Barnbarnen frågade om betydelsen av "Pesach". Vad betyder blodet på dörrkarmarna? Vad handlar det egentligen om ? Vi pratade om det under vår promenad ungefär som följer.

Det finns liksom tre nivåer av förståelse av vårt kristna liv.

På den första nivån är vi «  små barn » som Johannes säger i sitt brev (1 Joh 2: 12,13). Där har vi fått våra ögon öppnade kring den etiska lagen och vår yttre syndighet, klargjort av våra synder. På den nivån är därför vår förståelse av Kristi försoningsoffer att Jesus är « framställd för våra ögon som korsfäst » (Gal 3:1; Rom 3:25) och ses av oss som en person som är skild från oss och död på korset. Han dog för oss, han upplevde helvetet för oss på korset under dessa « tre timmar av mörker ». Han dog andligt och övergavs av sin Fader (Matt 27:46) och sedan « uppväcktes från de döda av Faderns härlighet » (Rom 6:4). Vi tar emot Honom och bekänner Honom genom tro (Joh 1: 12, Rom. 10:9). Anden vittnar om oss (Rom 8: 16) att vi är "rättfärdiggjorda av tro" och därmed har fred med Gud.

Det är den vanligaste och första nivån av kristet liv.

Men den andra nivån är mycket viktigare. Gud börjar omedelbart att förverkliga sitt eviga syfte genom oss och som oss.

Hur går detta till? Genom Anden börjar Gud uttrycka sin kärleks natur i vår form, just såsom vi är i denna värld. I vår okunnighet och genom våra misstag i tankarna, då vi tänkt att vi har en egen natur, tror vi att det är vi som älskar Honom ! Detta är en omöjlighet eftersom vi människor efter fallet inte har en förmåga till gudskärlek. Människan är inte autonom! Hon är inte född av någon makt eller orsaken till någon verkligt självständig handling. Genom Kristus finns däremot en andra kärleksnatur inom oss, en Andegudom som nu bor i oss och manifesterar sin natur genom oss. Vi är kärl som kan fyllas av Jesus Kristu, vi är Hans kropp, vi är heliga tempel. (2 Petrus 1:4)

Först tänker vi på vår nya andliga födelse som att det är vi som älskar Honom. När våra ögon är öppnas ser vi att det är Hans Ande och kärlek som ges till oss och genom den älskar vi Honom. Jesus Kristus börjar vara Sig själv i vår form. Det är den andra nivår för kristet liv.

Vad kan vi säga om denna andra nivå? Jo Gud uttrycker Sig Själv genom oss. Guds kärlek utgjutes i våra hjärtan genom den Helige Ande som gavs till oss. « Vi är nu "nya skapelser "(2 Kor. 5: 16-17) och genom hans operativa natur i och som oss älskar vi inte längre vårt själv-för-själv-liv. Vi lever istället själv-för-Honom. Genom hans Ande ser vi alla människor, även Jesus själv, som Ande (inte kött). Vi ser allt i ett nytt ljus. Vi är egentligen Han som är operativ. Nu blir detta en ny spontanitet. Det sker av Sig själv, du behöver mana fram det genom bön eller repetition, det sker spontant. Just som Honom lever vi i denna värld. (1 Joh 5:17)

Men på den tredje nivån börjar ett nytt problem. Synderna har försvunnit för alltid, men hur är det med jaget som verkar fortsätta synda? Minnen av begär dyker upp igen, reaktioner med ilska och avund och skadligan begär. Dessa synder är endast produkter, endast yttre beteenden och de är inte längre något problem. Men däremot störs vi av närvaron av producenten (Satan) — som försöker tala till oss i första person och använda våra kroppar, vår tanke-värld och handlingar styrda av dessa ekon, dessa minnen. Denna oros-producent tycks envist hänga kvar i minne och föreställning och emotionella reaktioner.

På den tredje nivån känner vi tacksamhet och lovprisar Kristi godhet i oss själva och som oss själva. Allt är andens frukt som nu manifesteras i vårt nyfödda liv (Gal 5:22,23). Goda ting utgår från oss som är frukten av den goda Anden, men också dåliga ting är uppenbara, vilket tycks betyda att vi har någon dålig natur som uttrycker dem. Vi har två naturer tänker vi. Vi säger att vi är tvåfaldiga. Detta är den stora felaktigheten, det stora misstaget som helt har tagit över de kristna kyrkorna. Om det goda kommer från Anden, var kommer då det dåliga ifrån? Svaret är förmodligen en dålig natur fortfarande i mig. Men detta är djupt felaktigt och bedrägligt. Det handlar egentligen endast om tomma ekon och mekaniska minnen. Vi ser en värld som lever långt ifrån att ens erkänna Kristi stora förlåtelse och vi tror att vi fortfarande är kluvna i två naturer.

Här gäller det att gå tillbaka lite. Vi människor hade aldrig en egen natur utan skapades för att innehålla och manifestera Gud i hans gudomliga natur. Det är grunden. Så vi tillskriver falskt och bedrägligt en ondska i våra mänskliga jag. Men vår fråga borde vara denna: om vi inte tillskriver oss själva vår godhet utan ser att denna godhet är rättfärdighetens Ande, varför tillskriver vi då på samma sätt inte vår dålighet och våra brister till dålighetens ande (eller orättfärdighet)? (I Johannes 4: 6) Varför sätter vi in vårt mänskliga jag som ansvarigt subjekt där? Varför känner vi skuld när det endast handlar om ekon och förvirrade minnen?

Vi har blivit förvirrade och upplever vår ångest över misslyckandet med att vara fullt goda trots vetskapen om Jesu Kristi förlåtelse av alla synder. Men samtidigt ser vi här Guds perfekta syfte. Om vi inte ser och upplever syndens synd, lögnen om det självständiga jaget, och har kommit in i hatet mot den (som Paulus skriver i Rom. 7:14-24: « o eländiga människa som jag är… ») lika djupt och grundligt som avskyn och hatet mot vårt gamla syndaliv, kommer vi aldrig att se vårt behov av att vara fria från det. Så förvirringen har en perfekt gudomlig funktion !

När vi vet den totala sanningen om oss själva som Jesus Kristus, ska vi inte återgå till ett falskt oberoende själv, som när en frälst syndare återgår till sin syndiga tillstånd (1 Joh 3:9). Vi kan naturligtvis ofta fångas in av ett eko och ett minne av en viss synd, men aldrig igen ockuperas av Satan. Detta är skillnaden mellan synder (de yttre handlingarna) och synden (Satans person). Vi måste få detta klart för oss!

Därför är det nödvändigt att vi människor, som är menade att vara spontana uttryck för Gud självgivande kärlek, Hans verkliga väsen, måste först smaka våra rötters bedrägliga natur. Först då ser vi Guds självutgivande kärlek som besegrar det falska oberoende självet (Jes. 53:6 "Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg…). Vi ser befrielsen som belönar vår « hunger och törst efter rättfärdighet » (Matteus 5:6). Det är den tredje nivån av förståelsen av vårt kristna liv.

Till och med Jesus fick smaka våra rötters bedrägliga natur. Han visar oss vägen. Han konfronterades i fyrtio dagar med felaktighetens ande och Han "drevs" till denna konfrontation av Sanningens Ande. (Mark 1: 12). Jesus frestades i en sådan intensitet att Han inte kände behov av mat, först efteråt blev han hungrig (Mt 4:2). Han konfronterades och frestades precis som vi.

Frestelsen i tron på en oberoende individualitet, en själv-för-själv-person, är själva hjärtat i bedrägeriet. Den för med sig ett budskap om förtvivlan, allmänt känt som en « jag-fattig-syndare-teologi". Med syndabekännelsen upprepas den som ett mantra i de flesta kyrkor än idag. Det är en falsk lära om en dubbel-natur. Vi är frälsta men inte helt frälsta, vi har fortfarande en syndanatur att tämja och hantera. Vi sjunger till och med psalmer om det.

Men nu är vi heliga frigjorda eftersom fiendskapen kastades ut och dödades. Det är påskens budskap. Satans lögn är fortfarande att få oss att tro på oss själva som onda. Men det enda verkliga jaget är Kristus i oss som nu uttrycker sitt liv genom oss. Så vi förklarar lugnt påskens budskap, att vi nu är Guds folk. När vi börjar tro på Kristus som är i oss kommer vi att bli befriade från det dubbla köttsliga sinnet som tror på två naturer. Vi kommer då att dagligen be och intyga: « Detta är Jesus Kristus och jag tjänar honom! »