Vara katolik 4

Att vara katolik är att leva i Messias, den uppståndne. Vi kommer senare till vad detta innebär som kärleksliv. Här är det väsentligt att vi egentligen inte är "kristna" eftersom den termen användes som nedsättande beskrivning och ingen i den tidiga Messisa-rörelsen någonsin kallade sig själva detta. Vad kallade de sig? Alltid "bröder och systrar". Det handlade alltid om gemenskapen för livet i Messias, den uppståndne. Ordet "kristen" kommer av grekiskans "christos" som betyder smord och syftar på Messias. Men som nedsättande term innebar det att rörelsen inte var en riktig religion, den kallades ibland ateistisk och istället hade man gjord en idol av en människa Christos.

Vid denna tid finns inga i rörelsen längre i Palestina. Alla har flytt under och efter det judiska kriget mot Rom. Man finns spridda över Medelhavsområdet och Jerusalem har ingen som helst central betydelse. Det är en senare ideologisk omskrivning, särskilt i det evangelium som en Lukas skulle ha skrivit. Där pressas historien om Jesus in i en ideologisk idé om Jerusalem som centrum. Lukas placerar viktiga människor där, Jakob bland annat, och påstår att ett viktigt koncilium hölls där. Sanningen är att alla som finns i den messianska rörelsen är utanför Palestina och där skrivs också alla evangelierna.

Att vara katolik är alltså att inte anknyta till någon särskild ort i världen, vare sig Rom, Palestina eller Jerusalem. Det är först på 300-talet genom kejsar Konstantins mor som detta intresse för Jerusalem växer och blir officiellt för den nya religionen som antagits som statsreligion. Pilgrimsresor anordnas med statligt skydd, härbärgen och guidningar ordnas på plats i Palestina. En reseverksamhet utvecklas som snart omfattar stora delar av Europa. Det hör snart till den kristna religionen att pilgrimsvandra. Inget av detta finns i den tidiga rörelsen där livet i Messias är det väsentliga, det gemensamma kärlekslivet i Kristus.

Det gemensamma livet med den uppståndne Messias handlar inte om att tro på vissa föreställningar eller ha en viss bekännelse, såsom det senare blev. Det som Paulus ger vidare till alla han möter är inte "doctrina" som är något senare - men däremot kärnan till denna "doctrina".  Istället visar Paulusbreven en rörelse som inte är först och främst teologisk eller filosofisk till sin karaktär, lika lite som den är först och främst etisk eller politisk. Den är inte ännu ett system för tankar och uttryck.  Att vara katolik enligt Paulus är att leva i Kristus, leva i Messias utan någon referens till religion eller religiös institution eller ort på jorden. Jesus transcenderar allt detta och erbjuder ett nytt sorts liv i honom, den uppståndne som lever. Det är inte en geografiskt eller historiskt placerad rörelse, den kan befinna sig varhelst människor är intresserade av att välja att leva i Messias den uppståndne. Vi är alltså inte kristna, vi är inte bundna till religion, kyrklig organisation eller någon plats. Det är heller inte en "ny" religion, vi helt enkelt lever där vi är och som vi är, men tillsammans och i Kristus, i ett speciellt kärleksliv.

Det finns gott om rörelser som är filosofiska och etiska vid den här tiden, liksom det fanns polititiskt motiverade grupper. Men de som väljer att leva i Kristus tillsammans har inte något sådant engagemang i centrum. Tänk på gestalter som Petrus ! Inte teologi eller filosofi. Istället är det ett nytt kärleksliv där man älskar Gud och sin medmänniska såsosm sig själv, inte gör motstånd mot det onda och delar allt i en jämlik och demokratisk gemenskap. Denna rörelse är flera tusen år före sin tid. Den förefaller anarkistisk för samtiden.  Det är den verkliga katolska kyrkan som överlever alla doktriner och traditioner som senare skapas.

Den uppståndne Messias ger oss kärlek, frihet och en mening i lidandet. Det är inte som i buddhismen en lära som antas upplösa lidandet. Nej, vi ser en realism som inser att allt liv är utsatt för själviskhetens smärta, de biologiska villkoren och ett kort liv på jorden för människan, "allt liv är halm". Genom döden på korset och uppståndelsen upphävs själviskheten och vi kan åter älska. Det är rörelsens grundtema. Det är inte ett moraliskt system, såsom många senare kom att göra kristendomen till. Det är inte ett försök att komma ur livet och lidandet som buddhismen. Det är att lämna självets bild av verkligheten för den uppståndne Kristus tillsammans med bröder och systrar.

För att förstå det gemensamma livet i Kristus måste vi se hur kontexten ser ut. Genom att Gud i Messias uppstår efter sitt offer på korset, tar en massa saker slut. Det är slut med religionen i den gängse meningen. Det är slut med självets försök till bättring och etisk höjning. Livet i Kristus är istället en gåva. Det är slut med spekulerandet i begrepp och idéer, slut med teologi och filosofi som huvudsak för tron. Även tiden i sig har egentligen upphört i den evighet som Messias den uppståndne innebär.

Detta sätt att se livet i Messias borde för oss katoliker idag medföra att vi både tar hand om vår kyrka sådan den ser ut och tar avstånd från den till förmån för det ursprungliga sättet att leva i Herren, som vi finner i de sju äkta Paulusbreven. Vi får nog tänka oss att det finns människor överallt som skulle välja detta katolska liv om de tydligt såg det som ett alternativ till den kyrkoreligion som tyvärr ofta bedrivs i den romerska katolska kyrkan och i de ortodoxa kyrkorna generellt, byggt på ett antikt mönster som inte har med livet i Kristus att göra. 

Vi som litar på att de tidiga vittnena verkligen såg den uppståndne Messias kan alltid bli flera. Men kontexten är ofta det som leder oss dit, alltså det lidande som själviskheten ger oss, begären, fasthållandet vid världens krafter och begär. Den uppståndne vill ge oss det nya livet i Honom. Det ska ersätta självlivet. I den mån detta sker får vi kärlek och frihet tillsammans. Vi får också ett evighetsperspektiv som ökar vår glädje de år vi har att leva på jorden tillsammans.

.

Vara katolik 3

Att vända sig till livet i Messias gick oftast till så att någon såg Jesus uppstånden, mötte den uppståndne Messias och talade med honom. Paulus gjorde det vid minst två tillfällen, enligt hans egna ord. Omkring ett halvt tusen människor tycks ha gjort det. Alla dessa blev inte anhängare. De valde att inte leva i Messias, trots att de hade sett honom med egna ögon. Men många av dem började ett liv tillsammans i Kristus efter att de hade mött honom uppstånden en eller flera gånger.

Här får vi ett annat drag i att vara katolik: ha sett den uppståndne och valt ett liv i honom. Det är inte trosföreställningar det gäller nu, inte någon religion eller någon lära, vare sig judisk eller någon annan. Visserligen talar judendomen i metaforiska termer om Messias men nu gäller det att vara vittne, att vara Messias-vittne. Det är en konkret och sinnlig händelse, inte en intellektuell eller traditionellt övertagande roll. Det är heller inte en etisk övertygelse, det är ingen moralisk komponent i detta. Vi kan induktivt försöka skapa en etik byggd på detta möte och på det Paulus skriver i sina sju brev. Han behandlar etiska och moraliska saker i flera av breven. Men detta handlar om en konkret erfarenhet av den uppståndne Messias.

Men redan tidigt finns också människor som inte hann med att se den uppståndne med egna ögon som hörde till rörelsen, som valt att leva i Messias. Det är en viktig sak. Man kan välja att leva i Kristus utan att ha sinnligt erfarit den uppståndne. Men det är inte ett trossystem man övertar, man har inte blivit övertygad om riktigheten i en lära eller en etisk livshållning såsom många grekiska filosofer vid den här tiden föreslår. Istället sätter jag i mitt val att leva i Kristus tilltro till vittnena. Att vända om till denna katolska messianism är att lita på vittnena som sett den uppståndne.

Detta är något helt annat än det som senare började bli det vanliga sättet att konvertera till kristendomen, den nya religionen som på 300-talet blev den officiella statsreligionen. Där gällde att lära sig en lära, att initieras genom ceremonier och riter, de flesta övertagna från tidigare religioner, inte bara judendomen. Längre fram sker massdop utan någon djupare kateketisk verksamhet. Ingenting sådant sker i den ursprungliga rörelsen för liv i Messias som Paulus berättar om i sina brev. I denna rörelse sätter man sin tillit till sanningen i att Messias var Jesus från Nasaret och han är den uppståndne, genom vilken vi får ett nytt liv, ett liv som erbjuds åt alla människor. Att vara katolik innebar och innebär än idag att höra till denna rörelses gemenskap.

Vara katolik 2

Att leva i Messias är att leva i Jesu Kropp - så uttrycker Paulus det. Det betyder inte prästerskap för efter Messias uppståndelse finns inga präster längre. Det betyder att vara tillsammans. Det var mer eller mindre fasta husförsamlingar, huskyrkor i en väldigt enkel mening. Folk träffades och ibland var det ungefär samma människor som träffades. Så enkel är kyrkan egentligen i början. Potentiellt är detta alla människor som finns, alltså en unversell församling. Ingen väljs in eller ut, ingen kvalificierar sig genom särskilda meriter. Det är en demokratisk och egalitär gemenskap.

Det är också på sätt och vis en revolutionär gemenskap. I stor utsträckning är det gemensamt ägande. I stor usträckning är det en gemenskap fri från diskrimination genom ras, ställning, ekonomisk nivå, utbildningsnivå, politisk färg. Kvinnor och män är jämlika, med en överrepresentation av kvinnor på viktiga funktioner, särskilt de karismatiska. Språk och nationalitet överskrids också, även om frälsningen kommer från judarna och det är den judiska Messias man bekänner. Det är dock inte en politisk rörelse, för den ser fram emot riket hos den uppståndne, inte ett socialt förbättrad värld på jorden. Om andra levde som denna grupp vore samhället mycket godare, men det är inte en socialpolitisk rörelse.

Finns denna gemenskap idag i katolska kyrkan? Inte generellt eller formellt. Men den kan mycket väl finnas bland gräsrötterna. Den kan finnas mellan människor, innanför eller utanför kyrkan, men den vare sig begränsas av organisationen kyrkan eller definieras av den. Redan på 80- och 90-talet då evangelierna skrivs har en religion skapats som inte fanns i husförsamlingarna, en hierarkisk ordning och politisk struktur har börjat byggas, något som var nödvändigt för den senare katolska kyrkan men helt främmande för den tidiga ekklesia, den tidiga rörelsen.

Att leva i Messias tillsammans med andra - det är den universella katolska urkyrkan, om vi ska använda ordet kyrka med modern konnotation. Vi kan fråga oss: kan någon vara biskop och inte leva i Messias? Ja. Kan någon vara präst eller påve och inte leva i Messisas? Ja. Och omvänt: kan en påve leva i Messias? Ja, naturligtvis, ingenting hindrar. Kan en präst eller biskop eller diakon leva i Messias? Ja, ingenting hindrar. Nu ser vi klart hur att vara katolik är att leva i Kristus, inte ha en placering inom en organisation. Därvid finns ingen anledning att lämna den nuvarande katolska kyrkan som ju har närmast kontakt med den tidiga Jesus-rörelsen.

Vara katolik 1

Det är alltid konvertiten som kan säga vad det är som är attraktivt hos en viss religion, knappast de som fötts in i den. Många födda katoliker ser med blandade känslor på de som väljer att konvertera till den romersk-katolska kyrkan. De är glada men kan inte riktigt greppa vad det är som skulle kunna locka andra till att ta steget att konvertera och ingå i kyrkan. De har aldrig upplevt den process som det är att begrunda intensivt sin religions grunder, logiska och emotionella, filosofiska och personliga, teologiska och psykologiska. De har aldrig varit med om att sakta eller plötsligt bli övertygad av sin tro, de har snarare upplevt den som en fri gåva som kom med familjen.

En annan grupp av tänkande människor som inte förstår konversion till katolicism är de som gärna finner sanningen någonstans efter allvarligt sökande, men inte något så bisarrt som katolicismen. Gärna finna sanning på Tibets höjder eller i mysiga zenkloster på stilistiskt rena meditationshallar där renhet och tystnad kommer till oss med sin friska tomma sanning. Inte i den mest belastade av alla organisationer.

Min personliga uppfattning om att vara katolik bygger på att leva i Kristus, den Smorde, eller Messias som det rättare borde heta. Eller klarare uttryckt: Kristus i dig. Detta var hjärtat av Paulus budskap, att Jesus Kristus har själv tagit Sig boning inom mig som troende, för att leva Sitt liv i och genom den troende. När han vill förklara för de troende i Kolossos vilken insikt Gud hade gett honom att predika, citerade Paulus det här meddelandet: Kristus i dig (Kol 1:27). 

Paulus förkunnade Kristus, och Honom som boende i de troende, så att han kunde

få fram varje människa som komplett i Honom (Kol 1:28). Det var samma budskap han presenterade i sitt brev till galaterna (2:20), i Filipperbrevet (1:21), i brevet till romarna (6-8), och till korintierna (2 Kor. 2,3,4).

Det faktum att Kristus inte bara dog för oss, men har kommit att leva inom oss, är det evangelium som jag älskade från första början i den katolska kyrkan. Maria fanns där som hjälpare, som min egen andliga moder. Utan hennes skulle jag inte så lätt våga tro denna fantastiska glädje som Paulus förkunna, att Kristus vill använda min livsform för Sitt Eviga Liv. Detta är den hemlighet som varit dold, men som Gud uppenbarat för hans heliga (Kol. 1:24-27). Det faktum att Kristus har kommit för att leva sitt liv i och genom oss gör att vi kan gå in i Guds vila i här och nu genom tro, uppleva fullheten av Hans glädje, Hans frid, Hans liv. 

Leva i Messias är inte kyrka men den tidiga kyrkan förkunnade detta, det är inte religion men den kristna religionen har detta som sin kärna, inte prästerskap, inte lära och katekes, inte koncilier och trosbekännelser - men alla dessa företeelser syfta ändå till detta mål. Målet är att Messias lever mitt liv. Detta är vad som skildras i de sju äkta Paulusbreven, som är den bästa urkällan för alla människor som väljer att försöka leva i tron på Kristus.

Tänk dig att du bor i Tessaloniki, året är 45, du är grekiskt jude och ni har fått besök av en Paulus som berättar vad han tänker om denna judiska man Ieshua som skulle vara Messias, den som profeter talat om i sekler.

Observera att du inte ens kanske varit i Palestina eller Jerusalem. Ni har bara mött Paulus och några av hans medarbetare. Det är inte någon meditationsmetod ni lärt er och som gjort det möjligt att inse någon sorts universell Messias eller någon universell sanning om någonting i livet. Det handlar om ett personligt budskap om ett faktiskt förlopp något decennium tidigare - denne man Ieshua dog och uppstod och sågs av minst femhundra människor under flera veckors tid.

Det är detta som är evangelium - ett personligt mänskligt budskap. Du tror på ett personligt budskap från Paulus och hans medarbetare. Förstår vi dimensionen av detta? Paulus undervisning till troende fokuserade in sig på ett stort mysterium. Till kyrkan i Kolossos han skrev om

"  den hemlighet som genom tider och släktled varit dold men nu har uppenbarats för hans heliga. För dem ville Gud göra känt vilken rikedom på härlighet hedningarna har i denna hemlighet - Kristus i er, härlighetens hopp. Honom predikar vi genom att förmana varje människa och undervisa varje människa med all vishet, för att ställa fram varje människa som fullkomlig i Kristus. För det målet arbetar och kämpar jag i hans kraft, som verkar mäktigt i mig." (Kol 1:25-27 )

Kristus i oss . Det är vår enda förväntan att uppleva och uttrycka Guds härlighet . På andra håll , uttryckte Paulus mysteriet på annat sätt :

" Men den som ansluter sig till Herren är en ande med honom . " ( I Kor. 06:17 )

Faktiskt , orden "med honom" finns inte ens i den ursprungliga grekiskan. Översättarna lagt dem för förtydligande . Så:

"Den som ansluter sig till Herren är en ande ."

Han eller hon är en andlig varelse , som är förenad med Herren , en ande . Det finns två ... de är en . Du och Han är en . Vi är en Ande med Gud . Vi fungerar som en. Vi är inte absorberade i Herren som en flod som runnit ut i havet. Det finns ett jag och det finns en Han , min frälsare, men vi är förenade och vi fungerar som en. Det är en funktion av samarbete , som en kropp och dess andning tillsammans . Vår förening med Gud betyder inte att vi är så uppslukade i Gud att vi förlorar vår identitet eller går omkring i en extas och inte vet vad vi heter. Men inte heller finns det någon separation . Snarare fungerar de två inom ramen för Gud.

Den som är förenad med Herren är en ande. Det är ett mysterium . Ett plus ett är lika med ett. Hur kan det vara så? Det gudomliga och det mänskliga är ETT. Få har kämpat som Paulus att beskriva denna glädje. De många mystikerna har de kommande seklerna gjort andra försök men renheten hos Paulus är slående.

Tills dess vi vet om och lever denna vår förening med Kristus kommer vi inte att kunna ta emot full glädje inom oss, i denna livsform vi har just nu. Och det kommer oundvikligen att lysa igenom då och då, ett fånigt leende som ingen kan förklara. Men för det mesta kommer vi att manifestera vårt eget enbart mänskliga liv .

Tills vi är medvetna om Hans närvaro i mig och mitt liv, kommer vi att ständigt konfronteras med illusionen av en separation. Jag försökte en gång förklara detta för en karmelitmunk (W. Stinnisen) men han trodde att vi förhäver oss när vi tar emto Kristus i oss själva. Han ville måhäna behålla separationen. "Gud där uppe , jag där nere, Kristus däruppe, jag därnere. Hur ska jag komma närmare Gud? Ge mig en plan, ett böneschema, en ordensregel, en diciplin!"  Många i kyrkan är redo med svaren. "Läs din bibel ! Be ! Studera ! Åk på retreater ! Upplev eukaristin ! Ta nattvarden ! Bikta dig oftare ! Var bättre förberedd till bikten ! Läs den senaste katekesen ! Eller handledningen till den ! Här är de nya kurserna ! Här är de senaste retreatprogrammen ! "

Men när du vet vad Paulus talar om, den trons lydnad han nämner i början av Romarbrevet, att ditt förbund är med Gud, att Kristus lever i dig såsom dig i ditt liv såsom det är, finns inget kvar för dig att göra. Naturligtvis kan du fortfarande göra en del av de yttre handlingar du alltid gjort, gå i mässan, bikta dig, läsa Skriften. Men du gör det inte som en stragegi att komma nära Gud. Du kan få pekpinnar av din präst eller de äldste i församlignen. Men du kan med Kristus inom dig tacka och buga och gå förbi. Du och Gud är en. Detta är Kristi löfte. Det finns ingen mer separation.

När du börjar leva ut din förening med Jesus Kristus, har du lämnat nivån där "Kristus plus något" gäller. Vi lever, rör oss och är i Gud , som är vårt liv. Vi är frälsta genom hans liv. Han är vårt liv .

Kristus lever ut sitt liv i den hopplösa person jag är, mitt gamla fåfänga jag. Vi är alla av olika former och snitt, vi beter oss på olika sätt , vi har alla typer av intressen, vi är en myllrande mångfald, sammansatt av unika typer och karaktärer. Prisa Herren för detta ! Vi behöver inte se ut som en katolik längre, inte agera som en katolik , inte prata som en katolik, eller vara någon annan änd den vi faktiskt är. Vi är fria att vara oss själva därför att Kristus lever oss. Folk tror att de vet vem de ser när de ser oss, men vi vet att det är Jesus Kristus de ser, som lever genom oss.

Jag har definitivt inte insett något som inte alla kristna i princip kan inse. Jag har inte kommit på en teknik för bön eller meditation. Det är inte en dygd vi lärt oss, utan någonting som kanske alla skulle kunna lära sig världen över. Det är inte en filosofisk dygd, som hos platonisterna, där insikt och kunskap är det centrala, det är inte en helighet som hos helgonen där ofta askes och yttersta isolering har varit en del av processen. Det handlar inte om förvärvad helighet. Det är att ta emot glädjen i Kristus som lever oss.

Vad är skriftens auktoritet idag?

Vi katoliker får ofta brottas med kritik för vår lydnad under auktoriteter. Inte ens vår läsning av Bibeln vågar vi har för oss sjäva, utan kyrkan ska läsa den åt oss! Är det inte förfärligt? Men låt oss titta på frågan.

Bibeln verkar vara en samling väldigt olika vittnesmål om Guds närvaro, såsom den har erfarits av många olika människor. Dessa människor har upplevt Gud, reflekterat över denna erfarenhet, skrivit ner sina vittnesmål i specifika historiska kontexter. Därför kan vi säga att det finns två sätt att läsa dessa vittnesmål. Det ena fäster sig vid det andliga budskapet som är metahistoriskt, transcendent och som handlar om relationen till Gud. Det andra fäster sig vid det historiska dokumentet som visar en antik världsbild med sin ekonomi, sin politiska situation, sin sociala nivå av utveckling, sin mentalitet vid respektive tid i historien.

I vår teologiska reflektion måste förstås båda perspektiven ägnas uppmärksamhet. De svarar mot en fundamental judisk-kristen tanke: att Gud manifesterar sig i historien. Guds ord, i betydelsen närvaro i skapelsen, bor och agerar så att säga på vissa geografiska platser, inkarnerar sig i vissa personer, uttrycker sig i olika genrer av texter. Guds ord använder sig av individer, skriver in sig i vissa kulturella behov och intressen, i vissa naturliga mänskliga tendenser och viljekonflikter, gestaltar historiska händelser och gör dessa händelser till symboler för Herrens närvaro och vilja.

Att artikulera Guds närvaro på det sätt de bibliska skrivarna gör, kräver att författaren engagerar sig i personer och händelser, beskriver objekt och föremål i miljön som bildar scenen för händelserna, kulturella artefakter som är aktuella just vid den skildrade tiden, refererar till berättelser och legender som är kända vi denna tid i denna kulturella miljö, antaganden som görs kring dessa berättelser. Ungefär som en katolik ser Herrens närvaro i sakramentet vid altaret, ser de bibliska författarna Gud närvarande i alla dessa historiska detaljer och moment. Men till skillnad från altarets sakrament, som alltid är exakt vad det är, äger de olika vittnesmålen olika grader av tydlighet vad gäller vittnesmålet om Guds ord. 

Till kyrkans och vår egen läskritiska inställning måste höra just att se dessa olika grader av klarhet. Gud kan sägas ha visat sig på ett relativiserat sätt där Vishetens bok inte är detsamma som Jesaja, eller där Jobs bok inte är detsamma som ett brev av Paulus. Ingen skrift i Bibeln är tidlös och Guds ord är därför inte heller tidlöst såsom det är uttryckt av de bibliska författarna. Guds ord arbetar tidsligt och relativiserat. Det är inte givet objektivt som en platonsk idé eller en filosofisk abstraktion, det kliver in i den historiska verkligheten och inspirerar läsaren genom denna historiska relativitet. Bibeln är Guds textmässiga självrepresentation i relation till oss, sedd genom kyrkan och traditionen.

Men katolikens lydnad inför hur Skriften ska tolkas? En vanlig och lite schablonartad bild av katolsk bibelsyn kan se ut så här. Skriftens auktoritet kan inte skiljas från kyrkans. Den tidigaste kyrkan var ingen kyrka, snarare möten hemma hos folk i en gemenskap i den uppståndne Messias. Skriften var Toran, psalmerna, profeterna. Men detta utvecklades senare till en kyrka, en institution, ledd av Helig Ande och i full produktion av nya skrifter. I kontrast till protestantisk tradition är endast kyrkan, inte den enskilde läsande individen, auktoritet för tolkningen av Skriften. Reformatorerna såg inte texten i sig själv utan textens budskap till den enskilde som det centrala i Skriftens auktoritet - kerygmat, den levande effekten av Guds ord. Men man skilde sig i betoningarna. Luther såg kerygmat i rättfärdigandet av syndaren sola gratia, endast genom Guds nåd, som det centrala, det “apostoliska” som även apostlar som Petrus och Paulus kunde avvika från, enligt Luther. Texter som Hebreerbrevet och Judas och Jakobs brev kunde inte godkännas som centrala för de “goda nyheterna”. Denna inställning till Skriftens auktoritet lade grunden för senare luthers bibelkritik. 

För Calvin var GT viktigare än för Luther, som ju knappast någonstans i GT kunde se det tydliga evangeliet uttryckt. Calvin krävde en direkt upplysning av den Helige Ande för att kunna läsa Bibeln rätt. Under Andens inflytande blir Guds ord i både GT och NT självevident och självsäkrande. Upplysta av Anden tror vi inte längre, vare sig enskilt eller tillsammans med andra, att Skriften talar sanning, skriver Calvin - utan är fullständigt förvissade. Ingen kyrka behövs här och även individens tro är satt ur spel. Vi erfar istället den gudomliga energin i ordet. 

En tredje protestantisk riktning - spiritualisterna - avvek från Luther och Calvin i att den Helige Ande är det enda som har auktoritet vid läsningen av den Heliga Skrift. Alla de bibliska skrifterna är manifestationer av denna heliga Andes rörelse inom människor. Guds ord visar sig följaktligen i de troendes inspiration, upplysning och helgelse. Att läsa i Skriften kan trigga igång impulser från Anden och frälsa människan. Men som textsamling är Bibeln en provkarta på Guds tidigare självrepresentationer. Enligt den protestantiske teologen Schleiermacher kan denna provkarta bli som ett museum med döda artefakter för de som inte själva känner den gudomliga energin. Omvänt kan de som är rörda av den Helige Ande finna att de inte har så stort behov av provkartan. De vet redan.

Senare protestantisk bibeltolkning under 1800-talet fokuserar på historisk kritik av skrifternas tillkomst och genre. Källkritik, formkritik och kartläggande av religiösa teman blir den auktoritet som gäller för läsning av Bibeln. G.K. Chesterton karikerar senare denna forskning: man begår det fatala misstaget att se en berättelse som osannolik därför att den berättats många gånger, ett religiöst tema som mindre trovärdigt därför att det beskrivits många gånger av många traditioner, ett vittnesbörd som propagandistiskt därför att det inte kan bekräftas av forskaren själv.

Under 1900-talet kom den protestantiska auktoriteten snart att lämna den historisk-kritiska och formkritiska forskningen och istället fokuserade man på texterna själva. Den “nya kritiken” under 1920-talet ända fram till 1960-talet studerade hellre textens struktur, inre sammanhang, funktion och homogenitet. Men därefter skiftade intresset igen. Nu var det textens relation till andra texter, dess inter-textualitet och con-textualitet som blev auktoritet för tolkning av Bibeln. Om vi lyssnar t ex på Christine Hayes vid Yale, vars kurser ligger på internet (iTunes U) hör vi en övertygad kontextuell auktoritetstro när det gäller att läsa i synnerhet GT. Stabiliteten i texten som egen text är uppenbar - det är dess relation till andra texter som avgör hur vi bör läsa och förstå.

Nästa logiska steg är kanske att även inter-textualiteten dekonstrueras. Kvar blir då det som händer när läsaren möter texten. Läsarens reception är det moment som skapar textens “betydelse” och vi kan då lämna den skenbara stabilitet som både historisk och inter-textuell tolkning verkar ge. Och där befinner sig många teologer idag. Därifrån kommer oftast kritiken av den katolska synen på Skriftens auktoritet.

För katoliken har de olika texterna inte själva en auktoritet i egenskap av text, vare sig som intertextuellt vittnesbörd gentemot andra texter eller som självtolkande texter inom sig själv. Inte heller kan det räcka med den Helige Andes upplysning av den enskilda predikanten eller teologen. Däremot är ett visst mått av historisk kritik behövlig, enligt Benedikt XVI är den oundgänglig. Men vare sig historisk kritik eller formkritik kan ensamma vara auktoritet. Endast i ljuset av kyrkans andliga verksamhet, de där tidiga mötena i hemmen, kan de bibliska skrifterna tolkas på ett riktigt sätt. Innan kyrkan var en religiös institution läste man GTs böcker utifrån denna andliga mötesperspektiv. Kyrkans Magisterium garanterar senare i historien en autentisk läsning. Utanför kyrkan kan Skriften naturligtvis bli förstådd, men inte "rätt" förstådd.

Denna syn blir kritiserad för att den tar inte hänsyn till den reception av en text som äger rum hos den läsande individen. Mening konstrueras vid läsningen och i den indivduella läsarens tänkande. För katoliken måste det bli ytterligare en reception av vad kyrkan läser i texten och detta är olyckligt för den enskilde troende. Den katolska synen tar dessutom inte hänsyn till att texter är interagerande. En text skapar sin mening i kontrast till andra texter. Tolkningen av Skriften måste därför vara intertextuell snarare än bunden till kyrkans läsning.

Men denna kritik kan bemötas. Andra Vatikankonciliet betonade att Skriften står över Magisteriums läsning av den. Läroämbetet kan inte stå över Guds ord utan ska lära det som receptionen av Skriften ger. Alltså finns här en receptionstanke - bara det att individens roll, som ju alltid blir vag, ersätts av en gemenskap i den Helige Ande. Det är inte vilken gemenskap som helst utan den i Kristus, den bland vittnena av Hans uppståndels, den levande Läraren, Jesu kropp. I Dei Verbum framgår hur denna levande gemenskap alltid måste bli mer autentisk än den enskilda individens ytterligt relativa läsposition.

I modern protestantisk miljö förvandlas lätt exeges till eis-egensis - alltså att budskapet i Skriftens olika texter alltid handlar om vad som händer när den intresserade enskilda läsaren möter texten. Vad betyder det här "för mig" blir den principiella utgångspunkten för läsningen av Skriften. Detta är ju nästan en trivial självklarhet inom protestantisk kristendom och utan tvivel glider en och annan katolsk teologi ditåt, kanske inspirerad av en överdrivet liberal tolkning av Andra Vatikankonciliet. Försvaret för denna läsare-respons är att ingen biblisk text kan någonsin vara objektiv information utan ett språkligt budskap adresserat till ett enskilt läsande jag för att en engagerad respons ska ske och få effekt i personens liv.

Svagheten i detta resonemang är att "individen läsar-respons"  är ett begrepp som i sin tur är kulturellt konstruerat. I vår tid är det den konsumerande "individens lust-respons" som karaktäriserar både de sociala medierna och läsningen av all slags text, särskilt sådana som har med livsstil och livsåskådning att göra.

Den katolska uppfattningen kan sägas vara både otidsenlig och opraktisk. Den hävdar att vi inte är trogna oss själva annat än i den Helig Andes gemenskap. Som Gunnar Ekelöf en gång skrev: det opraktiska är det enda livspraktiska. Endast i den andliga gemenskapen får vi plats i Guds rike. Den läsande receptiva individen kan kanske vara en fiktion som passar vår form av modernitet. Men som kompendiet till Katekesen uttrycker det, är Guds tal till människorna nedskrivna "genom den Helige Andes andedräkt" (DV9). Denna poetiska  formulering försöker komma åt individens uppgående i en andlig gemenskap, att vara tillsammans i läsandet av den Heliga Skrift.

För att parafrasera den store protestantiske teologen Karl Barth, kan vi kanske säga att Guds ord är Jesus Kristus själv och detta Guds ord är Bibeln. Som den tyska biskopskonferens skrev 1985 är det inte bara så att Bibeln utgörs av vittnesmål från olika tider om Guds närvaro utan dessutom i sig själv är Guds Ord. Påven Benedikt XVI menar på ett liknande sätt att Kristus är den nyckel med vilken kyrkan tolkar den enhet av skrifter som är GT och NT. Denna enhet är kyrkans skapelse.

Detta innebär inte, som teologen Schillebeeckx en gång påstod, att den ursprungliga inspirationen i de bibliska skrifterna försvunnit med tiden och ersatts av en rent formell auktoritet. Tvärtom kan vi se kyrkan som den levande gemenskapen. Den finns kvar och bevarad i läroämbetet och lever i dialog med andra uppfattningar, t ex de olika protestantiska rörelserna för bibeltolkning vi talat om.

Den fråga jag sjäv ofta fått av elever är: hur vet jag att detta är sanningen? Och jag brukar svara med devisen på GA-skolan i Sundsvall: Gudsfruktan ger sannfärdighet. Följdfrågan blir förstås: vad är Gudsfruktan? Och jag brukar svara: det som sker när Kristus är i centrum för ditt liv.

The Hunger Games

Al Kresta och Stephen Greydanus snudd på lyfter "The Hunger Games" till skyarna. En berättelse om moralisk lyftning i en svår och gudlös värld. En dystopi som varnar oss för hur en världs utan transcendens kan se ut, där staten kan få för sig att sponsra ett spel med döden.

Hmm.

Jag lyssnar på boken och ser filmen. Det handlar mer om vår mediavärld än något annat, tycks det. Former för förvriden medial uppmärksamhet såsom i Big Brother, Top Model, American Idol, TV-sporten, oändliga "bevakningar av tävlingar", dokusåpor om instängda ungdomar eller medelålders folk på en vacker ö som borde besparas denna nedsmutsning av underhållningshysteri, ungefär som fjällnaturen bör besparas tävlingshysterin i vackra bergsbackar. Parallella kameror som följer dels det stora händelseförloppet, dels "privata" inslag som kommenterar det stora händelseförloppet, dels tredje persons kommentarer för att driva upp tempot i underhållningen. Sjukt hysteriskt, bra symptombild på en anomali.

Vilket tänkande styr denna massrörelse? The Hunger Games handlar om detta. Greydanus tycker det är svårt att acceptera frånvaron av gudstro i detta samhälle (se här) men han behöver bara se på mediavärlden - så ser det ut. Hur mycket gudstro finns det i Vasaloppet? Inte ens en hänvisning till Vasas politiska spel med protestantismen. Greydanus jämför med filmen "Gladiator" där en varm tro finns under berättelsen. The Hunger Games är därmed lite sannare om vår värld, skildrar i dystopin form.

Vi har en svensk bakgrund som passar här. Det som Ivar Lo-Johansson skriver 1929 i "Jag tvivlar på idrotten" har idag blivit relevant kritik av en global sporthysteri, vars inbyggda värderingar är "undermåliga" som man sa förr - under målet för människans värdighet. Eller med modernt språkbruk: fascistoida. En viss grupp människor lever gott på denna globala hantering och om detta handlar The Hunger Games. Retoriken om hur stärkande och intressant den fysiska kampen för att vinna en match eller ett lopp ("för överlevnad"), är likadan idag som på det fascistoida 1930-talet - men vi har en superteknologi till stöd. Detta skildras i The Hunger Games, där ungdomarnas prestationer sänds i realtid.

Och som en skildring av detta jordiska mörker som är den mentala förutsättningen för sportvärlden och medievärlden är filmen - tämligen OK.

Den polske författaren Witkowski har skrivit en roman kallad "Margot" - den är en betydligt tuffare skildring av samma sak. Den visar hur en rå komsumtionsmarknad gör alla "games" råa - sportiga, musikaliska, skönhetsbaserade eller sociala. The Hunger Games är som allt hollywoodskt amerikanskt mer tvetydigt, sockrat med personliga offergärningar och godhet under livshotande villkor. Framställningen spelar åt båda hållen och gör underhållning av den viktiga kritiken av underhållning. Såklart.

Sevärd? Jodå.

Meinrad Craighead och tacksägelsen

Många tänker på kyrkans språk som ett "pratande på sitt sätt" och TS Eliot ironiserade i The Cocktail Party över "poor little talkative Christianity". Den som kan njuta av Eddie Izzard när han beskriver kristendomens utveckling kan också se den vanliga klichén om "prellens prat".

I en värld som denna blir poeter som Meinrad Craighead viktiga. Hon pekar på att enkla ord som "dörr", "vatten", "väg", "vetekorn", "moder", "sår", "växande" , blir ord fyllda av mystik, en alternativ språklig värld som tycks ligga under denna värld där orden krymps till namn på föremål eller sociala relationer eller på biologiska företeelser.

Varför finns denna underliggande mystik i orden? Naturligtvis i de långa tidernas kristna generationer som året runt gått till mässor, firat de liturgiska festerna, lärt och sjungit litaniorna som hört till festerna, deltagit i passageriterna/sakramenten allitfrån dop till begravning.

Därför uppstår i vår tid en märklig paradox när människor som inte alls är kyrkliga ändå samlas kring de kristna orden och metaforerna och riterna när de nära och kära går vidare till nästa liv - om man nu vågar tro det. En bisarr och vacker situation uppstår när en del av människans hjärna tar emot orden som fartyg ut på stora oroande men spännande oceaner av mening, och den andra delen av hjärnan avvaktar en smula irriterat, lite ursäktande "prellens prat" och ser fram emot kaffe och landgång efter gudstjänsten. Eller när ena delen av hjärnan behöver trösten i "stororden" som Torgny Lindgren kallar dem, och en andra delen förbannar kristendomen för att den fortfarande spökar och tvingar oss till kyrkan när någon i familjen dör.

De stora metaforerna är en ständigt fördjupande dimension som de många kristna generationerna - våra förfäder - lagt ner i jorden och arbetet med jorden, lagt ner i skötande av husdjuren, arbetet i skogen, resorna till pilgrimsmålen, tolkningen av lidandet i den egna familjen, i lasterna som angripit individer och familjer, i kärleken till den man valt att leva med, i synen på de krig som ständigt återkommit och raserat otaliga liv. Orden för alla dessa händelser finns i de bibliska uttryckena och har memorerats av de många liturgiska festerna åren runt för de flesta människor.

Poeter som Meinrad Craighead betonar tacksägelsen som livets innersta essens. Därför är tacksägelsens ord den verkliga bönen. Hon ser tacksägelsens altare i de stora orden, ord som ljus och mörker, liv och död, himmelse och helvete, och hon har ett fysiskt altare utanför sitt hus i New Mexico där hon varje morgon tänder en eld. Den dag människor återvänder till dessa ord, detta sätt att bruka ord, kommer främlingsskapet till kyrkans språk gå över.

Rikets realism

De tre första generationerna kristna firade den judiska påsken och den kristna påsken på en och samma gång. De var vad vi idag skulle kalla messianister.

Lustigt och intressant är att även en svensk frikyrkoman som P.P. Waldenström har samma uppfattning. Han betonar att Guds rike är det kommande rike som den judiska traditionen talar om på ställen som t ex Jesaja 9 och Daniel 7, ett kommande rike som skall ta plats på jorden och inte i en metafysisk grekisk-filosofisk himmel, som flera kyrkofäder tänker.

Waldenström skriver:

"Nu är frågan: Kom detta rike till stånd genom Kristi första ankomst till jorden? Många skola anse det såsom den vissaste sak, att det kom till stånd, och de skola förundra sig såsom över en besynnerlig villfarelse, när vi säga, att Bibeln aldrig så talar. Guds eller Kristi rike framställes aldrig på ett enda ställe i Bibeln såsom något, som har kommit till stånd genom Kristi första ankomst eller genom någon handling, i Kristi historia, utan såsom det där skall komma till stånd genom hans andra tillkommelse. Vi skulle säga, att med Guds rike alltid i Bibeln menas "härlighetens rike", om icke den vanliga föreställningen tänkte sig härlighetens rike såsom en de saligas härlighet i himmelen, medan det nya testamentets Gudsrike alltid är ett rike på jorden."

Naturligtvis betonar senare judisk tradition att det kommande riket gäller "Abrahams barn", inte helleniskt kristna. Men de tre första generationerna kristna såg sig just som Abrahams barn och Jesus undervisar i den traditionen. För en modern kristen som experimentar med att tänka sig det kommande riket på jorden med en fred utan slut, en rättfärdighet för evigt och för alla länder, med Kristus som konung och härskare, blir säkerligen läsningen av GT lite annorlunda. Den antropomorfism som modernismen skyggar så för, blir nu vettig realism istället.

Lumen Christi för en liten mörk planet

Av en tillfällighet läser jag kap. 16 i C.S. Lewis "Perelandra", den andra delen i hans SF-trilogi, strax innan jag börjar lyssna på Lumen Christi - mässan ifrån Rom på påsknatten. Kombinationen var perfekt. I "Perelandra" talar två änglar om jorden. Den ena har just besökt den och konstaterat att hur mörkret täcker denna planet:

"I have been down into the air of Thulcandra" said the first, which the small ones (människorna) kallar Tellus. A thickened air is full of the Darkened as Deep Heaven is of the Light Ones. I have heard the prisoners (vi människor) there talking in their divided tounges and Elwin has taught me how how it is with them."

Hur passande att strax efter detta lyssna på påsknattens ljusmässa i min iPhone. Mitt i mörkret som täcker hjärtan hos miljarder människor på denna lilla planet, kan vi i alla fall besjunga Lumen Christi, vi kan i alla fall en gång om året minnas den sanna påsken - att vi är nygjorda i Krist ljus genom hans blod.

SF-formen är för övrigt, i Lewis hantering, speciell i att fokusera på litenheten hos denna mörka planet. Liten och mörk för oss som är fångar därs, men viktig för Gud.

Det första budet

Dagens evangelium, Markus 12:28-33 handlar om tjänande gudskärlek, bhakti som det heter på den indiska kontinenten och som de thomaskristna genast kände igen när de kom till södra Indien på 100-talet. Denna tjänande kärlek är inte endast att tro på en levande Gud eller tro på de skrifter som så säger. Det handlar mer om en tillit och ett viljans beslut att tjäna Gud med den sortens kärlek som uppstår när detta beslut tas av en människa.

Denna speciella sorts kärlek tar sin utgångspunkt i att det är för Hans skull, inte vår egen, som tjänandet utförs. Livets mening är att vilja rikta sin kärlek till just Honom för Hans egen skull. Att vara vänd mot Gud med avsikten att ge Honom sitt liv med alla till buds stående medel är verklig befrielse. Ingen världslig aktivitet kan komma i närheten av denna frihet.

Det spelar sedan ingen roll i vilket hörn av världen eller universum den tjänande befinner sig - hon eller han är upptagen av kärleken. Det gör den hängivne lycklig att när som helst och var som helst få den största nåden: förmågan att tänka, vilja, känna, andas, arbeta, leva och dö för den Högste.

Det första budet: älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, leder också till en viss bibelläsningen - det enda som intresserar henne eller honom är Herren själv, inte regler, liturgiska bruk, historiska fakta, berättelser eller beskrivningar som bara har ett sekundärt intresse. Och de saker som angår människornas värld är inte i centrum utan Herren själv. De som inte ägnar sig åt det första budet fäster sig däremot vid läropunkter, historiska fakta, "textredaktioner", tolkningar i det oändliga av uttalanden och metaforer, möjligheten till "nya teologier".

Den hängivna tjänsten är speciell. Vad menas med orden "att tjäna Herren"? Det är en gradvis invigning, först med hela kroppen och det medvetna tänkandet, senare med viljan. I början är det sökande, senare blir det enkel intention och vilja. I början är det att följa bud, senare är det insikten om vad Kristus gjort i det han födde den Nya Skapelsen inom oss. Detta är Guds kraft som gör den hängivnes hjärta och tänkande istånd att tjäna, älska och förstå. Det blir mindre att fullborda Guds bud och mer att högst personligt tjäna Herren. Hängivenheten består i en spontan längtan att tjäna i kärlek.

Allteftersom hängivna blir alltmer absorberade av att tjäna Gud tänker de mindre eller inte alls på väckelser, uppvaknanden eller mystikens förening med Gud. Populär mystik får ofta för sig att föreningen med Gud är något som själen bör eftersträva. Men i det kärleksfulla tjänandet glöms hela tanken på att jaget ska upplösas i Gud bort. Att nå en viss nivå av andlig utveckling är inte intressant för blicken är alltid lockad till det mest attraktiva som finns, Herren själv. Att komma till Herrens rike sker först när själen lämnar kroppen, sinnet och ego-individualiteten, vilket endast är en välsignelse - på Guds villkor.

Motivet eller drivkraften i vårt religiösa liv är inte att erfara glädjen av att se Gud, utan att tjäna Honom på det sätt som Han anbefaller genom de omständigheter vi faktiskt erfar. Om Herren väljer att hålla en människa kvar i världen, ser vi det som Hans välsignelse, Hans försyn. Det innebär en tillåtelse att tjäna Honom här i världen, i de omständigheter vi har.

Allt vi säger om kristen gudskärlek är bristfälligt, endast om vi hade Hans egen kraft av gudskunskap skulle vi veta vad vi säger. Sanningar om det kärleksfulla tjänandet är svårbegripliga för oss eftersom det står i motsats till det vi i vår själviskhet väntar oss av teologi, religion och filosofi, trots att den oroliga tanken, som Benedikt XVI säger, är ett redskap för vår pilgrimsvandring på väg hem till Gud.

Alltså måste vi låta Skriften locka oss till rätt hängivenhet. Om vi läser Bibeln genom att öppna oss i bedjande sinneshållning kan vi fokusera på Herrens kraft av intelligens och kärlek, alltså Guds egen hållning. Herren vet nämligen själv vad Han är. Genom läsningen tar vi emot hängiven kraft till att förstå något av Herrens självkunskap.

I Markus 12:28-34 ser vi således Guds självkunskap uttryckas i det viktigaste budet. Jesus säger där: Älska Herren din Gud med hela hjärtat, hela förståndet, hela din kraft. Detta bud skulle kunna sändas ut med högtalare över hela jorden alla timmar på dygnet och det skulle inte hjälpa - endast några få lyssnar på rätt sätt. Först när det andra budet: älska din nästa såsom dig själv, får vi en större skara intresserade därför att de kan översätta detta bud i pragmatiska handlingar, sociala regler, etik och moral, samhällsansvar. Det första budet går ibland förlorat och en allmän utilitarism med kristen touch etablerar sig.

Skönhetens religion

"Oförmåga att förstå religionens kraft är oförmåga att förstå den moderna världen" lär Tony Blair ha sagt.

Jag brukar rekommendera elever att se en scen i filmen "The Reader" där konduktören Hanna (spelad av Kate Winslet) sitter i en sommarkyrka och gråter av en helt överväldigande glädje medan en barnkör tränar och hennes unge pojkvän på avstånd förundras över hejdlösheten i hennes glädjegråt.

Så överrumplar oss Guds skönhet, ibland fullständigt utan all förvarning.

Religion är det vackraste, starkaste och varmaste en ynklig människa kan känna och vara. Men detta kommer inte att vara uppenbart för mediakulturen och "den säkra hopen" som Laestadius uttrycker det, förrän den glättiga krampen hos den sekulära fundamentalismen och den exklusiva humanismen börjar släppa - den dagen, den dagen, när får vi se den dagen?

Och så sjunger vi: SKINGRA, GUD, ALL TVIVLETS DIMMA, / låt mig ljus i Ljuset se. / Låt i tron mig få förnimma, / att blott du kan frälsning ge.

Eller som John F. Haught skriver i en uppsats om religionens framtid:

"I en postdarwinistisk värld kan våra moraliska liv finna en trygg grundval och religionen gå en ny framtid till mötes, om vi bara sätter dem samman med universums egen målmedvetna strävan efter ökad skönhet."

Innanför

Att vara innanför innebär alltid en frestelse och en fara. "Jag älskar Gud men skulle aldrig tro på en kyrka". Eller "Det är ju i naturen man ser Guds majestät. Inte innanför en klostermur!" Eller "Det gudomliga finns, men absolut inte i organiserade religioner!"

Varianterna är många. C.S. Lewis ville i sin "Mere Christianity" undvika denominationer. Sådana skapar endast splittringar och dem har vi nog av. Låt oss tänka på den stora hallen i ett hus. Vi samlas i hallen. De många olika rummen bryr vi oss inte om just nu. Låt oss se vad vi kan ha gemensamt i samlingshallen.

Men "hallteorin" fungerar inte. För det är där "inne" jag kommer hem.

På Norra Berget i Sundsvall finns ett café som heter Gesällen. Det ligger inte vid en strålande utsikt över staden och bergen och havet, det är inte modernt med internet och 50 sorters kaffe. Det är en enkel liten stuga längs vägen, byggd för länge sedan som en liten fäbod med förstuga, mjölkrum (kök) och sal (indelat i tre små rum). Efter en promenad längs bergets storslagna utsikt då man kunnat beskåda Guds majestät i bergen och havet och människors väl och ve i den lilla staden mellan bergen, återvänder man "in" på Gesällen för att vila, få kaffeslurken och vara hemma en stund. Idealiskt för andliga samtal med vännen, samtal om livet.

Detta "innanför" visar sig i de enkla vackra trägolven, vackra genom seklers bruk, timmerväggarna som behandlats med handyxor, möblerna med sin omsorg om det mänskliga, fiolen på väggen med sin glädje och dans men också sorg och tårar, de få skrifterna i bokhyllan med den Heliga i centrum, själva hjärtat i all litteratur, de enkla trasmattorna och de bärande stockarna i taket, den sprakade elden bredvid mitt bord - detta "innanför" är det vi menar med hem.

Ute i hallen är vi ännu inte hemma.