Vara i tjänst

Den här julen, med högt blodtryck och yrsel, går tankarna tillbaka till mina besök hos den gamle tempelmålaren i den lilla byn Laxmanjula i norra Indien. Den artige och stillsamme mannen med den kvillrande glädjen i ögonen förutsatte ständigt att jag tjänade Kristus som han tjänade sitt gudapar (var det Siva-Shakti?), vars tempel fanns i byn. Aldrig tvivlade han på att glädjen kommer bara från detta tjänande. Det var i december och han undrade om jag skulle fara hem för att fira Födelsen på jorden av min käre Gud.

Många kvällar satt jag nere vid Ganges i mörkret och lyssnade på ljuden och funderade: har jag missat något i det där med tjänsten? Att vara i tjänst? Att det skulle vara så enkelt istället för all den yoga och insiktsmeditation jag ivrigt sökte där i Indien, att det bara handlade om min inställning vad gällde frågan: vem tjänar du?

Många många år senare hemma i väst har Gud genom väghinder och tillkortakommanden hos mig själv lett mig tillbaka till samtalen med tempelmålaren, tillbaka till en ödmjukhet. Det är som Gud hostar lite och pekar försiktigt på en ikon med Gudaförderskan och det lilla barnet. Han säger det inte rent ut men menar att jag bara behöver vara i tjänst. Det räcker.

Det är också det juletiden (som BÖRJAR på julafton och sträcke sig fram till fastan !) handlar om.

Mening -- så hemskt !

En elev fick häromdagen veta att ledaren för HUGO-projektet (Francis Collins) var kristen och blev alldeles chockad. Varför så chockad? frågade jag. - Men det betyder ju att han hela tiden såg någon mening i hela utvecklingsläran ??!!

Ja. Hemskt. Han såg en verklig mening med alltihop.

Det närmar sig jul och födelse !

Livet på jorden har en Första Scen som är den verkliga skönheten -- en ung kvinna och en ung man får sitt första barn! Detta är den magiska kärlekens höjdpunkt, ständigt upprepad, ständigt firad, den ursprungliga gudstjänsen. Och Gud är ju biolog så den troende kan bara peka överallt i naturen för att se samma underbara Första Scen överallt. Det är full harmoni med Skriften som hyllar samma sak och avskyr det motsatta, barnlösheten, steriliteten, aborttänkandet, förlust av liv.

Och när det blir jul så firar vi hur den Högste själv gör det. Krubborna kommer fram, skolavslutningarna sker i kyrkan, alla sekulära elever sjunger "Och i vart hjärta mörkt och armt sänd Du en stråle blid...." och vi firar den magiska fortplantningen i den lilla staden Betlehem då alla livsformers Herre för första gången gör människans resa för att iscensätta Akt 2 -- räddningen.

Teoretiskt och praktiskt

En person sa: egentligen är det väl ingen idag som tror på att Jesus var Guds son och att han levde vid en viss tid i ett visst land ! De kyrkliga accepterar bara sådana påståenden som rutin. Inte är det väl någon som tror på riktigt?

Nej i vår sekulära tid är det nog så. Sekularismen fungerar som en fundamentalism.

Men en enskild person kan gå två vägar till verklig tro. Dels studerar man historia. Ett teoretiskt lärande alltså. Det visar sig då att Jesus verkligen levde och var den han säger sig vara. Men detta inser man bara genom ganska djupgående historiska studier. Och vem i vår sekulära tid hinner undersöka saken historiskt?

Den andra vägen är praktisk. Jesus är en utmaning och ett drama för den som vågar ge sig in i det. Det gör inte många i vår sekulära tid. Vem hinner med det och vem ser det som något att prioritera? Börjar man se tillvaron dramatiskt utifrån Jesus och frälsningen kanske stressen blir ännu högre. Ingen vill väl det?

Det blir som Kierkegaard sa: folk unnar sig inte det bästa av allt, det verkligt goda, frälsning genom Jesus Kristus, genom trons dramatik och kunskap i historia.