notre bien: on ne souffre plus".

Att invaderas av Ha-Shems närvaro är likt att sitta i varmt vatten och bli uppvärmd in i hjärtat. Många timmar av en dag kan försvinna i denna lycksaliga enkla värme och glädje. Jesusbönen sjunger i kroppen och det nya livet rinner som en flod av Guds glädje. Jordiska motgångar dyker upp, bökar omkring och passerar, sedan återkommer glädjen och ibland ännu härligare än tidigare.

För både judar och kristna kan Maria ses som den första hassiden -- hon fick i verklig mening se Gud, ha Gud växande i sin kropp, föda fram Gud och uppfostra Gud genom en hel barndom. Så nära är Fadern för alla människor, men givetvis alldeles särskilt för den unga judiska flickan. Hennes sorg och lidande blev stort mot slutet av Jesu liv, men hennes glädje var enorm innan dess, även om den var blandad med skräckfylld förundran inför vad Ha-Shem kan ta sig till med en ung kvinna som ännu inte känt en man.

Observera tystnaden för Maria -- man kan inte rätt tala om Guds påtagliga närvaro. Besht skrev ingenting ner. Vi förstår varför. Det räcker att prata bort tio minuter om världsliga ting, så saknar man Guds närvaroglädje. Tjänandet i glädje som David Feuerwerker talar om sker bäst i hemlig tystnad.

När vi tjänar Gud såsom glädje över Hans närvaro lämnar vi naturligt alla jordiska angelägenheter: "...le service de Dieu dans la joie. Alors, passé et présent, passé et avenir, tout se confond dans le présent, présent qui est une eternité, recompense divine a ceux qui savent aimer."

Det blir ett kärleksbud att tjäna glädjen i Faderns närvaro i allting vi ser och hör. Nahman skriver: "C'est une grande mitzva que d'être toujours joyeux". Jesus säger att vi endast såsom ett barn kan ta emot himmelrikets glädje. Nahman säger: "Il est interdit d'être vieux."

Med blicken mot himlen och glädjefull förväntan på Messias erfar vi att Guds närvaro är själva verkligheten. Det är inte ett förnekande av all gräslighet mänskligheten upplever. Men den som tjänar Messias och Uppståndelsen kan med Rabbi Nahman säga: "Le désespoir n'existe pas dans le monde ! Du tout !"

Innan vi accepterar Faderns kärleksnärvaro i allt vi ser, är vår själ och kropp som den galne mannen på gravplatsen, som ibland kedjades fast av bybefolkningen. Jesus befriar honom från demonen och han blir lugn och fridsam. Så blir vi befriade från missnöjets demon inför Guds närvaros kärlek och godhet. Vi gör som den galne mannen, vi ser Messias och tar emot Hans läkande kraft i ande, själ och kropp.

Tills dess vi ser Messias springer också vi som galna bland de döda på en gravplats, världen utan medvetande om Guds kärleksnärvaro i allt som existerar. Men när vi ser Faderns närvaroglädje framför näsan kan vi göra som Jesus säger till honom: gå hem och visa andra Guds barmhärtighet. Tala inte om det, visa det.

Men hur kan Nahman säga att galenskapen och missnöjet inte existerar i världen? Därför att inte ens när man blir fastkedjad av bybefolkningen är denna galenskap mer än en skugga som inför Verkligheten framför sig försvinner i ett ögonblick. Därför: "Le désespoir n'existe pas dans le monde! Du tout !"

Det betyder, märkligt nog, att Gud är med den galne mannen även i hans mörker där på gravplatsen. Han ser det bara inte. Och hur många i världen lever inte så? Först när glädjen i närvaron av Gud är uppenbar, ser vi Messias och kedjorna faller av, kroppen blir lugn och det inre sinnet saligt i den andliga värmen. Men innan dess tror vi att vi är missnöjda, om inte fullt ut galna, och att någon Gud inte finns.

Rabbi Nahman säger att ljuset från Guds kärlek -- schechina -- är fullt synligt i alla ting. Ljuset är samtidigt dolt och fullt synligt. Ingen mängd synd eller bestialitet kan hindra schechina att ständigt levande lysa i allt som finns. Detta är radikal gudsuppfattning som för oss till Messias, ljuset som ska komma, ja som redan är här. Guds rike är nära, säger Jesus. Ordet "nära" är just vad vår perception handlar om. Tack vare sinnena kan vi känna detta "nära" schechina.

Vi ser att allt som lever är i en process av lovsång och lovprisande, alltså i ett konkret tillstånd av glädje. Växter, djur, planeter, ekosystemen är en pågående lovsång till Närvaron. Ja Faderns närvaro och lovsången är detsamma. I Daniels lovsång finns detta budskap dolt för den som har perceptionen och glädjen. Naturlagar är lovsånger, årstider är lovsånger, allt är seende av Gud framför näsan, inte abstraktioner.

Ljuset är som vår verkliga sol, det ljus som lever i "Varde ljus!". Om vi tänker oss att solen skiner en varm dag och vi ligger och solar vid havets strand, och nu tar någon upp ett korsord och koncentrerar sig på det. Du frågar: - Märker du solens ljus som värmer dig? Och personen säger: - Jo, men jag måste ha något att fokusera på, det blir för tråkigt annars. Detta är vår situation. Den andliga Schechina-solen skiner men i ljuset finns Guds kärlek i kommunikation med dig. Fadern vill i sitt ljus tala med oss utan avbrott. Att fokusera på ett korsord blir att ignorera Guds kärleksfulla vilja att tala i kärlek direkt till sina barn.

Baal Shem Tov såg också hur allt liv och all existens är en enda kropp, en enda Person, vår Fader i vilkens hand allt är till. Att vi inte distraherar oss allt för mycket i Hans ljus utan tar medvetet emot Hans kärlek genom ljuset i allt, blir den verkliga och enda gudstjänst Gud ständigt föredrar in sin skapelse.

Efter fem års undervisning i Bratzlaw, Ukraina, kände Rabbi Nahman att hans jordiska liv närmade sig sitt slut, 39 år gammal. Martin Buber skriver: "Es wurde ihm bald offenbar, dass er sterben müsse, aber sein Tod war nie ein Ding der Angst und überhaupt kein erhebliches Ereignis für ihn gewesen. 'Wer das wahre Wissen erlangt, das Gottwissen, dem ist keine Scheidung zwischen Leben und Tod, denn er hangt an Gott und umfasst ihn und lebt das ewige Leben wie Gott allein'." (Se Die Geschichten ees Rabbi Nachman, ihm nacherzaelt von Martin Buber, s 30) Till Uman, drygt tio mil från Bratzlaw, och hans grav där kommer årligen många pilgrimer, judar och kristna, vare sig det är krig eller inte.

Ingen teolog har i högre grad än Lars Levi Laestadius försökt klargöra hur Golgatadamat, psykologiskt sett, kan åstadkomma människans förvandling och försoning med Gud. Detta är en tanke jag stötte på hos Hjalmar Sundén i hans uppsats om Freud och Laestadius, när jag läste religionshistoria i Nathan Söderbloms gamla bibliotek ovan Domtrappskällaren i min födelsestad Uppsala. Och grunden till denna tankegång är att Freud faktiskt, fast många helt förbisett det, visar fram en segerviss kännedom om den mänskliga skuldkänslan. Segerviss, därför att den tidigare så populära teorin om kristen tro, nämligen att tro är en sorts önskedröm, därigenom helt övervinns. Feuerbach och marxisterna hade fel. Skulden sitter djupare än de trodde. Och därigenom också erfarenheten av estatisk glädje inför friheten från skuld genom tron på Den korsfäste och hans befriande blod som försonar oss helt med Alltings verkliga grund. Vår egen August Strindberg sökte sig omsider också till denna existentiella sanning.

Freud, som tidig efterföljare till Feuerbach tänkte sig att den fysiska kärleken mellan man och kvinna var den starkaste kraften, men insåg mot slutet av sitt liv att den ännu stakrare drivkraften är behovet av gudomlig förlåtelse, tröst och upprättelse. Kanske spelar incesten i Freuds eget liv en viss roll som inre väckarklocka. I dessa dagar när polyamorösa förhållanden och ett utvidgat monogamisk synsätt börjar sprida sig i Europa, även bland präster i Svenska Kyrkan, efter vad det verkar, är det kanske värt att återknyta till Lars Levi Laestadius och hans dynamiska upplevelse av Jesu blods befrielse från skulden, och hans ibland våldsamma polemik i predikans form.

Laestdius deltog i sin ungdom i friska kärlekslekar, i "ras och sänglag" berättar han i självbiografin "Om första anledningen till väckelsen i Tore lappmark". Dock var hedersdjävulen över lag starkare än hordomsdjävulen, för att använda Laestadii termer, och ofta löste han sin seuella längtan med självtilfredsställelsen, en utväg som hör till var mans psykologi. Men en ung flicka i lappmarken fick hans liv att vända sig helt om. Han insåg det som en väckt kvinna i Ångermanland uttryckte med orden: « Jag har korsfäst Frälsaren » alltså ett djupt personligt mottagande av befrielsen i Jesu blod. (Kvinnan cieterades i en tidning av en präst och kallades förryckt…) Laestadius skrev senare att « den som inte kan komma till denna insikt är både blind och döv ». (Dårhushjonet 1416) Vad gäller insikten? Att den djupa känslan av skuld nu är urtvättad i blodet på Golgata, den befriande insikten om att vi faktiskt mördat vår Herre och Frälsare — och blir förlåtna, då och nu och i evighet.

När så Freud så mycket senare gör teori av denna djupa skuld och skam (och klär det i termer av grekiska myter) och hur stort människans behov är av försoning och rening, kan vi ser inte bara hur modern Laestadius är utan även hur värdefull denna senare del av Freuds religionspsykologi visar sig vara. Denna del av den freudska religionspsykologin är faktiskt som en pendang till Andrew Murrays « The Power of the Blood of Christ ».