Gregorius Nazianzen tycks se naturligt på hierkarki och kyrkan (Oratio 2). Han hänvisar till kroppen. En del av kroppen (hjärnan antagligast) regerar och presiderar över resten. Alltså ett biologiskt och naturligt faktum. Gud ordinerar på samma naturliga sätt kyrkan både genom försyn och genom jämlikhet, säger Gregorius. Försyn eller jämlikhet? Det betyder ju i princip allt och ingenting - alltså inte så likt den biologiska kroppen. Eller?
Därefter tar han upp pastoral verksamhet. Den är till endast för de som kan få ut något av det. Likadant med kyrkliga regler. Endast för de som mår bra av det. Gud har vävt samman allt så att den som får ut något av det kan använda sig av pastorala omsorger och pastorala bruk. Detta måste betyda att de som inte så väl kan tillägna sig detta inte heller berörs så mycket av kyrkan.
Han tänker sig en tvådelning av människor: de som mår väl av ledning i ord och handling och de som står så nära Gud och har en tillräcklig moralisk nivå att de passar som lärare och pastorer. De senare utför andliga funktioner i kroppen, de utför intellektuella funktioner i själen. Målet för hela verksamheten är enheten, alltså enheten mellan de som saknar och de som har. Denna enhet ska sikta på att vara värdig Kristus. Och huvudmannen för oss alla är Kristus.
