måndag, november 23, 2020

Zenbuddhisten och den kristna erfarenheten

När jag för många år sedan gjorde en 90-dagars meditationsretreat på Diamond Sangha i Honolulu, frågade många hur kristen tro och erfarenhet stämmer med zen-meditativa erfarenheter. Ja redan innan jag for från Sverige, ville Göran Degen, då kyrkoherde i Sundsvall, att jag skulle skriva brev till honom om just denna fråga medan retreaten pågick. Det var förstås inte fråga om att teologiskt ersätta ordet "Gud" med något intressant österländskt (som jag tog upp i en tidigare post) utan snarare att se hur Kristus verkligen är universell i olika kontexter.

Jag brukade svara med att visa hur den huvudsakliga källan till Jesu undervisning är hans egen insikt om vem han är. Han lärde utifrån sin erfarenhete av detta, därför kunde han undervisa med auktoritet, inte såsom de skriftlärda (Markus 1:22). En av Hans stora erfarenheter var dopet i Jordan, där “himlen öppnade sig”. För många zenbuddhister är detta en bild av upplysning, insikt, medvetande. Jesu insikt var identifikation med infinit Gud, det han kallar Fadern. Uttryckt med kulturens språkbruk: “Du är min älskade son, i vilken jag har ett gott behag.” Detta är ett medvetande i enhet med Källan till allt, enhet mellan form och formlöshet (eller tomhet, sunyata) för att byta till zenbuddhistens språkliga rum.

Denna erfarenhetet vid dopet i Jordan var upplysningens identifikation och förening, vilket duvan symboliserar — inte en fredsduva så mycket som kärlekens duva: “När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva.” (Markus 1:10) Denna kärlek är förening mellan form och formlöshet, finit människa och infinit Gud, den enda andens verklighet. Denna insikt om förening med den som ÄR, testas strax i erfarenheter ute i öknen — för zenbuddhisten inne i öknen när man sitter länge på meditationskudden, dag efter dag. Gamla vanor i separata egots tankar, ord och gärningar må vara illusioner men är väl så påtagliga, den andliga insikten till trots. Detsamma gäller varje kristen. Erfarenhet, insikt, testning.

Denna erfarenhet om vem Jesus var ligger nu till grund för allt han säger och gör och fulländas i uppståndelsen. Men det väsentliga är omvändelse och upplysning. Medvetandet om förening med det som är Fadern, kommer endast med denna omvändelse. Zenbuddhisten är väl medveten om testningen av insikten och daglig fortsatt testning i meditationen och i dokusan, samtal med läraren. Som min vän Tomas K:son Hultberg, förre kyrkoherden i Höör, sa i en predikan, kan “Saliga är de renhjärtade, för de ska se Gud” bara betyda en erfarenhet av enhet med JAG ÄR, vilket är vad zenbuddhisten når i meditationen.

Många har vänt sig till Bergspredikan för att se vad den kristna erfarenheten av enheten med Fadern betyder. I ett samtal med roshi Aitken på en kinarestaurant i Honolulu tog vi upp flera punkter i Jesu undervisning för en jämförelse med kinesisk och japansk buddhism. Vi tog också Thomas Merton och hans bok om Chuang Tzu som referenspunkt.

”Saliga är de fattiga i anden, för dem tillhör himmelriket” (Matteus 5:3). Nyanskillnadenen av mellan Lukas "fattiga" och Matteus "fattiga i anden" är intressant. För ”i anden” accentuerar tydligt människans inre tillstånd. En modern japansk version uttrycker det så här: ”Saliga är de som känner sin egen inre fattigdom”. Den andefattigdom som Jesus tydligt vill dela med oss alla är upplevelsen av oss själva som "ingenting", den egna genuina "värdelösheten", som formlösa, som den oändliga skapande principen i verkligheten och i livet. För den japanske zenmästaren Dogen skulle denna inre fattigdom helt klart vara "bortfallet av sinnet och kroppen", målet för meditationen. Denna existentiella fattigdom leder till att det verkliga livet allt mer går in i det enda stora, Fadern som Jesus talar om, det allsmäktiga flödet av liv och fenomen. Och denna påtagligt glada upplevelse av att vara i flödet är just välsignelsen och "saligheten" i Guds rike, som Jesus lovar de fattiga i anden.

När den syriska kristna kyrkan var stor i Kina på 600-talet kunde samtida taoister, inte bara buddhister, också ta till sig det kristna budskapet och se hur det rimmade med några erfarenheter hos Lao Tzu i Tao Te Ching: ”Den som når till tomhetens höjd (fattig i anden), han är kommen till stillhetens fasta grund. Alla väsen tar form och tillväxer i kraft, men jag ser dem vända åter till sitt ursprung (Guds vilja i alla ting)(kap.16). Lin Chi, en annan kinesisk cha'n-buddhist, upplevde vad det är att vara ”fattig i anden”. Han kallar det ”en person utan titel”. Han uppmanar oss att följa honom till en självidentifiering utöver alla kategorier.

Så den inre läran hos Jesus kallar oss konsekvent till att hitta oss själva utanför alla kategorier, "Människosonen har ingenstans att lägga huvudet." (Matteus 8:20) Titeln Jesus använder ofta för sig själv - Människosonen - hänvisar till den mystiska figuren i Daniels profetia (7:13ff) Det indikerar inte bara att han är personen med evig makt som är omskriven i profeterna, utan visar också att Jesus pekar på sig själv som en modell för alla människor. Han är vår modell, särskilt för att han ”inte har någonstans att lägga huvudet”. Han är tomrummet, det formlösa, verkligen "fattig i anden". I detta medvetande försvinner även de till synes absolut giltiga kategorierna om rätt och fel, vackert och fult, till och med gott och ont. Alla relativa mänskliga och jordiska bedömningar går förlorade i denna flödesprocess. Chuang Tzu säger "Den vise harmoniserar både rätt och fel och vilar i himlen, den stora utjämnaren".

Omvändelse är alltså en upplysningserfarenhet, kallad "fattig i anden". Den producerar en stillhet bortom det jordiska, ett absolut fridstillstånd, "Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger."(Joh. 14:27) Som Lao Tzu säger, ”En visman har inget fast sinnestillstånd”.(Kap. 49) Och Diamantsutran inom Mahayana säger: "Det uppväckta sinnet är inte fixerat någonstans, och det håller inte heller fast något exklusivt." I zenmeditation kallas detta wu-hsin, ofta är översatt med "inget sinne", som en kristen gärna associerar till "The Cloud of Unknowing", det medeltida anonyma verket som fortfarande används ofta i kristna retreater.



torsdag, november 12, 2020

Ersätta ordet "Gud"?

I Helen Joy Davidsons utmärkta text från 1940-talets slut “Smoke on the mountain: an interpretation of the Ten Commandments” beskriver hon angående det tredje budet i dekalogen hur det blev populärt att undvika ordet “Gud” bland teologer och sökare av andlig utveckling under mitten av 1900-talet. Många hade sökt en tro, en fördjupning av sitt andliga liv, kanske blivit prästvigda men inte kunnat stå ut med smärtsamma associationer kring ordet “Gud” eller “Jesus Kristus” såsom de användes i församlingarna. Och så började de i sin teologi ersätta namnet “Gud” och “tro på Gud” med allsköns mer allmänna termer — det Högst Angelägna, Det Djupast Angelägna, Kraften, Översjälen, Tomheten, Upplysningen, Buddhanaturen osv. Problemet var förstås att dessa idoler inte har så mycket att göra med rättfärdighet, rättvisa, godhet, medkänsla, kärlek till nästan, kärlek till Gud, att vara Guds barn, att leva i Kristus. Satori, Kensho, Sunyata, Upplysning etc. tycks inte bry sig så mycket om dina lägre passioner och ovanor, bristen på förlåtelse, beteenden du borde ångra, andlig omognad och självrättfärdighet, köttets begärelser och trivial materialistisk girighet.

Många präster teologer även i Sverige sökte sig till olika japanska eller vietnamesiska zen-lärare för att på så sätt undvika “Gud” och få något annat istället — zazen, yoga, koan, vipassana, satori, sati mm. Den ena “gurun” efter den andra kom till Europa för att flyga hem med en fårskock som byggde tempel och ashrams både i Asien och i Europa och Amerika. Kvaliten på dessa lärare var si så där. Glömmer aldrig hur jag förklarade för Hans Hof att den japanske "mästaren" Deshimaru var inbiten alkoholist och flitig horkarl bland de yngre kvinnliga efterföljarna från Europa. Som präst i Tornedalen hade han förstås snabbt sett igenom denna skumma marknadsföring av “satori" eller “vara mer människa”. Men nu var det teologi i Uppsala och det var viktigt att inte dra in "Gud", trång församlingstukt eller konventionell moral i sin andliga utveckling eller i sina akademiska uppsatser. Han försvarade Deshimaru så gott det gick.

Så stor var ofta blindheten under det glada 70-talet, och för övrigt under senare decennier också, särskilt i katolska kyrkan. Många andliga "mästare" fick en underlig gräddfil för sina laster. Roshi Robert Aitken berättade för mig i Honolulu hur föregångaren, en japansk upplyst mästare, förföljde alla vackra flickor i församlingen (Diamond Sangha) och situationen blev helt olidlig. Med ordet “Gud”, säger Davidson i “Smoke on the mountain”, följer en påtaglig verklighet bakom ordet och den tar på konkret allvar det heliga i båd’ handel och vandel, i både tankar, ord och gärningar. Ingen får frispel, kanske man kan säga.

Som Davidson skriver: “When we drop the word “God” we are on the way to losing touch with the truth behind it.”

måndag, november 02, 2020

Eukaristin

Under alla år som katolik har eukaristin -- den stora tacksägelsen och Enheten -- varit i centrum för mig, men från att i början varit tämligen intellektuell har den under åren alltmer fått det kroppsliga i centrum. Ordet 'sarx' på grekiska är det som Paulus använder när han sätter anden i motsats till köttet. Det är det ord som enligt grekiska texten är vad Jesus säger att Han är: "Detta är min kropp..."

Detta är betänkligt. Jesus sa inte "Detta är min ande, utgiven för er..." Han sa inte:" Detta är mitt tänkande, utgivet för er..." eller åter "Detta är min godhet, utgiven för er..." Nej han sa 'sarx' -- detta är min kropp. Och han insisterar i Joh 6:55 att "mitt kött är verklig föda, mitt blod är verklig dryck..." Lite senare står det att många åhörare (även lärjungar?) gick därifrån, äcklade av detta kannibalistiska prat. Under min år som lärare i religion har jag mött samma reaktion bland unga studenter.

Medan många naturfolk och religioner har haft offer till guden som central liturgi, vänder Jesus upp och ner på detta och låter Sig själv bli den mat vi kroppsligen ska äta. Många religioner har offrat barn på bergstoppar, eller hängt upp unga män under midvinterblotet i Gamla Upsala. Men Jesus vänder på det och utger sin kropp, sitt kött, sin mänsklighet med kropp och blod.

Efter min intellektuella period som katolik vaknade jag småningom till denna chockerande eukaristi. Jesus menar verkligen vad han säger, att han ger oss sin kroppsliga mänskliga verklighet, inte i första hand sin gudomlighet, sin andliga form. Just den köttsliga mänsklighet som Paulus senare ser som något negativt, något vi krigar emot rentutav, ser Jesus som oerhört positivt, den största gåvan från Gud.

Han sätter alltså det ätliga, fysiska, påtagliga, kroppsliga, det man tuggar och sväljer och som blir matsmältning -- Gud är mat för oss. Och vi uppmanas ta emot och äta ! Här tar det emot, eftersom många inte kan se sig som ens i närheten av att vara värdig att ta emot denna gudomliga mat. Vi katoliker säger till och med "Herre jag är inte värdig att gå in i ditt hus ..." Italienarna säger "Vi är inte värdiga att delta i denna måltid..." Sedan går ändå de flesta "fram" och låtsas att de ändå är rätt så värda att äta Jesu kropp. En klar motsättning är inbyggd här. Men det som räddar oss är Närvaron i detta kroppsliga givande. Och när vi kan "gå fram" på ett djupare sätt än mentalt och intellektuellt och andligt-spirituellt, alltså kroppsligt och fysiskt, så räddas vi av Guds Lamm som borttager världens synder. Vi har då en kapacitet för närvaro som svarar mot 'sarx' -- vilket är vad Jesus talar om. När han håller i brödet håller han i hela universum, inte bara brödbiten. Han talar om närvaron i all fysiskt, allt mänskligt, allt som lever och rör sig i universum. Allt talar om sin Älskade.


Detta påminner mig om Prior Marcellin Theeuwes på klostret Grand Chartruese, som finner Jesus Kristus vara främst människan, inte Christos Pancreator, som han gjorde i tidigare år. Det mänskliga, kroppsliga, genomträngt av det gudomliga.