Idag är det nästan trendigt att konvertera till katolska kyrkan bland frikyrkofolk men på 1970-talet var det inte på det viset. Däremot hade vi som studerade i Nathan Söderbloms bibliotek ovanför Domtrappkällaren i Uppsala många diskussioner om vart protestantismen var på väg. Vi var imponerade av det katolska, dels 40-talskonversionerna bland poeter och författare i Sverige, dels arbetarprästerna i Frankrike, dels befrielseteologin i Sydamerika. Men också av Tolkien, som i sin Ringentrilogi egentligen tänkte på det katolska sakramentet vid altaret.
Protestantismen, både den lutherska varianten och den anglikanska, men främst den calvinistiska och senare de olika varianterna av pingstkyrkorna i väst, tedde sig för många av oss som mindre attraktiva. De gav ett tråkigt, avmystifierat, nästan juridiskt intryck. Men vi fördömde varken protestantismen eller humanismen för de tedde sig som nödvändiga, när de startade i Noyon och Wittenberg. De behövdes för att det sakramentala katolska livet skulle växa ur sin barnsliga medeltida utformning som inte riktigt förmådde inse inkarnationens mysterium. Vid vissa tidsperioder firade folk mässa en gång om året, så omgärdat av magisk mystik var sakramentet. Författare som Eckhart och Johannes av Korset kunde ser djupet i inkarnationen men hade kvar den grekiska distansen till det jordiska och befann sig som en överklass över de stora massornas naiva katolicism. Idag romantiserar vi gärna denna naivitet, men den var utan tvekan en omogenhet och en tvångströja. Så protestantismen behövdes.
Men protestanterna överlag missade hemligheten med sakramenten och slog så att säga sönder nöten både med skal och den frukt som fanns innanför skalet. Skalet skyddade nöten och skulle tas bort för att ta del av innehållet, men istället förstördes alltihop. Sedan försökte man under seklerna som kom att pussla ihop fragmenten men lyckades aldrig. När man läser den unge Calvins tankar ser man en ivrig humanist som beundrar Seneca, inte alls i opposition till katolicismen, men med renässansens energi inom sig. När han sedan ansluter sig till reformen och använder sitt intellekt till att ledan den, ser vi just hur krossandet av sakramentens mystik tar sin början. I sina brev visar Calvin att han inte längre är intresserad av det verkliga innehållet i sakramenten och inkarnationen. Protestantismen bryter upp den ärvda symboliken, de ärvda bilderna och figurerna som utgjorde nyckeln till Jesu mysterium och reducerar den kristna religionen, re-formerar den till en mänsklig affär. Några sekel senare ger de upp alltihop i en psykologisk liberalism. Medan katolska kyrkan ängsligt bevarar sin sakramentala syn på tillvaron och tillber inkarnationens mysterium.
Protestantismen är intressant, såsom en tonårings uppror mot föräldrarna är det. I Calvins hemstad Noyon bröt man ner korset från St Pierre-katedralen och drog det i gatsmutsen och hängde det på skampålen mitt på torget. Vi vet inte om han själv var med att göra detta, men det verkar inte som om han protesterade. Luther spikade upp teser på en kyrkport, betydligt mer beskedlig. Men det är den humanistiska revolten mot både naturen och supernaturen. Man kan se den gamla katolska medeltiden i Dantes beskrivning av universum, medan vi lätt finner den nya ungdomliga stilen i Shakespeare.
Många protestanter och frikyrkliga jag mött har försökt se sin tradition som bibelordets försvarare emot den katolska kulturen. Som Miguel Servet gjorde: finns det stöd för sakramenten i texterna? Naturligtvis är frågan upprorisk och frisk på sitt sätt, men den glömmer att sakramenten och den katolska liturgin bygger på den underbara hemligheten som döljer sig i texterna, det som allt handlar om. Och vi kan historiskt förstå denna "glömska" eller direkta ointresse. Agrar kultur försvinner i den nya tidens Europa och ersätts alltmer av en merkantil stadskultur. Det är helt enkelt mossigt att vara nunna eller munk i ett kloster ute i ödemarken eller högt upp i Chartreuse-bergen. Det är i staden, bland maskiner och tryckpressar och tavernor som den nya reformerade tron ska göra sig hörd. Folk ser i sin omgivning saker som människan skapar, det är människors sociala liv som är intressant. Man handlar och säljer och vill se på pappret att man äger saker. Samma sak med tron -- hur står det skrivet? Människans egentillverkade tro och det skrivna ordet är den nya tidens melodi. Vem kan lita på vad en präst viskar bakom altaret så att ingen hörd det? Vem kan lita på mysterier med bröd och
vin?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar