onsdag, augusti 25, 2010

Knausgård om att fylla hålet

- Och du håller fortfarande på med din Gud ! Varför?

Därför att livet med Gud, med den uppmärksamhet man blir varse genom Gud, tar bort hålet i tillvaron. Hålet som alla försöker på att fylla med än det ena, än det andra. Och hur man än fyller rinner det ut i andra änden...Som Karl Ove Knausgård skriver i Min Kamp:

"Jeg underordnet meg, nesten helt till selvutslettelsens grense; det de måtte mene och tenke, satte jeg, ut fra en eller annen for meg ustyrbar indre mekanikk, för mine egne tanker och følelser. Men i det øyeblicket jeg var alene, betydde andre ingenting for meg. Det var ikke det at jeg mislikte dem, eller naerte avsky for dem, tvert imot, de fleste av dem likte jeg, og dem jeg ikke direkte likte, fant jeg alltid noe verdifullt hos, en eller annen egenskap jeg kunne sympatisere med, eller i det minste finne interessnat, som i öyeblicket kunne beskjeftige tankene mine. Men at jeg likte dem, var ikke det samme som at jeg brydde meg om dem. Det var den sosiale situatsjonen som bandt meg, menneskene i den gjorde det ikke. Mellom de to perspektivene fantes det ingenting. Det var bare det der lille, selvutslettende, og det store, avstandsskapende. Og det imellom, der var det jo dagliglivet utspilte seg. Kanskje var det derfor jeg hadde så vanskelig for å leve i det. Daglilivet, med sine plikter och rutiner, var noe jeg utholdt, ingenting jeg gledet meg over, ingenting som ga meg mening eller gjorde meg lykkelig. Dette handlet ikke om mangelen på lyst till å vaske gulv eller skifte bleier, men om noe mer grunnleggende, at jeg ikke opplevde verdien i det naere livet, men alltid lengtet bort derfra,og alltid hadde gjort det. Så livet jeg levde, var ikke mitt eget. Jeg forsokte å gjøre det til mitt, det var den kampen jeg førte, for jeg ville jo det, men jeg mislyktes, lengselen etter noe annet hulte fullstendigt ut alt det jeg gjorde." (s67, del 2)

Utan Gud blir människor pseudo-människor, händelser blir pseudo-händelser, resemål blir pseudo-platser, svårigheterna blir pseudo-konflikter. Så fungerar separerande och självdramaiserande liv, fiktiva personer. Knausgårds detaljerade prosa ger en ordentlig rundmålning av detta liv i väntan på något annat.

tisdag, augusti 24, 2010

Coping devices

Syster död - välkommen! sa St Franciskus. Visst menade han det? Visst handlar det om en sanning? Visst är det kristen tro, den klassiska? Visst är det stärkande, häftigt och som Stephen Gaskin sa på 70-talet "far out!"

En god vän förtvivlade när han hörde sin idol biskop John Shelby Spong förklara att det bara handlar om "coping devices". Med en term från modern pop-psykologi afärdar tydligen Spong hela den kristna mystiska traditionen och en central del av klassisk kristendom.

Jag undrade stilla: Varför lyssnar du på Spong? Vill du höra om tragedier så läs Jeremia !

Vad är "sekularisering"?

Det går förstås inte att jämföra filosofen Charles Taylor med biskopen John Shelby Spong - men båda har något gemensamt i sin uppfattning om sekularism. Taylor har en filosofisk fantasi om en demokrati där kristendomen är en av många utgångspunkter i en samhällelig lagstiftning, en motivation så att säga, men inte en explicit religion i lagtexterna eller styrtexterna för ett samhälle. Spong är mer en naivt sekulariserad kristen men en roande framställningskonst, väl värd att lyssna till på fora.tv på nätet.

Men båda har gemensamt en blindhet inför vad sekularisering är för något. Sekularisering är ett förnekande av verkligheten. Det är sant att via sekulariseringen kan människor av "annan tro", tillhörande andra "stora religioner" förstå vissa motiv för mänskligt handlande och tänkande, utan vilka kristendomen inte kan höras. Det är också sant, som Alexander Schmemann en gång påpekade, att under sin historiska utveckling har kristenheten återvänt till en för-kristen och i grunden icke-kristen klyvning mellan "heligt" och "profant", snarare än att en "disenchantment" har ägt rum under 1700-talet i Europa, som Taylor tycks anta.

Men framför allt innebär sekulariseringen en tragedi och en lögn. Tragedi därför att människan efter att ha tagit emot Frälsarens ljus likväl väljer bort det för det rationella människoförnuftets ljus. Detta är inte en neutral historisk utveckling med upplysningstidens framsteg i centrum utan en destruktiv händelse i den mentala utvecklingen. Liberal teologi har hjälpt till här. Man har förkunnat en "sekulariserad kristendom" som ska kunna omfattas av den moderna människan med naturvetenskaplig världsbild och modern smak.

Och sekulariseringen innebär en lögn genom att den ljuger om världen. Den antar att människan kan och bör leva som om Gud inte fanns, eller som om Gud var en valbar livsåskådning bland andra. Men det som läser NT ser strax att ingen sådan kristendom finns. Evangeliet och den kristna kyrkan kräver det rakt motsatta: att vi ska leva i världen och se allt som en uppenbarelse av Gud, se alla händelser som tecken på Hans närvaro, se alla processer som moment i den Stora Dansen som är Guds verk. Sedan pingstdagen finns en stråle ljus, ett tecken på helig Ande över alla som sker inom och utom oss i universum. Kristus är världens Liv.

Att filosofiskt eller liberalteologiskt börja med att acceptera sekulariseringen som ett faktum och som en sanning om världen är därför att förändra den kristna tron så djupt och radikalt att det sannolikt inte handlar om samme Kristus längre. När Taylor håller långa föredrag om The Future of the Secular, så skaver något i själva förutsättningarna. Nya Testamentet handlar inte om en religion som kan "sekulariseras". Tvärtom.

Om vi accepterar sekularisering som en historisk utveckling som säger något sant om verkligheten så reduceras kristendom till endera "en tro i tiden" eller en etisk motivation, en "kristen tjänst för världen". Man tänker sig att en anpassning måste ske, en reformering av en antik föråldrad bild av världen. Med andra ord utgår man från ett sorts kristet godtagande av sekularismen. Då blir det möjligt att "arbeta fram" en liturgi, en katekes, en tro som känns "relevant" för vår tid.

Lögnen i detta är att påstå att kristen tro är något som ska tillfredsställa mänskliga behov - en tjänst bland andra tjänster för att få oss att må bra och världen att bli trevligare än den är. Buddhismen och Islam är troligen mycket bättre på att utföra denna tjänst, för att inte tala om New Age. Sekularismen är ofta en form av kristendom som återgått till en för-kristen inställning till mäniskan och verkligheten - i kontrast till de nytestamentliga kristna texterna. Som Charles Taylor tycks se framför sig: ateisten och muslimen pratar tillsammans med kristna och buddhister om hur vi ska respektera mänskliga rättigheter i det moderna pluralistiska samhället. De har alla sekularismen som gemensam "tro". Vilket knappast handlar om Jesus Kristus eller den kyrka som skildras i NT.

Själva kategorin "kristen tro i vår tid" avslöjar en inre motsättning. Det är ett förnekande av "homo adorans", alltså den människa som ser Guds verk i alla händelser och processer. Sekularisering är alltså ett ljugande och det är en tragedi att detta pågår lika mycket inom kristenheten som utanför den. Hur många biskopar och präster tänker inte att sekulariseringen egentligen gör det enklare att predika: man talar högst 10 min. om jämlikhet och mänskliga rättigheter och slipper pracka på någon en antik dogmatik som ändå ingen förstår idag. Min egen kyrka är full av dem.

Kanske finns en strimma hopp i tanken bakom den ryska filmen Ostrov The Island (finns på youtube.com i tolv avsnitt) - huvudpersonens tro är inte en sekund "i tiden" eller "modern" och det utgör räddningen.

söndag, augusti 22, 2010

Låt Gud vara Gud

Min vän Peter är monist. Han skriver på sin blogg:

Låt Gud vara Gud

Tro är endast att låta Gud vara Gud - och göra det så ofta du kan. Att något vi kallar Gud "finns" eller att något vi kallar Gud "vill" något är att störa Gud. Vi tafsar på det heliga och tror att vi kan "översätta" till våra egna affärer på jorden. Men Gud är oändlig, helig och alltid Sig själv. Tro är ett existentiellt låtande - vi låter Gud vara.

Däremot kan vi omskriva varje mänsklig handling med denna kontemplativa uppmärksamhet. I medvetande om Guds evighet kan vi betrakta våra tidsliga handlingar. Vi kan begrunda rumtiden som vi är en dynamisk del av, verkligen försöka inse alla händelser som rumtid och låta Gud vara Gud.

Lika tokig som individen är såsom separerande fiktion, lika tokig är en fiktion om Gud som en annan större individ som vi ska relatera till. Det underbara är att när vi släpper den onödiga själv-konstruktionen så släpper vi samtidigt Gud-konstruktionen. Den Person Gud själv är har ingenting med våra semantiska fiktioner. De är endast extensioner av att vara en egen sammandragning till privat person.

Om vi ska tala om Guds vilja är det snarast att vi lever utan idén om att vi är någon skild från något annat. Vi vet då inte vad Gud är eller vad något är. Vi är barn igen och ser med förundran på allting. Verkligheten fyller upp oss på ett enklare sätt än när vi konstruerar innehåll. Den växling som alltid äger rum får nu äga rum i full frihet och vi avnjuter denna ström av växlingar.

Så var det troligen när vi levde som riktigt små barn. Det hela var oss. Gud var oss. När så småningom en jag-tanke eller jag-känsla bildades och vi lärde oss fokusering, uppstod samtidigt behovet att detta jag måste få bekäftelse och njutning. Detta fortsätter för många människor till sista andetaget. Ett isolerat jag, en värld där utanför, och behov att få njuta av denna värld och undvika smärta.

Men alla känner under ytan att icke-tillfredsställelse är något som blir tjatigt och sorgligt med tiden. Några individer börjar söka efter en väg ut ur denna mekanism. Först gör de som söker sig till religioner en gud som ska tillfredsställa något, eftersom inte världen gör det längre. Senare visar det sig att en sådan gud inte existerar. Då är vi öppna för det som endast något annat än vi själva kan göra: släppa hela konceptet om jaget. Istället för att vara någon låter vi Gud vara sin evighet som inte känner någon individ, någon person eller någon central fokuserad enhet för kontroll och njutning.

söndag, augusti 15, 2010

Marie Upptagnings Fest !

Denna dag då katolska Frankrike firar hela dagen Marie upptagning, vilket man kan lyssna på via radio-esperance.fr, kommer jag plötsligt ihåg hur vi på Religionhistoriska institutionen i Uppsala hade ganska roligt åt Hjalmar Sundéns freudianska betraktelser i Religionen och Rollerna. Detta stora Hänt i Veckan-verk (i god mening), fanns på kurslistan under facket Religionspsykologi. Protestantismen, menade Sundén, om jag minns riktigt, var tvungen att eefter hand feminisera Krists eftersom man inte längre hade Maria i centrum för tillgången till Kristi Ansikte. Psykologiskt behövde man en modersgestalt. När kyrkans hängivelse till Guds Moder förklarades för mänskligt påfund och hednisk tillbakagång, fick istället Kristus bli mer feminin, av freudianska skäl.

Av samma skäl skulle också Lars Levi Laestadius nödvändigt behöva möta lappflickan Maria, förstärkt av hemförhållandena och relationen mellan mor och far.

Jag vill minnas att Luther på sin begravningskista hade Guds Moder...

Många unga människor frågar om Rosenkransen idag. Jag brukar säga att den idealiskt använder orden, läpparna och hjärtat i en enda meditation. Och dessutom är metoden en sorts själens Power Point för Jesu liv och Marias, särskilt med de fem "nya" ljusets mysterier som Johannes Paulus II föreslog.
Är Maria på väg tillbaka till Norden? Får hon plats i den kulturella nykristningen i landet?