Bra sagt Umberto Eco !

Karl Keating skriver i sitt sista veckomail om Umberto Eco och citerar den italienske filosofen:


"We are supposed to live in a skeptical age. In fact, we live in an age of outrageous credulity. The 'death of God,' or at least the dying of the Christian God, has been accompanied by the birth of a plethora of new idols. They have multiplied like bacteria on the corpse of the Christian Church--from strange pagan cults and sects to the silly, sub-Christian superstitions of 'The Da Vinci Code.'"


Så riktigt och så skönt att höra från författaren till Rosens namn som ju är något ambivalent till den kyrka Eco växte upp med.

Innanför ikonen

När jag kom till Israel hösten 2005 för första gången i mitt liv, slogs jag av den bysantinska närvaron.

All vår katolska teologi, vår diskurs, vår katekes, liksom tystnade inför alla ikoner på mosaikgolven, på friserna, på väggarna. Ingen guide sa något mer än: här ser vi rester från den bysantinska tiden.

Snart insåg jag sanningen: det finns ingen speciell bysantinsk tid. Kristendomen är ikonisk från början. Vår latinska diskurs, vårt sätt att tala kateketiskt och apologetiskt måste skrivas in i ikonens mycket större omfång: det himmelska sensoriska.

Den sanningen fick jag hålla för mig själv. Ändå kände många av oss i sällskapet att det bysantinska trängde in överallt - i synnerhet i gravkyrkan.

När jag kom hem från Israel började jag forska i den första tidens palestinska kristendom. Mycket intressant. Så lätt att förbigå och hänvisa till en passerad historia.

I en text för undervisningen på mina kurser försöker jag formulera vad ikonens kristendom är. Enkelt kan det sägas så här: Jesus Kristus inte bara talar utan är och utstrålar det Gudomliga. Han är från början ikonisk och når många människor på ett fullödigare sätt än de som hör hans ord och förstår hans lära. Detta fortsätter genom den helige Ande sekel efter sekel. Det ikoniska, det himmelska i det sinnliga och kroppsliga, fortsätter vara den stora undervisningen, den som sker när brudtärnan kommer in till sin Brudgum.

Den stora liturgin - och den lilla

Samtal med elever efter fyra visningar av Mel Gibsons film The Passion of the Christ på Härnsösands gymnasium ledde till detta i kort sammanfattning:

Jesus är liturgisk i hela sitt liv och kallade oss till denna liturgi - bebådelsen, födelsen, frestelsen, undervisningen, miraklerna, förföljelsen och hatet, arresteringen, tortyren och döden, uppståndelsen -- allt är liturgi för den som lever med Kristus. Detta är främmande för den sorts kristendom som på 1600-talet och framåt blev en ord-religion eller en skrift-religion.

Den stora liturgin är vårt år -- nu är det påsken och vi lever påsken dag och natt, på jobbet, hemma, i kyrkan. Snart är det pingst och himmesfärdstid. Kalendern från vår svenska kristna medeltid finns kvar och kan upplivas för alla. Hösten kommer och Kristi Konungs dag. Sedan närmar vi oss Jesu födelse och de tre vise männens besök, tempelupptagningen och snart är det fasta igen. Så lever vi den stora liturgin som alltid är Honom i Hans essens.

Men det finns en liten liturgi också. Det är dina knäfall på morgonen framför korset du har på väggen. När du sitter på bussen eller cyklar till jobbet är den Rosenkransen som anknyter dig till hela Hans liv genom Maria Guds Moder. Det är middagsbönen, eftermiddagsbönen, kvällsbönen, den dagliga tidebönen, så som du utformar den eller låter den utformas i en gemenskap.

Det blir två liturgiska hjul som rullar oss mot evigheten, det lilla hjulet på 24 timmar som snurrar i det stora årshjulet. I båda fallen är det inte fråga om ord-religion eller predikan-religion. Det är Jesus själv.

Varför motvilja och äckel?

Bibeln beskriver friheten i Guds gläjde och mörkret i lustens härjningar. Varje sund människa känner till det. Men europeisk psykoanalys har problem. Läs följande märkliga formulering:

”Resonemanget i Spielreins arbete börjar med frågan om varför den så mäktiga könsdriften vid sidan av själva njutningen ger upphov till negativa känslor som oro, motvilja och äckel”.

(s 243 i Aleksandr Etkind, En omöjlig passion, 1993.)

20 miljarder omsätter barnpornografin idag år 2006. Det har mycket med freudianismens och darwinismens beskrivningar av ”den mäktiga könsdriften” att göra. Hur kommer det sig att vi känner sådan oro och motvilja? Ja till och med äckel !?

Perfektionerna är gåvor

Platon visar oss tre perfektioner: det goda, det sköna och det sanna. Det mesta vi tänker handlar om dem. De är inte bara ledstjärnor utan gåvor i sig som vi kan njuta av.

Thomas lägger genialt till två: vara och enhet. Dessa är ännu mer fundamentala och måste finnas för att det goda, det sköna och det sanna ska kunna existera. Vara är dessutom Guds namn och natur. Enhet är kanske en mer svångfångad perfektion. Alla de andra perfektionerna ingår i enheten. Men även alla accidenser i den sinnliga verkligheten ingår i den stora Enheten, i Guds perfektion.

St Alfonso av Liguoro lägger till en sjätte perfektion: uniformitá alla volontá di Dio. Jag har just upptäckt denna perfektion genom St Alfonso och behöver tid för att läsa och ruminera mig fram i hans skrift om uniformitá.