Tidig Messianism hos Paulus

Min personliga uppfattning om att vara katolik bygger på att leva i Kristus, den Smorde, eller Messias som det rättare borde heta. Leva i Messias är inte i modern mening kyrka, inte religion, inte prästerskap, inte lära och katekes, inte koncilier och trosbekännelser. Det är att leva i Messias. Detta är vad som skildras i de sju äkta Paulusbreven, som fortfarande är den bästa urkällan för alla människor som väljer att försöka leva i Messias, leva i Kristus. Paulus skulle inte känna igen sig i vår kyrka men skulle efter en tid av efterforskning och gemenskap ändå upptäcka att den tidiga sanningen med den uppståndne Messias lever ännu.

Transcenderade kärleksreligion och religiös lag.

Paulus skriver sina brev på 40-talet och ofta är dessa brev svar på brev som skickats till honom. De gäller ofta specifika problem hos de grupper som skickat brev till honom. De vill ha råd, de diskuterar saker. Vi har bara svaren från Paulus. Därför är det lite av ett detektivarbete att försöka gissa vad breven innebär.

Katolsk betyder ju "universell" och den ursprungliga rörelsen för att leva i Messias var just universell. Den innebar inte en ny religion eller ett nytt officiellt förbund. Den enda religion Paulus refererar till är judendomen, han använder det judiska språkbruket. Men att leva i Messias transcenderar, går förbi och över, all religion. Också omvärlden uppfattade de tidiga kristna som utan religion. Det stämmer - Paulus skulle avskytt tanken på att hans brev skulle placeras i ett "nytt testamente", en helig skrift vid sidan av Toran, profeterna, psalmerna och visdomsböckerna. Han skapade inte en ny religion, han levde i Messias vilket Paulus framhöll. Detta är viktigt att komma ihåg.

Alla andra skrifter i NT är skrivna på 80- och 90-talen och skrivna delvis för att skapa en ideologi för en ny kyrka. Många kallar denna nya kyrka den katolska kyrkan. Men den är inte katolsk, inte universell. Den är lokal och tar över strukturer från äldre förkristna religioner som det finns gott om i romarriket vid den här tiden. Det är denna kyrka och organisation som sprider det kristna budskapet över världen. Kvar finns hela tiden en kärna om ett liv i Messias, ett liv i Kristus. Organisationer och institutioner förändras med tiden, men inte detta liv i Messias. Några drag finns i detta liv som jag ska försöka beskriva.

1. Att leva i Messias är att leva i Jesu Kropp - så uttrycker Paulus det. Det betyder inte prästerskap för efter Messias uppståndelse finns inga präster längre. Det betyder att vara tillsammans. Det var mer eller mindre fasta husförsamlingar, huskyrkor i en väldigt enkel mening. Folk träffades, mat Herrens måltid tillsammans, men talade om sitt liv i Messias och oftast var det ungefär samma människor som träffades. Så enkel är kyrkan egentligen i början. Potentiellt är detta alla människor som finns, alltså en unversell församling. Ingen väljs in eller ut, ingen kvalificierar sig genom särskilda meriter. Det är en demokratisk och egalitär gemenskap.

Det är också på sätt och vis en revolutionär gemenskap. I stor utsträckning är det gemensamt ägande. I stor utsträckning är det en gemenskap fri från diskrimination genom ras, ställning, ekonomisk nivå, utbildningsnivå, politisk färg. Kvinnor och män är jämlika, med en överrepresentation av kvinnor på viktiga funktioner, särskilt de karismatiska. Språk och nationalitet överskrids också, även om frälsningen kommer från judarna och det är den judiska Messias man bekänner. Det är dock inte en politisk rörelse, för den ser fram emot riket hos den uppståndne, inte ett socialt förbättrad värld på jorden. Om andra levde som denna grupp vore samhället mycket godare, men det är inte en socialpolitisk rörelse.

Finns denna gemenskap idag i katolska kyrkan? Inte generellt eller formellt. Men den kan mycket väl finnas bland gräsrötterna. Den kan finnas mellan människor, innanför eller utanför kyrkan, men den vare sig begränsas av organisationen kyrkan eller definieras av den. Redan på 80- och 90-talet då evangelierna skrivs, har en religion skapats som inte fanns i husförsamlingarna, en hierarkisk ordning och politisk struktur har börjat byggas, något som var nödvändigt för den senare katolska kyrkan men helt främmande för den tidiga ekklesia, den tidiga rörelsen.

Att leva i Messias tillsammans med andra - det är den universella katolska urkyrkan, om vi ska använda ordet kyrka med modern konnotation. Vi kan fråga oss: kan någon vara biskop och inte leva i Messias? Ja. Kan någon vara präst eller påve och inte leva i Messisas? Ja. Och omvänt: kan en påve leva i Messias? Ja, naturligtvis, ingenting hindrar. Kan en präst eller biskop eller diakon leva i Messias? Ja, ingenting hindrar. Nu ser vi klart hur att vara katolik är att leva i Kristus, inte ha en placering inom en organisation. Därvid finns ingen anledning att lämna den nuvarande katolska kyrkan som ju har närmast kontakt med den tidiga Jesus-rörelsen.

2. Att vända sig till livet i Messias gick oftast till så att någon såg Jesus uppstånden, mötte den uppståndne Messias och talade med honom. Paulus gjorde det vid minst två tillfällen, enligt hans egna ord. Omkring ett halvt tusen människor tycks ha gjort det. Alla dessa blev inte anhängare. De valde att inte leva i Messias, trots att de hade sett honom med egna ögon. Men många av dem började ett liv tillsammans i Kristus efter att de hade mött honom uppstånden en eller flera gånger.

Här får vi då ett annat drag i att vara katolik: ha sett den uppståndne och valt ett liv i honom. Det är inte trosföreställningar det gäller nu, inte någon religion eller någon lära, vare sig judisk eller någon annan. Visserligen talar judendomen i metaforiska termer om Messias men nu gäller det att vara vittne, att vara Messias-vittne. Det är en konkret och sinnlig händelse, inte en intellektuell eller traditionellt övertagande roll. Det är heller inte en etisk övertygelse, det är ingen moralisk komponent i detta. Vi kan induktivt försöka skapa en etik byggd på detta möte och på det Paulus skriver i sina sju brev. Han behandlar etiska och moraliska saker i flera av breven. Men detta handlar om en konkret erfarenhet av den uppståndne Messias.

Men redan tidigt finns också människor som inte hann med att se den uppståndne med egna ögon som hörde till rörelsen, som valt att leva i Messias. Det är en viktig sak. Man kan välja att leva i Kristus utan att ha sinnligt erfarit den uppståndne. Men det är inte ett trossystem man övertar, man har inte blivit övertygad om riktigheten i en lära eller en etisk livshållning såsom många grekiska filosofer vid den här tiden föreslår. Istället sätter jag i mitt val att leva i Kristus tilltro till vittnena. Att vända om till denna katolska messianism är att lita på vittnena som sett den uppståndne.

Detta är något helt annat än det som senare började bli det vanliga sättet att konvertera till kristendomen, den nya religionen som på 300-talet blev den officiella statsreligionen. Där gällde att lära sig en lära, att initieras genom ceremonier och riter, de flesta övertagna från tidigare religioner, inte bara judendomen. Längre fram sker massdop utan någon djupare kateketisk verksamhet. Ingenting sådant sker i den ursprungliga rörelsen för liv i Messias som Paulus berättar om i sina brev. I denna rörelse sätter man sin tillit till sanningen i att Messias var Jesus från Nasaret och han är den uppståndne, genom vilken vi får ett nytt liv, ett liv som erbjuds åt alla människor. Att vara katolik innebar och innebär än idag att höra till denna rörelses gemenskap.

3. Att vara katolik är att leva i Messias, den uppståndne. Vi kommer senare till vad detta innebär som kärleksliv. Här är det väsentligt att vi egentligen inte är "kristna" eftersom den termen användes som nedsättande beskrivning och ingen i den tidiga Messisa-rörelsen någonsin kallade sig själva detta. Vad kallade de sig? Alltid "bröder och systrar". Det handlade alltid om gemenskapen för livet i Messias, den uppståndne. Ordet "kristen" kommer av grekiskans "christos" som betyder smord och syftar på Messias. Men som nedsättande term innebar det att rörelsen inte var en riktig religion, den kallades ibland ateistisk och istället hade man gjord en idol av en människa som kallades christos.

Vid denna tid finns nästan inga i rörelsen längre kvar i Palestina. Alla har flytt under och efter det judiska kriget mot Rom. Man finns spridda över Medelhavsområdet och Jerusalem har ingen som helst central betydelse. Det är en senare ideologisk omskrivning, särskilt i det evangelium som en Lukas skulle ha skrivit. Där pressas historien om Jesus in i en ideologisk idé om Jerusalem som centrum. Lukas placerar viktiga människor där, Jakob bland annat, och påstår att ett viktigt koncilium hölls där. Sanningen är att alla som finns i den messianska rörelsen är utanför Palestina och där skrivs också alla evangelierna.

Att vara katolik är alltså att inte anknyta till någon särskild ort i världen, vare sig Rom, Palestina eller Jerusalem. Det är först på 300-talet genom kejsar Konstantins mor som detta intresse för Jerusalem växer och blir officiellt för den nya religionen som antagits som statsreligion. Pilgrimsresor anordnas med statligt skydd, härbärgen och guidningar ordnas på plats i Palestina. En reseverksamhet utvecklas som snart omfattar stora delar av Europa. Det hör snart till den kristna religionen att pilgrimsvandra. Inget av detta finns i den tidiga rörelsen där livet i Messias är det väsentliga, det gemensamma kärlekslivet i Kristus.

Att vara katolik enligt Paulus är att leva i Kristus, leva i Messias utan någon referens till religion eller religiös institution eller ort på jorden. Jesus transcenderar allt detta och erbjuder ett nytt sorts liv i honom, den uppståndne som lever. Det är inte en geografiskt eller historiskt placerad rörelse, den kan befinna sig varhelst människor är intresserade av att välja att leva i Messias den uppståndne. Vi är alltså inte kristna, vi är inte bundna till religion, kyrklig organisation eller någon plats. Det är heller inte en "ny" religion, vi helt enkelt lever där vi är och som vi är, men tillsammans och i Kristus, i ett speciellt kärleksliv.

4. Det gemensamma livet med den uppståndne Messias handlar inte om att tro på vissa föreställningar eller ha en viss bekännelse, såsom det senare blev. Istället visar Paulusbreven en rörelse som inte är teologisk eller filosofisk till sin karaktär, lika lite som den är etisk eller politisk. Det finns gott om rörelser som är filosofiska och etiska vid den här tiden, liksom det fanns polititiskt motiverade grupper. Men de som väljer att leva i Kristus tillsammans har inte något sådant engagemang i centrum Istället är det ett kärleksliv där man älskar Gud och sin medmänniska såsosm sig själv, inte gör motstånd mot det onda och delar allt i en jämlik och demokratisk gemenskap. Denna rörelse är flera tusen år före sin tid. Den förefaller anarkistisk för samtiden.

Den uppståndne Messias ger oss kärlek, frihet och en mening i lidandet. Det är inte som i buddhismen en lära som antas upplösa lidandet. Nej, vi ser en realism som inser att allt liv är utsatt för själviskhetens smärta. Genom döden på korset och uppståndelsen upphävs själviskheten och vi kan åter älska. Vi faller ner i självishet, jag-för-mig-livet, vi reser oss igen och levs av åter av Messias. Det är rörelsens grundtema. Det är inte ett moraliskt system, såsom många senare kom att göra kristendomen till. Det är inte ett försök att komma ur livet och lidandet som buddhismen. Det är att lämna självets bild av verkligheten för den uppståndne Kristus tillsammans med bröder och systrar.

För att förstå det gemensamma livet i Kristus måste vi se hur kontexten ser ut. Genom att Gud i Messias uppstår efter sitt offer på korset, tar en massa saker slut. Det är slut med religionen. Det är slut med självets försök till bättring och etisk höjning. Det är slut med spekulerandet i begrepp och idéer, slut med teologi och filosofi. Även tiden har upphört i den evighet som Messias den uppståndne innebär.

Detta sätt att se livet i Messias innebär för oss katoliker idag att vi både tar han om vår kyrka sådan den ser ut och tar avstånd från den till förmån för det ursprungliga sättet som vi finner i de sju äkta Paulusbreven. Vi får nog tänka oss att det finns människor överallt som skulle välja detta liv om de tydligt såg det som ett alternativ. Vi som litar på att de tidiga vittnena verkligen så den uppståndne Messias kan alltid bli flera. Men kontexten är ofta det som leder oss dit, alltså det lidande som själviskheten ger oss, begären, fasthållandet vid världens krafter och begär. Den uppståndne vill ge oss det nya livet i Honom. Det ska ersätta självlivet. I den mån detta sker får vi kärlek och frihet tillsammans. Vi får också ett evighetsperspektiv som ökar vår glädje de år vi har kvar att leva på jorden.

5. Omvändelse blir för vår tid också en omstrukturering av tänkandet. Kontexten är inte längre en hierarkisk kyrka med präster, biskopar, påvar och andra titlar utan endast bröder och systrar som möts i hemmen. Uppgiften är inte längre undervisning och mission utan att lära sig leva i Messias och lämna självets liv. Här är gemenskapen central för att hjälpa varandra. Den ensamme munken eller nunnan med sina bönerutiner håller ofta självet vid liv, det religiösa självet. Den tiden är förbi genom den uppståndne Kristus. Nu gäller att tillsammans ge upp det själviska livet och vara Jesu kropp.

Att mötas i hemmen kring den uppståndne betyder mer än bara sätta tilltro till de verkliga vittnena. Det betyder också att lita på denna Messias för ens egen skull. Vi ska alla ganska snart vara hos Messias, det eviga livet i hans rike väntar oss. Det blir en glad väntan förstås, en stor tillförsikt för det som komma skall. Just därför kan vi låta alla projekt och innehåll i våra själviska liv falla åt sidan, glömmas bort, lämnas därhän.

Många störs av att den tidiga Messiasrörelsen tycks ha haft ett kort tidsperspektiv, att hemkomsten till Messias genom hans återkomst skulle ske inom kort. Men hemligheten i att lita på Messias är att det alltid är kort tid. Det betyder att det för varje människa inom kort kommer att ske. Inga av våra liv är särskilt långa och väntan på hans återkomst är alltid det glada tillstånd vi just nu har tillgång till. Det är som att väntan på den Älskade alltid är det optimala tillståndet för en människa och gudskelov får vi också ta del av det, vi som lever nu två tusen år efter vittnena såg Kristus uppstånden.

6. För Paulus och den tidiga rörelsen är det inte en ny religion eller livsfilosofi som är central för livet i Kristus. Religionernas tid är snarare förbi nu. Det är snarare en ny sorts passionerad intimitet med den Uppståndne. Det är lite främmande för många moderna kristna som tror att det handlar om etik och tro på en bekännelse, en kyrkoform, en tradition. Här är det endast en sak som förkunnas - Messias som uppstånden och levande i oss.

Det är som om senare kyrkor inte klarar denna magra kost. Man bygger en religion såsom de såg ut i antikens värld. De hade mytologier, berättelser, episoder att minnas, lärostycken, dogmer, liturgi och ritual, formella sakrament. Allt detta byggs under de kommande seklerna uppå den tidiga enkla tilliten till Messias som uppstånden i våra liv.

Vi kan förstå svårigheterna. Att tillsammans, utan alltför mycket regler och ordningar för mötena, finna att Kristus lever i oss, snarare än vi själva, alltså ett nytt liv mitt i världen men inte av världen - det är svårt att närma sig. Hur många människor idag kan göra det? Kristendomen har bara börjat, som C.S. Lewis uttryckte det. I den tidiga Kristusrörelsen var det just denna enkla intimitet som var det nya. För det behövdes ingen ny kyrka eller religion, det var Gud och den enskilda människan tillsammans med andra likasinnade.

Den märkliga känslan av att Kristus är den aktive i dessa tidiga husmöten är fortfarande det mest levande i att leva i Kristus. Vi är förflyttade ut ur bilden och därför är det inte aktuellt att skapa en religion, vare sig för nationen eller internationellt. Det är inte heller en privat fromhet, en som passar för eremitens grotta såsom för St Antonius. Det är en sak tillsammans med andra, där älska din nästa inte är i första hand etik utan ett sätt att låta Messias leva i oss.

Den mystik och bönepsykologi som senare kommer att utvecklas i den kristna kyrkans namn är något tämligen främmande för Paulus och den tidiga rörelsen. Även om var och en säkerligen går undan för att be i stillhet någon gång under dagen, är livet i den uppståndne huvudsakligen en samvaro, en dynamik där Jesus Kristus är den levande, den verksamme. Inte precis en arbetsgemenskap men en helig samvaro med andra "heliga". Heligheten är just detta att vara i den levande Messias, inte det som senare kom att karaktärisera helgon, alltså ett fromt isolerat liv med eller utan martyrdöd.

Denna tidiga heliga samvaro är naturligtvis för radikal för sin tid. Kyrklighet eller tempelaktivitet är dagens tecken på god religiositet. För romarna var det dygd att offra i flera tempel, tillhörande olika religioner. Det tidiga beteendet i den paulinska rörelsen var inte acceptabelt i denna religiösa miljö. Även om man prisade beteendet för att man tog hand om fattiga, var det inte en ordnad religion och kunde därmed inte respekteras och skyddas som andra sekter och religioner i romarriket.

Att vara närvarande i den uppståndne Kristus kan också kallas imitation, men då med betydelsen av inlevelse, inte efterapning. Paulus säger att vi bör imitera honom såsom han imiterar Messias. Det är snarare en sorts identifikation med den uppståndne, så att jag korsfästs och uppstår med honom så att Han är den som lever mig. I denna mening, ingen annan, är vi döpta in i Messias efter att ha blivit begravda med honom. I den tidiga rörelsen var detta det centrala och ingen övrig lära behövdes vid den tiden. Den "nyhet" som detta nya liv innebär (gr. kainótes) är det som Jesus Messias ger oss inom oss och tillsammans med oss. Det är inte moralisk nyordning eller en ny ordning på jorden eller en ny kyrka på jorden. Det är något gammalt som är slut, självets liv, och det nya börjar, Kristi liv.

För Paulus och de andra judiska medlemmarna i de tidiga husförsamlingarna behövde detta nya liv fasas in i det gamla judiska religiösa livet. Vi kan kanske säga att den senare skapelsen av religion och teologi är just ett arbete med denna infasning från det gamla till det nya. Men alla icke-judiska personer kunde förbigå detta kombinationstänkande och ta emot det nya livet direkt. Det var också Paulus synsätt. Det var på ett sätt mycket enklare för den icke-judiska rörelsen att vara i Messias den uppståndne, för de behövde inte sammanjämka sitt gamla med det nya. De behövde inte tänka att Jesus är Messias som fullföljer Toran och fulländar den gamla judiska lagen. De kan möta Kristus direkt utan sådana föreställningar. De kan nöja sig med att se Kristus som död och uppstånden "efter skrifterna" och inte ägna den gamla judiska religionen någon större uppmärksamhet. De behöver inte tillfoga ett "nytt testamente" till dessa etablerade skrifter.

Vad som sedan händer är just att en religion byggs på den gamla judiska. En rad berättelsesamlingar kring Jesus skapas och en ny kanonisk skrift, "Nya Testamentet", läggs till den gamla på slutet av 300-talet, med Augustinus som aktiv deltagare bland flera andra.

För den tidiga rörelsen för liv i Messias skulle en trosbekännelse som den apostoliska vara teologi och lära som inte behövde utläggas eller undervisas för att leva det nya livet. Den niceanska trosbekännelsen blir en hel katekes som alldeles tappat det fokus som den tidiga paulinska Jesus-rörelsen hade. Endast raderna "...lidit och blivit begraven, på tredje dagen uppstått efter skrifterna..." påminner om det som var helt centralt för den tidiga Messias-rörelsen. Det övriga blir mer eller mindre traditionell teologi och filosofi, där grekiska begrepp spelar största rollen. Detta var historiskt nödvändigt för den nya kristna religionen och kyrkan existens.

Att Jesus var Messias och uppstod för att ge alla människor en ny existens är för Paulus den alldeles avgörande livsmeningen. De kristologiska frågorna behövde inte ställas. Kristus är Kristus - den smorde Messias. Att fråga teologiska och filosofiska frågor kring vilken natur han hade och relationen mellan gudomligt och materiellt och mänskligt var inte alls nödvändigt. Tilliten till de första vittnena räckte. Själva kärlekslivet tillsammans i Kristus var den fullkomliga praktiken. Teologisk utveckling blir närmast en distortion, särskilt om den ligger som bas för en ny religion och en utbyggd kyrklighet och kyrklig kultur.

7. Att leva i den Uppståndne är också att se uppståndelsen för alla. Detta är den ursprungliga katolska nya existensen genom Kristus. Som Paulus skriver: om inte de döda uppstår ur döden så uppstod inte Kristus. Alltså har vi alla del i uppståndelsen genom Messias. Detta budskap avslutar den judiska religionen och egentligen all religion. Kristi uppståndelse är ett fait accompli som vi alla lever av och lever i den nya existensen som är evigheten.

Under historiens gång har den nya religionen och de många kyrkobildningarna förpassat denna centrala livssanning hos den tidiga husförsamligen till en väsentlig men ändå relativt skymd del av lärobyggnaden - eskatologin. Det som var själva kärnan i Messias-rörelsen har blivit en kontroversiell teologisk detalj. Allt mer har temat "komma till himlen" nedtonats till förmån för andra teologiska och mer världsliga teman.

Man kan spekulera i varför det gick så här. Kulturell press på innehåll är troligaste orsaken. Det "räckte" inte med att höra till Messias och leva i denna tillhörighet. Men samtidigt kunde ingen hindra denna ursprunliga katolicism att fortleva i periferin. Så får vi kanske tänka oss denna periferi som det viktiga under historiens gång. Varje generation kan se människor som väljer detta liv i den uppståndne och inte tar den världsliga kyrkans aktiviteter på så stort allvar. En radikal ådra finns kvar i en mer och mer världslig institution.

Vittnena till den uppståndne var de som skapade denna Messias-rörelse som ger nytt liv i honom. Men vi som inte såg honom med våra egna ögon? Här är Paulus vår hjälpare, vår apostel. Han hade aldrig sett Jesus innan uppståndelsen. Detta tycks inte alls störa Paulus i sitt liv med Messias, den uppståndne. Detta är viktigt för oss att begrunda.

För både Paulus och alla andra som runt medelhavet och i Syrien dras till denna messianska rörelse är det inte avgörande att själv ha sett Messias som uppstånden och inte heller att ha sett honom innan hans uppståndelse. Jesus från Nasaret är den ännu icke uppståndne och det är inte nödvändigt att ha sett honom. Inte heller att känna till allt som hänt, alla anekdoter folk kunde berätta, alla uttalanden han gjort. Att dras till den stora tilliten är det väsentliga, en tillit som äger rum i en samvaro med andra heliga.

Det är i den judiska diasporan som allting sker. Den består av minst fem miljoner judar, vilket är mer än de som fanns kvar i Palestina. I Alexandria finns 180 000 vid denna tid, i Rom 50 000. Det är utanför Palestina som denna messianska rörelse lever och växer. De senare evangelierna försöker sätta Jerusalem i centrum, men detta är ett tillrättaläggande för den nya kyrkans senare behov av Jerusalem som mittpunkt för den nya religionen. Både Jesus och Paulus behöver inte Jerusalem, och de tidiga hemförsamlingarna lever i Messias den uppståndne och inte i någon världslig geografi. Det är en demokratisk, egalitär och tidlös universell rörelse som inte, likt en religion, binds till en plats, kultur eller ens en tradition.

8. Hur använder vi katoliker då evangelierna? De centrala Jesus-orden finns hos Paulus, förmodligen i en mer äkta och nära form än i något av evangelierna. T ex nattvardsorden är sannolikt väldigt nära Jesu ord när vi får dem hos Paulus. Under många sekler har man trott att Paulus parafraserar evangelierna när han direkt citerar Herren. Men det är tvärtom, evangelierna är skrivna mycket senare och med andra intentioner än de Paulus har i sina brev.

När uppfattningarna om 'kosher' går isär bland messianisterna i Rom, avgör Paulus saken med citat från Jesus: ingenting är orent i sig, bara när en person antar något för orent blir det orent för denna person (Rom 14:14). På liknande sätt är det på många andra ställen. Vi gör klokt i att använda evangelierna för inspiration men Paulus sju äkta brev som de närmaste upplysningarna om den tidiga katolska messiasrörelsen.

9. Vi kan se att de tidiga messianisterna som i den uppståndne Jesus såg Messias, inte ansågs av omvärlden att ha någon religion. Det normala med att tillhöra en religion var precis som idag att gå i kyrkan, utföra de kyrkliga riterna vid vissa tillfällen, vara en aktiv medlem i en församling. Om man har ett ämbete som diakon, präst eller biskop följer dessutom speciella uppgifter för bibehållandet och utvecklandet av denna institution. Just i dessa avseenden var inte den tidiga messianska Jesus-rörelsen en ny religion och var inte tänkt att bli det heller. Att vänta på Jesu Kristi återkomst skulle inte ske i religiös form. Detta är uppenbart från Pauli sju äkta brev. Men religion har också en annan funktion. När vi känner oss skilda från källan till allt liv, till Gud, skapas ofta religioner för att ge svar och struktur i vårt sökande. Detta är positiva och lockande funktioner hos en religion. Dessutom lovar religioner alltid något gott för de som söker sig till den. Samtidigt binder alla dessa funktioner människan. Re-ligio kan tolkas just som "åter bindas" och detta inser många människor fast de inte kan slita sig från de åtaganden de gjort för religionen de sökt sig till. De sitter fast.

Den tidiga katolska messianismen var inte tänkt att bli ytterligare en religion, ytterligare en åter-bindning. Den uppståndne omöjliggjorde en sådan utveckling som skulle vara en återvändsgränd. Bara om vi förlorar kontakten med Messias kan vi uppleva att vi får något värderfullt i en religion. Bara då får sakramenten den absurda uppgiften att för en kort stund återskapa kontakten med Gud. För religionen är sakramenten något som "tar" endast under vissa villkor, t ex "tar" inte eukaristin om den inte föregåtts av bikt. Detta är religion och den tidiga messianismen hade ingenting med sådan religion att göra, den var tvärtom befrielse från religion.

Detta är svårt att förstå för vår historielösa tid. Men den som tänker sig in i den dåtida situationen kan se det. I Damaskus och Antiokia, Efesos och Korint, Alexandria och Rom var många människor aktiva religiöst. Det fanns kalendrar för årets festdagar och högtiderna kom regelbundet. Det var fester som folk såg fram emot, det var passage-riter med dop och invigning till vuxenlivet, det var befästande av äktenskap, det var begravning och minnesmässor. Sakrala handlingar i templen "försåg" människor med nåd, med gudomlig energi, med inspiration. Under många villkor fungerade den här nåden och andliga energin ibland för hela livet, ibland för en tid av renhet, ibland för en kort epifani. Detta var religiöst liv i medelhavsområdet och alla människor ansågs behöva en eller flera religioner att situera sin liv genom. Det var inte ovanligt för en romersk familj att besöka flera olika tempel vid olika högtider.

Men den messianska rörelse som såg till och litade på den uppståndne Jesus hade upphört höra till någon typisk religion. Alldeles självklart hade man inte för avsikt att skapa en ytterligare sådan religion. Att leva med den uppståndne Messias som centrum för ens liv hade inte en nödvändig utveckling till en konventionell religion. De som inbjöds till den messianska rörelsen som Paulus var en del av inbjöds till att vara utan religion, ha sitt allt och sitt fullödiga liv i endast Kristus, den Uppståndne.

Detsamma gäller idag. Problemet för många kristna är att de inte vet vad de redan han i Jesus Kristus. Det lever med Jesus + någonting. Det är Jesus plus den judiska toran, eller Jesus plus en församlingstro där församlingen har antagit nästan gudomlig gestalt, eller plus en emotionell mystik som odlas på retreater. Det kan vara Jesus plus Skriften där naturligtvis de rätta uttolkarna blir det + som Jesus måste kompletteras med. Eller som vi katoliker gör: Jesus plus katekesen, helst den senaste utgåva av katekesen. Det är aldrig nog med endast Jesus Kristus, den uppståndne Messias. Men i början var det nog och kärnan i katolicismen är att den levande Messias är nog. Han är helt enkelt vårt inre verkliga liv.

10. Jesus Kristus är i den ursprungliga katolska messianismen det Nya Templet. Vad detta ska betyda har diskuterats genom de teologiska seklerna, men hos Paulus är det tämligen enkelt och tydligt: Messias är inom oss och bland oss och just precis detta är det enda Tempel vi ska höra till och ägna oss åt. Detta var radikalt i antikens värld full av tempel för olika religioner, och även radikalt idag. Vi har lärt oss att religioner är något naturligt och nödvändigt för människor att hålla sig till för tröst och trygghet. Vi ser inte direkt någon dygd i att vara utan religion, även om det sekulära samhället också har den tendensen.

Vi får nog tänka oss en rad variationer på detta tema i den ursprungliga rörelsen. Vissa försökte säkerligen vara kvar i sina respektive religioner, judendom, mithraism, grekiska kulter, Serapiskulten osv. och så att säga lägga till kärlekn till den uppståndne Messias. Andra insåg att Gud nu en gång för alla lagt undan det gamla och det nya är helt enkelt Messias som är uppstånden. Som när vi skålar ut det gamla året, lämnar det bakom oss och välkomnar det nya året. Andra åter försökte säkerligen bygga in Kristus i den judiska religionen, såsom dagens messianister gör, alltså se Jesus som den Messias som fullföljer lagen, ja är själva Toran i sin yttersta mening. Vi har samma problematik idag. Många upplever att religionen behövs, vare sig vi upptäcker Kristus som den uppståndne som lever i oss alla eller inte. Gud vill att vi liksom Paulus ska sätta allt på ett enda kort. Det är riskfyllt och det känns säkrare att vara ombord på den stora världsvida kyrkan med alla funktionärer och traditioner. För många är kyrkan en trygghet där gamla vanor gjort livet till en trygg lunk. Ska de behöva ge upp detta? Det är en intressant problematik, där var och en måste be och se till Jesus Kristus för hjälp. Hur gör man för att lämna all religion för Messias skull? Man ber honom om hjälp.

Vi kan också tänka på det faktum att Jesus är jude, inte levit, alltså inte av prästsläkt. Det är inte meningen att någon född av Juda stam ska vara präst eller grundare av en prästtradition. Redan där känner vi att något nytt har hänt genom att Jesus är Messias och uppstår från döden. Tusen år av präster ur Levi stam har nu upphört och en ny era är startad. Ungefär så kan vi tänka oss att många religiösa judar uppfattade det.

De heliga som tillhör den tidiga messianska rörelsen utgör också Kristi kropp. Det är inte en beteckning för medlemskap i en organisation utan ett levande andliga faktum hos den som lever i Kristus. Vi blir hans kropp när vi lever i honom, sådan är tanken. Det andliga begränsas inte till plats, till något fysiskt tempel, till någon kult eller religiöst rituellt bruk, utan till själva levandet i Kristus. Vi blir också en enda enhet i anden då vi låter oss andligt döpas in i Kristus. Vi blir det nya templet.

Judarnas stora tempel revs år 70 och många har trott att talet om det nya templet återspeglar denna händelse i evanglierna. Men Paulus talar på detta sätt tjugo år innan så betydelsen är att det nya templet inte är en religion längre utan liv i Kristus. Vi är alla kroppsdelar i Kristi kropp och delar varandras liv i gemenskap. Det betyder att kärleken till nästan faktiskt är kärleken till sig själv i denna enda enhet i Kristus. Detta är i sin tur rätt långt från det religiösa budet och plikten att älska sin nästa som sig själv.

11. Om man frågar sig: hur ska vi leva i Kristus utan religion finns svaret i Paulus brev - Kristus har upprättat ett nytt förbund. Den som håller förbundet är Gud själv, inte vi genom upprätthållandet av en kyrka eller organisation. I Kristus är vi så att säga kontrakterade till det nya uppståndna livet. Faktum är att detta kontrakt är oändligt bättre än en religion som alltid blir en tvetydig aktivitet där mänsklig pretention blandas med ärlig gudstillit. Bättre med ett rent kontrakt från Messias än den kyrkliga och teologiska jargong vi haft under seklerna och den verksamhet som legat vid sidan av Jesus ända sedan 100-talet och för vilka evangelierna skrevs.

Detta messianska kontrakt är också vida överlägset Israels villkor i Gamla Testamentet. Den enorma iver som folkens ledare tycktes inte hjälpa dem till den nåderika situation vi har i Kristus. Hans död och uppståndelse har givits till oss alldeles gratis, utan att prestera bråkdelen av allt det som Israels folk behövde gå igenom. Det nya livet är vad de alla längtade efter, utan att veta det, utan att ana att Messias skulle utverka denna nåd på detta sätt.

Men tråkigt nog har kristna under historiens gång då och då försökt återvända till Israels position och kyrkan har ofta varit just den gamla lagen upprepad i en kyrklig organisation med makt och kontroll över de troende församlingsmedlemmarna. De har återvänt till den osäkra frälsningen, den som måste erövras på nytt varje dag genom tankar och handlingar. Det nya livet i Kristus är frihet och gratis frälsning, Kristus har dött och uppstått för oss och Messias lever i oss. Det gamla livet var en villkorad frälsning, aldrig säker. Teologer som Jean Calvin återvände till denna uppfattning och så gjorde de flesta reformerta kyrkorna efter honom.

Den tidiga rörelsen uppfattades av omvärlden som vidskepligoch irrationell liknande de orientaliska kulter som spred sig i Medelhavsområdet, såsom dyrkan av Cybele, Mithras, Isis och Serapis. Dessa fanns i Egypten, Syrien, och omgivande länder. När moderna historiker och teologer ska förklara hur även den nya kristna rörelsen fixeras alltmer till att bli en alternativ religon redan under det första seklet, skriver man ofta i stil med hur kardinal Newman formulerade sig på 1840-talet:

"Prophecies were afloat that some new order of things was coming in from the East, which increased the existing unsettlement of the popular mind; pretenders made attempts to satisfy its wants, and old Traditions of the Truth, embodied for ages in local or in national religions, gave to these attempts a doctrinal and ritual shape, which became an additional point of resemblance to that Truth which was soon visibly to appear." (s 212 Development of Christian Doctrine)

Viktiga ord är här "old Traditions of the Truth, embodied for ages in local or in national religions, gave to these attempts a doctrinal and ritual shape."

Dessa påbyggnader av religionslängtande människor får verka i en pluralistisk miljö och snart finns en mer fixerad kyrka och parallellt med denna verksamhet fortsätter den ursprungliga livet i Messias. När kejsar Hadrianus beskriver den tidiga kristna kyrkan på 100-talet uppfattar han och många andra att det är en form av Serapis-kult. Troligen ser han vita kläder för dopritualen, präster med albor och rakade huvuden, ritualer och mässliturgier. Den tidiga messianska rörelsens fokus på livet i den uppståndne har redan gått upp i en konventionell religiös kult och lever vidare inom denna.

Vi kan föreställa oss situationen under de första seklerna. Bildade hedningar försökte hålla ett öppet sinnelag för alla de blomstrande religionerna, ungefär som idag en tolerant pluralism. En kejsare som Alexander Severus ville väldigt gärna skapa ett stort och imponerande Jesus-tempel, bland alla de andra han omgavs av. Han lät nya synagogor byggas, liksom tempel år de flesta orientaliska kulter. Han gav en gåva till den romerska synagogan, den kända Severus-rullen, en kopia av Toran. I hans eget kapell fanns mycket riktigt statyer av Jesus tillsammans med Orfeus, Appolonius, Pythagoras och Abraham, ungefär som en taxichaufför i New Delhi kan ha de flesta religioner representerade i plaststatyer som gungar vid backspegeln. Det är ett universellt religiösöt beteende.

En annan känd romare, Heliogabalus, kejsare 218-222, besökte tempen för Cybele och deltog i ritualerna där, också i Adoniskultens mysterier och deltog även i de kristna riterna. Hans namn kommer av den gudinna från hans hemby, Bergets Gudinna, som han dyrkade såsom präst i sin ungdom. Denna gudinna uppgick senare i solguden och Heliogabalus lät kalla sig själv solgud, den solgud som även Jesus fick sammanfalla med när juldagen bestämdes till samma festdag, den 25 december. Den nya kristna kyrkan överlevde tack vare sådana anpassningar till konventionell religiositet i romarriket.

Den tidiga messianska rörelsens liv i en uppstånden Messias hade dock för detta samhälle varit obegriplig, inte tett sig som särskilt religiös och i trist avsaknad av riter, ceremonier, invigninar, fastor och asketisk praxis, som nästan alla de andra kulterna hade. Den äkta messianska rörelsen hade inte uppskattats som en "riktig" religion i detta öppna pluralistiska samhälle. Detta är viktigt för oss katoliker att komma ihåg.

Hur lever man alltså utan religion i Herren? Vi kan alltid studera Pauli brev och se hur detta är ett liv tillsammans med andra, ett liv i kärlek och hjälpsamhet. Kristus är uppstånden i oss alla, som oss alla, och vi har det verkliga Templet här och nu i oss själva. Vi kanske går till den mässa eller gudstjänst som vi är vana vid, men vi tillhör inte en världslig religion eller kyrka. Snarare är vi kyrka, vi är den kropp som Messias har sedan han uppstått. För många år sedan skrev jag en artikel för Katolskt Magasin med titeln "Att vara kyrka" och den uppskattades av många församlingsmedlemmar. Det är möjligt att leva i den romersk-katolska kyrkan med den ursprungliga uppmärksamheten på den uppståndne som det verkliga livet för oss alla.

12. Paulus säger i sina brev att kärleken, den sorts kärlek som uppstår i tillit till den uppståndne, är summan av alla bud i Toran, ja själva uppfyllelsen av Toran. Att i ett enda uttryck - älska din nästa såsom dig själv - summera all religion som dittils varit, kan endast fungera om den nya kärleken är något som har Messias den uppståndne i centrum. Därmed lämnar vi också all religion. Det är nämligen just Messias i oss som är denna kärlek. Hans natur är denna kärlek som gör oss förmögna att älska våra bröder och systrar som oss själva. Det är inte gradskillnad mot tidigare gästvänlighet, välvilja, humanism, människokärlek, utan just det nya i den uppståndne Kristus.

Denna kärlek är möjligt därför att frälsningen är given oss, inte uppnådd av oss. Frälsningen i Kristus är inte något som kan uppstå och försvinna, såsom många moderna kristna, även katoliker, tycks tro. Du kan inte förlora frälsningen och inte heller vinna den. Frälsningen är Kristi natur och därmed vår verkliga gestalt efter uppståndelsen. Denna tillit till en given frälsning stöter det religiösa tänkandet som alltid har ett arbete att utföra, en bekännelse att repetera och ritualer att upprätthålla för nådens fortsatta rörelse i oss. Detta tänkande fick sitt avslut i Jesus Kristus.

Att bygga sin tro på en frälsning som är given oss genom det nya kontraktet innebär möjligheten till en sorts kärlek som blev ny för världen. Etiska filosofier och vanligt hyggligt samliv har alltid visat välviljan och barmhärtigheten som pelare att bygga sina liv på. Kristendomen som en ny religion kunde på så sätt vila på äldre etiska attityder. Därför är den nya messianska rörelsen radikal, den är inte religiös längre utan lever i en konkret uppstånden Herre.

Paulus visar oss en gemenskap där man ropar på Herren Jesus för att en helt ny kärlek finns given åt oss, en helt ny sorts frälsning. Denna nya messianska väg eliminerar varje tendens att tro att frälsningen kan förloras. Gud har ett kontrakt med oss som han i evighet håller. Hur sannolikt är det att något skulle kunna bryta detta kontrakt?

De skrämselfyllda predikningar vi hört i den etablerade kristna kyrkan under alla gångna sekel har föga att göra med detta nya liv i Gud. De är typiska för återfall i religiöst tänkande där ett personligt ansvar tänks ligga till grund för frälsning. Redan i evangelierna finns ideologiskt skrivna uttalanden och liknelser av Jesus som kan stöda en sådan religion. Därför bör vi hålla oss till de sju äkta Paulusbreven. Evangelierna skrevs i en situation där en kyrka byggdes på den tidiga messianska rörelsen som Paulus var en del av och som är den äkta urgrunden för Kristi kropp.

I ett brev som inte är skrivet av Paulus finns lite av denna ursprungliga karaktär (Hebreerbrevet) i orden:

“8 Men nu förebrår Gud dem och säger: »Se, dagar skola komma, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus; 9 icke ett sådant förbund som det jag gjorde med deras fäder, på den dag då jag tog dem vid handen till att föra dem ut ur Egyptens land. Ty de förblevo icke i mitt förbund, och därför frågade icke heller jag efter dem, säger Herren. 10 Nej, detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus i kommande dagar, säger Herren: Jag skall lägga mina lagar i deras sinnen, och i deras hjärtan skall jag skriva dem, och jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk. 11 Då skall den ene medborgaren aldrig behöva undervisa den andre, icke den ene brodern den andre och säga: 'Lär känna Herren'; ty de skola alla känna mig, från den minste bland dem till den störste. 12 Ty jag skall i nåd förlåta deras missgärningar, och deras synder skall jag aldrig mer komma ihåg.» 13 När han säger »ett nytt förbund», har han därmed givit till känna att det förra är föråldrat; men det som föråldras och bliver gammalt, det är nära att försvinna.”

Observera att detta inte kan sägas i en kyrka som utgör en ny religion, baserad på de gamla antika religionerna. I synnerhet orden “Då skall den ene medborgaren aldrig behöva undervisa den andre, icke den ene brodern den andre och säga: 'Lär känna Herren'; ty de skola alla känna mig, från den minste bland dem till den störste.” Den historiska kyrkan behövde bygga ut undervisning och skapa en hierarki för utlärande av bekännelser och dessutom betona att frälsning är något du förvärvar genom kyrklig aktivitet.

I den gammaltestamentliga tiden byggde förbundet på att människor är religiöst aktiva - och att människorna inte klarar sin del av detta avtal är inte att förvåna. Under det nya kontraktet med den uppståndne Messias är ansvaret helt Herrens och han bryter det inte under några villkor. Denna villkorslösa kärlek är det som lever i kärleken till nästan som sig själv.

Kärleksbudet är alltså möjligt endast i en tillit till den levande Messias, vilket inte kräver en religiös organisation och en liturgisk ordning. I den tidiga paulinska rörelsen var fokus just på denna tillit till att vi dött i Honom och är uppståndna i Honom. Endast i en sådan radikalt ny och religionsfri gemenskap kan dessa ord få full betydelse:

“1 Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. 2 Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.3 Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit. 4 Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. 5 Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. 6 Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. 7 Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. 8 Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. 9 Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. 10 Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå. 11 När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. 12 Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. 13 Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Dessa beundransvärda ord används ofta som ideal för mänsklig kärlek, världslig kärlek. Men de stämmer bäst när de har att göra med Messias och inte med människor under mänskliga betingelser. Paulus talar om kärlek i den messianska gemenskap han är del av, inte om kärlek i största allmänhet.

13. Kan denna tidiga messianism överleva konstruktionen av en världslig kyrka? Följande rader av den irländske St Patrick som skriver nästan tusen år senare kan ge oss god tröst:

Christ be with me, Christ within me, Christ behind me, Christ before me, Christ beside me, Christ to win me, Christ to comfort and restore me, Christ beneath me, Christ above me, Christ in quiet, Christ in danger, Christ in hearts of all that love me, Christ in mouth of friend and stranger.

Om en en munk och missionär kan skriva så och be så åtta sekler efter att den tidiga messianismen byggts in i en religion med liturgier och undervisning, sakrament och en rad olika katekeser, kan vi vara lugna: Paulus skulle inte känna igen sig i vår kyrka men skulle efter en tid av efterforskning och gemenskap ändå upptäcka den tidiga sanningen med den uppståndne Messias.