Kommunion

Kommunion är ett underbart begrepp, användbart på många sätt. Kosmogenesen - alltså på bibliska Guds skapande - är från första början organiserad genom en sorts kommunion. I universums första sekunder befann sig varje primitiv partikel i kommunion med alla de andra, hur bråttom de än hade. Alla partiklar i det dåvarande universat var i kommunion.

Inte vid något enda tillfälle sedan dess har någon partikel i universum varit alienerad från de andra. Kommunionen har pågått hela tiden. Att vara alienerad är helt enkelt en omöjlighet på partikelnivå. Att finnas till är att vara i kommunion. Det gäller hela galaxer också. Vår galax är varje stund relaterad till de hundra miljarderna andra galaxer. Kommunion pågår.

Vår sol kom till genom interaktivitet mellan miljoner andra former av vara. De ämnen som fanns i det presolära gasmolnet hade i sin tur skapats av tidigare stjärnonr och av den ursprungliga eldboll som universum tidigt var. Hade inte en galaktisk kommunion pågått hade vår sol inte kommit till. De enorma kärnreaktioner som minut för minut pågår i vår sol var inte en uppfinning som solen gjorde, de uppfanns av andra.

Skapelsen utvecklar varelser som är skilda från varandra och som organiserar sig själva. Men samtidigt utvecklas kommunionen: mer och mer differentierade relationer på allt högre nivåer kommer till stånd. Till slut är det dags för Skaparen att gå in i historisk kommunion - då börjar ett häftigt kapitel i dramat. Och kommunion är nyckeln.

Ordet "jag"

Man kommer ju alltid på i efterhand vad man skulle säga. Så här femton år efteråt kommer jag på vad jag skulle ha svarat på ett brev från en av lärarna på zen-utbildningen.

Han frågade vad jag menade med ordet "jag" som nämndes fjorton gånger i brevet jag sänt till honom.

Jag minns inte vad jag svarade, zen-jargongen är ju som ett schackspel. Svaret borde dock ha varit detta:

"Endast Gud kan med korrekt mening säga ordet "jag". Uttrycket "jag är" (sum) betyder mer eller mindre "något som har Gud i sig". (Eckehart)

Åtminstone ett ärligt försök till svar.

Inspirerande Meister Eckhart

Meister Eckhart använder ju ofta metaforer och bilder som kan vara näst intill obegripliga - men alltid inspirerande.

Häromdagen sa han till mig (i Sermones 23): "Om foten kunde tala skulle den säga att ögat är MER fotens öga än om det satt på foten."

Vad menar han? Jo att vi är Guds barn. Och vi är det på så sätt att vi inser det rationellt. Vi inser att vår natur inte i sig själv är Gud men har sin rot i Gud.

Och genom att vi har vår rationella rot i Gud är det endast på det sättet vi når evighet och blir Guds barn. Denna rot är inte lika tydlig och väletablerad som t ex våra sinnesintryck och upplevelse av världen. Därför måste vi lämna världen och sinnesintrycken och vända oss till denna lilla låga som är av Gud.

Men foten och ögat?

Som sagt, alltid inspirerande.

Ske din vilja såsom i himlen så ock på jorden

Det är underbart med den nya Earth Science som äntligen börjar ge upp mekanistisk och reduktionistisk envishet och se allt som sker i universum som levande.

Så här kan det låta: "Ingen erfarenhet kan förenklat delas upp i inre och yttre aspekter där de yttre aspekterna såsom "position" endast refererar till ett objektivt existerande universum och de inre refererar enbart till subjektiviteten hos en erfarande varelse. De element som bygger upp en erfarenhet kan inte tillskrivas ett enkelt och entydigt ursprung. Subjektiviteten hos en trollslända kan t. ex. inte förenklat skiljas från objektiviteten hos dammen - denna damms storlek och form var avgörande för formandet av trollsländans medvetande. Det är både enklare och mer övertygande se trollsländans erfarenhet som något som uppstår ur hela universum men med den speciella synvinkeln hos en trollslända." (The universe story, Swimme & Barry, s 40)

Jag påminns om farmors gamla psalmbok med de kära skapelsepsalmerna: allt liv är ett i Hans hand, från stjärnstoft till kärleksfulla tankar. Eller som det heter på nyvetenskapliga: "The universe, rather than existing in an inert objective way, is a mutually evocative reality."

Evokativ var alltså det nya modus - gott.

Munkarna i Varnhem

Man har gjort nya utgrävningar i Varnhem och hittat fru Sigrids första kapell. Hon skänkte marken åt cistersiensermunkar år 1250. Munkarna kom till Västergötland och bad, undervisade, anlade trädgårdar, byggde Sverige, anlade värdegrunden (den eviga).

Ändå står renässansen högre i kurs. Då sker en befrielse, säger man. Kyrkans auktoritet föll, individen uppstod. Fantasin fick vingar.

Nja.

Vem kan uttrycka sig så här om renässansen? Lyssna:

"De monstruösa brott som begicks under renässansen var inte tecken på fantasi; det var, som alla monstruösa ting är, tecken på förlust av fantasi. Det är först när en människa har upphört att se en häst för vad den är, som han uppfinner en kentaur. Det är först när han inte längre har förmågan att bli överraskad av en oxe som han börjar fascineras av djävulsdyrkan."

Fortfarande prisas renässansmänniskan och fortfarande nedvärderas den medeltida människan. Att ha en vild fantasi och våga ta ut svängarna i ondskans rike - wow! Att skriva som Milton! Vilken sympatisk Satan.

Men att förtrollas av Valle härad en tidig junimorgon och känna närheten till Varnhems munkar - så trivialt. Men där hör vi hemma.

Vem som skrev? Chesterton förstås, vem annars.