Nazianzen om kyrkan

Gregorius Nazianzen tycks se naturligt på hierkarki och kyrkan (Oratio 2). Han hänvisar till kroppen. En del av kroppen (hjärnan antagligast) regerar och presiderar över resten. Alltså ett biologiskt och naturligt faktum. Gud ordinerar på samma naturliga sätt kyrkan både genom försyn och genom jämlikhet, säger Gregorius. Försyn eller jämlikhet? Det betyder ju i princip allt och ingenting - alltså inte så likt den biologiska kroppen. Eller?

Därefter tar han upp pastoral verksamhet. Den är till endast för de som kan få ut något av det. Likadant med kyrkliga regler. Endast för de som mår bra av det. Gud har vävt samman allt så att den som får ut något av det kan använda sig av pastorala omsorger och pastorala bruk. Detta måste betyda att de som inte så väl kan tillägna sig detta inte heller berörs så mycket av kyrkan.

Han tänker sig en tvådelning av människor: de som mår väl av ledning i ord och handling och de som står så nära Gud och har en tillräcklig moralisk nivå att de passar som lärare och pastorer. De senare utför andliga funktioner i kroppen, de utför intellektuella funktioner i själen. Målet för hela verksamheten är enheten, alltså enheten mellan de som saknar och de som har. Denna enhet ska sikta på att vara värdig Kristus. Och huvudmannen för oss alla är Kristus.

Ovan där

"Man ska inte lura i barn att det finns en himmel som mormor kommer till när hon dör" - hör man ibland sägas i olika varianter. Och mången präst är försiktig med sinnliga beskrivningar av ovan där.

Annorlunda då med buddhisterna. "Den mindre sutran" eller THE SMALLER SUKHAVATIVYUHA SUTRA som är en helig skrift för alla buddhister inom Jodo Shin eller Rena Landets inriktning - vilket är de flesta - tvekar inte med de sinnliga beskrivningarna av Buddhalandet.

Efter en lång presentation av intressanta personligheter som bor där följer tämligen exakta beskrivningar av allt vackert vi kan se när vi kommer till Sukhavati. Ädelstenar och vacker natur, musikinstrument och levande musik, vars skönhet trollbinder sex gånger om dygnet, god och riklig förtäring, fåglar som sjunger de heliga namnen.

Sutran är noga med att betona avsaknaden av allt fult, all ont, allt lågt och smått. Över allt skiner det obegränsade Ljuset från Amitayus ändlösa medkänsla.
Den kristne himmelslängtaren trivs i denna miljö och undrar över den försagda blygheten i väst.

Den gamla vanliga märkliga världen

Iris Murdoch har en välbehövlig antidot till den rätt så populära föreställningen om att att vi har lämnat ett "förtrollad värld" där religion fungerade väl med sitt metaforiska och mytiska språk, att vi omöjligen kan återgå till denna "enchanted world". Så här skriver hon i sin "Above the Gods":

""We have not been driven out of a brightly coloured mythical world which now belongs to a false illusioned past, leaving us with many facts, an imageless striving and an expressive language...We still live in the old familiar mysterious world and explain and clarify and celebrate it in the old endlessly fertile and inventive modes of speech..."

Man ser där en ordentlig känga åt voluntarister och postmoderna läsarter, men också åt hela föreställningen om att världen på något sätt skulle vara uttömd på betydelse eller att vi moderna människor inte är intresserade längre.

Tvärtom, säger Murdoch, är universum mer fantastisk och intressant och fullt av gudomliga innebörder och hierarkier, framför allt i den ökande matematiska kunskapen om det. Det högsta goda blir alltmer nödvändigt att lära känna i en värld som inte fixar rättvisa på ett elementärt plan ens. Och den verkliga skönheten har vi bara börjat upptäcka.

Vi kan alltså läsa Dante med full behållning även idag !

Trons högskola

Två gamla gubbar möts utanför ICA.
- Men tjenare Emil, hur är det. Jag trodde du var död !
- Det är lugnt, hör du du. Jag hade int' tänkt dö jag.
- Nähä. Vad ska du göra istället?
- Högskola. Om du har tron så.
- Ja då behöv jag inte sörja den dagen då !
- Så sant så.

Det är en oehörd sanning, som Hjalmar Sundén sa på sin tid, att döden inte finns för en katolik eller för en kristen med ortodox tro. En elev som ville vara materialist och ateist, sa nyligen i ett seminarium att det är mycket tuffare att vara materialist och se döden i vitögat. En kristen elev instämde. Det är tuffare. Lite mer bestämt och ganska heoriskt. Som kristen försvann ju döden en påskmorgon för länge sen. Det blir liksom ett mer öppet och generöst slut på kroppens liv. Det vore som tuffare att ha en definitiv avslutning som är lite scary. Lite mer ordning och reda.

Gamla gubbar och unga filosofer. För en del finns döden, för andra inte. Vilket är tuffast?

Brentanos förnyelse

Mäster Brentano skrev på sin tid den revolutionerande satsen, som skulle påverka ett sekel av psykologer, filosofer och teologer:

"Varje psykisk fenomen karaktäriseras av vad skolastikerna på medeltiden kallade den intentionella icke-existensen hos ett objekt, vilket vi skulle vilja kalla - inte helt utan vaghet - referensen till ett innehåll, riktadheten (Richtung) gentemot ett objekt (som i det här sammahanget inte förstås som något verkligt) eller den "immanenta förmålsligheten".

Egentligen är detta ett tema från Thomas av Aquinas och andra kristna tänkare på medeltiden. Att människan siktar och därmed orienterar sig på det kommande eller på det värdefulla i den närmaste eller fjärmaste framtiden - det är intentionalitet i en av dess betydelser.

Varför är denna insikt så revolutionerande? Jo för att det kommande, det tillblivande, den skapande verkligheten är en riktad-het. Översatt till trons dynamik är det maranata - kom Herre! I trosbekännelsens slutord "den kommande världens liv" kan vi se, inte en empirisk exptrapolering som ett sekventiellt
"sedan", vilket vore rätt platt, utan en orientering i nuet, som hjärtats kompassnål mot norr.

En av Brentanos elever var Edmund Husserl, grundare av den "rena" fenomenologin. Husserls sekreterare och elev var Edith Stein, en viktig person för oss katoliker. Genomgående är intentionaliteten en central kvalitet i den heliga verkligheten där våra psyken är inbäddade som projekt. Genom riktadheten skall himmelriket komma, ja det är redan här.

Men hans revolutionerande insikt angår också alla som är intresserade av människans intellektuella och andliga liv. Varje psykisk akt - alltså både vårt vakna medvetna liv och omedvetna drömliv - har ett intentionellt objekt av något slag. När vi föreställer oss något finns objektet där som representation, när vi fäller ett omdöme är det intentionella objektet något som avvisas eller accepteras, när vi begär något så har det intentionella objektet en rad begärsegenskaper. I alla fallen är det fråga om referensens icke-existens.

Alla som har hund, vet hur starka intentionella objekt (en bit stek som fallit på gräsmattan) är för hunden. Genom att vi inte har en ljudlig språklig ridå mellan hundens psyke och begärandet av objektet, syns det tydligare för oss som observerar. Köttbiten är icke-existerande i sin intentionella objektform, långt senare kommer den fysiska köttbiten in i munnen på hunden. Där upphör snarast dess begärsform och nya intentioner dyker upp i hundens intentionalitet, t ex en varm solplats att smälta maten på eller husse som en väg till fler icke-existerande intentionella objekt (köttbitar).

Referensens icke-existens är det som möjliggör handling och kreativitet. Därför kan aldrig empiriometriska metoder säga något om det andliga livet. Eftersom icke-existerande intentionella objekt ännu inte materialiserats (hunden äter upp köttbiten) kan inte observationer av fysiska ting inte säga något om denna centrala verklighet. Eftersom intentioner inte heller är sinnesdata, kan psykologisk empirism inte behandla dessa vitala processer.

Att Brentano lånar från kristen filosofi är väl uppenbart, det är helt ok för mig. Han förnyar ändå intentionalitetsbegreppet och ser till att det inte blir ren psykologi i behandlingen av de fenomen som betyder mest för människans skapande verklighet. Om det icke-existerande intentionella föremålet var helt inbäddat i det mänskliga psyket skulle det bli psykologiskt; frågan är om detta var Thomas tanke. Hos Kant är det säkerligen så. Hos Brentano är det dock inte så, där är fenomenet självständigt och likaså referensen i människans intentioner. Husserl skulle gå vidare på samma väg.

Gud som reservdäck

Hur mår kyrkan idag? Oasrörelsen tycks på ett vettigt sätt ställa denna fråga.
Hur mår kyrkan? Beror på gudsuppfattningen, kantänka.

Hörde i en predikan så pricksäker bild. Du kör med din bil och tänker humanistiskt. Det är jag, det är bilen och vår mänskliga verklighet där vi förverkligar oss efter bästa förmåga. Vi har en bra värdegrund att stå på.

Så får vi punktering nånstans långt mellan orterna i Västerbotten. Bara myrar så långt ögat kan se. Vi känner oss ensamma och drabbade. Humanismen hjälper inte här.

MEN! Nu har vi dock Gud i bakluckan som ett reservdäck! Och vi förväntar oss att detta reservdäck ska vara i bra form och pumpat med rätt ringtryck. Vi får nu tillbe och tacka, vi får bekänna vår synd och vår sorg och prisa Frälsaren. Sakramenten tar hand om alltihop, framför allt i form av reservdäcket. Ja, vi samarbetar förstås och monterar med domkraft och nycklar.

Jojomen. Gud som reservdäck.

Bara däcket är på kan vi fara vidare och åter koncentrera oss på att förverkliga den exklusiva humanismen.

Guds överrumplande skönhet

"Oförmåga att förstå religionens kraft är oförmåga att förstå den moderna världen" lär Tony Blair ha sagt.

Jag brukar rekommendera elever att se en scen i filmen The Reader där konduktören Hanna (spelad av Kate Winslet) sitter i en sommarkyrka och gråter av en helt överväldigande glädje medan en barnkör tränar och hennes unge pojkvän på avstånd förundras över hejdlösheten i hennes glädjegråt.

Så överrumplar oss Guds skönhet, ibland fullständigt utan all förvarning.

Religion är det vackraste, starkaste och varmaste en ynklig människa kan känna och vara. Men detta kommer inte att vara uppenbart för mediakulturen och "den säkra hopen" som Laestadius uttrycker det, förrän den glättiga krampen hos den sekulära fundamentalismen och den exklusiva humanismen börjar släppa - den dagen, den dagen, när får vi se den dagen?

Och så sjunger vi: SKINGRA, GUD, ALL TVIVLETS DIMMA, / låt mig ljus i Ljuset se. / Låt i tron mig få förnimma, / att blott du kan frälsning ge.

Eller som John F. Haught skriver i en uppsats om religionens framtid:

"I en postdarwinistisk värld kan våra moraliska liv finna en trygg grundval och religionen gå en ny framtid till mötes, om vi bara sätter dem samman med universums egen målmedvetna strävan efter ökad skönhet."

Rigid försvarsinriktad katolicism?

För den som lyssnar på EWTN och läser The Rock eller First Things kan ett leende sprida sig över läpparna när följande rader från Robert Bellah lyser fram på datorskärmen (särskilt de sista som jag kursiverat):

"following Taylor's argument in "A Catholic Modernity?" we can see that it is a continuing engagement with modernity, including for Americans the deeply Protestant form of our modernity, that is necessary. It is my belief that this is potentially a Catholic momen in American cultural history and that Protestants and Catholics alike badly need an infusion of the analogical imagination to help us overcome the cultural confusion into which we have fallen. Whether, in actuality, an increasingly defensive and doctrinally rigid Catholicism can take advantage of that moment remains to be seen." (s467, The Robert Bellah Reader)


Bland unga idag är det knappast en brottning med moderniteten som är aktuell. Det är snarare en väckning ur en törnrosa-sömn till en post-modern och post-liberal verklighet. Skulle kanske tro att Bellah, liksom Taylor och MacIntyre, redan är "historiskt intressanta" snarare än aktuella. Den katolicism som Bellah uppfattar som "increasingly defensive" är väl ungefär vad Ignatius av Antiokia, Ireneus och Origines står för, alltså vår gamla - och rikligt diversifierade - tro. Alla vägar bär till Rom. Och beroende på hur man kör kan den nog upplevas som läromässigt rigid.

Som en superliberal frimiklare och god vän en gång utbrast i chockerad ton: "Menar du att du lyder Rom på 2000-talet!?"

Materialistisk heroism

Att naturvetenskap fungerar som personlig religion är ingenting nytt. Men i vår tid är det en smula roande när vi ser starka uttryck för det. Vic Mansfield berättar i sin "Head and Heart" om en vän som fått den allvarliga formen av Parkinson och avvisar alla sympatiyttringar med: "Snart vet vi hur vi ska bota den!" Jag hörde talas om en man som någon dag innan han dog i cancer sa till sina barn: "Jag ska upplösas i mineraler, underbart! All kärlek borta!"

Nu stöts förstås många bort av den stöddiga och självupptagna attityden hos reduktiv vetenskaplig religiositet. Ofta höggljudd, kaxig och ganska ful i sitt uppträdande, är nog fortfarande denna form av religion ganska vanlig i vår tid. Kanske är den ändå på upphällningen eftersom ny forskning ständigt stöter på andliga faktorer och måste ta dem på allvar.

Men kan man inte tänka sig att Herren på domens dag ser sympatiskt på själva allvaret och hängivelsen hos de religiöst materialistiska? Det är ändå ganska heroiskt. Liksom coolt.

Bibelskafferiet

Förr i tiden kunde folk mer om Gamla Testamentet. Det innebar mer bilder, mer "guided imagery" och en mer innehållsrik "mindfullness" än den som serveras nu för tiden som ju är en sorts lättmjölksbuddhism kanske. En masugnsarbetare i Viktor Rydbergs "De vandrande Djäknarne" referererar behändigt till Jakob som hade en sten som huvudkudde när de entusiastiska djäknarne från Växsjö gymnasiium berättar hur de sover när de är ute och vandrar på sina lov. Och korporal Brant, en av romanens stora figurer, tolkar brukspatronens ondska med hjälp av de bibliska psalmerna för att förstå rätt vad som drabbar en levande människa.

Bibelkunniga har ett veritabelt skafferi att hämta perspektiv från. Bilder, citat, topologiska perspektiv, bönesuckar (rejäla mantras) och förebilder både i nöd och lust finns i det skafferiet. En god vän till mig hade god tillgång till detta skafferi - i tid och otid. Minns särskilt en gång då vi i en av Londons parker stupade rakt in i en gayparad. Vännen skrattade högt och ropade på Glommersk västerbottniska:

"Man byggde offeraltaren, obelisker och avgudar på höjderna och under alla stora träd. Det fanns till och med manliga tempelprostituerade i landet, och folket i Juda blev lika moraliskt förfallet som de hednafolk Herren hade drivit bort för att bereda dem plats."

Ingen tog illva vid sig. Det var ju på svenska. Och han var hejdlöst munter, kanske för att Skriften verkligen beskriver världen. Eller så var han en sån där glad-tokig fanatiker som hyser ålderdomliga åsikter. Men det som stämde.

Kristendomen och den sexuella samtiden

Charles Taylor (läser honom långsamt...) har stora besvär med kyrkan och sexualiteten i sin skrift A secular Age (2007):

"In fact the present position of the Vatican seems to want to retain the most rigid moralism in the sexual field, relaxing nothing of the rules, with the result that people with irregular sexual lives are supposed to be automatically denied the sacraments, while as-yet-convinced mafiosi, not to speak of unrepentant latifundistas in the Third World, and Roman aristocrats with enought clout to wangle an anullment, find no bar." (s. 503)

Vad han tycks glömma, och det genomgående i sin ordrika skrift, är att Gud, kvinnan och mannen är en triad som alltid genomsyrat det goda sexuella livet integrerat i äktenskap och familj - till skillnad från alla de andra formerna av sex. Dessa andra former kom inte på 1920-talet som Taylor tycks tro, eller kanske lite tidigare genom Freud och andra. De andra formerna tycks efter syndafallet alltid ha funnits närvarande i hedniska eller halvhedniska samhällen: sex som isolerad njutning, sex som härskarmakt, sex som självförhärligande, sex som gudomlig makt, antingen kvinnlig ller manlig, alltså fallosdyrkan i gammal känd hednisk mening, sex som ett sätt att begära världen, begära livet, begära sin egen existens. Det är denna sexualitet som alltid tycker att man borde "relax the rules" eller vara tolerant mot alla sexuella intressen, eller göra sex heligt som tantran och taoismen. Naturligtvis i det sunda syftet att "bekämpa det kristna föraktet för kroppen"
och liknande deviser.

Bakom Taylors problem ligger säkert flera faktorer, bl a hans märkliga historiska inställning:

"The fateful feature of Reform-clericalism, which eretcs such a barrier between the Church and contemporary society..."

Just det, kristendomen har aldrig varit så förtjust i samtidens definition av ett gott samhälle. Synd att Taylor inte kikat lite på kristendomens radikala karaktär från början av dess historia. Att organisation, politik och lärobyggnad genomfarit många äventyrliga turer ändrar inte detta ursprung. "Mitt rike är inte av denna världen".

Att hedniska former för sexuellt kul, med passande stöd från medicin och sexologi, Playboy och RFSU, har återvänt med stor kraft i vår tid - särskilt med internets stöd - är inte så märkvärdigt ur kristen synpunkt. Det är snarare det gamla vanliga. Och ungefär lika tråkigt som vanligt när spänningen lagt sig och frestelsen är avslöjad. Taylors försök att göra intressant historia av det hela är förståelig ut skrivarsynpunkt. Det låter som om det händer något nytt. Men Från Petronius, över de Sade till Henry Miller är det rätt enahanda. Medan Gud som Schillebeckx sa "alltid är ny".

Dock menar Taylor att sådana 1600-talskatoliker som Frans av Sales, Fenelon och Pascal "offered an incomparably deeper vision " - bra brasklapp, väldigt självmotsägande (särskilt vad gäller Pascal!). Men genomgående i kristendomen finns samma budskap: när sexualitet är integrerad med Gud är allt glädje och inga moralistiska regler kan beröra detta. Och inte lär kristendomen någonsin passa in i den tid som Taylor kallar Age of Authenticity, förmodligen för att det mest autentiska finns i Kristus, inte i samtiden.

Taylor kan inte förstå kyrkans triad Gud-kvinna-man - vilket han i ett rannsakande ögonblick medger: "I can't pretend to be able to explain this..." (s. 498)

Nej just det. Kom in i kyrkan ett tag får du se. Världen blir väldigt stor därinifrån.