Det är en sorts reducering som protestantismen och humanismen utförde, i den goda tron att "rensa" bort medeltida magisk kyrkotro. De som först hängav sig åt denna reformering var ofta rätt gott beställda unga intellektuella män. Stort ego och arrogant självsäkerhet präglade många av dem. Att riva ner en kultur, den sakramentala katolska, verkade så nödvändigt och friskt. Begåvad medelklass i städerna gick i bräschen. Genever, Frankfurt, Strasbourg, Leyden, La Rochelle, Worms, Orleans och lilla Nyon -- här fanns den nya friska ungdomliga revolten. Det var ett tänkande som passade en ny ekonomisk grupp som aristokratin hatade. Den "protesterade" mot mystiken i naturen och mot mystiken i supernaturen i den sakramentala och kontemplativa kyrkan. Man kan inte lita på dessa former av "dolda" budskap. Predikan över ordet får ersätta mystiken. Människan får ersätta Guds hemligheter.
Den goda trenden idag till katolicismen är säkerligen en längtan tillbaka till inkarnationens stora mysterium, men inte endast en regressiv längtan utan också en prospektiv. Mässan är i centrum och i centrum för den är sakramentet vid altaret. Men inte som medeltida nativ magi utan som levande verklighet för oss alla. Fortfarande, precis som förr inom protestantismen, känns mässan främmande för många. Svenska kyrkan använder numera tydligt termen "Mässa" och försöker komma närmare mysteriet. Men samma skepsis finns kvar: hur kan någon med sitt tänkande bevarat vara säker på att brödet som ser ut som en oblat, verkligen är Kristi kropp? Hur kan man psykologiskt verkligen erfara att vinet är Kristi blod utgjutet för oss? Många slipper ur det med: det är ju bara symboler, vi kan ha juice istället. Men kvar är tvivlet. Precis som 1500-talets reformatörer är många i kyrkan mer bekväma med att slippa lita på mysterier och istället lita på sin egen "tro" och det som står på pappret i den Heliga Skrift och som predikanten säger så att vi hör det i realtid.
Historiskt sett var det också en logisk utveckling att affärsmännens och humanisternas religion måste vara en som beror på individens egen vilja, egen tro, och inte lita på Guds osynliga och dolda verksamhet. Ibland har jag mött elever som kommit hem från två veckor i Taizé och har blivit betydlig mer katolska i sin öppenhet. Kanske har de snart fallit tillbaka i leden i sin frikyrkoförsamling igen.
Jag uppfattade nog redan tidigt protestantismen som en ängslig religion. På samma sätt som en tonåring som gör uppror mot mamma och går sin egen väg, säkert ibland känner osäkerhet, hamnar protestanten från början i en skakig situation. Fundamentalism behövs för att säkra sin tro, men också den leder till oro. Mamma vet mycket, ofta har hon rätt. När nu protestanter allt oftare konverterar är det nog fråga om att komma hem till Moderkyrkan -- därför att livet på egen hand och endast det predikade ordet är ett ängsligt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar