En amerikansk vän ville ha något att läsa om Sverige och katolicismen. Han misstänkte att lutherska Sverige alltid hatat katoliker. Ingalunda. Jag rotade och hittade "den nya skolan" under tidig svensk romantik, 1810 och framåt. I Grunddragen af svenska vitterhetens historia av Malmström kan vi läsa en hel del roande stoff om kritik av denna "nya skolan".
"Åtskilliga af katholicismens åsigter sägas grunda sig på oförgängliga sanningar t ex den af heliga Jungfrun eller Maria När denna urbild af förnuftets och försynens verldsordning som af Gud instrålas i varelsernas föreställningskraft vid Kristi födelse antog historisk individualitet framträdde ock i Försonarens moder den historiska gestalten af naturens försonade själ skönhetens eviga oskuld (virgo mater ex spiritu concipiens) och i glorian af qvinnlighetens högsta förklaring den moderliga ömheten vördades hon af Sonens församling såsom en mild förmedlarinna emellan hans oupphinneliga helighet och det bräckliga jordlifvets förvillelser (Poetisk Kalender 1816 föret s 30)
Och åter på ett annat ställe: Måleriet har ej skildrat något högre än Guds Moder den eviga himla jungfrun som med sitt barn ur hvars oskuldsögon blickar en öfvernaturlig glans uttrycker hela kristendomens innehåll. Grekerna kände att under stjernorna ingenting heligare finnes än en moders kärlek men kristendomen satte den äfven ofvan stjernorna i en lära der hvar och en måste varda barn för att inkomma i fadrens rike är den moderliga kärleken det enda förmedlande bandet mellan himlen och jorden och har rättast det närmaste sätet intill Guds thron. (Phosphoros 1813 sid 375)
Men hon är tillika symbolen af gudomens qvinnliga princip materien af den eviga Matrix rerum som med en ursprunglig metafor kallas natur Natura Physis och hvars etymologiska betydelse är moderlighet och hvars allmänna karakter är en gränslös motsvarighet af längtan bildbarhet och modersfröjd. (Företalet till Poetisk Kalender 1816 sid 29)
Hon svarar ej allenast mot Egyptiernas Isis och den Efesiska Diana utan äfven emot Frigga eller Disa Phosphoros 1811 (sid 9) och Freja i vår gamla gudalära hvilken föreställdes såsom öfverlemnad åt demoniska inflytelser och lustar samt oupphörligen sökande sin gemål dvs såsom en brännände och otillfredsställd trånad. (Poetisk Kalender 1816 Företalet)
Men dessa och många andra loford som den heliga Jungfrun erhåller på prosa kunna likväl ej jemföras med dem som egnas henne i de nymodiga poemerna. Hon kallas der ömsom Dufva ömsom Planta i henne utstämplades den stora syndaskatt som ej fick tryta men för hvars fulla gärd allt folk sig rädde den dygdedoft som ångade från henne tvingade att Guds kärlek anförtrodde neder i hennes sköte sin starka låga att uppenbara der sitt allts förmåga.
Men se här sjelfva verserna (Phosphoros 1810 sid 88):
Du är den dufva hvilken himlen sände
Från evighet är den trolofda bruden
Som på det Adams fall till sällhet lände
Åt ordet gaf ditt kött du Mor af Guden
Är Herrans arm som mäktig från oss vände
Den stränga knif som Abraham blef buden
Och till det offer hvilket denne ämnat
Har du det skuldelösa lammet lemnat
Väx sköna planta låt oss tidigt bryta
Din frukt att själn som hoppet redan glädde
Må högtidsskrud mot doket sig tillbyta
Hvarmed det bistra fallet henne klädde
Den stora syndaskatt som ej fick tryta
Men för hvars fulla gärd allt folk sig rädde
Blef stämplad uti dig hell Herrskarinna
Du som är verldens Återlösarinna
Från Empyreiska gudasalar svingar
Bevingad Paranymfen ren och breder
I stilla vågor sina gyllne vingar
Och på sitt hulda budskap sig bereder
Den dygdedoft som ångar från dig tvingar
Prisvärda mö att i ditt sköte neder
Guds kärlek anförtror sin starka låga
Att uppenbara der sitt allts förmåga
Och ännu i det sista poemet (i det sista häftet af Phosphoros 1813 sid 387) äfven undertecknadt A:
Ur korets framgrund der i gyllne skålar
De tusen ljus försprida stjernors dag
Mot gudasonen vid sitt sköte strålar
Guds Moders oförgängliga behag
I hennes blick sig himlens kärlek målar
En morgon gryr i hvarje anletsdrag
Ack bor en moder ej i stjerneringen
Hvad vore Gud och menniskan och tingen
Till bevis att icke denna enthusiasm för katholicismen, dess helgon och åsigter är verkad af någon ögonblicklig känsla men af en verklig öfvertygelse torde den konseqvens få tjena hvarmed beständigt sådana skrifter tadlas som betrakta den ur ett mindre fördelaktigt ljus och sådana åter berömmas och föreslås som gynna densamma.
Så klandras t ex Münschers Kyrkohistoria ehuru allmänt erkänd såsom en god skrift (Svensk Litt Tidn 1815 N o 12) äfvenså Hänleins Inledning till Nya Testamentets skrifter (Svensk Litt Tidn 1814 No 40) och så upphöjes och föreslås till öfversättning på svenska grefve Stolbergs Geschichte der Kristus Religion hvars författare affällig från protestantiska trosbekännelsen söker ställa sig in hos sina nya trosförvandter genom en öfverallt synbar nitälskan för katholicismen hvilken går så långt att han påstår det Petrus verkligen var biskop i Rom. Man dömmer ännu mera huru blindt detta nit för katholicismen är hos våra nya skribenter då de ej låta sig hindras att föreslå denna bok till öfversättning på svenska ehuru den icke går längre än till år 136 efter Kristi födelse
Medeltiden fortfar författaren och dess anda samt påfveväldet upphöjas vid alla möjliga tillfällen Den kallas ett tidehvarf som hade en bestämd form af lif i motsats till reformationens som säges ha saknat den (Sv Litt Tidn 1814 No 17 sid 255) ett tidehvarf fullt af kraft ett tidehvarf i hvilket den varmaste religiositet och den redligaste tro uppeldade alla till tappra bragder och i hvilket de första riddarlöften gjordes till värnlöshetens försvar ett tidehvarf af andaktens kärlekens och riddarärans herravälde.
Som det romantiska är det innerliga friska och nästan omedvetna sträfvandet efter det oändligen högsta i religion i tapperhet i kärlek med ett ord i allt ädelt och stort så måste naturligtvis den tid hvars karakter detta romantiska utgjorde och som derföre kallas romantikens epok vara den rätta upplysningens och den tid deremot som vi tillegna detta anspråksfulla namn vara den egentliga medeltiden enligt det mindre gynnande begrepp vi dervid vanligen fästa och detta säges uttryckligen. (Svensk Litteratur Tidning 1814 N o 17 sid 255)
Häraf följer äfven att denna tid dess anda bruk seder och tänkesätt måste utgöra föremålet för de nya författarnes högsta vördnad och beundran och deras framställande i all sin liflighet det yttersta målet för deras bemödanden Man går så långt i sin kärlek för denna tid att man i offentliga skrifter öfver lemnar sig åt sina lifliga förhoppningar om dess återkomst och sina önskningar att dertill kunna bidraga utan att besinna hvad allt detta innebär i ett protestantiskt land."
För att korrigera "den nya skolan" - de svenska romantikerna - visar andra uttalanden vid denna tid dock lite förnuft i skildringen av katolsk medeltid:
"Huru stor andakten och religiositeten annars var på denna tid af andakt och religiositet derpå
lemnar följande yttrande af en fransk andlig i medeltiden Clamenge ett bevis:
'Många tycka det vara nog då de inkomma i kyrkorna om de stänka sig med vigvatten i ansigtet andra om de med ett knäfall helsa den heliga Jungfrun de flesta om de kyssa någon helgonbild men de som betrakta den af pre stens händer upplyftade bilden af Frälsaren tro att Kristus för denna uppmärksamhet bör vara dem mycket förbunden och göra sig högligen till deröfver framför andra liksom öfver ett stort offer. Folket strömmar hoptals till marknaderna som nu endast hållas på helgdagarne. Gycklare sysselsätta en del bollspel en del och tärningspel en del. Hopen firar högtiden på krogarne. Då tager den fattige glömsk af sina tillgångar sig rus under det den olyckliga hustrun och de arma barnen för hvilka denna dag icke är någon högtidsdag i fasta och hunger nödsakas tillbringa den och den följande veckan samt med tårar och suckar och ofta med hugg och slag få umgälla detta husfadrens nit att fira helgedagen.
På högtidsdagar valfärdas också till långt aflägsna helgons kyrkor mera för att äga tillfälle till friare lefnad än af upprigtig andakt. Och hvem kan uppräkna de många och de stora brott hvar till sådana valfärder föranleda. Liderliga qvinnspersoner äro der närvarande som förföra de oerfarna
ynglingarnes lätt förledda hjertan Allt tjuter af glädje af dans och musik hus byar och gator de upprörda sinnena förvekligas och vänjas vid öfverdåd och fräckhet. Der förlorar den första åldern sin oskuld der lära yng lingarne utsväfningar af alla slag der förderfvas redan gossen och der meddelas dem ofta de ohyggligaste sjukdomar. Man skulle tro att Veneris Floralia eller Bacchi orgier eller till och med Martis och Bellonaa fester der firades.
Hvem inser ej huru mycket anständigare och nyttigare det vore att icke fira någon högtid än att fira den på detta sätt. Hvilkens hjerta är väl så främmande för sanningen att han ej finner det vara ett mindre ondt att på helgonens högtider plöja, grafva och så. Och likväl genomströfva spioner och kunskapare orterna för att utforska om någon vingårdsägare eller åkerbrukare arbetat på någon helgdag eller då forslat något. Det är ganska få och mycket dyg diga menniskor som väl kunna använda sysslolösheten. Hvarföre skall det då ej vara bättre att genom arbete i vingården icke fira helgedagen än att vanhelga den genom laster. Henke anmärker att detta ännu gäller om många katholska länder och i flera tyska tidningar klagas öfver det sedeförderf som i anseende till de åter i kredit komna valfärderna begynt inrota rota sig hos de arbetande klasserna."
Ja, så fick vi lite balans där....
