Ljus i mörkret

En elev sitter i en kall aula och skriver NP i Svenska. Stolarna är hårda, luften syrefattig, tidspressen tydlig, skrivmedlen ålderdomliga (blyertspenna och papper) - och ändå kan världen fyra timmar senare få läsa följande:


"En solnedgång som sakta övergår från djupt mörkblå ton till härligt blå, till mjukt rosa, till sprakande eldröd, till värmande orange, till guldigt gul, till becksvart mörker. Människans öga; så detaljerat och komplicerat i sin mekanik att man nästan baxnar. En stor fet humla; egentligen alldeles för tung för att kunna flyga enligt tyngdlagarna. En gnistrande vintermorgon i all sin prakt; ren, vit, lekfull pudersnö så långt ögat kan nå och solens varma strålar som lyfter upp varje litet skrymsle.

Allt så bländande vackert och ofattbart att man kommer av sig inte kan göra annat än helt mållöst stå och stirra, som en programledare för När och fjärran en gång uttryckte sig då hon stod högst upp på en bergstopp och beundrade den hisnande utsikten: "Man vill bara säga tack!"

Jag vet inte om man kan kalla dessa exempel för personliga erfarenheter och speciellt då inte vad gäller religiösa traditioner. Men jag vill ändå börja med dessa exempel på stunder av mållöshet som jag emellanåt hamnar i. Tillfällen då jag alltid blir lika tacksam över att jag har en Gud som jag tror på och kan tacka för att han skapat något så fantastiskt och oförklarligt vackert. För jag skulle ändå vilja kalla dessa för mina personliga erfarenheter av kristen tro. Krsitendomen är för mig något att luta sig mot, att falla tillbaka på då allt blir för mycket och jag ställer mig frångan: "Varför?"

Jag är personligen döpt i vuxendop, vilket är ett dop jag själv valt att ta emot som ett bevis på min tro. Jag har flera vänner som är döpta som barn och sedan konfirmerat sig som ett sätt att komplettera och bekräfta barndopet. Jag tror att många ungdomar idag konfirmerar sig utan att de riktigt vet varför de gör det. Kanske gör många det för att de "bör", för att det är tradition, eller för att de flesta av kompisarna gör det. Jag har dock även vänner som faktiskt konfirmerade sig för att de ville ta vara på och veta innebörden av alla dessa kristna traditioner som vårt land står för - ännu. Och då kallar de sig kristna.

Jag tror att det finns olika typer av kristen tro i vårt samhälle, ingen sämre än de andra, bara man kan stå för sina handlingar. Filosofen Fredrika Spindler skriver i artikeln "Sverige är mer kristet än vad vi tror" att hon tycker vi ska ifrågasätta vårt religiösa förhållningssätt för "då har man möjlighet att välja om man vill praktisera kristendomen eller inte". Kristendomen kanske inte behöver vara för alla något "superreligiöst" och något som praktiseras i större utsträckning än att "Ja, jag tror på Gud" vid de stora högtiderna.

Högtider, just det ja. Alla dessa traditioner. Julens sjuarmade ljusstakar i alla fönster, praktfulla julstjärnor hängdes var man än vänder blicken, julsånger om Kristi födelse, julkrubbor och barnens skolavslutning i kkyrkan. Sedan har vi barndop, konfirmation, bröllop, begravningar....Visst, dessa är alla högtidliga kulturella traditioner. Men de är också religiösa riter och symboler. Traditioner som för mig fungerar som påminnelser om min tro. Helgdagar, såsom julen då Jesus föddes i ett primitivt litet stall (grotta) utanför byn Betlehem, för att senare undervisa människor och under påsken dö på ett kors för mänsklighetens synder, Jesu himmelsfärd och Pingsten då lärjungarna fick den Helige Ande som personlig hjälpare. Dessa är alla högtidliga dagar, dagar av påminnelse, betänkande, tacksamhet och glädje. Dagar som gör mig trygg och ger en slags inre frid, jag blir påmind om att jag inte är rotlös.

Denna "låtsassekularisering" som Spindler talar om förstår jag inte riktigt. Jag kan ju i och för sig förstå tankegången - att det finns så många svenskar som följer traditioner de knappt vet historien bakom. Man jag märker inte av det så mycket. Jag kan vara svara utifrån mitt eget liv och perspektiv, då jag säger att jag lever, firar och följer traditioner därför att jag tror på dem.

Jag tror att om det är någonting som är utmärkande för vårt land så är det religionen. Den är en av våra (oftast osynliga) viktigaste grundstenar, som samhället är uppbyggt på. Det är okej att religion och tradition flyter ihop. Bara vi är medvetna om det, för att kunna ta ställning till vad vårt kristna land står för. Om vi skulle skala bort alla kristendomrelaterade traditioner så skulle vi inte ha mycket till kultur kvar.

Det är dock bra att kyrkan numera är skild från staten. Nog för att kristendomen lagt grunden för samhället, men den bör vara något alla människor får välja, inte något som alla tvingas in i.

Jag skulle vilja ställa frågan:

Varför har det blivit så stort och felaktigt att kalla sig kristen?

Varför har kristendomen blivit ett sådant tabu, ett så "känsligt och personligt" samtalsämne att det knappt finns någon som vågar nämna det? Varför får inte Sverige vara ett land med en kultur, en historia, en religion? Vi ska alltid vara så multinationella, så neutrala som möjligt. Kanske är detta på grund av en rädsla för konflikter?

Jag tycker ofta att det känns som om muslimer har lättare att på ett naturligt sätt prata om hur mycket deras religion betyder för dem, än vad kristna svenskar har. Sverige känns ofta som oerhört anti-kristet. Vi välkomnar varmt andra religioner att utvecklas och utövas i Sverige, men vi vill av någon anledning absolut inte förstora eller framhäva vår egen religion.

Att vara "världens modernaste land" tror inte jag behöver innebära att vi måste vara helt neutrala. Det måste ju gå att bevara ett lands religion samtidigt som man är öppen för andras nya. Ett modernt land är för mig ett land med religionsfrihet och en öppenhet för alla kulturer och traditioner.

Att ifråga sätta de traditioner och tankesätt vi har är bra för att slippa smygsekularisering. Men jag tycker ändå att vi ska våga bevara vår religion. Våga vara speciella. Jag vill bo i ett land med en egen personlig prägel, med egna traditioner och med en spännande kultur rotad i en intressant historia. Och för detta behövs religonen."


Dessa unga tankar är lagom till Lucia ett härligt ljus i det intellektuella mörkret. Man kan bara säga tack!

Jesus - hybriden framför alla andra?

Jochen Hörisch skriver så underbart i volymen "Religionens framtid" (2006):

"Människor överskrider systematiskt gränserna mellan arter och kategorier. De är ändliga och drömmer om ändlöshet, de är fulla med skavanker, instinktsstyrda varelser som drömmer om att bli felfria, de har fått ligga i vaggor och kämpa för att lära sig stå upprätt, de är härvor av känslor på jakt efter det rena förnuftet. Människan är en korsning dömd att bära sitt kors. Det är ingen slump att vår kultur som ju utvecklat en särskilt intim relation med hybris fått benämningen "Västerländskt kristen". Jesus Kristus är hybriden framför alla andra. Han överskred gränserna mellan det timliga och det eviga; han är både Guds Son och människosonen. Hur mycket hybris skall det till för en man att hävda att hans far är ingen mindre än Den Ende Guden, och att han själv är vägen, sanningen och ljuset? Även här finns ett uppenbart problem vad gäller osynlighet: i strikt överensstämmelse med det teologiska systemet borde Jesus Kristus bli betraktad som den som offrade sig själv för en hybridartad, syndig mänsklighet och inte som själva inkarnationen av hybris. Det krävs att man (som då man med Goethes hjälp följer Fausts världsliga karriär) slår om till ett diaboliskt, hybridartat iakttagande, för att inse hur övermåttan anspråksfullt det kan vara att utse sig själv."

Ja just det. Var Jesus en övermåttan anspråksfull galning eller kan han faktiskt ha rätt i det han säger? Det är samma fråga C.S. Lewis ställde sig (som ateist) och insåg realismen i själva frågeställningen. Antingen eller. Upp till bekännelse Hörisch!