Vi katoliker får ofta brottas med kritik för vår lydnad under auktoriteter. Inte ens vår läsning av Bibeln vågar vi har för oss sjäva, utan kyrkan ska läsa den åt oss! Är det inte förfärligt? Men låt oss titta på frågan.
Bibeln verkar vara en samling väldigt olika vittnesmål om Guds närvaro, såsom den har erfarits av många olika människor. Dessa människor har upplevt Gud, reflekterat över denna erfarenhet, skrivit ner sina vittnesmål i specifika historiska kontexter. Därför kan vi säga att det finns två sätt att läsa dessa vittnesmål. Det ena fäster sig vid det andliga budskapet som är metahistoriskt, transcendent och som handlar om relationen till Gud. Det andra fäster sig vid det historiska dokumentet som visar en antik världsbild med sin ekonomi, sin politiska situation, sin sociala nivå av utveckling, sin mentalitet vid respektive tid i historien.
I vår teologiska reflektion måste förstås båda perspektiven ägnas uppmärksamhet. De svarar mot en fundamental judisk-kristen tanke: att Gud manifesterar sig i historien. Guds ord, i betydelsen närvaro i skapelsen, bor och agerar så att säga på vissa geografiska platser, inkarnerar sig i vissa personer, uttrycker sig i olika genrer av texter. Guds ord använder sig av individer, skriver in sig i vissa kulturella behov och intressen, i vissa naturliga mänskliga tendenser och viljekonflikter, gestaltar historiska händelser och gör dessa händelser till symboler för Herrens närvaro och vilja.
Att artikulera Guds närvaro på det sätt de bibliska skrivarna gör, kräver att författaren engagerar sig i personer och händelser, beskriver objekt och föremål i miljön som bildar scenen för händelserna, kulturella artefakter som är aktuella just vid den skildrade tiden, refererar till berättelser och legender som är kända vi denna tid i denna kulturella miljö, antaganden som görs kring dessa berättelser. Ungefär som en katolik ser Herrens närvaro i sakramentet vid altaret, ser de bibliska författarna Gud närvarande i alla dessa historiska detaljer och moment. Men till skillnad från altarets sakrament, som alltid är exakt vad det är, äger de olika vittnesmålen olika grader av tydlighet vad gäller vittnesmålet om Guds ord.
Till kyrkans och vår egen läskritiska inställning måste höra just att se dessa olika grader av klarhet. Gud kan sägas ha visat sig på ett relativiserat sätt där Vishetens bok inte är detsamma som Jesaja, eller där Jobs bok inte är detsamma som ett brev av Paulus. Ingen skrift i Bibeln är tidlös och Guds ord är därför inte heller tidlöst såsom det är uttryckt av de bibliska författarna. Guds ord arbetar tidsligt och relativiserat. Det är inte givet objektivt som en platonsk idé eller en filosofisk abstraktion, det kliver in i den historiska verkligheten och inspirerar läsaren genom denna historiska relativitet. Bibeln är Guds textmässiga självrepresentation i relation till oss, sedd genom kyrkan och traditionen.
Men katolikens lydnad inför hur Skriften ska tolkas? En vanlig och lite schablonartad bild av katolsk bibelsyn kan se ut så här. Skriftens auktoritet kan inte skiljas från kyrkans. Den tidigaste kyrkan var ingen kyrka, snarare möten hemma hos folk i en gemenskap i den uppståndne Messias. Skriften var Toran, psalmerna, profeterna. Men detta utvecklades senare till en kyrka, en institution, ledd av Helig Ande och i full produktion av nya skrifter. I kontrast till protestantisk tradition är endast kyrkan, inte den enskilde läsande individen, auktoritet för tolkningen av Skriften. Reformatorerna såg inte texten i sig själv utan textens budskap till den enskilde som det centrala i Skriftens auktoritet - kerygmat, den levande effekten av Guds ord. Men man skilde sig i betoningarna. Luther såg kerygmat i rättfärdigandet av syndaren sola gratia, endast genom Guds nåd, som det centrala, det “apostoliska” som även apostlar som Petrus och Paulus kunde avvika från, enligt Luther. Texter som Hebreerbrevet och Judas och Jakobs brev kunde inte godkännas som centrala för de “goda nyheterna”. Denna inställning till Skriftens auktoritet lade grunden för senare luthers bibelkritik.
För Calvin var GT viktigare än för Luther, som ju knappast någonstans i GT kunde se det tydliga evangeliet uttryckt. Calvin krävde en direkt upplysning av den Helige Ande för att kunna läsa Bibeln rätt. Under Andens inflytande blir Guds ord i både GT och NT självevident och självsäkrande. Upplysta av Anden tror vi inte längre, vare sig enskilt eller tillsammans med andra, att Skriften talar sanning, skriver Calvin - utan är fullständigt förvissade. Ingen kyrka behövs här och även individens tro är satt ur spel. Vi erfar istället den gudomliga energin i ordet.
En tredje protestantisk riktning - spiritualisterna - avvek från Luther och Calvin i att den Helige Ande är det enda som har auktoritet vid läsningen av den Heliga Skrift. Alla de bibliska skrifterna är manifestationer av denna heliga Andes rörelse inom människor. Guds ord visar sig följaktligen i de troendes inspiration, upplysning och helgelse. Att läsa i Skriften kan trigga igång impulser från Anden och frälsa människan. Men som textsamling är Bibeln en provkarta på Guds tidigare självrepresentationer. Enligt den protestantiske teologen Schleiermacher kan denna provkarta bli som ett museum med döda artefakter för de som inte själva känner den gudomliga energin. Omvänt kan de som är rörda av den Helige Ande finna att de inte har så stort behov av provkartan. De vet redan.
Senare protestantisk bibeltolkning under 1800-talet fokuserar på historisk kritik av skrifternas tillkomst och genre. Källkritik, formkritik och kartläggande av religiösa teman blir den auktoritet som gäller för läsning av Bibeln. G.K. Chesterton karikerar senare denna forskning: man begår det fatala misstaget att se en berättelse som osannolik därför att den berättats många gånger, ett religiöst tema som mindre trovärdigt därför att det beskrivits många gånger av många traditioner, ett vittnesbörd som propagandistiskt därför att det inte kan bekräftas av forskaren själv.
Under 1900-talet kom den protestantiska auktoriteten snart att lämna den historisk-kritiska och formkritiska forskningen och istället fokuserade man på texterna själva. Den “nya kritiken” under 1920-talet ända fram till 1960-talet studerade hellre textens struktur, inre sammanhang, funktion och homogenitet. Men därefter skiftade intresset igen. Nu var det textens relation till andra texter, dess inter-textualitet och con-textualitet som blev auktoritet för tolkning av Bibeln. Om vi lyssnar t ex på Christine Hayes vid Yale, vars kurser ligger på internet (iTunes U) hör vi en övertygad kontextuell auktoritetstro när det gäller att läsa i synnerhet GT. Stabiliteten i texten som egen text är uppenbar - det är dess relation till andra texter som avgör hur vi bör läsa och förstå.
Nästa logiska steg är kanske att även inter-textualiteten dekonstrueras. Kvar blir då det som händer när läsaren möter texten. Läsarens reception är det moment som skapar textens “betydelse” och vi kan då lämna den skenbara stabilitet som både historisk och inter-textuell tolkning verkar ge. Och där befinner sig många teologer idag. Därifrån kommer oftast kritiken av den katolska synen på Skriftens auktoritet.
För katoliken har de olika texterna inte själva en auktoritet i egenskap av text, vare sig som intertextuellt vittnesbörd gentemot andra texter eller som självtolkande texter inom sig själv. Inte heller kan det räcka med den Helige Andes upplysning av den enskilda predikanten eller teologen. Däremot är ett visst mått av historisk kritik behövlig, enligt Benedikt XVI är den oundgänglig. Men vare sig historisk kritik eller formkritik kan ensamma vara auktoritet. Endast i ljuset av kyrkans andliga verksamhet, de där tidiga mötena i hemmen, kan de bibliska skrifterna tolkas på ett riktigt sätt. Innan kyrkan var en religiös institution läste man GTs böcker utifrån denna andliga mötesperspektiv. Kyrkans Magisterium garanterar senare i historien en autentisk läsning. Utanför kyrkan kan Skriften naturligtvis bli förstådd, men inte "rätt" förstådd.
Denna syn blir kritiserad för att den tar inte hänsyn till den reception av en text som äger rum hos den läsande individen. Mening konstrueras vid läsningen och i den indivduella läsarens tänkande. För katoliken måste det bli ytterligare en reception av vad kyrkan läser i texten och detta är olyckligt för den enskilde troende. Den katolska synen tar dessutom inte hänsyn till att texter är interagerande. En text skapar sin mening i kontrast till andra texter. Tolkningen av Skriften måste därför vara intertextuell snarare än bunden till kyrkans läsning.
Men denna kritik kan bemötas. Andra Vatikankonciliet betonade att Skriften står över Magisteriums läsning av den. Läroämbetet kan inte stå över Guds ord utan ska lära det som receptionen av Skriften ger. Alltså finns här en receptionstanke - bara det att individens roll, som ju alltid blir vag, ersätts av en gemenskap i den Helige Ande. Det är inte vilken gemenskap som helst utan den i Kristus, den bland vittnena av Hans uppståndels, den levande Läraren, Jesu kropp. I Dei Verbum framgår hur denna levande gemenskap alltid måste bli mer autentisk än den enskilda individens ytterligt relativa läsposition.
I modern protestantisk miljö förvandlas lätt exeges till eis-egensis - alltså att budskapet i Skriftens olika texter alltid handlar om vad som händer när den intresserade enskilda läsaren möter texten. Vad betyder det här "för mig" blir den principiella utgångspunkten för läsningen av Skriften. Detta är ju nästan en trivial självklarhet inom protestantisk kristendom och utan tvivel glider en och annan katolsk teologi ditåt, kanske inspirerad av en överdrivet liberal tolkning av Andra Vatikankonciliet. Försvaret för denna läsare-respons är att ingen biblisk text kan någonsin vara objektiv information utan ett språkligt budskap adresserat till ett enskilt läsande jag för att en engagerad respons ska ske och få effekt i personens liv.
Svagheten i detta resonemang är att "individen läsar-respons" är ett begrepp som i sin tur är kulturellt konstruerat. I vår tid är det den konsumerande "individens lust-respons" som karaktäriserar både de sociala medierna och läsningen av all slags text, särskilt sådana som har med livsstil och livsåskådning att göra.
Den katolska uppfattningen kan sägas vara både otidsenlig och opraktisk. Den hävdar att vi inte är trogna oss själva annat än i den Helig Andes gemenskap. Som Gunnar Ekelöf en gång skrev: det opraktiska är det enda livspraktiska. Endast i den andliga gemenskapen får vi plats i Guds rike. Den läsande receptiva individen kan kanske vara en fiktion som passar vår form av modernitet. Men som kompendiet till Katekesen uttrycker det, är Guds tal till människorna nedskrivna "genom den Helige Andes andedräkt" (DV9). Denna poetiska formulering försöker komma åt individens uppgående i en andlig gemenskap, att vara tillsammans i läsandet av den Heliga Skrift.
För att parafrasera den store protestantiske teologen Karl Barth, kan vi kanske säga att Guds ord är Jesus Kristus själv och detta Guds ord är Bibeln. Som den tyska biskopskonferens skrev 1985 är det inte bara så att Bibeln utgörs av vittnesmål från olika tider om Guds närvaro utan dessutom i sig själv är Guds Ord. Påven Benedikt XVI menar på ett liknande sätt att Kristus är den nyckel med vilken kyrkan tolkar den enhet av skrifter som är GT och NT. Denna enhet är kyrkans skapelse.
Detta innebär inte, som teologen Schillebeeckx en gång påstod, att den ursprungliga inspirationen i de bibliska skrifterna försvunnit med tiden och ersatts av en rent formell auktoritet. Tvärtom kan vi se kyrkan som den levande gemenskapen. Den finns kvar och bevarad i läroämbetet och lever i dialog med andra uppfattningar, t ex de olika protestantiska rörelserna för bibeltolkning vi talat om.
Den fråga jag sjäv ofta fått av elever är: hur vet jag att detta är sanningen? Och jag brukar svara med devisen på GA-skolan i Sundsvall: Gudsfruktan ger sannfärdighet. Följdfrågan blir förstås: vad är Gudsfruktan? Och jag brukar svara: det som sker när Kristus är i centrum för ditt liv.
