torsdag, september 16, 2010

Whitehead once more

Nicholas Rescher skriver så enkelt: vindarna har vänt och och molnen har glidit isär. Han jämför filosofin under mellankrigstiden och efterkrigstiden med vad som händer idag. På den tiden var många filosofer desillusionerade och favoriserade trångt tänkande (även om djupt) om detaljer i tillvaron.

Idag har inte filosofer samma behov att begränsa sig till små ting och de återupptäcker värdet i att syssla med den stora bilden. Filosofen Whitehead hade oturen att leva i en tid då man tänkte smått och först nu över femtio år efter sin död börjar hans verk uppskattas på det sätt de förtjänar, menar Rescher. Och den belgiska filosofen Isabelle Stengers håller säkerligen med. Hennes dialog med Richard Rorty om storheten eller litenheten i Whiteheads filosofiska språk är otroligt roande!

Ändå ser man en och annnan ung filosof även idag lite krampaktigt hålla sig till de små tingen. Om någon elev eller kollega ger uttryck för en metafysisk längtan och söker de större svaren rynkar den "analytiske" och suckar lite inför det stora och vaga, och ler ungefär som Thorild Dahlqvist gjorde på 60-talet på Villavägen i Uppsala, och försöker hitta någon detalj. För i den lilla, noggrant utförda analysen ligger frälsningen.

Är det heroism?

Identitet och Second Life

Nytt etiskt problem: en kvinna som flera år umgåtts till och från med en annan kvinna på Second Life, besöker vänner i Göteborg och de sitter på ett kafé tillsammans med andra bekantas bekanta. Hon hör en kvinna berätta om Second Life och förstår snart att det är hon som är hennes väninna - ska hon avslöja sig nu?

Vad är det för skillnad på identiteter? Har man en särskild identitet i Second Life? Eller vill man ha den som en särskild roll - inte att förblanda med den i vanliga livet? Och om man lär känna en person som man vet är ens väninna på Second Life (henne ovetande) - får man då lära känna två personer?

Ibland hör man som pedagogiskt verktyg detta: låt det bli en dialog mellan några av dina inre röster! Kan det vara så att genom verktyg som Second Life utvecklas de inre rösterna till egna figurer?

Hjalmar Sundén och Guds rike

När man som ung student upptäcker att Bibeln inte handlar om religion, blir man förstås konsternerad. En uppsats av Hjalmar Sundén kan hjälpa: alla de bibliska texterna tillsammans pekar på något annat än religion: något som kallas Guds Rike.

Inte heller handlar Bibeln om moral, vilket är ännu svårare att svälja för en sekulär värld som gillar att vara mer moralisk än Jahve. Glömmer aldrig ett sommarprogram där Ulf...(Nyfiken på - programmen i TV) skällde ut Gud efter noter och påstod sig vara lurad på en bok han trodde var bra....

Inte heller handlar Bibeln om historia. Också en svår nöt för många. En elev avslutade en retorisk uppgift med orden: Inte ett ord i evangelierna handlar om historiska fakta. Allt är påhittat, den värsta propagandabluffen genom historien. Och även kristna elever kan brottas flera år med problemet om historia kontra tro. Medicinen heter oftast Barth när det gäller icke-katoliker. Vi andra läser bara kyrkans historia - to be deep in history means to leave protestantism, sa ungefär kardinal Newman.

Nej istälet handlar Bibeln om något som kallas Guds rike, eller gudsriket, eller staden ovan molnen. Vad detta är kan vara svårt att rationellt bena ut, vi måste nog släppa hela föreställningen om oss själva som individer först, men det kan inte vara det som liberal tolkning pratar om: någon sorts framgång i moral och utveckling av en frälsningshistoria. Om Bibeln handlar om religion eller moral eller historia, så är det i så fall Guds alldeles egen religion, moral eller historia. Vår katolska analogia entis eller analoga fantasi i all ära, men vi upptäcker nog förr eller senare en helt och hållet helig och annorlunda ny värld bakom beteckningen Guds rike.

Den världen kan bara bebos, direkt smakas, direkt inbjudas till av annan kraft. Ingenting för rationalister eller historiker eller moralister med andra ord.

Robert Bly och skulden

Om man lyssnar till Robert Bly när han talar om skamkulturer, skamfamiljer och olika former av räddning undan skam när man väl upptäckt hur man blivit formad av den - kommer associationen direkt till kyrkofäderna. De talar om skam och skuld hur ofta som helst - och om räddningen undan den.

Avskydda av många moderna upplysta människor för just detta sysslande med skam och skuld, visar sig kyrkofäderna och ökenfäderna vara supermoderna. De analyserar indirekt alla ideologiers beroende av skam och skuld, satta i system för att kontrollera hela nationer. De analyserar de effektiva hinder till glädje och befrielse som varje skamformering åstadkommit, ofta i barndomen men sedan pågående genom uppväxt och i bildandet av ny famil - nu formar man sina barn i samma system av skam och skuld, fast kanske på ett lite modernare sätt.