Hängivenhetens praktik

Om en människa tänker och betraktar saker från Guds synvinkel, vilket sker i den tjänande kärleken, finns det inte längre någon relation till det som inte är evigt. Det finita slukas i den infinita kärleken. Då blir sådana tankar som synd och frälsning, bundenhet och befrielse, mörker och ljus, befriade så att endast Enhet i Gud är allt.

För kristen kärlekstjänst är det i det perspektivet fullkomligt ointressant att sträva efter lycka för sig själv, i vilken form det än sker – kroppsligt, socialt, religiöst. Vår kärlek till Honom väntar sig ingen belöning, varken i ett fint andligt tillstånd i bönen eller i ett gott mänskligt och jordiskt liv. När Bibeln talar om Guds vilja och om att följa det Nya Förbundet genom tron på Jesus Kristus handlar det om att hjälpa den hängivne att skifta från den antropocentriska religionen till den teocentriska. Det är inte jag-för-mig och inte heller Gud-för-mig utan Gud-för-Sig genom oss.

Tro handlar inte om det jordiska. Tro handlar om vad Gud är för sig Själv och i sig Själv, utan hänsyn till alla ändlösa världssystem. Tron befriar oss den dåraktiga uppfattningen att Gud skulle syssla med att tillfredsställa andliga, mentala och psykologiska behov, eller fysiska och biologiska behov hos alla människor som föga intresserar sig för tjänande kärlek till Honom, ja som inte ens anar att något sådant kan vara sant och verkligt.

All tänkbar godhet har visats människorna genom att Gud i Toran, i Profeterna, Visdomslitteraturen och särskilt det vi kallar det Nya Testamentet uppenbarat den tjänande kärleken som centrum för allt liv. Dessutom finns det människor, de som lever i pågående direkt inspiration av Anden, som överlåter sina liv åt viljan i Gud, lusten i Gud, glädjen i Gud. Dessa människor är de hängivna, de som dedicerar sin inre identitet till tjänande kärlek till Gud.

Att möta sådana hängivna, även de som endast i ringa grad hör dit, sådana som dagligen tjänar Herrens Namn, ger oss insikten om det relativt värdelösa i att tjäna något annat än själva Verkligheten själv. Dessutom har den Högste under sin gudomliga lek med synlig materia uppenbarat sig själv under en kort vistelse på jorden där Han givit oss den avslutande gåvan av Anden som är tänkt att fylla oss direkt och i pågående operativt och dynamiskt liv. Han har dessförinnan undervisat och genom sitt offer på korset befriat oss från hela perspektivet med brist och fullhet, mörker och ljus, ont och gott. Istället har han visat hängivenheten och den tjänande kärleken som sitt eget väsen.

Den tjänande kärleken är en sorts kunskap, en absolut kunskap. I hängivenhetens praktik vet vi, vill vi och väljer vi denna tjänande kärlek. Herrens godhet består inte i att styrka människor i deras felaktiga uppfattningar kring lycka eller olycka, frälsning och synd, renhet och orenhet, rättfärdighet och orättfärdighet. Den avslöjar hela vår världsuppfattning som ett syndens misstag, en okunnighet. Vi vänder oss bort från misstaget genom vetande och hängivenhet i Hans kärleks dynamik. Många tror att Jesus på ett fördunklat sätt är Gud och att han efter vedermödor och lidanden till slut inser det. Men Gud kan självklart inte glömma sig själv för att genom att företa en livsvandring genom okunskapen till sist komma på hur sanningen var. Ändå är detta vad många tror är kristendom. Sådana idéer tilltalar vissa människors självgodhet och inbilskhet. Det är lika tanklöst som att tro att vi kan dra in Gud i våra individuella livsangelägenheter. Många psalmböcker visar upp ett panorama på denna sorts antropiska illusion av relationen mellan Gud och människa.