Al Kresta och Stephen Greydanus snudd på lyfter "The Hunger Games" till skyarna. En berättelse om moralisk lyftning i en svår och gudlös värld. En dystopi som varnar oss för hur en världs utan transcendens kan se ut, där staten kan få för sig att sponsra ett spel med döden.
Hmm.
Jag lyssnar på boken och ser filmen. Det handlar mer om vår mediavärld än något annat, tycks det. Former för förvriden medial uppmärksamhet såsom i Big Brother, Top Model, American Idol, TV-sporten, oändliga "bevakningar av tävlingar", dokusåpor om instängda ungdomar eller medelålders folk på en vacker ö som borde besparas denna nedsmutsning av underhållningshysteri, ungefär som fjällnaturen bör besparas tävlingshysterin i vackra bergsbackar. Parallella kameror som följer dels det stora händelseförloppet, dels "privata" inslag som kommenterar det stora händelseförloppet, dels tredje persons kommentarer för att driva upp tempot i underhållningen. Sjukt hysteriskt, bra symptombild på en anomali.
Vilket tänkande styr denna massrörelse? The Hunger Games handlar om detta. Greydanus tycker det är svårt att acceptera frånvaron av gudstro i detta samhälle (se här) men han behöver bara se på mediavärlden - så ser det ut. Hur mycket gudstro finns det i Vasaloppet? Inte ens en hänvisning till Vasas politiska spel med protestantismen. Greydanus jämför med filmen "Gladiator" där en varm tro finns under berättelsen. The Hunger Games är därmed lite sannare om vår värld, skildrar i dystopin form.
Vi har en svensk bakgrund som passar här. Det som Ivar Lo-Johansson skriver 1929 i "Jag tvivlar på idrotten" har idag blivit relevant kritik av en global sporthysteri, vars inbyggda värderingar är "undermåliga" som man sa förr - under målet för människans värdighet. Eller med modernt språkbruk: fascistoida. En viss grupp människor lever gott på denna globala hantering och om detta handlar The Hunger Games. Retoriken om hur stärkande och intressant den fysiska kampen för att vinna en match eller ett lopp ("för överlevnad"), är likadan idag som på det fascistoida 1930-talet - men vi har en superteknologi till stöd. Detta skildras i The Hunger Games, där ungdomarnas prestationer sänds i realtid.
Och som en skildring av detta jordiska mörker som är den mentala förutsättningen för sportvärlden och medievärlden är filmen - tämligen OK.
Den polske författaren Witkowski har skrivit en roman kallad "Margot" - den är en betydligt tuffare skildring av samma sak. Den visar hur en rå komsumtionsmarknad gör alla "games" råa - sportiga, musikaliska, skönhetsbaserade eller sociala. The Hunger Games är som allt hollywoodskt amerikanskt mer tvetydigt, sockrat med personliga offergärningar och godhet under livshotande villkor. Framställningen spelar åt båda hållen och gör underhållning av den viktiga kritiken av underhållning. Såklart.
Sevärd? Jodå.
måndag, april 09, 2012
Meinrad Craighead och tacksägelsen
Många tänker på kyrkans språk som ett "pratande på sitt sätt" och TS Eliot ironiserade i The Cocktail Party över "poor little talkative Christianity". Den som kan njuta av Eddie Izzard när han beskriver kristendomens utveckling kan också se den vanliga klichén om "prellens prat".
I en värld som denna blir poeter som Meinrad Craighead viktiga. Hon pekar på att enkla ord som "dörr", "vatten", "väg", "vetekorn", "moder", "sår", "växande" , blir ord fyllda av mystik, en alternativ språklig värld som tycks ligga under denna värld där orden krymps till namn på föremål eller sociala relationer eller på biologiska företeelser.
Varför finns denna underliggande mystik i orden? Naturligtvis i de långa tidernas kristna generationer som året runt gått till mässor, firat de liturgiska festerna, lärt och sjungit litaniorna som hört till festerna, deltagit i passageriterna/sakramenten allitfrån dop till begravning.
Därför uppstår i vår tid en märklig paradox när människor som inte alls är kyrkliga ändå samlas kring de kristna orden och metaforerna och riterna när de nära och kära går vidare till nästa liv - om man nu vågar tro det. En bisarr och vacker situation uppstår när en del av människans hjärna tar emot orden som fartyg ut på stora oroande men spännande oceaner av mening, och den andra delen av hjärnan avvaktar en smula irriterat, lite ursäktande "prellens prat" och ser fram emot kaffe och landgång efter gudstjänsten. Eller när ena delen av hjärnan behöver trösten i "stororden" som Torgny Lindgren kallar dem, och en andra delen förbannar kristendomen för att den fortfarande spökar och tvingar oss till kyrkan när någon i familjen dör.
De stora metaforerna är en ständigt fördjupande dimension som de många kristna generationerna - våra förfäder - lagt ner i jorden och arbetet med jorden, lagt ner i skötande av husdjuren, arbetet i skogen, resorna till pilgrimsmålen, tolkningen av lidandet i den egna familjen, i lasterna som angripit individer och familjer, i kärleken till den man valt att leva med, i synen på de krig som ständigt återkommit och raserat otaliga liv. Orden för alla dessa händelser finns i de bibliska uttryckena och har memorerats av de många liturgiska festerna åren runt för de flesta människor.
Poeter som Meinrad Craighead betonar tacksägelsen som livets innersta essens. Därför är tacksägelsens ord den verkliga bönen. Hon ser tacksägelsens altare i de stora orden, ord som ljus och mörker, liv och död, himmelse och helvete, och hon har ett fysiskt altare utanför sitt hus i New Mexico där hon varje morgon tänder en eld. Den dag människor återvänder till dessa ord, detta sätt att bruka ord, kommer främlingsskapet till kyrkans språk gå över.
I en värld som denna blir poeter som Meinrad Craighead viktiga. Hon pekar på att enkla ord som "dörr", "vatten", "väg", "vetekorn", "moder", "sår", "växande" , blir ord fyllda av mystik, en alternativ språklig värld som tycks ligga under denna värld där orden krymps till namn på föremål eller sociala relationer eller på biologiska företeelser.
Varför finns denna underliggande mystik i orden? Naturligtvis i de långa tidernas kristna generationer som året runt gått till mässor, firat de liturgiska festerna, lärt och sjungit litaniorna som hört till festerna, deltagit i passageriterna/sakramenten allitfrån dop till begravning.
Därför uppstår i vår tid en märklig paradox när människor som inte alls är kyrkliga ändå samlas kring de kristna orden och metaforerna och riterna när de nära och kära går vidare till nästa liv - om man nu vågar tro det. En bisarr och vacker situation uppstår när en del av människans hjärna tar emot orden som fartyg ut på stora oroande men spännande oceaner av mening, och den andra delen av hjärnan avvaktar en smula irriterat, lite ursäktande "prellens prat" och ser fram emot kaffe och landgång efter gudstjänsten. Eller när ena delen av hjärnan behöver trösten i "stororden" som Torgny Lindgren kallar dem, och en andra delen förbannar kristendomen för att den fortfarande spökar och tvingar oss till kyrkan när någon i familjen dör.
De stora metaforerna är en ständigt fördjupande dimension som de många kristna generationerna - våra förfäder - lagt ner i jorden och arbetet med jorden, lagt ner i skötande av husdjuren, arbetet i skogen, resorna till pilgrimsmålen, tolkningen av lidandet i den egna familjen, i lasterna som angripit individer och familjer, i kärleken till den man valt att leva med, i synen på de krig som ständigt återkommit och raserat otaliga liv. Orden för alla dessa händelser finns i de bibliska uttryckena och har memorerats av de många liturgiska festerna åren runt för de flesta människor.
Poeter som Meinrad Craighead betonar tacksägelsen som livets innersta essens. Därför är tacksägelsens ord den verkliga bönen. Hon ser tacksägelsens altare i de stora orden, ord som ljus och mörker, liv och död, himmelse och helvete, och hon har ett fysiskt altare utanför sitt hus i New Mexico där hon varje morgon tänder en eld. Den dag människor återvänder till dessa ord, detta sätt att bruka ord, kommer främlingsskapet till kyrkans språk gå över.
Rikets realism
De tre första generationerna kristna firade den judiska påsken och den kristna påsken på en och samma gång. De var vad vi idag skulle kalla messianister.
Lustigt och intressant är att även en svensk frikyrkoman som P.P. Waldenström har samma uppfattning. Han betonar att Guds rike är det kommande rike som den judiska traditionen talar om på ställen som t ex Jesaja 9 och Daniel 7, ett kommande rike som skall ta plats på jorden och inte i en metafysisk grekisk-filosofisk himmel, som flera kyrkofäder tänker.
Waldenström skriver:
"Nu är frågan: Kom detta rike till stånd genom Kristi första ankomst till jorden? Många skola anse det såsom den vissaste sak, att det kom till stånd, och de skola förundra sig såsom över en besynnerlig villfarelse, när vi säga, att Bibeln aldrig så talar. Guds eller Kristi rike framställes aldrig på ett enda ställe i Bibeln såsom något, som har kommit till stånd genom Kristi första ankomst eller genom någon handling, i Kristi historia, utan såsom det där skall komma till stånd genom hans andra tillkommelse. Vi skulle säga, att med Guds rike alltid i Bibeln menas "härlighetens rike", om icke den vanliga föreställningen tänkte sig härlighetens rike såsom en de saligas härlighet i himmelen, medan det nya testamentets Gudsrike alltid är ett rike på jorden."
Naturligtvis betonar senare judisk tradition att det kommande riket gäller "Abrahams barn", inte helleniskt kristna. Men de tre första generationerna kristna såg sig just som Abrahams barn och Jesus undervisar i den traditionen. För en modern kristen som experimentar med att tänka sig det kommande riket på jorden med en fred utan slut, en rättfärdighet för evigt och för alla länder, med Kristus som konung och härskare, blir säkerligen läsningen av GT lite annorlunda. Den antropomorfism som modernismen skyggar så för, blir nu vettig realism istället.
Lustigt och intressant är att även en svensk frikyrkoman som P.P. Waldenström har samma uppfattning. Han betonar att Guds rike är det kommande rike som den judiska traditionen talar om på ställen som t ex Jesaja 9 och Daniel 7, ett kommande rike som skall ta plats på jorden och inte i en metafysisk grekisk-filosofisk himmel, som flera kyrkofäder tänker.
Waldenström skriver:
"Nu är frågan: Kom detta rike till stånd genom Kristi första ankomst till jorden? Många skola anse det såsom den vissaste sak, att det kom till stånd, och de skola förundra sig såsom över en besynnerlig villfarelse, när vi säga, att Bibeln aldrig så talar. Guds eller Kristi rike framställes aldrig på ett enda ställe i Bibeln såsom något, som har kommit till stånd genom Kristi första ankomst eller genom någon handling, i Kristi historia, utan såsom det där skall komma till stånd genom hans andra tillkommelse. Vi skulle säga, att med Guds rike alltid i Bibeln menas "härlighetens rike", om icke den vanliga föreställningen tänkte sig härlighetens rike såsom en de saligas härlighet i himmelen, medan det nya testamentets Gudsrike alltid är ett rike på jorden."
Naturligtvis betonar senare judisk tradition att det kommande riket gäller "Abrahams barn", inte helleniskt kristna. Men de tre första generationerna kristna såg sig just som Abrahams barn och Jesus undervisar i den traditionen. För en modern kristen som experimentar med att tänka sig det kommande riket på jorden med en fred utan slut, en rättfärdighet för evigt och för alla länder, med Kristus som konung och härskare, blir säkerligen läsningen av GT lite annorlunda. Den antropomorfism som modernismen skyggar så för, blir nu vettig realism istället.
Lumen Christi för en liten mörk planet
Av en tillfällighet läser jag kap. 16 i C.S. Lewis "Perelandra", den andra delen i hans SF-trilogi, strax innan jag börjar lyssna på Lumen Christi - mässan ifrån Rom på påsknatten. Kombinationen var perfekt. I "Perelandra" talar två änglar om jorden. Den ena har just besökt den och konstaterat att hur mörkret täcker denna planet:
"I have been down into the air of Thulcandra" said the first, which the small ones (människorna) kallar Tellus. A thickened air is full of the Darkened as Deep Heaven is of the Light Ones. I have heard the prisoners (vi människor) there talking in their divided tounges and Elwin has taught me how how it is with them."
Hur passande att strax efter detta lyssna på påsknattens ljusmässa i min iPhone. Mitt i mörkret som täcker hjärtan hos miljarder människor på denna lilla planet, kan vi i alla fall besjunga Lumen Christi, vi kan i alla fall en gång om året minnas den sanna påsken - att vi är nygjorda i Krist ljus genom hans blod.
SF-formen är för övrigt, i Lewis hantering, speciell i att fokusera på litenheten hos denna mörka planet. Liten och mörk för oss som är fångar därs, men viktig för Gud.
"I have been down into the air of Thulcandra" said the first, which the small ones (människorna) kallar Tellus. A thickened air is full of the Darkened as Deep Heaven is of the Light Ones. I have heard the prisoners (vi människor) there talking in their divided tounges and Elwin has taught me how how it is with them."
Hur passande att strax efter detta lyssna på påsknattens ljusmässa i min iPhone. Mitt i mörkret som täcker hjärtan hos miljarder människor på denna lilla planet, kan vi i alla fall besjunga Lumen Christi, vi kan i alla fall en gång om året minnas den sanna påsken - att vi är nygjorda i Krist ljus genom hans blod.
SF-formen är för övrigt, i Lewis hantering, speciell i att fokusera på litenheten hos denna mörka planet. Liten och mörk för oss som är fångar därs, men viktig för Gud.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)