Ibland slår det mig att hela materien och antimaterien, hela det fysiska universum med andliga själar är en teater för Gud. Liksom Shakespeare har Herren först fått pjäsens centrala idé: återlösningen.
Därefter har allting annat byggs upp som rekvisita kring den centrala idén. All evolution, allt drama på den lilla planeten jorden, alla filosofiska problem och andliga lidanden som mänskligheten utstått, hela den dramatiska Inkarnationen i Palestina, vår Herres lidande och död -- allt behövs för att realisera pjäsens centrala motiv: återlösningen.
Och samtidigt är det otroligt märkligt för den enskilde: var och en har vi som är med i pjäsen intim och direkt kontakt med regissören. Vi kan välja att delta, säga ja, för varje ny dag vi lever. Vi kan också, naturligtvis, göra som filosofen Don MacKinnon i sin uppsats Prolegomena to Christology, förundra oss över hur det hela är möjligt, hur den Evige kan gå ner i pjäsen och driva det centrala temat. Och vad menar vi när vi säger allt detta?
