lördag, januari 25, 2020

Det hände in Indien...

En äldre vithårig man i den lilla flodbyn Laxmanhjula i norra Indien frågade mig en sen eftermiddag om jag kände Jesus? Jag var purung sökare som bodde ett tag i byn, på romantisk resa till Indien, landet där ju heliga gurus fanns. Året var 1972. När jag nickade tveksamt till svar tog han om frågan: Känner du personligen Sat Purusha Jesus Kristus? När jag inte förstod drog han mig till ett litet utomhuscafé nära Ganges. 

Det är en indisk charm: du kan prata Gud när som helst varsom helst ! Tempel och flaggor och statyer omger dig, vid floden gör alltid några religiösa gester. Försöker minnas konversationen utifrån anteckningar jag gjorde samma kväll.


Nu började han, över två glas mycket sockrat chai, förklara att Jesus är den sanna människan, Sat Purusha. Eftersom jag var från Europa, sa han, har jag sannolikt en något skev och sekulariserad form av kristen tro. Att Han är Sat Purusha visas genom att Jesus gör mirakler helt naturligt ur sitt medvetande i Gud, och dessutom är Han helt fri från synd. Dessa två egenskaper är inte till för att bevisa Hans gudomlighet, utan att visa vilken sorts människa Han verkligen var. Jesus är det ursprungliga mönstret som lever i Guds medvetande. Detta mönster är det som ligger till grund för skapandet av människan.


Men Jesus är inte bara Sat Purusha utan även Mula Purusha, mänsklighetens essens och verkliga vara, den andliga bakgrunden för allt människovarande. Såsom Sat Purusha är Jesus oberörd av synden, oberörd av maya, vilket alla andra människor naturligtvis inte är. Jesus är, vilket frestelserna i öknen visar, fri från maya, fri från synd. Han är för evigt upphöjd, Hans värdighet och ljus skiner över världen, vare sig få eller många människor uppfattar det i ande och tro.


Jag såg ut över Ganges, som var ren och frisk så här högt upp i bergen. Jag tänkte att den här mannen/läraren ville poängtera för mig samma sak som swami Krishnananda som jag fick tala en halvtimme med några veckor innan, att "Varför söka Gud i Indien när ni har honom hemma i Europa i var och en av era hundratusentals kyrkor?" Men han menade att Jesus var mer oriental än occidental och att östlig tidig kristendom var mer äkta än den västliga och imperialistiska. Verklig Jesus är bhakti marga, hängivenhetens väg och bygger på anubhava, personlig erfarenhet av Hans ljus.


Han fortsatte på sin melodiska engelska: Jesus Kristus är den Uppståndne som finns immanent i alla bhaktas hjärtan, alla de hängivnas hjärtan. Inte bara är Jesus närvarande som genom strålning av hans Ljus, utan Hans genuina Personlighet är antaryamin -- den inre Kontrollören, den inre Inspiratören och den enda äkta Gurun, som sitter i lotusblomman i varje hängivens hjärta. Någon annan guru behövs inte.


Men Bibeln, sa jag, är inte den central? Jo den är en av de två källorna i bhakti marga: anubhava, direkt erfarenhet av Jesus, är den ena, och Sruti, den skriftliga uppenbarelsen, är den andra. Skriften betonar att Jesus från Galiléen fortfarande och alltid är med oss. Hans historiska Personlighet, Hans liv och död har en gång för alla etablerat denna immanens. För att lära känna Honom som lever i våra hjärtan, måste vi också känna Jesus från Galiléen. Förödmjukelsen på korset, "avorohana" är den indiska termen, står i en rytmisk rörelse tillsammans med Upphöjelsen och Uppståndelsen, "arohana". Avorohana och arohana hör ihop i ett växelspel och kan inte skiljas från varandra. De är två sidor av en och samma verklighet. 


Relationen mellan Fadern och Sonen, fortsatte han medan allt fler på caféet lyssnade uppmärksamt, ska ses i ljuset av Sat Purusha, inte som något metafysiskt, en monistisk enhet. Jesus lever i enhet med Fadern och just därför kan han inte influeras av maya, synden. Detta betyder att Jesus inte lever för sig själv. Tvärtom lever Han endast för Riket. Han har inget personligt liv skilt från Guds Rike. Jesus är Guds verklighet och genom Jesus blir Gud verklighet också för oss, inom oss och som oss.


Nu märkte han att hans unge svenske åhörare började bli överväldigad och behövde en paus. Han log varmt och slog ut med händerna: Åk nu hem och lär känna Jesus ! Den gamle vithårige mannen skakade hand med mig. Vi lämnade caféet och snart försvann han i dunklet längs Ganges. Jag vinkade åt honom.  

måndag, januari 06, 2020

Epifanía

Idag firas Epifanía här i Spanien och en underbar predikant i morgonmässan förlade adorationen av barnet i stallet, som är Fridskonungen, till hjärtat i människan. Det gjorde han rätt i och dessutom citerade han följande rader ur den märkliga skriften "Na Gorach Kavkaza", eller "Ibland de kaukasiska bergen" från 1907, i den tyska översättningen:

"Der Herr Jesus Christus lehrte: 'Wer an Mich glaubt, Ströme lebendigen Wassers werden aus seinem Inneren fliessen.' Damit meinte Er den Geist, den alle empfangen sollten, die an Ihnen glauben...(Joh. 7:38) In der Gespräch mit der Samariterin, erklärt der Herr Jesus das göttliche Leben, dessen Quelle sich in Ihm befindet, ebenso durch das Bildes des Wassers, das strömt in das ewige Leben (Joh 4:10 ff) Und dieser Strom in das ewige Leben ist die Liebe zum Herrn Jesus Christus, die, nachdem sie Wohnung in unseren Herzen genommen hat, es durch die Erfüllung seiner rettende Gebote, durch tiefe Demut und das unablässige Gebet zum Geliebten bewegt -- ähnlich eine sprudelnden Quelle, deren Strahlen nie versiegen."

Kanske är det i den kaukasiska bönetraditionen som Adorationen bäst bevaras in i modern tid, vilande på de kristna bönefäderna i Filokalia och överlevande sjuttio år av Sovjetunionens tidvis militanta ateism. Bland bergen i Kaukasus kunde tillräckligt många mödrar och fäder gömma sig för bönens skull. Får vi se en ny blomstring av denna urkristna andlighet?