torsdag, augusti 03, 2017

Sekularismen och Facebook

Den som finansierade Facebook i början vara James Thiel som filosofiskt var elev till René Girard, katolsk litteraturkännare av särskilt Dostojev s kij. Den kristna synen på vår mänsklig natur är förstås, som alla kan se varje dag, att den är “fallen”, dvs inte i den form vi vet att vi borde vara. De flesta i det sekulära samhället vet inte vad de vill eller vilka de är. Utan tro har vi människor egentligen inte några egna värderingar och övertygelser. Det vi har istället är en instinkt att kopiera och jämföra. Vi är homo mimeticus. 
Enligt Girard är den sekulära konsumtionsmänniskan en varelse som inte vet vad man ska begära, och vänder sig till andra för att komma på något. Vi önskar vad andra önskar för att vi efterliknar deras önskningar. Anledningen till att Thiel satsade stora pengar på Facebook var att han såg en verksamhet som var byggd på människors djupa behov att
kopiera andra. 
Facebook är en djupt tragisk verklighet för den bygger på oförmågan till trons värden. Om det mesta alla människor vill göra är att titta på andra människor och kopiera, behövs inget ansvar för vad som sägs eller görs. Det är kanske av den anledningen att Facebook, mer än något annat företag i sin storlek, har en sorts ondska som löper genom sin historia. Den högprofilerade tabloidversionen av detta har kommit i form av incidenter som live-streaming av våldtäkter, självmord, mord och polismord.

För René Girard handlar det om en tidsepok där endast trons värden kan rädda oss. Kristendomen behöver återkomma med kraft, ungefär som i Kina idag. De politiska ideologierna är trötta, vetenskapens projekt att göra världen god att leva i verkar ha tunnats ut rejält och tappat fart. Sekularismens spöklika frihet att bestämma värdena själv innebär just Facebook --- att imitera de man tror är inne. Hu så det ekar i servrarna och så konstig världen blir...Dags att läsa om Boethius “Filosofins tröst”!

torsdag, juli 27, 2017

Vad är katolsk mission?

Jag hör till dem som älskar gamla missionberättelser, särskilt de om Kina alltifrån de syriska munkarna på 600-talet som etablerade den första stora kristna kyrkan i världen, fram till 1800-talets protestantiska pionjärer som "blir kineser", lär sig regionens språk, lever nära befolkningen och ofta får alltfler fiender, både kinesiska och muslimska, och till sist misslyckas med sin mission eller inser att missionen är imperialism och ingenting annat -- men ändå lägger grunden för kommande spridning av de goda nyheterna, som vi ser från 1980-talet framöver. 

Men vad är kristen mission, förutom de fantastiska äventyr jag älskar att läsa om?

Katolicismen växer nu explosivt i Afrika, Brasilien, Kina, medan lilla Europa liksom fryser inne i sin sekularism. Ett utmärkt område för islamisering på ett stillsamt sätt med stora barnskaror ! Men alltså, vad är mission? När det gäller Gud och att tillhöra hans kyrka, är det detsamma som att gå in i ett parti? Eller ansluta sig till en ideologi? Eller höra till en grupp med en övertygelse? Är det inte detta all missionshistoria handlar om? Fabrice Hadjadj och många andra försöker formulera ett svar. Rony Akikis föreläsningar på youtube om "Demonernas tro" är väldigt belysande just om detta. Sekularismen är kanske en demons verk? Eller den givna reaktionen på en mission som inte är vad den ska vara?

När du går med i ett politiskt parti, bör du först följa en doktrin eller grupp intresserade, sedan bör du väl göra propaganda för ideologin, försöka samla så många människor och förändra världen i enlighet med de värden som hyllas i din grupp. 

Denna modell kan användas för att beskriva den historiska utbyggnaden av kyrkan, eftersom det är modellen för alla ideologiska företag. Den militanta eller arroganta sekularismen i Europa använder denna beskrivning. De vill stänga ner denna kristna ideologi, åtminstone nedbetona den och av hänsyn ta bort korset i vissa kyrkor när troende från andra religioner är där. Vissa vill säga att den är som en cancer som utvecklar sina metastaser men andra menar modigt att det är som en turbin som elektrifierar staden.

Ett problem är emellertid att denna modell är världslig. Den försöker anta att kyrkans mission något som inte bara sker i världen, men är av världen. Många inom kyrkoplanterarnas skara idag, liksom inom den historiska kristna missionen, tänker att evangelisation sker främst genom återvinning av världsliga saker, ungefär som man går över från socialdemokrati till Jesus Kristus. Det är som med alla andra företag, med en viss fördröjning av processen. Men eftersom "denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör" (Luk 16: 8) kommer vi alltid att hitta en pastoralteologisk professor som förklarar: "Om Paulus levde idag, är det ingen tvekan om att han skulle använda Internet och Facebook för att sprida sitt budskap !" Ok. Men är detta det viktigaste? Är evangeliet ännu ett "meddelande" att kommunicera på Twitter?

Den kristna missionen är egentligen inte en militant propaganda som de kinesiska kommunisterna påstod på 1950-talet eller en anti-intellektuell ideologi som Hedenius och andra i Sverige kallade den vid samma tid. Det är radikal skillnad mellan kristendom och ideologisk mission.

Att vända sig till Kristus, är att vända sig till Någon, inte ansluta sig till ett ideologiskt parti som ansluter sig till en doktrin, ett budskap som kan förstås. Men vi kan faktiskt aldrig helt förstå någon, även om det bara är en annan människa. Därför är inte det kristna ordet något som säger något om något annat -- det är inte världslig information. Det är att berätta för någon med någon. Det är ett samtal, där du namnges av den som berättar. Du kallas med ditt namn. Först senare kommer ord som förklarar eller imponerar, kanske med teologiska e ler filosofiska koncept.

Detta är en "Följ mig!" -- situation, inte en förklaring av vem du är eller vad du ska göra eller tänka eller veta vad som "står i Bibeln". Utan tvekan är detta anledningen till att prostituerade går in i Riket före fariséerna och de skriftlärda. De prostituerade hör "Följ mig!", medan de skriftlärda och kultiverade hör bara: "Det här är den lag som du måste följa". Lagen är nödvändig, men inte tillräcklig, den är inte det första, eftersom den är opersonlig. Men samtalet är personligt. Det är en levande omständighet som du inte kan fatta. Dagens messianister har problem här. De vill inordna Kristus under lagen, om än som fullkomningen av lagen, ungefär som en mer attraktiv sharia.

Vi kan dra slutsatsen att evangelisation inte kommunicerar meddelanden, som kallas "goda nyheter", men däremot ger en gemenskap med någon -- kommunion. Den kommunicerar inte något som ska prackas på andra eller tjatigt inbjuda andra till, men något ger kommunionens gemenskap. Kristus är inte ett varumärke som annonseras bland andra i konsumtionssamhället, t ex i form av häftiga rockevenemang eller mysiga retreater i lantlig miljö. Han är en person som kommer till oss med det oväntade, det okontrollerbara, något som är omöjligt att packetera . Det handlar inte om sola scriptura, bara ha Skriften, eller sola fide, bara ha tron, utan om mötet med det oväntade, hörandet av "Följ mig!"  När kinamissionären Samuel Pollard blev antastad av kineser och de ropade: "Bota alla sjuka här i stan, du som följer Kristus ! Visa oss nu !" så mötte han de människor som Gud älskar, bara i en fientlig version, vilket Pollard var klart medveten om och gick vidare med ett leende under glåporden.

Kristus är Gud - inte en profetisk person vilken som helst som motsätter sig samhällets värderingar, andra personers åsikter och har ett nytt befriande budskap. Han är den som finns här för alla som vänder sig till honom i sitt hjärta, han är inte bara djupt obegriplig utan också den som innehåller oss alla, utan undantag, som vänder sig till honom. 

Det är därför omvändelsen är själva missionen. Se serien "Jesus in China" på youtube -- det handlar huvudsakligen om personer som berättar om sin omvändelse. Genom att vända sig till Jesus vänder vi oss nödvändigtvis till alla andra människor, även de som inte "har öron att höra med". När du vänder sig till en konstnär, är du tvungen att vända sig till till hans verk. Lovprisning av Herren är lovprisning av universum som han skapat. Därför är Daniel 3:34-100 en viktig och älskad text för katoliken, en text som ofta inte finns med i protestantiska biblar, som om man tvekar inför Artistens verk. I omvändelsen möter vi Gud och hela universum med Honom, det är kristen tro. Som i katoliken Tolkiens verk är träden levande och skogarna magiska.

Mer specifikt, genom att vända sig till Honom vänder vi oss också till varandra som syndare. Vi sitter i samma båt och kan räddas på samma sätt. Tolstoy använder en bild: många som håller på att drunkna tar inte fast räddningsringarna som kastas till dem från båten. De tror att de flyter bra, de har det bra som de har det. Men kläderna blir allt tyngre av vattnet och de sjunker. Men det väsentliga är att vi naturligt vänder oss till dessa andra när vi vänder oss till Hans räddning.

Mose historia visar mycket om detta. Den berömda uppenbarelsen av Guds namn i Exodus 3, 14, är inte en del av en teologikurs som visar hur metafysiskt lyckat namnet "JAG ÄR" kan vara i olika sammanhang. Det är inte en privat extas. Det fungerar i ett uppdrag, ett livsuppdrag. "Då sade Mose till Gud: »När jag nu kommer till Israels barn och säger till dem: 'Edra fäders Gud har sänt mig till eder', och de fråga mig 'Vad är hans namn?', vad skall jag då svara dem?» Gud sade till Mose: »Jag är den jag är.» Och han sade vidare: »Så skall du säga till Israels barn: 'Jag är' har sänt mig till eder." Det är således omvändelsen hos Moses som visar vad Gud sänder till folk, inte ett koncept som inbjuder till flytande mystiska spekulationer. Han vänds till de andra genom mötet med Herren.   

Tecknet på att vi vänt oss till Gud och inte till någon teologi eller subjektiv dröm, är att denna omvandling innehåller uppdraget att de ge de fattigaste och mest olyckliga nådens rike, de för vilka livet är mestadels ett lidande. När Gud är en idol, den Gud som Nietzsche ville skulle vara död, är omvandlingen snarare en fascination, en energi som avleder, förflyttar, distraherar, ger ett avbrott i vardagen. Tyvärr är det just sådan tro som saluförs av kyrkor. Ta en paus i vardagen, kom till stillheten i kyrkan! Implicit: återvänd sedan till världens bekymmer.

När det handlar om en ideologi skiljer sig propagandan i tiden från tidpunkten för anslutningen: vi går från teori till praktik, och strävar efter att anpassa verkligheten till idealet -- många klosterregler gör detta. Eller vi förökar den lilla gruppen engagerade till ett stort antal -- väckelsernas demografiska dynamik. Vi strävar efter att införa vissa kriterier för behörighet -- vi håller kyrkotuktens uppsikt över irrlärorna, magisteriets auktoritet.

Men kristen mission är i grunden något helt annat. Det är inte tillväxt av en församling eller kyrka, det är inte pionjärromantik. Det är inte ett kunskapsprogram eller seminarium. Det är inte en sektbildning. Alla dessa aktiviteter handlar om att eliminera, absorbera, mångfaldiga. Om kyrkan beter så sig får vi genast ett utanför och ett innanför, som med alla ideologier. Folk utanför sekten är utanför, och detta utanför finns inne i oss. Folk och händelser utanför kyrkan är fortfarande inne i oss därinne i kyrkan, eftersom detta  "utanför kyrkan" fortfarande skapas av kyrkan själv, särskilt hos dess ledare, dess biskopar och präster. Varje expansion är först lyssning: att "lyssna på rörelsen", lyssna på väljarna, medlemmarna, gräsrötterna. När partiet/kyrkan kan annektera grupper växer det genom receptionen. Partiet kräver erövring, missionären exponerar Gud, för att finna de dolda som måste upptäckas och föras till fullkomlighet i församlingen.


Följaktligen bör kristen och katolsk mission vara något annat: en universalitet genom omvändelsen, en konkret allmängiltighet i det egna livet. Medan den ideologiska universaliteten endast är en abstrakt universalitet, typ "arbetare i alla länder, förena er!" Jag hör till dem som älskar gamla missionberättelser, särskilt de om Kina alltifrån de syriska munkarna på 600-talet som etablerade den första stora kristna kyrkan i världen, fram till 1800-talets protestantiska pionjärer som "blir kineser", lär sig regionens språk, lever nära befolkningen och ofta får alltfler fiender, både kinesiska och muslimska, och till sist misslyckas med sin mission eller inser att missionen är imperialism och ingenting annat -- men ändå lägger grunden för kommande spridning av de goda nyheterna, som vi ser från 1980-talet framöver. 

Men vad är kristen mission, förutom de fantastiska äventyr jag älskar att läsa om?

Katolicismen växer nu explosivt i Afrika, Brasilien, Kina, medan lilla Europa liksom fryser inne i sin sekularism. Ett utmärkt område för islamisering på ett stillsamt sätt med stora barnskaror ! Men alltså, vad är mission? När det gäller Gud och att tillhöra hans kyrka, är det detsamma som att gå in i ett parti? Eller ansluta sig till en ideologi? Eller höra till en grupp med en övertygelse? Är det inte detta all missionshistoria handlar om? Fabrice Hadjadj och många andra försöker formulera ett svar. Rony Akikis föreläsningar på youtube om "Demonernas tro" är väldigt belysande just om detta. Sekularismen är kanske en demons verk? Eller den givna reaktionen på en mission som inte är vad den ska vara?

När du går med i ett politiskt parti, bör du först följa en doktrin eller grupp intresserade, sedan bör du väl göra propaganda för ideologin, försöka samla så många människor och förändra världen i enlighet med de värden som hyllas i din grupp. 

Denna modell kan användas för att beskriva den historiska utbyggnaden av kyrkan, eftersom det är modellen för alla ideologiska företag. Den militanta eller arroganta sekularismen i Europa använder denna beskrivning. De vill stänga ner denna kristna ideologi, åtminstone nedbetona den och av hänsyn ta bort korset i vissa kyrkor när troende från andra religioner är där. Vissa vill säga att den är som en cancer som utvecklar sina metastaser men andra menar modigt att det är som en turbin som elektrifierar staden.

Ett problem är emellertid att denna modell är världslig. Den försöker anta att kyrkans mission något som inte bara sker i världen, men är av världen. Många inom kyrkoplanterarnas skara idag, liksom inom den historiska kristna missionen, tänker att evangelisation sker främst genom återvinning av världsliga saker, ungefär som man går över från socialdemokrati till Jesus Kristus. Det är som med alla andra företag, med en viss fördröjning av processen. Men eftersom "denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör" (Luk 16: 8) kommer vi alltid att hitta en pastoralteologisk professor som förklarar: "Om Paulus levde idag, är det ingen tvekan om att han skulle använda Internet och Facebook för att sprida sitt budskap !" Ok. Men är detta det viktigaste? Är evangeliet ännu ett "meddelande" att kommunicera på Twitter?

Den kristna missionen är egentligen inte en militant propaganda som de kinesiska kommunisterna påstod på 1950-talet eller en anti-intellektuell ideologi som Hedenius och andra i Sverige kallade den vid samma tid. Det är radikal skillnad mellan kristendom och ideologisk mission.

Att vända sig till Kristus, är att vända sig till Någon, inte ansluta sig till ett ideologiskt parti som ansluter sig till en doktrin, ett budskap som kan förstås. Men vi kan faktiskt aldrig helt förstå någon, även om det bara är en annan människa. Därför är inte det kristna ordet något som säger något om något annat -- det är inte världslig information. Det är att berätta för någon med någon. Det är ett samtal, där du namnges av den som berättar. Du kallas med ditt namn. Först senare kommer ord som förklarar eller imponerar, kanske med teologiska e ler filosofiska koncept.

Detta är en "Följ mig!" -- situation, inte en förklaring av vem du är eller vad du ska göra eller tänka eller veta vad som "står i Bibeln". Utan tvekan är detta anledningen till att prostituerade går in i Riket före fariséerna och de skriftlärda. De prostituerade hör "Följ mig!", medan de skriftlärda och kultiverade hör bara: "Det här är den lag som du måste följa". Lagen är nödvändig, men inte tillräcklig, den är inte det första, eftersom den är opersonlig. Men samtalet är personligt. Det är en levande omständighet som du inte kan fatta. Dagens messianister har problem här. De vill inordna Kristus under lagen, om än som fullkomningen av lagen, ungefär som en mer attraktiv sharia.

Vi kan dra slutsatsen att evangelisation inte kommunicerar meddelanden, som kallas "goda nyheter", men däremot ger en gemenskap med någon -- kommunion. Den kommunicerar inte något som ska prackas på andra eller tjatigt inbjuda andra till, men något ger kommunionens gemenskap. Kristus är inte ett varumärke som annonseras bland andra i konsumtionssamhället, t ex i form av häftiga rockevenemang eller mysiga retreater i lantlig miljö. Han är en person som kommer till oss med det oväntade, det okontrollerbara, något som är omöjligt att packetera . Det handlar inte om sola scriptura, bara ha Skriften, eller sola fide, bara ha tron, utan om mötet med det oväntade, hörandet av "Följ mig!"  När kinamissionären Samuel Pollard blev antastad av kineser och de ropade: "Bota alla sjuka här i stan, du som följer Kristus ! Visa oss nu !" så mötte han de människor som Gud älskar, bara i en fientlig version, vilket Pollard var klart medveten om och gick vidare med ett leende under glåporden.

Kristus är Gud - inte en profetisk person vilken som helst som motsätter sig samhällets värderingar, andra personers åsikter och har ett nytt befriande budskap. Han är den som finns här för alla som vänder sig till honom i sitt hjärta, han är inte bara djupt obegriplig utan också den som innehåller oss alla, utan undantag, som vänder sig till honom. 

Det är därför omvändelsen är själva missionen. Se serien "Jesus in China" på youtube -- det handlar huvudsakligen om personer som berättar om sin omvändelse. Genom att vända sig till Jesus vänder vi oss nödvändigtvis till alla andra människor, även de som inte "har öron att höra med". När du vänder sig till en konstnär, är du tvungen att vända sig till till hans verk. Lovprisning av Herren är lovprisning av universum som han skapat. Därför är Daniel 3:34-100 en viktig och älskad text för katoliken, en text som ofta inte finns med i protestantiska biblar, som om man tvekar inför Artistens verk. I omvändelsen möter vi Gud och hela universum med Honom, det är kristen tro. Som i katoliken Tolkiens verk är träden levande och skogarna magiska.

Mer specifikt, genom att vända sig till Honom vänder vi oss också till varandra som syndare. Vi sitter i samma båt och kan räddas på samma sätt. Tolstoy använder en bild: många som håller på att drunkna tar inte fast räddningsringarna som kastas till dem från båten. De tror att de flyter bra, de har det bra som de har det. Men kläderna blir allt tyngre av vattnet och de sjunker. Men det väsentliga är att vi naturligt vänder oss till dessa andra när vi vänder oss till Hans räddning.

Mose historia visar mycket om detta. Den berömda uppenbarelsen av Guds namn i Exodus 3, 14, är inte en del av en teologikurs som visar hur metafysiskt lyckat namnet "JAG ÄR" kan vara i olika sammanhang. Det är inte en privat extas. Det fungerar i ett uppdrag, ett livsuppdrag. "Då sade Mose till Gud: »När jag nu kommer till Israels barn och säger till dem: 'Edra fäders Gud har sänt mig till eder', och de fråga mig 'Vad är hans namn?', vad skall jag då svara dem?» Gud sade till Mose: »Jag är den jag är.» Och han sade vidare: »Så skall du säga till Israels barn: 'Jag är' har sänt mig till eder." Det är således omvändelsen hos Moses som visar vad Gud sänder till folk, inte ett koncept som inbjuder till flytande mystiska spekulationer. Han vänds till de andra genom mötet med Herren.   

Tecknet på att vi vänt oss till Gud och inte till någon teologi eller subjektiv dröm, är att denna omvandling innehåller uppdraget att de ge de fattigaste och mest olyckliga nådens rike, de för vilka livet är mestadels ett lidande. När Gud är en idol, den Gud som Nietzsche ville skulle vara död, är omvandlingen snarare en fascination, en energi som avleder, förflyttar, distraherar, ger ett avbrott i vardagen. Tyvärr är det just sådan tro som saluförs av kyrkor. Ta en paus i vardagen, kom till stillheten i kyrkan! Implicit: återvänd sedan till världens bekymmer.

När det handlar om en ideologi skiljer sig propagandan i tiden från tidpunkten för anslutningen: vi går från teori till praktik, och strävar efter att anpassa verkligheten till idealet -- många klosterregler gör detta. Eller vi förökar den lilla gruppen engagerade till ett stort antal -- väckelsernas demografiska dynamik. Vi strävar efter att införa vissa kriterier för behörighet -- vi håller kyrkotuktens uppsikt över irrlärorna, magisteriets auktoritet.

Men kristen mission är i grunden något helt annat. Det är inte tillväxt av en församling eller kyrka, det är inte pionjärromantik. Det är inte ett kunskapsprogram eller seminarium. Det är inte en sektbildning. Alla dessa aktiviteter handlar om att eliminera, absorbera, mångfaldiga. Om kyrkan beter så sig får vi genast ett utanför och ett innanför, som med alla ideologier. Folk utanför sekten är utanför, och detta utanför finns inne i oss. Folk och händelser utanför kyrkan är fortfarande inne i oss därinne i kyrkan, eftersom detta  "utanför kyrkan" fortfarande skapas av kyrkan själv, särskilt hos dess ledare, dess biskopar och präster. Varje expansion är först lyssning: att "lyssna på rörelsen", lyssna på väljarna, medlemmarna, gräsrötterna. När partiet/kyrkan kan annektera grupper växer det genom receptionen. Partiet kräver erövring, missionären exponerar Gud, för att finna de dolda som måste upptäckas och föras till fullkomlighet i församlingen.



Följaktligen bör kristen och katolsk mission vara något annat: en universalitet genom omvändelsen, en konkret allmängiltighet i det egna livet. Medan den ideologiska universaliteten endast är en abstrakt universalitet, typ "arbetare i alla länder, förena er!" 

tisdag, juni 13, 2017

Den nyttiga skulden

"Katolik? Men varför håller ni på så mycket med skuld?"

Ja kanske för att folk har fullt av det i sina dagliga liv? Och försöker låtsas som det inte är något problem.

Katoliken är som musikkännaren på konsert -- inte bara den övernaturliga magiska skönheten är uppenbar, men även villkoren för den. De grova synderna är kanske inte så svåra att upptäcka. De är som när navigatorn i bilen väljer en helt annan ort som slutmål. Men när bara störande omvägar eller onödigt krångliga vägar väljs av vår GPS, får vi de veniala synderna. De missar inte slutmålet, den övernaturliga kärleken från Gud och till Gud, men är nog så försenande och egentligen onödiga. Och problemskapare i vardagen.

En god gammal kristen, en mennonit, gav mig följande perspektiv: Sluta inte uppskatta den inbyggda sensitiviteten som varnar oss för veniala synder. Den är ett tecken på vår djupt liggande vilja att inte uppehålla oss på områden som är fientliga mot God.

Det är en stor gåva att inte förlora känslan för synd och efterkommande skuld. Framför allt gäller detta de många underlåtelser som får vår GPS att köra knäppa vägar. Rätt många är de underlåtelser som vi tycker är försumbara: bristande uppriktighet i våra intentioner, bristande medkänsla, slöhet, otålighet, tysta negativa ömdömen om andra, likgiltighet för andras smärtor, smygande avund, bitterhet i det tysta, fasthållande av saker och egendomar,  avsaknad av tacksamhet, distraktioner och rastlöst beteende, sensuella frestelser som visserligen avvisas, men endast kraftlöst avvisas, bristande hjälpsamhet mot de som behöver oss, låg grad av hjärtlighet till de nära och kära eller kollegor på arbetet, fåfänga i sina många utformningar, instängda perspektiv "inifrån lådan"....
Att uppfatta dessa dissonanser hör till musiknjutarens kunskap. Den största musiken spelas för oss varje dag --- sfärernas musik, Gud som får allt att röra sig.

söndag, juni 11, 2017

Sekularismens varianter


Grovt sett verkar sekularismen ha minst tre ansikten. Det första är en stor grupp som är aktiva med de stora kristna värdena och skapar ett liv och ett samhälle med dem som grund. De vågar inte ha hopp om himmelen men jorden har de hopp om. De är i praktiken goda kristna men ser sig som sekulära. Ibland döper de sina barn och låter dem konfirmeras men förblir sekulära. Jag möter många av den här sorten och känner stor sympati för dem. Ibland kallas de "idealister" eller "humanister".

En annan, kanske ännu större grupp utgörs av de som saknar någon mening med själva tillvaron men istället skapar gedigna listor på kompensationer: en bra bostad, en rejäl och bra bil, bra skolor för barnen, mat med kvalitet och sund sammansättning, resor till bra hotell och fina alpina orter, bra sommarhus, kanske lite lyxiga, ett aktivt sällskapsliv med påkostade sammankomster. Man upplever att dessa kompensativa saker inte håller så länge, det gäller förnya dem, sikta högre och jaga upplevelser utöver det vanliga.

En tredje grupp som sannolikt inte är så stor som de båda föregående är de som är sekulära med en häftig lösning. Livet har ingen mening i sig men ett fanatiskt intresse kan ge något som liknar mening: politisk aktivism eller extremism, religiös aktivism och extremism, naturskyddsaktivism och extremism, spelaktivism, sportaktivism och intensiv "hejarklack" nära fotbollshuliganism. Man löser livets brist på övernaturlig mening med en nästan övernaturlig aktivism av något slag. Det är en sorts nihilism med religiös iver.

Under alla dessa tre former av sekularism finns sannolikt en djupt liggande besvikelse att livet inte har någon förankring i Guds kärlek som skapar och fyller oss. En besvikelse som liknar skuld. Det är bara rätt jobbigt att tänka på hur meningslöst det känns "när inget händer" och därför gäller det att inte tänka så mycket utan handla, vara aktiv, köpa saker, planera resorna, bygga husen, träna och vara igång. Som filosofen Charles Taylor skriver, de lever i en värld som saknar magi.

Och ändå finns magin i allt som pågår, genom Den som älskar oss och allt som skapas ! Eller som den gamle blinde munken i slutet av filmen Die Grosse Stille säger med ett leende: När man vet att Gud är oändligt god, kan man se glädjen i allt som sker i ens liv. Det är att vara lycklig.

fredag, februari 24, 2017

Den goda trenden forts.

Det är en sorts reducering som protestantismen och humanismen utförde, i den goda tron att "rensa" bort medeltida magisk kyrkotro. De som först hängav sig åt denna reformering var ofta rätt gott beställda unga intellektuella män. Stort ego och arrogant självsäkerhet präglade många av dem. Att riva ner en kultur, den sakramentala katolska, verkade så nödvändigt och friskt. Begåvad medelklass i städerna gick i bräschen. Genever, Frankfurt, Strasbourg, Leyden, La Rochelle, Worms, Orleans och lilla Nyon -- här fanns den nya friska ungdomliga revolten. Det var ett tänkande som passade en ny ekonomisk grupp som aristokratin hatade. Den "protesterade" mot mystiken i naturen och mot mystiken i supernaturen i den sakramentala och kontemplativa kyrkan. Man kan inte lita på dessa former av "dolda" budskap. Predikan över ordet får ersätta mystiken. Människan får ersätta Guds hemligheter.

Den goda trenden idag till katolicismen är säkerligen en längtan tillbaka till inkarnationens stora mysterium, men inte endast en regressiv längtan utan också en prospektiv. Mässan är i centrum och i centrum för den är sakramentet vid altaret. Men inte som medeltida nativ magi utan som levande verklighet för oss alla. Fortfarande, precis som förr inom protestantismen, känns mässan främmande för många. Svenska kyrkan använder numera tydligt termen "Mässa" och försöker komma närmare mysteriet. Men samma skepsis finns kvar: hur kan någon med sitt tänkande bevarat vara säker på att brödet som ser ut som en oblat, verkligen är Kristi kropp? Hur kan man psykologiskt verkligen erfara att vinet är Kristi blod utgjutet för oss? Många slipper ur det med: det är ju bara symboler, vi kan ha juice istället. Men kvar är tvivlet. Precis som 1500-talets reformatörer är många i kyrkan mer bekväma med att slippa lita på mysterier och istället lita på sin egen "tro" och det som står på pappret i den Heliga Skrift och som predikanten säger så att vi hör det i realtid.

Historiskt sett var det också en logisk utveckling att affärsmännens och humanisternas religion måste vara en som beror på individens egen vilja, egen tro, och inte lita på Guds osynliga och dolda verksamhet. Ibland har jag mött elever som kommit hem från två veckor i Taizé och har blivit betydlig mer katolska i sin öppenhet. Kanske har de snart fallit tillbaka i leden i sin frikyrkoförsamling igen.

Jag uppfattade nog redan tidigt protestantismen som en ängslig religion. På samma sätt som en tonåring som gör uppror mot mamma och går sin egen väg, säkert ibland känner osäkerhet, hamnar protestanten från början i en skakig situation. Fundamentalism behövs för att säkra sin tro, men också den leder till oro. Mamma vet mycket, ofta har hon rätt. När nu protestanter allt oftare konverterar är det nog fråga om att komma hem till Moderkyrkan -- därför att livet på egen hand och endast det predikade ordet är ett ängsligt liv.

Den goda trenden till katolicismen

Idag är det nästan trendigt att konvertera till katolska kyrkan bland frikyrkofolk men på 1970-talet var det inte på det viset. Däremot hade vi som studerade i Nathan Söderbloms bibliotek ovanför Domtrappkällaren i Uppsala många diskussioner om vart protestantismen var på väg. Vi var imponerade av det katolska, dels 40-talskonversionerna bland poeter och författare i Sverige, dels arbetarprästerna i Frankrike, dels befrielseteologin i Sydamerika. Men också av Tolkien, som i sin Ringentrilogi egentligen tänkte på det katolska sakramentet vid altaret.

Protestantismen, både den lutherska varianten och den anglikanska, men främst den calvinistiska och senare de olika varianterna av pingstkyrkorna i väst, tedde sig för många av oss som mindre attraktiva.  De gav ett tråkigt, avmystifierat, nästan juridiskt intryck. Men vi fördömde varken protestantismen eller humanismen för de tedde sig som nödvändiga, när de startade i Noyon och Wittenberg. De behövdes för att det sakramentala katolska livet skulle växa ur sin barnsliga medeltida utformning som inte riktigt förmådde inse inkarnationens mysterium. Vid vissa tidsperioder firade folk mässa en gång om året, så omgärdat av magisk mystik var sakramentet. Författare som Eckhart och Johannes av Korset kunde ser djupet i inkarnationen men hade kvar den grekiska distansen till det jordiska och befann sig som en överklass över de stora massornas naiva katolicism. Idag romantiserar vi gärna denna naivitet, men den var utan tvekan en omogenhet och en tvångströja. Så protestantismen behövdes.

Men protestanterna överlag missade hemligheten med sakramenten och slog så att säga sönder nöten både med skal och den frukt som fanns innanför skalet. Skalet skyddade nöten och skulle tas bort för att ta del av innehållet, men istället förstördes alltihop. Sedan försökte man under seklerna som kom att pussla ihop fragmenten men lyckades aldrig. När man läser den unge Calvins tankar ser man en ivrig humanist som beundrar Seneca, inte alls i opposition till katolicismen, men med renässansens energi inom sig. När han sedan ansluter sig till reformen och använder sitt intellekt till att ledan den, ser vi just hur krossandet av sakramentens mystik tar sin början. I sina brev visar Calvin att han inte längre är intresserad av det verkliga innehållet i sakramenten och inkarnationen. Protestantismen bryter upp den ärvda symboliken, de ärvda bilderna och figurerna som utgjorde nyckeln till Jesu mysterium och reducerar den kristna religionen, re-formerar den till en mänsklig affär. Några sekel senare ger de upp alltihop i en psykologisk liberalism. Medan katolska kyrkan ängsligt bevarar sin sakramentala syn på tillvaron och tillber inkarnationens mysterium.

Protestantismen är intressant, såsom en tonårings uppror mot föräldrarna är det. I Calvins hemstad Noyon bröt man ner korset från St Pierre-katedralen och drog det i gatsmutsen och hängde det på skampålen mitt på torget. Vi vet inte om han själv var med att göra detta, men det verkar inte som om han protesterade. Luther spikade upp teser på en kyrkport, betydligt mer beskedlig. Men det är den humanistiska revolten mot både naturen och supernaturen. Man kan se den gamla katolska medeltiden i Dantes beskrivning av universum, medan vi lätt finner den nya ungdomliga stilen i Shakespeare.

Många protestanter och frikyrkliga jag mött har försökt se sin tradition som bibelordets försvarare emot den katolska kulturen. Som Miguel Servet gjorde: finns det stöd för sakramenten i texterna? Naturligtvis är frågan upprorisk och frisk på sitt sätt, men den glömmer att sakramenten och den katolska liturgin bygger på den underbara hemligheten som döljer sig i texterna, det som allt handlar om. Och vi kan historiskt förstå denna "glömska" eller direkta ointresse. Agrar kultur försvinner i den nya tidens Europa och ersätts alltmer av en merkantil stadskultur. Det är helt enkelt mossigt att vara nunna eller munk i ett kloster ute i ödemarken eller högt upp i Chartreuse-bergen. Det är i staden, bland maskiner och tryckpressar och tavernor som den nya reformerade tron ska göra sig hörd. Folk ser i sin omgivning saker som människan skapar, det är människors sociala liv som är intressant. Man handlar och säljer och vill se på pappret att man äger saker. Samma sak med tron -- hur står det skrivet? Människans egentillverkade tro och det skrivna ordet är den nya tidens melodi. Vem kan lita på vad en präst viskar bakom altaret så att ingen hörd det? Vem kan lita på mysterier med bröd och
vin?

onsdag, februari 01, 2017

St Ignatii

Enligt Dahlbys "Helgondagar" från 1959 är det festdag för St Ignatius av Antiokia idag (även St:a Brigida av Irland).

Han är en viktiga apostoliska fader för oss alla. Särskilt hans betonande av Jesu namn i hjärtat är högaktuellt idag. I höstas lär en kurs i meditation på Jesu Namn gått på Berget, med Johanna Schulenburg från Wien. Hoppas den gick fint.

Kejsar Trajanus dömde Ignatius till döden. Trajanus hade respekt för kristna med som en tacksägelse till sina romerska gudar för segrar över dacier och skyter ville han göra något tydligt och valde ut biskopen i Antiokia. Han hade enligt legenden följande intressanta samtal först med Ignatius:

- Vem är du, onda ande, som vågar trotsa mina kejserliga bud och som inspirerar andra till att göra detsamma?
- Ingen kallar Teofer en ond ande.
- Vem är nu Teofer?
- En som bär Kristus inom sig.
- Vill du med detta påstå att vi romare inte bär gudar inom oss som hjälper oss i vår kamp mot fiender?
- Du misstar dig när du säger "gudar" om de som endast är djävlar. Det finns endast en Gud, som skapade himlarna och jorden och alla ting; och det finns endast en Kristus, till vars rike jag verkligen längtar att få tillträde till.
- Refererar du till den som korsfästes under Pontius Pilatus?
- Ja till Honom som genom sin död korsfäste all synd, så att den som ger sig till Honom får all sin synd besegrad.
- Med andra ord ger du dig själv till denne Kristus inom dig?
- Ja. Och det är skrivet att han kommer att leva med oss och gå med oss.

måndag, januari 30, 2017

Ladda ner -- servern stängs !

Vill påminna om dagliga läsningar av HELA BIBELN på 365 dagar,

humlebo.nu/bibeln365.html

och rekommendera nedladdning om du trivs med läsningen, då jag stänger ned servern snart. Det är 12 pdf-filer, en för varje månad. Med ett bra citat för varje dag, ofta från den katolska kvinna eller man vi firar den dagen.

onsdag, januari 25, 2017

Pålsmäss 2017

Idag 25 jan. firar vi Pauli omvändelse på vägen till Damaskus och detta är historiskt sett ett välkänt och kärt tema som otaliga romaner, teaterpjäserr och dikter tagit upp och personifierat. Att ramla av en häst, bli bländad och blind och höra Herrens röst är helt enkelt en kulturell "gestalt" för omvändelse. Vi katoliker brukar även göra mycket av att Herren säger att Paulus förföljt Honom själv när han förföljt de kristna. Alltså är vår kyrka Herren själv.

Den begåvade författaren till de skrifter som senare fick namnet Lukas som "name-tag" på papyrusrullen, alltså ett evangelium ooch en berättelse om tiden efter uppståndelsen, hade sannolikt aldrig träffat Paulus och kunde inte ha fått den drastiska versionen från honom. Inte heller hade han läst några av Pauli brev. Han visste inte personligen vem det var och hade dålig ordning på vad han gjort. Att han skulle ha studerat för Gamaliel stämmer inte alls med tiden för de bådas jordiska levnad. Att han skulle ha jagat kristna med våld stämmer inte, för i det romerskt kontrollerade samhället kunde judar gärna kriga med ord och profeterande, inte med blanka vapen om de inte ville bli arresterade och fängslade. Det är mycket äventyrlig fantasi i de lukaniska texterna, en fantasi som är berömvärd i sig och gett oss ett mytiskt material för en stor del av det kyrkliga kalenderårets högtider. Vad vore julen utan Lukas evangelium? Eller bebådelsen? Eller pingsten?

Sannolikt mötte Paulus den Uppståndne som många andra gjorde. Det är starkt, det är underbart. Han kom till tro på den Uppståndne och på löftet om återkomsten, ett liv i glädjefullt hopp om det nya livet. Horisonten blev oändlig i Kristus. Han försvann flera år i ökenområden för att i stillhet begrunda detta, meditera och få klarhet. Detta säger han själv i sina brev. Han besöker de andra apostlarna i Jerusalem -- han är inte kallad till en koncilium som Lukas antyder. Han kommer överens med dem att sprida det nya livet i den uppståndne Kristus norrut och västerut.

De sju äkta paulusbreven är en stor skatt för oss troende. Men vi kan nog avstå från dramatiska händelser där han faller av hästen och blir blind, även om det är bra underlag för film och roman. Och för att fira pålsmäss ! Och för att kalla hästar för Pålle !