lördag, augusti 10, 2019

Sjuka universitet

Den nu så populäre Jordan Peterson brukar säga att universiteten är farliga för människor genom att de sprider en sjuk akademisk kultur och att mycket förtvivlan uppstår genom att anpassa sig till denna sjuka kultur. Verkligheten blir förvriden.

Men för oss som kom till universitetet på 1960-talet var det snarare en ofarlig liklukt som mötte oss. Larviga professorer sprang omkring och höll ordning på hur uppsatser skulle se ut för att godkännas. Och innehållet i uppsatserna skulle motsvara borgerskapets diskreta charm, dvs inte säga just någonting. De levande idéerna på 60- och sjuttiotalen var fullständigt frånvarande från seminarierummen. Jag minns ett doktorandseminarium på Teologiska Institutionen i Uppsala: fascinerad upplevde jag ett sorts vaxkabinett med gestalter från anno dazumal. Det var som en riggad dockteater. Intrycket av overklig instängd mental problematik var överväldigande.

Ett friskt undantag från likhusdoften på universitetet var dock när Walter Eidlitz fick tala två timmar på Filosofiska Föreningen på Villavägen i Uppsala. Vi som var unga gjorde stora ögon och fick äntligen höra en levande själ tala om det väsentliga i livet och i filosofin. När Ingmar Hedenius skulle tacka för föredraget brast vi u i skratt. Den lilla världen skulle tacka den stora.

Vi var några unga som frågade Eidlitz efter föredraget varthän man skulle gå med de viktiga frågorna. Han sa: inte till ett universitet, för Guds skull.

onsdag, augusti 07, 2019

Christ Freedom Talk

Flera gamla engelsktalande elever vill ha adressen till gamla notiser om frihet i Jesus Kristus. Här är den:

http://harnostudier.com/christfreedomtalk.html

lördag, juni 01, 2019

Östligt och västligt

Den östliga kristendomen, som var av omfattande räckvidd i Persien, Indien och Kina långt innan Karl den Store tog emot missionärer för att kristna gallerna, har en mer genomgripande form av Kristustro. Här en berättelse som lite grann gestaltar detta djup i tron.

En blind man går längs bergspasset. Han är på väg att korsa en klen hängbro av rep över en forsande flod. Med  självförtroende går han rakt fram och slår sin väg med en blindpinne. När han kommer halvvägs vänder sig bryggan upp och ner. Han kastar snabbt pinnen ifrån sig och håller fast sig i stocken med båda händerna. Insikten om hans snara fall ner i forsarna och en säker död skrämmer honom fruktansvärt.


En barmhärtig man med en båt dyker just nu upp, han ser läget och väntar strax under bron redo för att ta emot den stackars blinda mannen. "Släpp stocken!" ropar båtsmanen, "släpp ditt grepp om stocken! Jag är redo att ta dig i båten." Den blinde mannen vägrar dock att lyssna på honom och ropar: "Jag kan inte! Om jag släpper mitt grepp, kommer jag att hamna i forsarna." Båtsmannen insisterar och uppmanar honom att komma ner. Fortfarande obeslutsam försöker han släppa en hand. Slutligen ropar den otåliga båtmanen att om han inte släpper taget kommer han inte vänta med båten längre. I yttersta förtvivlan och med tanken på en säker död låter den blinde båda händerna släppa stocken, och till sin stora glädje befinner han sig strax trygg och bekväm i båten.


Detta illustrerar vad människor historiskt sett gör. På samma sätt som den blinde mannen, vandrar människor från en ideologi till en annan, från en gud till en annan, från en filosofi till en annan, men klarar sig i långa loppet inte med "självförtroende" och eget sökande. Så kommer de till Kristus: "Jag är vägen, sanningen och livet. Släpp taget och följ mig!". Men de håller sig fast vid denna "väg", denna "kyrka" eller denna "tro" och vägrar att släppa taget. Jesus som väntar under dem med sin båt är redo att ta med dem, han uppmanar dem att ge upp sig själva, sitt sökande, och falla ner i hans omfamning.


Men många ger inte upp, de klamrar sig fast vid ideologin eller religionen och tror på effektiviteten i dessa aktiviteter. När de får höra att kyrkor, religioner eller ideologier inte i sig inte har något att göra med deras frälsning, klamrar de sig nu fast vid tanken att de i alla fall har en tro på något, de är "troende", de tänker "positivt", de har en egen vilja, egen ambition. Detta är som att hålla fast i stocken med en hand. När dock även denna sista ansats av självförtroende-självbegränsning ges upp för gott, blir de verkligen omfamnade  av Frälsaren i båten och i Hans löfte är de försäkrade om födelse i det eviga himmelska landet och de har nu en känsla av fullständig avslappning och obeskrivlig lycka.


Enligt denna  tidiga kristendom betyder tron att helt att förlita sig på Gud, eller att omfamna Honom utan förbehåll och ovillkorligt, att överge all tanke på självständighet och egenvilja. Mer tekniskt uttryckt: "att tro är att inte ha en skugga av tvivel om de ursprungliga löftena i Kristi uppståndelse genom vilken Han absolut försäkrar oss om vår frälsning och födelse i Guds rikes eviga lycka. Denna försäkran är absolut, Jesus fastställer inte några villkor, och förväntar sig inte heller oss av självuppoffrande och meriterande ackumulerande praxis. Hans uppståndelse räcker. För när tron ​väl en gång är född i oss, kommer vårt liv att vara helt till Guds förfogande.


Det är som att ge upp alla våra ägodelar till Hans händer som nu fördelar dem på det sätt som Han tycker är bäst. Vi får från Honom vad vi behöver, och vi är helt nöjda med Honom såväl som med oss ​​själva, såsom vi är. Här ligger den ultimata betydelsen av kristen tro så som den tycks framträda i de tidiga östliga kyrkan. Den västliga fick delvis ett annat utseende, både till det yttre och det inre. Men i t ex Thomas à Kempis eller Gerhard Tersteegen finner vi denna tro bevarad. "Fäst inte någon vikt vid ditt eget hjärta" skriver Tersteegen, "eller vid ditt mod, din styrka, ditt ljus, dina dygder eller din

trofasthet; men gör som jag själv, var som små barn som kommer att förgås utan moderns omsorg. Allt som är vårt eget är värdelöst, allt annat är fri nåd, för vilken vi varje minut måste vänta på och ta emot. Vi kan faktiskt aldrig lita för mycket på vår nådiga Återlösare; till honom kan den mest eländiga person komma på nådens fotsteg...





onsdag, maj 29, 2019

Om tillstånd, Jesus och Huxley

Är vi våra tillstånd? Eller är tillstånden endast sig själva? Aldous Huxley, under sin skeptiska tid, diskuterar ofta detta. Så här kan det låta när han drar in Jesus i diskussionen:

"Man, according to Blake (and, after him, according to Proust, according to Lawrence), is simply a succession of states. Good and evil can be predicated only of states, not of individuals, who in fact don’t exist, except as the places where the states occur. 

It is the end of personality in the old sense of the word. Is it the beginning of a new kind of personality ? That of the total man, unbowdlerized, unselected, uncanalized, to change the metaphor, down any one particular drainpipe of Weltanschauung — of the man, in a word, who actually is what he may be. 

Such a man is the antithesis of any of the variants on the fundamental Christian man of our history. And yet in a certain sense he is also the realization of that ideal personality conceived by the Jesus of the Gospel. Like Jesus’s ideal personality, the total, unexpurgated, non-canalized man is: 

(i) not pharisaic, 

that is to say, not interested in convention and social position, not puffed up with the pride of being better than other men ; 

(2) humble, 

in his acceptance of himself, in his refusal to exalt himself above his human station ; 

(3) poor in spirit, 

inasmuch as “he” — his ego — lays no lasting claims on anything, is content with what, for a personality of the old type, would seem psychological and philosophical destitution ; 

(4) like a little child, 

in his acceptance of the immediate datum of experience for 
its own sake, in his refusal to take thought for the morrow, in his readiness to let the dead bury their dead ; 

(5) not a hypocrite or a liar, 

since there is no fixed model which individuals must pretend to be like.

(s 145, Eyeless in Gaza)

Under Huxley's ofta häftiga utfall mot kristendomen, eller kyrkan, döljer sig längtan, misstänker jag, att "vända botten uppåt", ett uttryck Anders Frostensson, psalmskrivaren, lärde mig en gång när vi plockade hallon i Torrbo, i Dalarna. 

måndag, maj 27, 2019

R.D. Laing i intervju 1985

 På 1970- och 80-talet var R.D Laing en viktig teoretiker inom psykiatri och psykologi. Här är några intressanta delar av en intervju med Laing jag hittade i en tidning från en kultisk organisation i Californien, året är 1984:

Fråga: Du har observerat ditt personliga liv kanske mer intensivt och systematiskt än de flesta. Vad är det mest värdefulla du har upptäckt i detta arbete?

Laing: Att hoppet är försvarbart. I kristendomens språk är tro, hopp och kärlek de högsta värdena -- och kärleken står högst. Men tyvärr kan kärleken fyllas av mörker och till och med försvinna. Vi är inte alltid medvetna om kärlek i våra hjärtan. Vi tror inte alltid att den finns i världen. Att kärlek över huvud taget finns till ter sig mer som en bonus än som något som hör till världens natur.

Men det mänskliga livet är bara damm och aska utan kärlek. Om vi undersöker naturen och världen utan kärlek, finner vi ingenting särskilt värdefullt. Om vi betraktar ett träd, eller en groda, eller något annat utan kärlekens ögon, uppnår vi endast kärlekslös, hjärtlös kunskap. När en sådan kunskap insamlas och tillämpas i vetenskaplig teknologi, blir det den mest destruktiva formen av kunskap vi någonsin har presterat. Inte ens den värsta formen av svart magi kan mäta sig med den kärlekslösa vetenskapens makt. Dess metod är att förstöra det observerade för att få kunskap om dess delar.

När vi börjar tvivla blir hoppet ett ankare som förbinder vår tro med kärleken....Den första engelska översättningen av det vi nu kallar "helig ande" (the holy ghost) översattes av John Wycliffe med "vår hälsosamma ande" (our healthy spirit). Detta är manifestationen av Gudomlighet inom oss och genom oss. Vi är alla genom denna hälsosamma ande gudomliga gnistor i samma eld. Detta förenar oss alla på ett omedelbart sätt. Denna förening är vad jag mer och mer vill stå upp för och bejaka...

Fråga: Skulle du vilja säga att modern psykiatri lider av materialistisk ideologi i sina modeller, sätt att angripa problem och sitt övergripande synsätt på människan?

Laing: Ja på ett grundläggande sätt. Det handlar till och med om en schizoid andlig materialism. Många troende psykiatrer menar samtidigt att tankar är epifenomen av materiella neurologiska processer. Naturligtvis är det ett djupt språkligt problem hur vi ska formulera hjärnans relation till anden. Men generellt sett har vi en materialistisk psykiatri och materialistisk humanism, snarare än ett kosmiskt medvetande. Psykiatrer kan faktiskt inte vara mänskliga om de inte ser människans plats i helheten av tillvaron.

Fråga: Vad föreslår du som motåtgärd mot den vetenskapliga ideologin som naturligtvis dominerar vår kultur, förutom att skriva böcker och hålla föredrag?

Laing: Bön är mycket viktigt. Jag tror den viktigaste av alla böneformer är bedjande väntan, eller uppmärksamhet, där vi inte ber om något specifikt. Moder Teresa rekommenderade vad jag tänker är den mest effektiva bönen. Den består i att helt enkelt lyssna till tystnaden i ens eget hjärta. Jag tror inte någon kan komma högre än detta....

Fråga: Menar du att bönen är effektiv genom att vi förvandlas genom den, eller menar du att bönen förändrar världen?

Laing: Jag tror att den materiella världen finns till innanför den andliga och att Anden har full kontroll över alla situationer som över huvud taget kan uppstå. Jag tror inte något kan ske i materiella processer utan Andens tillåtande av det.

Fråga: Vad är människans högsta potential enligt din mening?

Laing: Människans högsta potential är att förhärliga Anden så att Anden manifesterar sig i oss. Detta sker genom andlig nåd. Själva medaktiviteten mellan människa och Gud är en gåva från Gud. Meningen med vårt liv är att förhärliga Gud och njuta av det livet och detta för evigt...

Exstas är egentligen vårt naturliga tillstånd, men vårt begränsade mentala sinne döljer detta för oss. Det vi tror är vårt ordinära mentala liv är en förvriden avvikelse. Hela världen är magisk. Det vet varje barn tills dess en övertalning sker till något annat.

Fråga: Skulle du vilja säga att exstasen hos barnet nödvändigtvis måste gå förlorad?

Laing: Nej det är inte alls nödvändigt. Det är en avvikelse i vår civilisation som inte är nödvändig....Om vi givit oss själva till Gud har vi inte längre rädsla för döden eller för något som andra kan göra mot oss, vi har frid. I den engelska översättningen av Nya Testamentet finner vi "Saliga är de som är fattiga i anden" ("Blessed are the poor in Spirit") Men i originalet står "Saliga är de andliga tiggarna", alltså de med tomma händer. Denna tomhet är synonym med att ge sitt liv till Gud. I detta bortgivande förlorar du allt. 

När du är bortgiven till Gud finner du inget värde, ingen njutning, ingen tröst, ingen tillfredsställelse förutom i Gud....Alla andliga lärare lär ut: Håll inte fast i mig ! När en kvinna sträckte ut sin hand för att hålla fast i Jesu kläder, svarar han enligt många översättningar "Vidrör mig inte!" Men den ursprungliga innebörden är: "Håll inte fast i mig!"       

Vi har också liknelsen med fåren och den gode herden. Denna herde har som enda uppgift att få oss att inse att vi inte är får utan fria. Att hålla fast i en andlig lärare är av de mer subtila blockeringarna i det andliga livet....Däremot sa Jesus: "Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem."

lördag, maj 18, 2019

Hur kan du vara katolik? (1)

- Är du katolik? Är det sant?
- Japp, den väääärsta kyrkan. Den har gjort alla misstag som går att göra och det är väldigt förödmjukande att erkänna. Den fortsätter att helt skandalöst utöva pedofili i stor skala, fortsätter skydda brottslingar, fortsätter diskriminera kvinnor. Jag behöver bli mer ödmjuk så katolska kyrkan är bra för mig!

Skillnaden på att vara protestant, evangelisk kristen och vara katolik ligger delvis i att katoliken lever med det han eller hon kallar kyrka och Gud i vardagen på ett annat sätt än de andra som kallar sig kristna. Det handlar inte så mycket om "tro" i speciell mening - vilket är så centralt för dagens evangeliska och protestantiska kristna.

Inte så att tro inte är viktigt. Men den "tro" det oftast är fråga om är egentligen, handen på hjärtat, inte så intensiv som man ofta gör gällande. Den kan vara periodiskt stark och levande men för de flesta människor svalnar trons glöd tämligen snabbt - även för de tror på protestantiska "sola fide" och även för de som vill vara calvinister. Sanningen visar sig då vara att de faktiskt inte tror så mycket. Ofta faller också intresset för Gud fast man kanske vidmakthåller tät kontakt med församling och kyrka. Man måste så att säga prata för att hålla sin tro aktiv. En inre motsägelse finns i deras religiösa liv.


Vad som är viktigare för katoliken är det praktiska och konkreta livet med en Gud som flyttat in i oss och deltar i vår egen vardag. Vi är precis som vi är, inte särskilt "troende" eller "religiösa". Men Kristus är med i det vi gör. Varför är svårt att förstå. Hur kan han älska oss så överdrivet mycket? Då får han faktiskt skylla sig själv - så resonerar en katolik ibland. 

Det handlar inte om tro på något som finns "därute" eller "däruppe", prepositioner som anger sådana placeringar är rätt fattiga symboler, implicerande en bokstavlig dualism. Den dualismen försvann redan med kyrkofäderna. Det är en mer illusionslös, robust och hanterlig verksamhet än min personliga tro. "Min Gud möter alla era behov genom de rikedomar som finns i hans härlighet i Jesus Kristus." Denna praktiska verksamhet beror inte av en känslan av stark tro eller andakt. Inte heller på antalet kyrkobesök eller position i kyrkan. Det liknar mer att vara gift! Men Hans kärlek är klart störst, han står ut även när jag vänder mig bort och ignorerar hans existens.

fredag, april 19, 2019

Lite vinklad religionshistoria à la Huxley



Alla grundare av de stora historiska religionerna har varit solitärer och andliga personer. Men de etablerade religionerna till vilka de har gett sina namn är alla, i stort sett, sociala och formella. Historien om hur den solitära och andliga religion som Jesus praktiserade blev en social religion, bestående av former och koder, riter, traditionella gester med pompa och ståt, är för de flesta bekant.

Men även buddhismen gick igenom samma historiska procedur av-solitarisering och av-andlighet. Gautama hade utvecklat en både metafysisk och praktiskt förenklad livsstil: hans närmaste lärjungar var munkar och nunnor. Efter hans död var hans religion en ofullständigt organiserad asketism. Under det första århundradet av vår tid blev buddhismen en helt ny religion, med ett pantheon av Bodhisattvas, med fantasifull pompa och ståt i en rik och ädel liturgi. Den gamla möteshallen för de asketiska buddhisterna hade redan förlorat mycket av sin primitiva enkelhet. En symbolisk konst hade invaderat möteshallen. De nya buddhistiska templen var nu lika fantastiska och rika på sinnlig skönhet som de hinduiska. Skulpturer, musik och målningar, symboliska ritualer, rökelser, kläder och banderoller - inget saknades. Senare infördes den tantriska reformationen med sakral sexuell dyrkan av gudinnor,  med en rik samling av magiska och erotiska riter. 

Hinduismen gav sedan länge generöst de oandliga och sällskapligt intresserade människorna vad de ville ha. Det var hopplöst för buddhismen att konkurrera om själarna. Buddhismen försökte erbjuda gudar, ritual, magi, sexualla gudinnor och erotik. Men hinduismen, med den lugna självsäkerheten hos en Rockefeller på auktion, bara fördubblade budet. 

Buddhismen försvann i stort sett från Indien. Dess framgångar har varit i länder där rivaliserande religioner har inte varit så formidabelt rika som hinduismen i allt som köper och distraherar människors själar. Vad kan slå Khumb Mela?

Islams historia har varit ganska annorlunda jämfört med kristendomen och buddhismen. Islam har inte drabbats av så radikala förändringar i riktning mot sällskaplighet och oandlighet. Orsaken tycks vara att islam ursprungligen inte var solitär eller särskilt andlig som de andra världsreligionerna. Mohammad verkar har varit framför allt en praktisk psykolog. Den religion som han erbjöd åt alla var inte en ensamhetens eller andlighetens tro. Därav dess bestående framgång som idag fortsätter med kraft. 

Den religion som Jesus, Gautama och Lao-Tze praktiserade, har aldrig tilltalat fler än några få kristna, buddhister, eller taoister. För att tillfredsställa majoriteten av efterföljare har nya och sociala religioner formulerats. Mohammads anhängare har kunnat praktisera utan större modifieringar av den religion han själv utövade. Några mekaniska aktiviteter, som de fem pelarna, upprätthållandet av några få dogmatiska formuleringar, räcker för att göra en person till god muslim. 

Naturligtvis uppstår fraktioner och våldsamma sammanstötningar mellan dem, såsom vi ser bland ivriga och militaristiskt aktiva mordiska drömmare om ett enda kalifat. Årliga pilgrimsfärder framkallar också stora känslomässiga massrörelser vilket ger den nödvändiga psykiska spänningen i relationen till Gud.

Det är värt att lägga märke till att de religioner som föraktar ritual, bilder, musik, pompa och ståt, är särskilt benägna till utbrott av väckelse och revival. Väckelserörelser är mycket vanligare i strängt protestantiska områden än i katolska länder. Oregelbundna känslomässiga stimuli verkar behöva ta platsen istället för regelbundna återkommande kyrkoårliga stimuli som tillhandahålls av ritualkalendern.

Den totala mängden känslor som tillhandahålls av olika religioner kan vara samma; men dosen i vilken den ges är annorlunda. Som en vän av ordning och älskare av den europeiska bildkonsten och gregorianska sången, föredrar jag då den katolska metoden.

Den sociala och oandliga formen av religion är av enorm historisk betydelse. All religionshistoria, som någon sa under ett seminarium med Carl-Martin Edsman i Uppsala, verkar undervisa oss i en och samma läxa: att den ursprungliga solitära och rent andliga tron, omfattas av en liten minoritet av hela befolkningen i även de högst utvecklade och skolade samhällena på jorden. Religion i sin sanna mening kan aldrig
bli universell religion. Den måste genomgå radikala transformationer innan mänskligheten kommer att acceptera den. 

Protestantismens historia visar hur svårt det är är för en religion, som syftar till att vara övervägande andlig, att få allmän acceptans bland folk som inte dras till det andliga solitära livet. Kväkarna har t ex varit begränsade till relativt få troende. De andra protestantiska religionerna har antingen förfallit eller, om de har hållit sig kvar i sina egna spår,  gjort avsevärda eftergifter till oandlig sällskaplighet med kul musik och massor av aktiviteter som distraherar både kropp och själ.

De mest blomstrande protestantiska sekterna är de som satsar på väckelsemetoder och de som, i stil med Svenska Kyrkan, inför ett visst mått katolsk ritual. Just nu verkar det som om kleriker i Svenska Kyrkan inte är helt nöjda med sitt begränsade modicum av ritual. Inom Anglikanska kyrkan har en stor och aktiv sektion “anglokatoliker” sedan länge bett om mer och fått det. Vid ett besök i Church House i London på 1990-talet förklarade en tjänsteman att “the House is practically anglo-catholic”. 

I alla fall kan vi nog känna oss säkra på att den anglokatolska anglikanismen inte delar lutheranernas och calvinisternas öde. Alltför respektabel för att göra en vana av väckelse, alltför traditionellt protestantisk för att tillåta särskilt mycket utsmyckning av "bara praxis"  förfaller man till obetydlighet. Anhängare har antingen tagit avsked och gått till Rom eller har förfallit till nominell icke-religion, typ mindfulness eller zen coaching som ersättare för deras religiösa känsloutveckling.

Den senaste enorma kristna tillväxten i Afrika och Kina  behöver ingen med kunskap om mänsklig natur finna överraskande. Inte heller att 70 000 troende i Kairo sjunger Yeshua tillsammans (finns på youtube.com)  Denna tillväxt gäller även katolicismen i Kina och Afrika. Katolicismen är förmodligen den mest realistiska av alla västerländska religioner. Dess utövning bygger på en djup kunskap om mänsklig natur i alla dess variationer och graderingar från tillbedjan av fetisch till thomistisk metafysik, från de trötta affärsmännen med eller utan maffiarelation, till mystiken från Augustinus och framåt, från sentimentalism och sensualism till den rena intellektualismen (respekterad till och med av min lärare Hedenius i Uppsala). 


Varje typ av människa kan i katolska kyrkan hitta exakt den andliga näring som han eller hon kräver. För de sällskapliga, oandliga pratande personerna är katolicismen vederbörligen sällskaplig och oandlig. För de solitära och andliga personerna ger kyrkan ett veritabelt  eremitage för de grundligaste modeller av religiös meditation ( t ex Jesus-bönen hos Franz Jalicz, SJ). Kyrkan ger klostrets tystnad (t ex Grand Chartreux och kartusianerna) erbjuder den hängivna introspektion (hos t ex Thomas A Kempis och Johannes av Korset), likaså filosofiska subtiliteter ( hos t ex Pascal och kardinal Newman). Kyrkan är som en Moder Maria som ger åt alla barnen vad de tror de absolut måste ha.