Kärlekens tjänst

Nathan Söderblom uppskattade mycket den indiska bhakti-kulten. Det var genom hans kommentarer jag började läsa om indisk bhakti, faktiskt just i Söderblom gamla bibliotek som nu användes (1969) som seminarierum på Religionhistoriska institutionen i Uppsala. Om vi då skulle tala om "kristen bhakti" är väl det först och främst att presumera gudskärlek, vilket mer eller mindre tar oss bort från allt världsligt öde, alla världsliga och fåfänga omständigheter som ofta oväsentliga och kanske egentligen inte fullt existerande, då de är som hö, endast passerande växlande former som bör älskas bort genom gudskärlekens tjänst.

Adorationen till Gud i bönens aktivitet gör att vi inte längre helt beror på konventionella yttre former såsom kyrka, sakrament, historia, tradition, synd, moral eller personlig fromhet – där Gud i regel anpassas över tid genom mänskliga intressen och konventioner och blir hanterlig för det lilla jaget och det politiska livet som egentligen ser Gud som endast potentiellt närvarande, symboliskt närvarande.

Istället presumerar vi "bhakti" – alltså älskande tjänst i bön och försvinner som öden och egon i den processen. En sådan inre tjänst för Herren går utanför kända former av religion och andlighet och vi behöver inte precisera eller namnge denna kärleksfulla tjänst. Om vi gör den till en känd och konventionell berättelse lurar vi oss själva och distraherar den inre gudstjänsten.

När Kristus på korset redan fullgör offret för vår frihet är all konventionell religiositet omintetgjord i den tjänande kärleken. Vi behöver aldrig gå tillbaka till komplikation och egopresumtion, vilket är vad som ibland sker i traditionella externa religiösa aktiviteter.

Vi fullgör i själva den bedjande adorationen hela det förlopp Kristus är och förblir – en kristen kärlekens tjänst som är primitiv och direkt tjänande. Där är ingen problematik eller historia kvar längre. Fältet är rent för Gud i sjungandet av hans Namn.

Den sjungande eller reciterande bönens hängivna tjäns är tid hos Kristus på tronen, sittande på Guds Faders högra sida – och i hängiven tjänst som vi presumerar (inte förvärvar) lämnar vi all annan tid. Vi ägnar inte andra omständigheter så mycket uppmärksamhet. Istället ber vi för alla omständigheter inför Älskaren av allt.



Gudsgestalten i NT

Om vi vill finna ett perspektiv genom "kristen bhakti" måste vi vända oss till Skriften. Allt vi läser om Jesus Kristus i NT ter sig som en helig lek som Gud utför för vår frälsnings skull. Denna lek sker i Guds egen slöja av tid och rum, bland människor som lever i okunnighet om tjänandets och gudskärlekens sanning. Vi kan aldrig veta hur och med vilken sorts kärlek Gud gör detta frälsningsverk. De flesta personer som skildras i NT, inklusive apostlarna, har en skymd blick för vad Gud är i Jesus Kristus. De har messianska föreställningar, de har föreställningar från Främre Orienten, de har fariseriska judiska tankar om världen och profeterna.

Vi har lärt oss att läsa historiskt och ”verkligt”. Men historia och påståenden som ska dechiffrera ”verkligheten” är endast en framställningsform som Gud leker med i Bibeln. Vi bedrar oss själva om vi försöker tvinga in Gud i våra föreställningar. Att vilja tjäna den Högste i ren gudskärlek, däremot, smälter genast bort alla framställningsformer och får oss att vakna utanför tid och rum. En själ som vaknar utanför tid och rum och alla former för historisk framställning är ett Guds barn. För henne eller honom är Bibeln verkligen Guds ord.

Den naiva realismen har ännu inte infekterat den bibliska texten. Därför är den texten viktig för oss, omistligt viktig. Gud och människan har där inte reducerats till analoga relationer där vissa satser kan visas eller bevisas avkoda en verklighet och bli någon form av "evidens" för oss. För de som på detta sätt tror på en analog Gud är ateismen en bra medicin. De flesta evidensbaserade som "vet" vad Gud är, bör bli ateister. Detta för att sätta punkt och börja på nytt. Göra om och göra rätt.

Först måste en längtan till verkligt tjänande av den Högste uppstå. Därefter måste en insikt om att ingen av oss verkligen kan älska Gud uppstå – så att Gud får en chans att älska oss in i tjänandets livsform. De flesta människor kommer aldrig så långt och ateismen eller en sekulär humanistisk agnosticism passar deras livsform bäst.

När en kristen i kärlekstjänst läser Bibeln är hon eller han redan i Ordets tjänst och de partikulära orden i skrifterna föder hela tiden längtan till Herren. Orden är nu dynamik, inte avkodning av något ”annat”. Skrifterna är uttryck för den lek med slöjan som Älskaren utför i all världshistoria och i all kosmisk tillblivelse och förstörelse. Herren är som en litet förtjust barn som låter gigantiska galaxer uppstå i sina händer en stund för att sedan kastas bort efter att ha räddat de som tjänar Honom. Herren är suverän frihet och skenbar meningslöshet, obegränsad glädje och kärlek.

Gud som detta förtjusta, lite galna barn, kan inte kodifieras i ord eller doktrin, endast utöva attraktion på oss hängivna. Denna Gud pratar hela tiden utan referenser, eftersom allt är Hans egen kärleksnatur, hans egen glädje. Detta barn blir sedam den gode herden, eller som William Temple vill översätta Joh 10:11 : "I am the shepherd, the beautiful one.".