söndag, mars 03, 2024

Barnbarnen frågade om betydelsen av "Pesach". Vad betyder blodet på dörrkarmarna? Vad handlar det egentligen om ? Vi pratade om det under vår promenad ungefär som följer.

Det finns liksom tre nivåer av förståelse av vårt kristna liv.

På den första nivån är vi «  små barn » som Johannes säger i sitt brev (1 Joh 2: 12,13). Där har vi fått våra ögon öppnade kring den etiska lagen och vår yttre syndighet, klargjort av våra synder. På den nivån är därför vår förståelse av Kristi försoningsoffer att Jesus är « framställd för våra ögon som korsfäst » (Gal 3:1; Rom 3:25) och ses av oss som en person som är skild från oss och död på korset. Han dog för oss, han upplevde helvetet för oss på korset under dessa « tre timmar av mörker ». Han dog andligt och övergavs av sin Fader (Matt 27:46) och sedan « uppväcktes från de döda av Faderns härlighet » (Rom 6:4). Vi tar emot Honom och bekänner Honom genom tro (Joh 1: 12, Rom. 10:9). Anden vittnar om oss (Rom 8: 16) att vi är "rättfärdiggjorda av tro" och därmed har fred med Gud.

Det är den vanligaste och första nivån av kristet liv.

Men den andra nivån är mycket viktigare. Gud börjar omedelbart att förverkliga sitt eviga syfte genom oss och som oss.

Hur går detta till? Genom Anden börjar Gud uttrycka sin kärleks natur i vår form, just såsom vi är i denna värld. I vår okunnighet och genom våra misstag i tankarna, då vi tänkt att vi har en egen natur, tror vi att det är vi som älskar Honom ! Detta är en omöjlighet eftersom vi människor efter fallet inte har en förmåga till gudskärlek. Människan är inte autonom! Hon är inte född av någon makt eller orsaken till någon verkligt självständig handling. Genom Kristus finns däremot en andra kärleksnatur inom oss, en Andegudom som nu bor i oss och manifesterar sin natur genom oss. Vi är kärl som kan fyllas av Jesus Kristu, vi är Hans kropp, vi är heliga tempel. (2 Petrus 1:4)

Först tänker vi på vår nya andliga födelse som att det är vi som älskar Honom. När våra ögon är öppnas ser vi att det är Hans Ande och kärlek som ges till oss och genom den älskar vi Honom. Jesus Kristus börjar vara Sig själv i vår form. Det är den andra nivår för kristet liv.

Vad kan vi säga om denna andra nivå? Jo Gud uttrycker Sig Själv genom oss. Guds kärlek utgjutes i våra hjärtan genom den Helige Ande som gavs till oss. « Vi är nu "nya skapelser "(2 Kor. 5: 16-17) och genom hans operativa natur i och som oss älskar vi inte längre vårt själv-för-själv-liv. Vi lever istället själv-för-Honom. Genom hans Ande ser vi alla människor, även Jesus själv, som Ande (inte kött). Vi ser allt i ett nytt ljus. Vi är egentligen Han som är operativ. Nu blir detta en ny spontanitet. Det sker av Sig själv, du behöver mana fram det genom bön eller repetition, det sker spontant. Just som Honom lever vi i denna värld. (1 Joh 5:17)

Men på den tredje nivån börjar ett nytt problem. Synderna har försvunnit för alltid, men hur är det med jaget som verkar fortsätta synda? Minnen av begär dyker upp igen, reaktioner med ilska och avund och skadligan begär. Dessa synder är endast produkter, endast yttre beteenden och de är inte längre något problem. Men däremot störs vi av närvaron av producenten (Satan) — som försöker tala till oss i första person och använda våra kroppar, vår tanke-värld och handlingar styrda av dessa ekon, dessa minnen. Denna oros-producent tycks envist hänga kvar i minne och föreställning och emotionella reaktioner.

På den tredje nivån känner vi tacksamhet och lovprisar Kristi godhet i oss själva och som oss själva. Allt är andens frukt som nu manifesteras i vårt nyfödda liv (Gal 5:22,23). Goda ting utgår från oss som är frukten av den goda Anden, men också dåliga ting är uppenbara, vilket tycks betyda att vi har någon dålig natur som uttrycker dem. Vi har två naturer tänker vi. Vi säger att vi är tvåfaldiga. Detta är den stora felaktigheten, det stora misstaget som helt har tagit över de kristna kyrkorna. Om det goda kommer från Anden, var kommer då det dåliga ifrån? Svaret är förmodligen en dålig natur fortfarande i mig. Men detta är djupt felaktigt och bedrägligt. Det handlar egentligen endast om tomma ekon och mekaniska minnen. Vi ser en värld som lever långt ifrån att ens erkänna Kristi stora förlåtelse och vi tror att vi fortfarande är kluvna i två naturer.

Här gäller det att gå tillbaka lite. Vi människor hade aldrig en egen natur utan skapades för att innehålla och manifestera Gud i hans gudomliga natur. Det är grunden. Så vi tillskriver falskt och bedrägligt en ondska i våra mänskliga jag. Men vår fråga borde vara denna: om vi inte tillskriver oss själva vår godhet utan ser att denna godhet är rättfärdighetens Ande, varför tillskriver vi då på samma sätt inte vår dålighet och våra brister till dålighetens ande (eller orättfärdighet)? (I Johannes 4: 6) Varför sätter vi in vårt mänskliga jag som ansvarigt subjekt där? Varför känner vi skuld när det endast handlar om ekon och förvirrade minnen?

Vi har blivit förvirrade och upplever vår ångest över misslyckandet med att vara fullt goda trots vetskapen om Jesu Kristi förlåtelse av alla synder. Men samtidigt ser vi här Guds perfekta syfte. Om vi inte ser och upplever syndens synd, lögnen om det självständiga jaget, och har kommit in i hatet mot den (som Paulus skriver i Rom. 7:14-24: « o eländiga människa som jag är… ») lika djupt och grundligt som avskyn och hatet mot vårt gamla syndaliv, kommer vi aldrig att se vårt behov av att vara fria från det. Så förvirringen har en perfekt gudomlig funktion !

När vi vet den totala sanningen om oss själva som Jesus Kristus, ska vi inte återgå till ett falskt oberoende själv, som när en frälst syndare återgår till sin syndiga tillstånd (1 Joh 3:9). Vi kan naturligtvis ofta fångas in av ett eko och ett minne av en viss synd, men aldrig igen ockuperas av Satan. Detta är skillnaden mellan synder (de yttre handlingarna) och synden (Satans person). Vi måste få detta klart för oss!

Därför är det nödvändigt att vi människor, som är menade att vara spontana uttryck för Gud självgivande kärlek, Hans verkliga väsen, måste först smaka våra rötters bedrägliga natur. Först då ser vi Guds självutgivande kärlek som besegrar det falska oberoende självet (Jes. 53:6 "Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg…). Vi ser befrielsen som belönar vår « hunger och törst efter rättfärdighet » (Matteus 5:6). Det är den tredje nivån av förståelsen av vårt kristna liv.

Till och med Jesus fick smaka våra rötters bedrägliga natur. Han visar oss vägen. Han konfronterades i fyrtio dagar med felaktighetens ande och Han "drevs" till denna konfrontation av Sanningens Ande. (Mark 1: 12). Jesus frestades i en sådan intensitet att Han inte kände behov av mat, först efteråt blev han hungrig (Mt 4:2). Han konfronterades och frestades precis som vi.

Frestelsen i tron på en oberoende individualitet, en själv-för-själv-person, är själva hjärtat i bedrägeriet. Den för med sig ett budskap om förtvivlan, allmänt känt som en « jag-fattig-syndare-teologi". Med syndabekännelsen upprepas den som ett mantra i de flesta kyrkor än idag. Det är en falsk lära om en dubbel-natur. Vi är frälsta men inte helt frälsta, vi har fortfarande en syndanatur att tämja och hantera. Vi sjunger till och med psalmer om det.

Men nu är vi heliga frigjorda eftersom fiendskapen kastades ut och dödades. Det är påskens budskap. Satans lögn är fortfarande att få oss att tro på oss själva som onda. Men det enda verkliga jaget är Kristus i oss som nu uttrycker sitt liv genom oss. Så vi förklarar lugnt påskens budskap, att vi nu är Guds folk. När vi börjar tro på Kristus som är i oss kommer vi att bli befriade från det dubbla köttsliga sinnet som tror på två naturer. Vi kommer då att dagligen be och intyga: « Detta är Jesus Kristus och jag tjänar honom! »

söndag, november 12, 2023

En adress till shinbuddhistiska vänner på Hawaii

A Christian is an

1 — empathetic person

2 — who experiences his (or her) oneness with everyone he (or she) meets,

3 — and a person of wisdom who experiences one-ness with the timeless cosmic reality in Jesus Christ, the universal Saviour.

Jesus admonishes us to find those experiences also, in order that we may become sons and daughters of God.

How may we do this?

We ourselves are responsible for the realization of the son- and daughtership of God. This is our universal endowment through the timeless, ongoing fulfillment of God’s promise to His creation. We must see, feel, and deeply understand the teaching of Jesus to carry out that responsibility. We must become deeply aware of the dynamic, transforming power of God’s promise, which assures universal salvation to all.

No matter who we are, young or old, male or female, rich or poor, Christians, Jews, Hindus, Buddhists, we are all followers of Christ, because we all seek to experience what is true and real. We live to become sons and daughters of God the Father.

We wrongly assume we can achieve this without changing our present interests and habits, without opening ourselves to inner change. We should ask ourselves whether we want to settle for a human existence in which discrimination, bigotry and ignorance abound, where hate, racism, sexism and selfishness flourish, where we live as if we believe that we will never die.

Or, whether, instead, we would rather feel an all-embracing love and respect for all of our fellow beings including ourselves – “Love thy neighbour as yourself” – , where we live in a daily awareness of the transient nature of life, living fully each precious unrepeatable moment. We cannot possibly settle for a blind, hateful existence, for we would be surrendering the ideal of what we know we can become if we become manifestations of Christ.

When we are willing to remove all prejudice from our thinking, and when we are willing to see the truth, to love to be both free and responsible at the same time, listening to the Gospels and the apostolic letters of the New Testament can contribute to the realization of our ideals.

Since the NT was originally written in the Middle East during the early part of the first century, the gist of what the authors meant became more and more obscure with time. This was due partly to the result of the changes in words' meanings, partly the result of translation, and partly that of having been copied innumerable times and partly through doctrinal conflicts and the splitting up of Christian churches. And though we may smile away the ancient world view, we somehow cannot dismiss the NT itself. Its power to move us persists. What remains constant as we read it here and now is the profound power of the story and teaching of Jesus Christ.

Jesus vowed that all human beings would experience their one-ness with Him. Our (human) wishes are only desires unaccompanied by action, but his vow is a desire expressed in the successful effort of saving us all. He is infinite Light and Eternal Life, He is the Way and the Truth. His Kingdom is the Land of Bliss, and the Name of of Jesus is the means by which we can understand the true human ideal. God the Father, the Kingdom and the saving Name are symbols applicable to the human condition as it exists everywhere and at all times.

So, today, we read the NT not as a historical description of how Jesus became the Saviour of mankind and established his Kingdom of God, His land of bliss, but as the work of the Saviour and Teacher, through various apostolic authors, who help us become conscious of our finitude in our inward, forward movement towards the achievement of our true, authentic, infinite selves with total unconditional freedom as sons and daughters of God.

In this process of dynamic growth and change we become thoroughly aware of ourselves and our situation. We are awakened to the reality that each of us is both sinner and, surprisingly, at the vary same instant, Christ living us as our own savior.

If we approach the NT in this light it ceases to be a "dead" classic and becomes a spirited book that reminds us we are able to encounter Jesus Christ only because we are Him. It is in the inward flight towards our true selves that we discover Him. But even then we cannot discover Him as an object, an 'it' since He is a Divine Person. We become aware of Jesus Christ not by some mystical or supernatural experience, but only in the authentic exercise of our freedom, in being persons. As one with Him we are truly and wholly what we are.

If those who have been alienated from their true selves want to drive to find their way home, the NT can illuminate the way for Jesus the Saviour vowed through the Cross and the Resurrection to those who are in need of help and guidance, who are lost and confused, that they will be enabled to restore their confidence, to awaken to their identity, their one-ness with He who is the Light and the Life.

tisdag, oktober 03, 2023

Koranbränningar och och metafysiken

Jag läste filosofi i Uppsala och möttes av en tradition av antimetafysik, kallad Uppsala-skolan. Metafysik, särskilt den religiösa varianten, är en sorts nonsens, fick vi lära oss men klart ett efterhängset nonsens, ungefär som en smitta genom seklerna. Analytisk filosofi var medicinen.

Metafysiken måste dock tjäna något syfte, tänkte man, annars skulle den inte ha funnits så länge och varit så smittsam. Jag frågade vid ett tillfälle min lärare (I. Hedenius) varför han hade Kierkegaards böcker i bokhyllan bakom sig och han svarade något om att det också behövs vaggvisor i livet.

Men vaggvisor kan också bli slagord. Ord som “Koranen” är just nu, återigen, hett och till och med flammande när tokar söker tillstånd att få bränna papper med ord på. Varför behöver vi dessa heta ord? En förklaring är att människan finner sig vara hjälplös i en främmande värld, en vars yttersta grund är obekant, ja inte bara okänd, men också omöjlig att känna. Detta det okändas mörker stör det mänskliga sinnet oerhört. På något sätt måste folk trösta sig. Min lärare hade skrivit en text med titel “Vårt behov av tröst”. Det behovet var gigantiskt, menade han.

På något sätt måste människan skapa kunskap. Även om den kunskapen inte är sann kunskap, kommer den att ge ett intryck av att man är grundad. Den kommer att ge ett intryck av att du inte är absolut hjälplös. Du kan genom att demonstrera din kunskap låtsas att du inte är en främling i den här världen - en tillfällighet, en slump - utan en som vet. Åtminstone kan du leka med ord eller allvarligt hantera ord och göra vad du vill med ord. Vilken frihet ! Och kan skapa en falsk illusion av din makt och säkerhet.

Detta är vad metafysiken alltid har gjort. Den ger dig en känsla av makt där faktiskt ingen som helst makt eller kraft finns i dig. Det ger dig en illusion av kunskap där ingen kunskap verkligen existerar. För i grunden är alltihop på ett heligt sätt ovetbart. Själva ordet "Gud" eller “en gud” blir påtagligt genom metafysiken. Bara genom att använda ordet 'Gud' känner du dig som om du gör något väsentligt, som om du förhåller dig till tillvaron, som om du inte är ensam, inte är ett hjälplöst barn på jorden, utan har en Far som tar hand både här och i himlen -- ständigt medveten i dig, ständigt älskande dig, ständigt ljus för dig.

Detta är en mycket barnslig attityd -- men människan är hjälplös. Och det är väldigt få som verkligen blir medvetna om detta. De förblir barnsliga.

Men Jesus lyfte fram barnet ! Han prisade dem och sa att vi alla måste vara som dem för att erfara det himmelska. Ja, men kom ihåg skillnaden mellan barnslighet och barns oskuld. Han talade om oskulden. Att vara enbart barnslig är att sitta fast någonstans. Jag känner en 17-åring som fortfarande måste ha sängen full av gosedjur. Han sitter fast i något. Att vara som det barn Jesus talar om och lyfter fram är att helt enkelt vara oskyldig, flytande, ren, utan blockeringar i din varelse. Då är himmelriket nära. Folk förblir barnsliga genom livet. Få mognar och tar emot den oskyldiga barnsligheten. Den psykologiska åldern ligger kvar runt omkring tolv; det går aldrig längre. Du kan bli sextio, sjuttio, åttio -- din fysiska kropp fortsätter att röra sig i tiden - men sinnet har fastnat någonstans runt omkring tio eller högst tolv. Vissa ord är heliga, man får absolut inte bränna dem offentligt. Jag vet zenmästare som befallt att buddhistiska skrifter ska brännas och som låtit allt de själva skrivit brännas efter sin död. Metafysiska ord finns på papper, inte i verkligheten. I väst kallar vi detta en ikonoklastisk inställning. Vi skulle också kunna säga: orden är Babel, en metafysisk förvirring.

Metafysiska ord som ‘essens’, ‘väsen’, ‘urgrund’, ’gud’, ‘skapare’, ’frälsare’, ’nirvana’, ‘upplysning’ blir nästan som påtagliga ting. Du börja tro på ord. Om någon plötsligt ropar, 'Eld!', uppstår en rädsla i dig; du börjar springa. Du kan skapa panik på vilken biograf som helst. I mörkret ropar du plötsligt: “Det brinner !” och folk kommer att börja springa mot utgångarna. Själva ordet 'eld' skapar illusionen som om det finns eld och livet är i fara. Själva ordet "mandarin" tänk på det, meditera på det och saliv börjar flöda i munnen. Själva ordet "mandarin"? Det finns inget i detta ord. Men människan har blivit beroende av ord.

Det finns en skola av lingvister som heter The General Semantics Group, grundad av Alfred Korzybski. De har en liten sång; den är relevant. Deras låt, fritt översatt säger: Åh, ordet är inte grejen, ordet är inte grejen. Hej hej den derry-o ordet är inte grejen.

Det är deras väsentliga undervisning. Jag minns många seminarier på Villagatan i Uppsala som kretsade kring orden och tingen. Det var lustbetonat, kändes som ett spel. Jag hittade Wittgenstein och lämnade så småningom semantikens filosofi. Naturligtvis kan ingen brännas av ordet "eld", och du kan inte bli blöt av ordet "vatten". Men ordet 'gud', ordet ‘koran’ ordet 'religion', ordet 'Kristus', ordet 'Buddha'? Hur många människor har inte blivit brända själva och offrat sina liv för dessa ord? I en turkisk tidning stod häromdagen att de svenska koranbränningarna ökade på hatet i världen. Det stämmer gott. Metafysiska ord bränns. Någon förolämpar islam eller kristendomen -- vad gör han eller hon? “Islam” och “Kristendom” är ord – men det kommer att bli blodsutgjutelse, förr eller senare. Det är ingenting nytt. Mänskligheten har kämpat länge för ord som "land", "frihet", “socialism”, "flaggan", “nationen” -- och miljontals människor har dött. Ord har blivit viktigare än livet självt. Det här är en sorts galenskap. En ord-galenskap, det urgamla Babel.

Så metafysik är inte bara nonsens, kom vi fram till i seminarierummen på Villagatan. Det är också galenskap -- naturligtvis med en metod i galenskapen. Metafysikerna är mycket metodologiska. De fortsätter att bygga skyskrapor av ord – ja, Babels torn. Det pågår nu, detta byggande.

När du väl är fångad i orden drar verkligheten sig längre bort från dig. Du börjar leva bakom en vägg av ord. Och en vägg av ord är starkare än vilken annan vägg som helst. Starkare än en mur av betong. Ordens styrka ligger i att de är transparenta: du kan fortsätta titta på allt genom dem och dig du kommer aldrig att bli medveten om att du tittar genom ord. De är nästan osynliga, genomskinliga — som rent glas. Du kan stå nära ett fönster. Om glaset är riktigt rent är du inte medveten om det. Du tror att fönstret är öppet och du ser himlen och träden och solen som går upp. Du kommer aldrig att bli medveten om att det finns ett glas mellan dig och verkligheten. Metafysiken är ett glas. Glaset fortsätter att dölja verkligheten, och det fortsätter att förvränga – på sitt sätt gestalta – verkligheten.

Människor håller fast vid ord för att de inte vet vad verkligheten är. Så de börjar tro på ord – det är ett låtsasliv. Vi kan inse detta och misströsta en smula. Det ger ju åtminstone en känsla att du vet, du kan föra en konversation på en av P1’s många poddar. När du använder ord som “sanning”, “verklighet”, "Gud", känner du dig plötsligt som en som känner Gud. Du vet ingenting om Gud, som är ovetbar, men du känner till ordet 'Gud' och använder det.

Men det är förstås inte endast användandet av ordet “Gud” som avgör vad en troende är för något i världen. En holländsk poet och tänkare, Huub Oosterhuis, har skrivit:

”What being a believer is and how it works becomes clear in the way people call, pray and livet with each other. There are different ways of believing, just as there are very many different generations and types of people. There are people who believe very positively: I believen in……, in……., in….and out comes all the twelve articles of the creed, a hundred and one feelings and ideas, venerable because they have been lived for centuries.” (s 82 Prayes, poems & songs)

Ingen lever utan tro, inte ens de som tror att det kräver ett enormt mod att leva utan tro. Du fortsätter välja och tro på det du väljer. Även tystnaden är ett trosval. Den kan vara en stor förtröstansfull vila. Ibland när du går på en mörk och ensam gata i en främmande stad börjar du sjunga och vissla. Vad gör du? Det är metafysik. Du skapar en känsla av att du och ditt enskilda person är inte ensam. Att vissla, lyssna på din egen röst kan ge en känsla av att någon annan är där också. Det värmer dig. Men att vila i Gud ger något djupare: du behöver inte vissla, inte sjunga, inte göra någonting som skapar en illusion av värme. Istället är själva Närvaron där, verkligheten, manifestationen av det gudomliga. Du glömmer att du är något separat existerande, att natten är mörk, och att gatan är tom och att det kanske finns faror överallt. Du är en med allt som finns.

Den enskilda individen känner dödens hot. På grund av döden fortsätter människan att vissla. Det visslande är metafysik. Man fortsätter att undvika faktum att du är ett med allt i Gud och att döden inte är. Man fortsätter att undvika det faktum att liv aldrig är “ditt” eller “mitt”, vilket endast kan vara en tillfällighet, ett fragment, en illusion. För den separata och falska illusionen finns inte någon Skapare. Endast när du ger upp denna privata föreställning blir det gudomliga skapandet själv den pågående verkligheten. Fénelons beskrivning av växtliv och djurliv och mänskligt liv kommer osökt till oss: alltihop är mirakulösa händelser i en dynamik vi endast kan beundra och fyllas av tacksamhet inför. Den intelligens som styr syns i varje del av skapelsen. Hur underbar ska inte då själva källan vara? Som Wallins skev i sin psalm:

“Ack, när så mycket skönt i varje åder av skapelsen och livet sig förråder, hur skön då måste själva källan vara, den evigt klara!”

När du väl förstår det där, att du ingen kontroll har, kommer du inte ens på tanken att klaga. Det finns ingenting att klaga på. Du lämnar över. Psykologer har blivit medvetna om ett visst tillstånd som varje barn måste passera. Har du hur små barn blir beroende av vissa saker - en trasdocka eller en filt, eller vad som helst kommer att göra — saken är oväsentlig. Vad som än används blir nästan heligt, religiöst. Du kan inte ta bort det där föremålet utan att skada barnet. Barnet ska gå och lägga sig med trasdockan eller snuttefilt. Varje barn är en Linus med sin filt. Det ger trygghet. Hela metafysiken är barnets nalle, trasdocka eller snuttefilt. Om du tar bort föremålet kan barnet inte somna; något saknas. Det är barnets enskilda persons värld, detta lilla jag är barnets Gud. För betraktaren verkar förstås den där nallen, trasdockan, snuttefilten, vara externa ting. För barnet är det inte så. Det är en del av hans innersta varelse. Den där gosedockan finns någonstans på gränsen mellan insidan och utsidan. Utsidan är föremålens värld och insidan är känslovärlden, och snuttefilten finns på gränsen mellan båda. På sätt och vis är den en del av världen; på sätt och vis en del av barnets inre, ungefär som ett totem. Det är märkligt — men det ger trygghet, det skyddar dig. Den enskilda föreställningen om sig själv lugnas och känner sig inte ensam. Ändå är det just denna separata föreställning som måste ges upp när vi mognar som människor, såsom Jesus säger med kraftorden: “Den som kommer till mig utan att hata sina föräldrar och sin hustru eller man och barn och syskon, ja till och med sitt eget liv, kan inte vara min lärjunge.” (Luk 14:26-35)

Så radikal är vägen bort från snuttefiltar och trygghetssymboler. Vi ska älska vår nästa, alltså också våra föräldrar och syskon – men inte göra dem till nallar och trasdockor och gosedjur. Sådan familjekultur blir en ritual. Vi förstärker det falska enskilda jagets genom att använda familj och vänner som trygghetsankare. Världen är stor och barnet är impotent, det kan inte styra över världen, men han kan styra över nallen eller dockan. Detsamma med metafysiska ord. Med dessa blir han en mästare. Men världen är för stor och för obegriplig. Med metafysiska ord är människan inte längre ett litet barn utan en stor varelse, en chef. Hon kan göra vad som helst han vill med trasdockan: hon kan kasta den, han kan vara arg på den, han kan slå den. Då kan hon berömma den och övertala den och älska den och krama den och kyssa den.

All metafysik är av samma kvalitet som gosedjuren. Om du verkligen vill veta vad livet är måste alla dockor och nallar släppas, krossas. “Kill your darlings” är ett gammal ordspråk, jag hörde bl a Leonard Cohen använda det. Som Jesus säger måste alla jag-illusioner bli krossade så att du kan bli kapabel att veta vad som verkligen ÄR och lära känna JAG ÄR. Alla låtsasbilder metafysiken producerar måste släppas.

Folk kommer att fortsätta gömma sig bakom sina låtsade föreställningar. De är deras grottor. Inget ljus kommer in, ingen frisk luft kommer in — men de känner dig skyddade. Deras övertygelser, politiska, livsåskådningsmässiga, ideologiska, moraliska, metafysiska, blir nästan deras död -- men ändå känner de sig skyddade. Metafysik är som ett gift. Gift är skadligt: men det kan också vara nyttigt, när det kan användas medicinskt. Det beror på hur du använder giftet.

Metafysik finns bara som ord. Men det mänskliga sinnet tenderar att tro på ord. Det glömmer helt att verkligheten inte ligger i orden; den är bortom orden. Den ordlösa bönen är den renaste, många mystiker kan intyga detta. Gud närmar man sig bäst genom tystnad. Bön och meditation är vägen, inte åsikter om ord genom det verbala sinnet. Om sinnet får fortsätta att fritt skapa fler och fler rader av ord i sociala medier och i texter, kommer vi ständigt att vara upptagna av en meningslös aktivitet — mycket väsen för ingenting. Men varför håller människor fast vid sina metafysiska attityder? De klamrar sig fast, för om de tappar dem är de plötsligt nakna. Det är just det korset handlar om. Du ger bort alla dina låtsasspel och blir naken på ett kors. Först när vi släpper de metafysiska attityderna vet vi va vi inte är. Och så öppnar sig porten Han knackat på länge. Du förlorar din falska identitet och en Annan tar plats, börjar leva och röra sig.

Livet är ständigt i dödens händer. Slösa inte tid på ord och gåtor ! Många runt omkring dig fortsätter att slösa bort din tid på att lösa gåtor som inte har med verkligheten att göra. I buddhistisk tradition finns en liknelse: “Du har blivit sårad av en giftig pil och ligger halvdöd på marken. En fältläkare kommer och vill dra pilen ut ur såret. Mannen är en stor metafysiker och ropar: ”Vänta. Först måste jag komma underfund med om pilen är verklig eller illusorisk, om världen är verklig eller illusorisk, om kunskapen är enbart subjektiv eller har en objektiv komponent. Sedan behöver jag förstå etiken i detta, alltså om pilen har kastats på mig av misstag, eller om någon har gjort det medvetet. Jag behöver också övertyga mig med rationella argument huruvida livet är värt att spara eller inte."

Det inbillade jag-livet. Varför samla i detta jag-livs lador? Som Jesus säger: Du dåre ! Inatt kan du dö ! Och du försöker lösa metafysiska pussel och samla insikter? Folk fortsätter att ständigt diskutera, debattera, utveckla konversationer i radions många poddar. Det verkar precis som om de undviker något mycket viktigt genom dessa verbala konster. De undviker den Verkliga existensen. Jesus ger dig ingen metafysik. Fariséerna försöker ibland snärja honom i metafysik, som Han skickligt undgår Han dem. Hans lära är att vara verklig genom Honom, ingenting annat. Det finns ingen doktrin här. Alla doktriner är farliga, eftersom de blir dogmer. Och alla doktriner är farliga eftersom de blir yrken, ämbeten och officiella tjänster. Släpp alla doktriner och öppna porten Han knackar på varje stund, lär dig lyssna till Hans röst. Då blir du intelligent.

Intelligens är inte intellekt. Intellekt är ackumulerad kunskap. Intelligens är din troende nakenhet, ditt bortgivande av allt, din fräschör av Levande vara, oskulden i Hans väsen, vilket är oskulden i ditt väsen. Som Huub Osterhuis säger:

“Believing in God is being drawn by Him. It is grace. That is a vertical word. It is not popular. It is usually handled too quickly and too easily. Faith is grace. A person can experience faith in himself as a wonder that happens by chance. He has not bred it himself and he cannot cherish it and preserve it. It is suggested to him. He says, I believe in God. I cannot help it and I do not know how it came about. No one can believe, Jesus says, unless the Father draws him to faith.” (s 41 Prayers, poems and songs)

En troende intelligent person är en som möter livet i nåd utan ord; som dras till liv i ett naket tillstånd, från alla metafysiska övertygelser, som ser Hans liv i sitt, direkt och omedelbart, pågående nåd utan moln på himlen i sitt sinne. Inget att bevisa, vare sig med ord eller gester. Ingenting bestämt i förväg. Liv i det gudomliga Nuet.

Bön och meditation innebär att släppa sinnet, släppa metafysiken, släppa åsikter och doktriner om andra eller om verkligheten så att Gud själv kan penetrera dig och komma in i dig i rörelse och liv. När du väl blir beroende av en doktrin, då är det intellektet som fungerar, inte mer omfattande intelligensen. En intelligent person är alltid fri; intellektet är aldrig fritt. Intellektet försöker alltid vara konsekvent med det förflutna genom att hålla minnen. Intelligens däremot försöker alltid svara med nuet. En intellektuell kommer att vara konsekvent, minnesförledd och minnestrogen. En intelligent person kommer att vara väldigt paradoxal. Hon eller han kommer att se båda sidor av en sak och gå emellan dem. En intellektuell kommer att vara logisk, faktisk, följdriktig, glad i att behärska hårklyveri, stolt över sitt logikhackande. En intelligent person är inte logisk; han är helt enkelt verklig – och verkligheten är paradoxal. Hon eller han har inga fasta idéer att tvinga på verkligheten, inga fasta lägen att låsa verkligheten, utan är flexibel, flytande, som vatten, redo att följa med verkligheten. Vilken form verkligheten än avslöjar för henne eller honom, är hon eller han tillgänglig. Den intelligenta personen säger aldrig nej. En intellektuell förblir alltid redo med sina nej, de är ramarna. En intelligent person lever med ja i alla lägen. Hon eller han har inget att invända mot verkligheten utan är en del av den. Att vara intelligent är helt annorlunda än att vara metafysisk och intellektuell. Att vara intellektuell är egentligen att försöka, låtsas, att du är intelligent. Det är ett falskt substitut. Och när du blir intellektuell kommer du att bli egoistisk. När du blir egoistisk är du stängd, innesluten.

Om du är en intellektuell och försöker beskriva verkligheten eller lösa verklighetens gåtor så bär du på några inlärda doktriner som enligt dig är nyckeln till allt. Men den nyckeln kommer att vara själva barriären för dig — eftersom låset aldrig har funnits där. Dörrarna är öppna. Om det inte finns något lås kan du naturligtvis inte öppna det. Jesus säger: “Knacka på, så skall dörren öppnas för er.” Den grundläggande innebörden är att du upptäcker att dörren alltid varit öppen. Och förblir öppen. Detta är dåliga nyheter för metafysikern. Intellektet försöker skapa nycklar. Och på grund av alla skapade nycklar fortsätter många att sakna den frälsande verkligheten som Jesus själv ÄR.

Människor håller desperat fast vid sin tro på sin egen visdom, sitt eget intellekt. Ändå är det bara genom att ge upp denna själv-position som den där räddningen Jesus talar om kan inträffa. Men ofta söker de i öst och väst efter någon guru som verkar imponerade. Efter år i någon sekt märker det hur allt flyter ut i sanden. Det hjälpte inte. Ändå gör många enorma ansträngningar för att försvara sig. De fortsätter att tro på sig själva, för om den tron förloras, är de rädda att de kommer att falla ner i en bottenlös avgrund, ungefär som Brian McLaren skildrar sin rädsla i “A New Kind of Christian”. Hans kloka fru invänder då något i stil med: “Är du säker på att du inte istället kommer att falla ner i Guds famn?”

Men den där bottenlösa avgrunden är verklig. Det är den “le néant” som filosofen Fénelon talade om, den vi ser när vår fria vilja väljer sig själv och sina ord istället för det stora mysteriet som tron vilar på. När du väl accepterar detta försvinner all rädsla. När du accepterar att livet är ett gudomligt mysterium och kan inte lösas på metafysisk och intellektuell nivå, när du väl accepterar att livet i grunden är okänt för mänsklig begränsning, att allt sker såsom Faderns vilja, ogripbar för oss, då försvinner all rädsla. Alla försök att veta, och alla ansträngningar att formulera doktriner, upphör. Nu är du återigen en del av verkligheten; splittringen, synden, är inte längre där. Sökaren och den Sökte är ett. “Förbliv i Mig så förblir Jag i er” (Joh 15:4) är nu ett faktum. Tänkaren och tanken är ett. Observatören och den observerade är ett. Siaren och den Sedda är Ett. Plötsligt finns inte splittringen längre. Uppdelningen skapas av valet av ett falskt själv med sina ord och doktriner. Lev utan dem ! Lev i verkligheten !

Folk som lever för sig själva och tror på sin egen visdom, kanske stödda av en självupptagen guru, lever vidare i splittringen och är alltid rädda. Guds son i Jesus Kristus var räddningen för dess okunniga: “Om du ser mig, ser du Fadern” säger han. Men för metafysikern är det svårt att lita på detta ord. Han föredrar sitt eget intellekt.

Samma sak hände när Kopernikus bevisade att jorden inte längre är centrum; solen är centrum. På samma sätt är Fadern centrum, så “om du ser Mig så ser du Fadern”. Men den intellektuella metafysikern förnekar att något annat än han själv och sitt intellekt är centrum. Man måste alltså för att nås av frälsningen bli av med alla doktriner, skrifter, teorier, för i grund och botten måste man bli av med sina eget ego. Som den hawaiianska ho’oponopono måste vi ser vad som pågår inom oss själva som hindrar föreningen och sedan tvätta bort det. Det metafysiska minnet måste tvättas rent. Dessa döda data måste raderas. Man måste göra sig av med alla metafysiska och intellektuella självförsvar för att vara fri i Guds inspiration. Man måste bli av med alla teorier för att stå ansikte mot ansikte med den frälsande sanningen.

Metafysiken och den intellektuella själv-visdomen är som den gamla judiska tempelkulten. Jesus kritiserade ständigt fariséerna för sin tempelkult. Han säger Matt 23:13 ff: “Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma dit in släpper ni inte in. Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som far över land och hav för att vinna en enda proselyt, och när någon har blivit det gör ni honom till ett helvetets barn, dubbelt värre än ni själva.Ve er, ni blinda ledare som säger: Svär man vid templet betyder det ingenting, men svär man vid guldet i templet är eden bindande. – Ni blinda dårar, vilket är förmer, guldet eller templet som har gjort guldet heligt? Ni säger: Svär man vid offeraltaret betyder det ingenting, men svär man vid gåvan som ligger på det är eden bindande. – Ni blinda, vilket är förmer, gåvan eller altaret som gör gåvan helig? Den som svär vid altaret svär både vid det och vid allt som ligger på det. Den som svär vid templet svär både vid det och vid honom som bor i det. Och den som svär vid himlen, han svär både vid Guds tron och vid honom som sitter på den. Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet. Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra. Ni blinda ledare, som silar mygg men sväljer kameler! Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som rengör utsidan av bägaren och skålen, medan de inuti är fulla av vinningslystnad och omåttlighet. Du blinde farisé, gör först bägaren ren inuti, så blir också utsidan ren.”

Ren inuti ! Väldigt svårt att förstå, men sådan är den upplysning Jesus ger oss. Vi måste tvätta undan alla minnesdata om vårt dyrbara själviska liv. Om du har blivit medveten och ren inuti – renhjärtad – då håller du inte fast vid metafysiska saker. Om du har trons medvetande, då är den frimodiga inspirationen i Fadern det enda av värde; då är allt annat värdelöst. För i princip är hela frälsningen att man kommer ut ur självillusionen som håller fast vid dogmer, hur man slipper klamra sig fast vid metafysiska ord. Närhelst du klamrar dig fast vid en doktrin, eller din själv-visdom, klamrar du dig fast vid döda minnesdata. När Jesus får leva som ditt liv lösgörs alla dessa försök att klamra sig fast.

När vi går i mässan säger vi en rad ord, bekännelser och böner enligt ordningen. Vad menar vi? Det ser väldigt paradoxalt ut, men om du kan se poängen är det enkelt. Vi bedriver inte metafysik. Vi respekterar Den Upplyste Guds Son för att han har visat vägen till Sig som vårt eget liv. Man känner sig tacksam för att han har visat vägen i mörkret, han har blivit ett ljus i mörkret -- men vi håller aldrig fast vid honom. Snarare håller Han fast oss, tack och lov !

En lärjunge lämnade sin lärares hus en mörk natt. Han var rädd. “Vänta, var inte rädd. Jag ska ge dig en lampa som det står i psalm 119:105, en som lyser upp för dina fötter i mörkret”. Han gav honom en lampa. Lärjungen var mycket tacksam; han var nu mer självsäker. När han skulle gå nerför trappan kallade läraren tillbaka honom och blåste ut lampan. Han sa “Guds Ord är det ljus som visar vägen, men du måste resa ensam -- så att Guds ljus blir ditt eget ljus. På så sätt kan du vara ett ljus för dig själv, eller hur?

Oroa dig inte för meningslösa saker, alla koncept och konversationer och teorier. Alla ord och minnen. Lägg alla ord åt sidan så att du omedelbart kan stå inför Honom som är Guds Ord, alltså verkligheten.

torsdag, augusti 24, 2023

Hängivenhetens praktik

Om en människa tänker och betraktar saker från Guds synvinkel, vilket sker i den tjänande kärleken, finns det inte längre någon relation till det som inte är evigt. Det finita slukas i den infinita kärleken. Då blir sådana tankar som synd och frälsning, bundenhet och befrielse, mörker och ljus, befriade så att endast Enhet i Gud är allt.

För kristen kärlekstjänst är det i det perspektivet fullkomligt ointressant att sträva efter lycka för sig själv, i vilken form det än sker – kroppsligt, socialt, religiöst. Vår kärlek till Honom väntar sig ingen belöning, varken i ett fint andligt tillstånd i bönen eller i ett gott mänskligt och jordiskt liv. När Bibeln talar om Guds vilja och om att följa det Nya Förbundet genom tron på Jesus Kristus handlar det om att hjälpa den hängivne att skifta från den antropocentriska religionen till den teocentriska. Det är inte jag-för-mig och inte heller Gud-för-mig utan Gud-för-Sig genom oss.

Tro handlar inte om det jordiska. Tro handlar om vad Gud är för sig Själv och i sig Själv, utan hänsyn till alla ändlösa världssystem. Tron befriar oss den dåraktiga uppfattningen att Gud skulle syssla med att tillfredsställa andliga, mentala och psykologiska behov, eller fysiska och biologiska behov hos alla människor som föga intresserar sig för tjänande kärlek till Honom, ja som inte ens anar att något sådant kan vara sant och verkligt.

All tänkbar godhet har visats människorna genom att Gud i Toran, i Profeterna, Visdomslitteraturen och särskilt det vi kallar det Nya Testamentet uppenbarat den tjänande kärleken som centrum för allt liv. Dessutom finns det människor, de som lever i pågående direkt inspiration av Anden, som överlåter sina liv åt viljan i Gud, lusten i Gud, glädjen i Gud. Dessa människor är de hängivna, de som dedicerar sin inre identitet till tjänande kärlek till Gud.

Att möta sådana hängivna, även de som endast i ringa grad hör dit, sådana som dagligen tjänar Herrens Namn, ger oss insikten om det relativt värdelösa i att tjäna något annat än själva Verkligheten själv. Dessutom har den Högste under sin gudomliga lek med synlig materia uppenbarat sig själv under en kort vistelse på jorden där Han givit oss den avslutande gåvan av Anden som är tänkt att fylla oss direkt och i pågående operativt och dynamiskt liv. Han har dessförinnan undervisat och genom sitt offer på korset befriat oss från hela perspektivet med brist och fullhet, mörker och ljus, ont och gott. Istället har han visat hängivenheten och den tjänande kärleken som sitt eget väsen.

Den tjänande kärleken är en sorts kunskap, en absolut kunskap. I hängivenhetens praktik vet vi, vill vi och väljer vi denna tjänande kärlek. Herrens godhet består inte i att styrka människor i deras felaktiga uppfattningar kring lycka eller olycka, frälsning och synd, renhet och orenhet, rättfärdighet och orättfärdighet. Den avslöjar hela vår världsuppfattning som ett syndens misstag, en okunnighet. Vi vänder oss bort från misstaget genom vetande och hängivenhet i Hans kärleks dynamik. Många tror att Jesus på ett fördunklat sätt är Gud och att han efter vedermödor och lidanden till slut inser det. Men Gud kan självklart inte glömma sig själv för att genom att företa en livsvandring genom okunskapen till sist komma på hur sanningen var. Ändå är detta vad många tror är kristendom. Sådana idéer tilltalar vissa människors självgodhet och inbilskhet. Det är lika tanklöst som att tro att vi kan dra in Gud i våra individuella livsangelägenheter. Många psalmböcker visar upp ett panorama på denna sorts antropiska illusion av relationen mellan Gud och människa.

fredag, augusti 11, 2023

Det första budet: gudskärlek

Kristen kärlekstjänst bygger på vårt ärliga behov av gudskärleken – den kärlek som riktas till oss i Kristus. När vi sjunger Kyrie eleison, Christe eleison, eller ber Jesusbönen utan många uppehåll, är det av nödvändighet för att vi ska orka leva vårt liv. Utan Guds förbarmande och försyn är livet ingenting, vi går förlorade av törst och hunger i en öken av okunskap och självtjänande, i en meningslös värdslighet där vi endast lever för oss själva. Kärlekstjänstens liv, även om den verkar föga religiös, är det väsentliga för Herren. Det är när vi på knä ber om att få tjäna Herren som kristen bhakti börjar fungera.

Gud skänker oss ett perspektiv där Han själv är i centrum och våra motiv för handlingar blir alla förlåtna när vi riktar all vår uppmärksamhet till Hans inre lek, Hans inre kärleksliv. Gud är kärlek – men det betyder att allt annat endast tjänar sitt syfte om det löser upp sig i denna kärlek. All begränsning upphör i den tjänande kärleken till Herren. När vi sedan märker alla begränsningar i vardagen kan vi se dem som det ena instrumentet efter det andra att spela med, på ett begränsat sätt, när vi sjunger Guds Namn.Vi utnyttjar skamlöst alla begränsningar för tjänandet i vår inre fröjd.

Alltså måste vi låta Skriften locka oss till rätt hängivenhet. Om vi läser Bibeln genom att öppna oss i bedjande sinneshållning kan vi fokusera på Herrens kraft av intelligens och kärlek, alltså Guds egen hållning. Herren vet nämligen själv vad Han är. Genom läsningen tar vi emot hängiven kraft till att förstå något av Herrens Självkunskap. Vi får låta Skriften locka oss till rätt hängivenhet. Om vi läser Bibeln genom att öppna oss i bedjande sinneshållning kan vi fokusera på Herrens kraft av intelligens och kärlek, alltså Guds egen hållning. Herren vet nämligen själv vad Han är. Genom läsningen tar vi emot hängiven kraft till att förstå något av Herrens Självkunskap.

I Markus 12:28-34 ser vi Guds självkunskap uttryckas i det viktigaste budet. Jesus säger där: Älska Herren din Gud med hela hjärtat, hela förståndet, hela din kraft. Detta bud skulle kunna sändas ut med högtalare över hela jorden alla timmar på dygnet och det skulle inte hjälpa – endast några få lyssnar på rätt sätt. Först när det andra budet: älska din nästa såsom dig själv, får vi en större skara intresserade därför att de kan översätta detta bud i pragmatiska humana handlingar, i sociala regler, etik och moral, samhällsansvar, samhällsbygge. Det första budet går förlorat och en allmän utilitarism etablerar sig. Så ser utvecklingen ut både i Väst och i Öst.

Bibeln handlar om tjänande gudskärlek. Denna tjänande kärlek är inte endast att tro på en levande Gud eller tro på de skrifter som uppenbarar den. Det handlar mer om en tillit och ett viljans beslut att tjäna Gud med den sortens kärlek som uppstår när detta beslut tas av en människa. Denna speciella sorts kärlek tar sin utgångspunkt i att det är för Hans skull, inte vår egen, som tjänandet utförs. Livets mening är att vilja rikta sin kärlek till just Honom för Hans egen skull. Att vara vänd till Gud med avsikten att ge Honom sitt liv med alla till buds stående medel är verklig befrielse. Ingen känd världslig aktivitet kan komma i närheten av denna frihet.

Det spelar ingen roll i vilket hörn av världen eller universum den tjänande befinner sig – hon eller han är upptagen av kärleken. Det gör den hängivne lycklig att när som helst och var som helst få den största nåden: förmågan att tänka, vilja, känna, andas, arbeta, leva och dö för den Högste.

Man ser genast på bibelläsningen vem som är i kristen kärlekstjänst – det enda som intresserar henne eller honom är Herren själv, inte regler, historiska fakta, berättelser och beskrivningar som bara har ett sekundärt intresse. Och de saker som angår människornas värld är inte i centrum utan Herren själv. De som inte ägnar sig åt denna tjänst fäster sig däremot oftare vid läropunkter, historiska fakta, tolkningar i det oändliga av uttalanden och metaforer.

Den hängivna tjänsten är speciell. Vad menas med orden ”att tjäna Herren”? Det är en gradvis invigning, först med hela kroppen och det medvetna tänkandet, senare med viljan. I början är det sökande, senare blir det enkel intention och vilja. I början är det att följa bud, senare är det insikten om vad Kristus gjort i det han födde den Nya Skapelsen inom oss. Detta är Guds kraft som gör den hängivnes hjärta och tänkande istånd att tjäna, älska och förstå. Det blir mindre att fullborda Guds bud och mer att högst personligt tjäna Herren. Hängivenheten består i en spontan längtan att tjäna i kärlek.

Allteftersom hängivna blir alltmer absorberade av att i kärlek tjäna Gud be Hans Namn, tänker de mindre eller inte alls på andliga uppvaknanden eller förening med Gud. Populär mystik får ofta för sig att föreningen med Gud är något som själen bör eftersträva. Men i tjänandet glöms hela tanken på att jaget ska upplösas i Gud bort. Att nå en viss nivå av andlig utveckling är inte längre intressant. Blicken är alltid lockad till det mest attraktiva som finns, Herren själv.

Motivet eller drivkraften i vårt religiösa liv är inte att erfara glädjen av att se Gud, utan att tjäna Honom på det sätt som Han anbefaller. Om Herren väljer att hålla en människa kvar i världen, ser vi det som Hans välsignelse, Hans försyn. Det innebär en tillåtelse att tjäna Honom här i världen, i de omständigheter vi har.

Allt vi säger om kristen kärlekstjänst är naturligtvis bristfälligt. Endast om vi hade Hans egen kraft av Självkunskap skulle vi verkligen veta vad vi säger. Sanningar om det kärleksfulla tjänandet är svårbegripliga för oss eftersom det står i motsats till det vi i vår själviskhet väntar oss av teologi, religion och filosofi. Alltså måste vi låta Skriften locka oss till rätt hängivenhet och leva i ständig bön av Namnet över alla namn.

söndag, juli 30, 2023

Tjänande kärlek till Gud

Det är så främmande för människor idag – att vara tjänande istället för självförverkligande. Nästan alla som deltar i den moderna själv-kulturens konversationer ser med misstänksamhet på tjänande. Det är något som förminskar dem, något som sätter dem under annan auktoritet, något som gör oss slavar och inte alls självförverkligar oss.

Så kristen kärlekstjänst till Gud passar inte in. Inte ens i kyrkorna är den populär jämfört med en positiv psykologiskt korrekt kristendom där vi mår bra av tron och förverkligar våra möjligheter genom tron. Den ursprunliga kristna religionen som inte ens kallades kristen utan var en messianism samlade kring den uppståndne Messias, var inriktad på tjänst hos den Uppståndne. Det var inte ett intresse för privat lycka eller ett spännande utforskande av sitt ”verkliga själv” eller försökt att kanske hitta en fri ”tomhet” eller en kärleksfylld ”rymd” eller ett mysigt ”icke-vetande”. Det var tjänande kärlek, en tjänst för Herren som räddat oss.

Varför detta tjänande ter sig så overkligt idag, beror kanske på gamla välkända faktorer som bara fått nya kläder. Några av dem är de följande.

1 Vi vill helst syssla med det som syns och känns verkligt. — Detta innebär att erfarenheten av nuet sätts i centrum, det synliga nuet. Där finns naturligtvis inte Kristus, han är inte ens synlig för oss. Endast genom ord, böner, symboler och sakrament möter vi Honom som något yttre. Allra viktigast där är bönens ord i hjärtat. Dessa bönens ord riktar oss till den osynlige Kristus inom oss, den uppståndne som lovat vara med oss till tidens ände. Vi vänder oss alltså från det som syns här och nu. Vi tjänar den Uppståndne i den osynliga kyrkan och vi tänker som Paulus "Evighetens konung, oförgänglig, osynlig, den ende Guden -- hans är äran och härligheten i verigheters evighet, amen".(1 Tim 1:17)

2 Vi tror att det naturliga människans erfarenhet kan göras fri och lycklig. — Detta leder oss till frenetiskt sökande efter upplysning eller visdom i den naturliga och synliga människans erfarenhet. Somliga finner att även sökandet är futilt och ger upp inför en sorts meditativ självklarhet i den naturliga erfarenheten "här och nu", med allt vad det innebär, och denna självklarhet förs fram som ett önskvärt tillstånd av ataraxi. Detta är den urgamla hedniska och mänskliga cynismen som via grekiska kyniker och stoiker kan kännas fri och klar och som blir en kall ”smart” attityd till sist. Spinoza feltolkas ibland såsom just i denna resignerade anda.

Tjänande kärlek till Gud är inte intresserad av den naturliga människans erfarenhet i första hand. Herren är bortom och över denna naturliga människa liksom kärleken är bortom och över alla erfarenheter som görs av den naturliga människan. Hon räddas av denna gudskärlek snarare än nedlugnas.

Just att tillsammans med andra hängivna vända sig bort och upp mot det himmelska visar den äkta trons rörelse. Det naturliga livets uppmärksamhet, vaksamhet och lugnt iakttagande, fördöms förstås inte men lämnas i sin begränsning för det övernaturliga livet i Herren Jesus. Genom denna tjänande tro helgas det naturliga livet utan att bli naturlig visdom eller upplysning med någon sorts rationell evidens. Begränsningen i den naturliga människan består dessutom till det vi kallar Herrens återkomst och etablerande av Gudsriket.

3 Vi tror att vår moderna beskrivning av verkligheten och den mänskliga hjärnan förändrar villkoren för tjänandet av Gud. — Det stora problemet här är att att den mänskliga kunskapen får en dyrkansvärd roll, alltså bildas en hednisk religion. Att säga saker om kosmos, naturen eller den mänskliga hjärnan och hävda att man kan verifiera dessa påståenden är emellertid något helt annat än att tjäna Herren Jesus Kristus i hängivenhet. Sådana påståenden handlar alltid om objekt och rationell evidens. Detta är spännande i sig, men inte hängivenhet. Hängivenheten till Gud riktar sig till upphovet och källan till alla objekt. Herren är det osynliga upphovet till allt synligt och osynligt i universum, såsom vi säger i trosbekännelsen. Vi tjänar skapelsens Herre, inte skapelsen, honom för vilken och genom vilken allting är till (Heb 2:10). Alla påståenden som handlar om skapelsen eller dess historia faller utanför intresset i själva det kärleksfulla tjänandet.

4 Vi vågar inte låta Gud förföra oss. — De flesta människor med utbildnng idag skäms inför möjligheten att låta den osynlige övernaturlige Herren Jesus Kristus förföra oss i medkänsla och kärlek. Det känns som om vi säljer ut vår naturliga rätt till självständighet, vår egen kontroll och självkänsla. Både i vår ensamhet men särskilt tillsammans med andra, blygs vi för att falla på knä och be i tjänande kärlek. Genom sociala medier och skolverksamhet har en bild av den starka och insiktsfulla naturliga människan fått sådant genomslag att allt annat verkar ganska vidskepligt och nästan svagsint. Man är rädd för att bli identifierad som en person som låtit sig förföras av Gud.

Det här handlar faktiskt om en gigantisk omsvängning från en syn på verkligheten som full av helighet till en syn som koncentrerar blicken på människan och hennes intressen och verksamheter på jorden. Det är en förkrympning som är oerhörd, det verkliga syndafallet som Kristus ger en upprättelse från. Det låter så främmande med kristen gudskärlek, det hängivna tjänandet av Kristus under ständig bön, den värld Filokalia handlar om. Att inom humanismens och intellektualismens postmodernistiska ramar försöka hitta lycka och frihet blir en dramatisk kamp med illusioner. De som i förtvivlan ger upp, ropar på hjälp och låter Gud förföra sig försvinner ofta i beskedlig tystnad och ingen får veta vad som hände. Kanske har detta pågått i alla tider, kanske vår moderna idolatri är legio i alla tider.

5 Frestelsen till en naturlig frälsning via psykologi eller biologi är så stark. — Detta kan kanske sägas vara vår tids kult. Vi startar från något naturligt och för alla tillgängligt. Det kan vara vår hjärna eller det att vi är levande här och nu. Det kan vara sensationerna från våra sinnen. Det kan vara olika tillstånd som finns naturligt hos oss, eller ibland tillstånd inducerade av någon drog. Därefter framställs dessa som mer tillfredsställande än de är. Ungefär som en bildkonstnär talar om ljus och vinklar och färger, talar psykologiska frälsningsläror om den naturliga uppmärksamheten och dess kognitiva möjligheter. Olika metoder för en förändring eller en insikt tas fram och beskrivs som revolutionerande. Det kärleksfulla tjänandet av en osynlig Jesus Kristus framstår i jämförelse med detta som något fjärran, vidskepligt och fantasifullt. Tron kan bara fattas naturligt som en kroppslig och mental händelse och den framstår som onödig, även om julottan är stämningsfull och en kortare kristen retreat nedlugnande för själen.

Som frälsningsläror är dessa egentligen den gamla hedniska materialismen och gudsförnekelsen som omtalas i Psalm 1 i Psaltaren, bara i mer varierade moderna termer som fungerar i den nutida kulturella kontexten. Vad som sätts i centrum är en självtillräcklighet som uppfattas som frihet och lycka. Ibland färgas dessa naturliga frälsningsvägar av religiöst språk och retorik och flera former av kristendom, islam, judendom, buddhism och hinduism går in i dessa psykologiska beskrivningar av den naturliga erfarenheten. Ibland används mystikernas språk för att förstärka denna självtillräcklighet och en entusiasm för karismatiska lärare.

I tjänandet av den osynlige uppståndne Herren är dessa läror praktiskt positiva såtillvida som de får oss att må bra i det naturliga tillståndet. Vi kan t ex lugna ner oss med hjälp av en metod att fokusera på andningen eller några graciösa kroppsrörelser. I yoga missar man då kroppsställningarnas mening för att ta emot den Högste och tar dem som en ovanligt bra gymnastik. Likaledes missar man den mottaglighet för andlig energi som t’ai och qo-gong skapar och får istället en världslig emotionell terapeutisk aktivitet. Vi kan även njuta av ordinära ting genom att lugnt betrakta dem. Men detta är alltihop den skapade världen, inte källan till den, inte den levande gudomliga verkligheten som ger oss evighet och salighet. Det är den verkligheten Herren Jesus Kristus själv är.

De naturliga psykologiska lärorna och diciplinerna är som tröstenappar för de många idag som ännu inte vågat börja tjäna Herren eller fallit offer för självtillräcklighetens lockelser. "Och världen förgås med sina lockelser, men den som gör Guds vilja består för evigt" skriver Johannes med den enkla sanningen i det kristna livet.(1 Joh 2:17) Herren själv säger det än tydligare: "..men världsliga bekymmer och rikedomens lockelser kväver ordet, så att han inte bär frukt."

6. Fascinationen inför denna världens fenomen, särskilt den egna psykologin. — När man lever i Kristus och vill vara hängiven i kärlekstjänst blir alla fenomen inom kroppen och psyket och världen genomskinliga. Det är en stark lycka i denna genomskinlighet men inte för att fenomenen som sådana är huvudsaken. Sålänge vi lever i världen går vår blick alltid rakt genom fenomenet till gudskärleken på andra sidan. Transparens uppstår i alla fenomen för denna trons blick.

Världsligheten misstänkliggör däremot den andliga kärleken och tjänandet. Den anklagas för att vara en pessimism och en osund världsfrånvändhet. Turismen och upplevelse-industrin utlovar istället en direkt positiv upplevelse av den egna kroppen eller den egna perceptionen, äventyret eller kroppsaktiviteten som lyckobringande.

Men vi ser sammanhanget. Om det inte vore för den gamla självtillräckliga erfarenheten i nuet, skulle denna fascination inte fungera. Ingen skulle bry sig om det som utlovas i resereklamen och i annonser för träningsredskap eller aktivitetsformer, terapeutiska retreater eller andliga vandringar till helgedomar.

7. De sociala mediernas självbespegling ökar. — Detta stora intresse för den egna synligheten i media gör att gudskärlek verkar tappa bort den egna individen och blir därigenom misstänkt auktoritär och överordnad det egna personliga livet. Detta kan också förstärkas av yttre religiösa strukturer som finns både i kristna kyrkor liksom i andra religiösa organisationer och hierarkier. Alla som identifierar sig med någon del eller funktion i dessa blir förr eller senare besviken och avvisad eftersom de är mänskliga konstruktioner med mänskliga svagheter.

Att försöka böja tillbaka den tjänande kärlekens blick inemot världen för att skapa en världslig andlighet, kyrka och religion, blir att förråda den. Den tjänande kärleken till Gud upphör därmed och istället får vi ett religiöst bruk, en kyrklig men världslig gest, en världslig sammankomst med ”andlig” atmosfär. Vi får den fariseism som Jesus ständigt provocerar och avslöjar. Han Själv får oss emellertid i en annan riktning: "Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ." (Matt 11:29)

torsdag, juli 27, 2023

Kärlekens tjänst

Nathan Söderblom uppskattade mycket den indiska bhakti-kulten. Det var genom hans kommentarer jag började läsa om indisk bhakti, faktiskt just i Söderblom gamla bibliotek som nu användes (1969) som seminarierum på Religionhistoriska institutionen i Uppsala. Om vi då skulle tala om "kristen bhakti" är väl det först och främst att presumera gudskärlek, vilket mer eller mindre tar oss bort från allt världsligt öde, alla världsliga och fåfänga omständigheter som ofta oväsentliga och kanske egentligen inte fullt existerande, då de är som hö, endast passerande växlande former som bör älskas bort genom gudskärlekens tjänst.

Adorationen till Gud i bönens aktivitet gör att vi inte längre helt beror på konventionella yttre former såsom kyrka, sakrament, historia, tradition, synd, moral eller personlig fromhet – där Gud i regel anpassas över tid genom mänskliga intressen och konventioner och blir hanterlig för det lilla jaget och det politiska livet som egentligen ser Gud som endast potentiellt närvarande, symboliskt närvarande.

Istället presumerar vi "bhakti" – alltså älskande tjänst i bön och försvinner som öden och egon i den processen. En sådan inre tjänst för Herren går utanför kända former av religion och andlighet och vi behöver inte precisera eller namnge denna kärleksfulla tjänst. Om vi gör den till en känd och konventionell berättelse lurar vi oss själva och distraherar den inre gudstjänsten.

När Kristus på korset redan fullgör offret för vår frihet är all konventionell religiositet omintetgjord i den tjänande kärleken. Vi behöver aldrig gå tillbaka till komplikation och egopresumtion, vilket är vad som ibland sker i traditionella externa religiösa aktiviteter.

Vi fullgör i själva den bedjande adorationen hela det förlopp Kristus är och förblir – en kristen kärlekens tjänst som är primitiv och direkt tjänande. Där är ingen problematik eller historia kvar längre. Fältet är rent för Gud i sjungandet av hans Namn.

Den sjungande eller reciterande bönens hängivna tjäns är tid hos Kristus på tronen, sittande på Guds Faders högra sida – och i hängiven tjänst som vi presumerar (inte förvärvar) lämnar vi all annan tid. Vi ägnar inte andra omständigheter så mycket uppmärksamhet. Istället ber vi för alla omständigheter inför Älskaren av allt.



Gudsgestalten i NT

Om vi vill finna ett perspektiv genom "kristen bhakti" måste vi vända oss till Skriften. Allt vi läser om Jesus Kristus i NT ter sig som en helig lek som Gud utför för vår frälsnings skull. Denna lek sker i Guds egen slöja av tid och rum, bland människor som lever i okunnighet om tjänandets och gudskärlekens sanning. Vi kan aldrig veta hur och med vilken sorts kärlek Gud gör detta frälsningsverk. De flesta personer som skildras i NT, inklusive apostlarna, har en skymd blick för vad Gud är i Jesus Kristus. De har messianska föreställningar, de har föreställningar från Främre Orienten, de har fariseriska judiska tankar om världen och profeterna.

Vi har lärt oss att läsa historiskt och ”verkligt”. Men historia och påståenden som ska dechiffrera ”verkligheten” är endast en framställningsform som Gud leker med i Bibeln. Vi bedrar oss själva om vi försöker tvinga in Gud i våra föreställningar. Att vilja tjäna den Högste i ren gudskärlek, däremot, smälter genast bort alla framställningsformer och får oss att vakna utanför tid och rum. En själ som vaknar utanför tid och rum och alla former för historisk framställning är ett Guds barn. För henne eller honom är Bibeln verkligen Guds ord.

Den naiva realismen har ännu inte infekterat den bibliska texten. Därför är den texten viktig för oss, omistligt viktig. Gud och människan har där inte reducerats till analoga relationer där vissa satser kan visas eller bevisas avkoda en verklighet och bli någon form av "evidens" för oss. För de som på detta sätt tror på en analog Gud är ateismen en bra medicin. De flesta evidensbaserade som "vet" vad Gud är, bör bli ateister. Detta för att sätta punkt och börja på nytt. Göra om och göra rätt.

Först måste en längtan till verkligt tjänande av den Högste uppstå. Därefter måste en insikt om att ingen av oss verkligen kan älska Gud uppstå – så att Gud får en chans att älska oss in i tjänandets livsform. De flesta människor kommer aldrig så långt och ateismen eller en sekulär humanistisk agnosticism passar deras livsform bäst.

När en kristen i kärlekstjänst läser Bibeln är hon eller han redan i Ordets tjänst och de partikulära orden i skrifterna föder hela tiden längtan till Herren. Orden är nu dynamik, inte avkodning av något ”annat”. Skrifterna är uttryck för den lek med slöjan som Älskaren utför i all världshistoria och i all kosmisk tillblivelse och förstörelse. Herren är som en litet förtjust barn som låter gigantiska galaxer uppstå i sina händer en stund för att sedan kastas bort efter att ha räddat de som tjänar Honom. Herren är suverän frihet och skenbar meningslöshet, obegränsad glädje och kärlek.

Gud som detta förtjusta, lite galna barn, kan inte kodifieras i ord eller doktrin, endast utöva attraktion på oss hängivna. Denna Gud pratar hela tiden utan referenser, eftersom allt är Hans egen kärleksnatur, hans egen glädje. Detta barn blir sedam den gode herden, eller som William Temple vill översätta Joh 10:11 : "I am the shepherd, the beautiful one.".