Det första budet: gudskärlek

Kristen kärlekstjänst bygger på vårt ärliga behov av gudskärleken – den kärlek som riktas till oss i Kristus. När vi sjunger Kyrie eleison, Christe eleison, eller ber Jesusbönen utan många uppehåll, är det av nödvändighet för att vi ska orka leva vårt liv. Utan Guds förbarmande och försyn är livet ingenting, vi går förlorade av törst och hunger i en öken av okunskap och självtjänande, i en meningslös värdslighet där vi endast lever för oss själva. Kärlekstjänstens liv, även om den verkar föga religiös, är det väsentliga för Herren. Det är när vi på knä ber om att få tjäna Herren som kristen bhakti börjar fungera.

Gud skänker oss ett perspektiv där Han själv är i centrum och våra motiv för handlingar blir alla förlåtna när vi riktar all vår uppmärksamhet till Hans inre lek, Hans inre kärleksliv. Gud är kärlek – men det betyder att allt annat endast tjänar sitt syfte om det löser upp sig i denna kärlek. All begränsning upphör i den tjänande kärleken till Herren. När vi sedan märker alla begränsningar i vardagen kan vi se dem som det ena instrumentet efter det andra att spela med, på ett begränsat sätt, när vi sjunger Guds Namn.Vi utnyttjar skamlöst alla begränsningar för tjänandet i vår inre fröjd.

Alltså måste vi låta Skriften locka oss till rätt hängivenhet. Om vi läser Bibeln genom att öppna oss i bedjande sinneshållning kan vi fokusera på Herrens kraft av intelligens och kärlek, alltså Guds egen hållning. Herren vet nämligen själv vad Han är. Genom läsningen tar vi emot hängiven kraft till att förstå något av Herrens Självkunskap. Vi får låta Skriften locka oss till rätt hängivenhet. Om vi läser Bibeln genom att öppna oss i bedjande sinneshållning kan vi fokusera på Herrens kraft av intelligens och kärlek, alltså Guds egen hållning. Herren vet nämligen själv vad Han är. Genom läsningen tar vi emot hängiven kraft till att förstå något av Herrens Självkunskap.

I Markus 12:28-34 ser vi Guds självkunskap uttryckas i det viktigaste budet. Jesus säger där: Älska Herren din Gud med hela hjärtat, hela förståndet, hela din kraft. Detta bud skulle kunna sändas ut med högtalare över hela jorden alla timmar på dygnet och det skulle inte hjälpa – endast några få lyssnar på rätt sätt. Först när det andra budet: älska din nästa såsom dig själv, får vi en större skara intresserade därför att de kan översätta detta bud i pragmatiska humana handlingar, i sociala regler, etik och moral, samhällsansvar, samhällsbygge. Det första budet går förlorat och en allmän utilitarism etablerar sig. Så ser utvecklingen ut både i Väst och i Öst.

Bibeln handlar om tjänande gudskärlek. Denna tjänande kärlek är inte endast att tro på en levande Gud eller tro på de skrifter som uppenbarar den. Det handlar mer om en tillit och ett viljans beslut att tjäna Gud med den sortens kärlek som uppstår när detta beslut tas av en människa. Denna speciella sorts kärlek tar sin utgångspunkt i att det är för Hans skull, inte vår egen, som tjänandet utförs. Livets mening är att vilja rikta sin kärlek till just Honom för Hans egen skull. Att vara vänd till Gud med avsikten att ge Honom sitt liv med alla till buds stående medel är verklig befrielse. Ingen känd världslig aktivitet kan komma i närheten av denna frihet.

Det spelar ingen roll i vilket hörn av världen eller universum den tjänande befinner sig – hon eller han är upptagen av kärleken. Det gör den hängivne lycklig att när som helst och var som helst få den största nåden: förmågan att tänka, vilja, känna, andas, arbeta, leva och dö för den Högste.

Man ser genast på bibelläsningen vem som är i kristen kärlekstjänst – det enda som intresserar henne eller honom är Herren själv, inte regler, historiska fakta, berättelser och beskrivningar som bara har ett sekundärt intresse. Och de saker som angår människornas värld är inte i centrum utan Herren själv. De som inte ägnar sig åt denna tjänst fäster sig däremot oftare vid läropunkter, historiska fakta, tolkningar i det oändliga av uttalanden och metaforer.

Den hängivna tjänsten är speciell. Vad menas med orden ”att tjäna Herren”? Det är en gradvis invigning, först med hela kroppen och det medvetna tänkandet, senare med viljan. I början är det sökande, senare blir det enkel intention och vilja. I början är det att följa bud, senare är det insikten om vad Kristus gjort i det han födde den Nya Skapelsen inom oss. Detta är Guds kraft som gör den hängivnes hjärta och tänkande istånd att tjäna, älska och förstå. Det blir mindre att fullborda Guds bud och mer att högst personligt tjäna Herren. Hängivenheten består i en spontan längtan att tjäna i kärlek.

Allteftersom hängivna blir alltmer absorberade av att i kärlek tjäna Gud be Hans Namn, tänker de mindre eller inte alls på andliga uppvaknanden eller förening med Gud. Populär mystik får ofta för sig att föreningen med Gud är något som själen bör eftersträva. Men i tjänandet glöms hela tanken på att jaget ska upplösas i Gud bort. Att nå en viss nivå av andlig utveckling är inte längre intressant. Blicken är alltid lockad till det mest attraktiva som finns, Herren själv.

Motivet eller drivkraften i vårt religiösa liv är inte att erfara glädjen av att se Gud, utan att tjäna Honom på det sätt som Han anbefaller. Om Herren väljer att hålla en människa kvar i världen, ser vi det som Hans välsignelse, Hans försyn. Det innebär en tillåtelse att tjäna Honom här i världen, i de omständigheter vi har.

Allt vi säger om kristen kärlekstjänst är naturligtvis bristfälligt. Endast om vi hade Hans egen kraft av Självkunskap skulle vi verkligen veta vad vi säger. Sanningar om det kärleksfulla tjänandet är svårbegripliga för oss eftersom det står i motsats till det vi i vår själviskhet väntar oss av teologi, religion och filosofi. Alltså måste vi låta Skriften locka oss till rätt hängivenhet och leva i ständig bön av Namnet över alla namn.