Barnprat om Gud

Hittade det här samtalet på en blogg ("herrensamtal") och fann det rätt tänkvärt:


- Herre ska man lära små barn att Du finns?

- Det är ok vilket du än gör. Om du inte gör det mister de 80% av sin historia. Det som är Gud för Sokrates, Moses, Jesus, Franciskus, Kepler, Newton, Linné, Pasteur, Martin Luther King, Ghandi och Moder Teresa för att ta några, är fortfarande Gud för många människor. Om barnen inte lär sig vad Gud är mister de kontakten med mänsklighetens historia.

- Men det räcker väl med nutidshistoria?

- Jodå, det räcker strängt taget med att du är en god far eller mor åt dina barn, du behöver inte lära dem någonting annat om du inte vill. Men de flesta barn frågar förr eller senare om Gud. Ska du inte svara någonting då?

- Jo man kan ju säga att förr i tiden trodde folk på en gud. Precis som man säger vid jul och påsk och pingst och Kristi himmelsfärd.

- Och att en del människor fortfarande tror? Eller ska du tiga om det?

- Fast om man berättar det blir det en sådan diskussion förr eller senare. Och då säger jag snart saker jag inte vill säga.

- Och är inte säker på vad du vill eller tänker?

- Precis. Jag är osäker.

- Då säger du till barnet: jag vet inte vad jag själv tänker om Gud, jag är osäker. Vad tänker du?

Fader vår

Under de trettiofem år jag undervisade i kristendom, denna radikala lära som omöjliggör modernism och humanism, använde jag mycket ofta Nicolas av Cusa's utläggningar om bönen, fint översatt av Knut Hagberg, säkerligen med hjälp av Daniel Andrae.

Cusanus börjar med orden:

"En 'fader' är enligt sin natur det första och översta ursprunget och han är ensam upphovet till oss alla. Det visar ordet "vår". Ty 'vår' betecknar inte ental utan 'vår' är flertal. Men mångfalden har ETT ursprung, som talen visar oss: tio eller tjugo är mer än ett och är en mångfald. Men att tio är tio och tjugo är tjugo, det har de från enheten. Tio är ingenting annat än enheten tio gånger och därför kunde tiotalet inte finnas om enheten inte funnes. Och alltså har tiotalet sin tillvaro av enheten och inte av sig självt, och vad det är, det är det genom enheten och ingenting existerar i det annat än enheten.

Därför finns vi alla till genom enheten, hur många vi än är, och av oss själva är vi ingenting. Och vad vi är, det är vi i Fadern, utan vilken vi inte kunde finnas till.

Sålunda ser vi av orden 'Fader vår' att alla skapelser existerar i det ena och i en Fader."

Läst så räcker det med de två första orden i bönen: Fader Vår ! Efter uppståndelsen av Herren är dessutom det mesta obsolet i bönen, som är pre-kors-situerad. Vi har t ex redan blivit förlåtna, redan räddade från det onda. Vi behöver inte skjuta upp livet i Kristus, vi har redan fått vattnet som gör oss helt otörstiga.

Vara katolik 6

6.  

För Paulus och den tidiga rörelsen är det inte en ny religion eller livsfilosofi som är central för livet i Kristus. Det är snarare en passionerad intimitet med den Uppståndne. Detta är lite främmande för många moderna kristna som tror att det handlar om etik och tro på en bekännelse, en kyrkoform, en tradition. Här är det endast en sak som förkunnas - Messias som uppstånden och nu levande i dig själv.

Det är som om senare kyrkor inte klarar denna magra kost. Man bygger en religion såsom de såg ut i antikens värld. De hade mytologier, berättelser, episoder att minnas, lärostycken, dogmer, liturgi och ritual, formella sakrament. Allt detta byggs under de kommande seklerna uppå den tidiga enkla tilliten till Messias som uppstånden i våra liv. 

Vi kan förstå svårigheterna. Att tillsammans, utan alltför mycket regler och ordningar för mötena, finna att Kristus lever i oss, snarare än vi själva, alltså ett nytt liv mitt i världen men inte av världen - det är svårt att närma sig. Hur många människor idag kan göra det? Kristendomen har bara börjat, som C.S. Lewis uttryckte det. I den tidiga Kristusrörelsen var det just denna enkla intimitet som var det nya, att Gud använde din livsform för sitt liv. För det behövdes ingen ny kyrka eller religion, det var Gud och den enskilda människan tillsammans med andra likasinnade.

Den märkliga känslan av att Kristus är den aktive inom var och en av oss, den aktive i dessa tidiga husmöten, är fortfarande det mest levande i att leva i Kristus. Vi är förflyttade ut ur bilden och därför är det inte aktuellt att skapa en religion, vare sig för nationen eller internationellt. Det är inte heller en privat fromhet, en som passar för eremitens grotta såsom för St Antonius. Det är en sak tillsammans med andra, där älska din nästa inte är i första hand etik utan ett sätt att låta Messias leva i oss.

Den mystik och bönepsykologi som senare kommer att utvecklas i den kristna kyrkans namn är något tämligen främmande för Paulus och den tidiga rörelsen. Även om var och en säkerligen går undan för att låta Anden i oss be i stillhet någon gång under dagen, är livet i den uppståndne huvudsakligen en samvaro. Inte precis en arbetsgemenskap men en helig samvaro med andra "heliga". Heligheten är just detta att vara i den levande Messias, inte det som senare kom att karaktärisera helgon, alltså ett fromt liv med eller utan martyrdöd.

Denna tidiga heliga samvaro är naturligtvis för radikal för sin tid. Kyrklighet eller tempelaktivitet är dagens tecken på god religiositet. För romarna var det dygd att offra i flera tempel, tillhörande olika religioner. Det tidiga beteendet i den paulinska rörelsen var inte acceptabelt i denna religiösa miljö. Även om man prisade beteendet för att man tog hand om fattiga, var det inte en ordnad religion och kunde därmed inte respekteras och skyddas som andra sekter och religioner i romarriket.

Att vara närvarande i den uppståndne Kristus kan också kallas imitation, men med betydelsen av inlevelse, inte efterapning. Paulus säger att vi bör imitera honom såsom han imiterar Messias. Det är snarare en identifikation med Honom som är aktiv i oss som oss, den Uppståndne i oss, så att jag korsfästs och uppstår med honom. I denna mening, ingen annan, är vi döpta in i Messias efter att ha blivit begravda med honom. I den tidiga rörelsen var detta det centrala och ingen övrig lära behövdes vid den tiden. Den "nyhet" som detta nya liv innebär (gr. kainótes) är det som Jesus Messias ger oss inom oss och tillsammans med oss. Det är inte moralisk nyordning eller en ny ordning på jorden eller en ny kyrka på jorden. Det är något gammalt som är slut, självets liv, och det nya börjar, Kristi liv.

För Paulus och de andra judiska medlemmarna i de tidiga husförsamlingarna behövde inte detta nya liv fasas in i det gamla judiska religiösa livet. Något sådant vore omöjligt, ett återfall i adamitisk lagreligion och förättringsandlighet. Vi kan kanske säga att den senare skapelsen av religion och teologi är just ett sådant återfall, ett arbete med denna infasning från det gamla till det nya, ett ben i det gamla och ett i det nya. 

Men alla icke-judiska personer kunde förbigå detta kombinationstänkande och ta emot det nya livet direkt. Det var också Paulus synsätt. Det var på ett sätt mycket enklare för den icke-judiska rörelsen att vara i Messias den uppståndne, för de behövde inte sammanjämka sitt gamla med det nya.  De behövde inte tänka att Jesus är Messias som fullföljer Toran och fulländar den gamla judiska lagen. De kan möta Kristus direkt utan sådana föreställningar. De kan nöja sig med att se Kristus som död och uppstånden "efter skrifterna" och inte ägna den gamla judiska religionen någon större uppmärksamhet. De behöver inte tillfoga ett "nytt testamente" till dessa etablerade skrifter.

Vad som sedan händer är just att en religion byggs på den gamla judiska. En rad berättelsesamlingar kring Jesus skapas och en ny kanonisk skrifts läggs till den gamla på slutet av 300-talet, med Augustinus som aktiv deltagare.

För den tidiga rörelsen för liv i Messias skulle en trosbekännelse som den apostoliska vara teologi och lära som inte behövde utläggas eller undervisas för att leva det nya livet. Den niceanska trosbekännelsen blir en hel katekes som alldeles tappat det fokus som den tidiga paulinska Jesus-rörelsen hade. Endast raderna "...lidit och blivit begraven, på tredje dagen uppstått efter skrifterna..." påminner om det som var helt centralt för den tidiga Messias-rörelsen. Det övriga blir mer eller mindre traditionell teologi och filosofi, där grekiska begrepp spelar största rollen. Detta var historiskt nödvändigt för den nya kristna religionen och kyrkan existens.

Att Jesus var Messias och uppstod för att ge alla människor en ny existens är för Paulus den alldeles avgörande livsmeningen. De kristologiska frågorna behövde inte ställas. Kristus är Kristus - den smorde Messias. Att fråga teologiska och filosofiska frågor kring vilken natur han hade och relationen mellan gudomligt och materiellt och mänskligt var inte alls nödvändigt. Tilliten till de första vittnena räckte. Själva kärlekslivet tillsammans i Kristus var den fullkomliga praktiken. Teologisk utveckling blir närmast en distortion, särskilt om den ligger som bas för en ny religion och en utbyggd kyrklighet. Den helige Ande lär oss direkt, inte genom teologisk utveckling. Anden undervisar både genom uppenbarelse och erfarenhet. Uppenbarelsen är omedelbar och direkt, utan att överföras genom någon formell undervisning. Paulus använde alltid informell passionerad och personlig undervisning. Anden använder sedan sett och temporala erfarenheter att arbeta som uppenbarelse i oss . Avslöjandet blir etablerad i oss genom personlig erfarenhet inför varandra, inte helt olikt hur zenmästare arbetar med sina hängivna elever.

Vissa människor har svårt med detta, eftersom de förknippar ordet lärare med en skolsal där vi bara förmedlar faktakunskap. Men den Helige Andes undervisning är erfarenhetsbaserat undervisning som använder den ärliga sanningen om oss själva. Självklart bör vi lära fakta, t ex om den kronologiska ordningen av Pauli brev, av vilka inte alla är skrivna av honom. Men den process där man blir ett med Kristi verk i oss är direkt erfarenhet. Vi blir ett med sanningen i helig Ande genom erfarenhetsmässig undervisning.

Denna erfarenhetsmässiga kunskap anges i de bibliska orden för veta, "pistis". Både grekiska och hebreiska ord för "veta" avser att jag talar om erfarenhetsmässig förståelse och enhet med Gud. När "Adam kände sin hustru" var det förstås inte en intellektuell sak. Adam upplevde enhet med sin fru. Det är precis vad inneboende Kristus handlar om. Jag är i Honom och Han i mig när jag går omkring i min vardag och försöker göra något vettigt av min dag. Det finns ingen verklig oro för det som sker, men jag tar allting som det kommer. Så ofta jag får tillfälle endast glädjer jag mig, står där med det fåniga leendet tills min fru säger till mig att äntligen komma och gå vidare. Kristus är inte predikad eller tänkt utan levd.

När Gud ger insikt i hans närvaro i oss själva sker ett igenkännande som är fantastiskt. Allt annat , från och med då , är bara en vidareutveckling på denna gåva. Du skulle behöva göra en medveten ansträngning för att gå tillbaka till vad den Helige Ande visade dig - vilket sker när någon frågar dig och verkligen vill veta hur det kändes. Det är svårt att gå tillbaka till sanningen . Sanningen befriar. Det som försvann är svårt att återgestalta. Därför blir vi ibland anklagade för att vara slarviga när vi talar om heliga ting. "Beskriv övergången..." kan krävas. Men vi har ju fullt upp av Kristus i varje ny stund, att låta Honom leva oss varje ny stund. Vi har svårt att teoretisera.

Jag har alltid gillat ordet "medvetenhet" mer än ordet "tillväxt". Vad betyder egenligen "växa i anden" - Anden är ju Sig själv och perfekt i sin Kristuskärlek för min frälsning. Jag kan bara möta Anden. För vad händer egentligen i oss ? Vårt medvetande expanderar helt enkelt . Vi blir mer medvetna om vem som redan fanns, det är hela tillväxten. För varje morgon då jag ställer frågan till Honom: hur vill du leva mig idag? sker en större medvetenhet om vad somsker. Vi ser mer och mer av Kristus. Han är lugn. Han är glädje som känns i hela kroppen och syns i ansiktet. Han är livet och det känns i blodet. Han är kärleken och jag är älskad.

Tills vi ser detta och lever med det, kommer vi alltid till Gud med petitioner. Många kristna lever där, i petitionsvärlden:  "Gud, förlåt mig, förbarma Dig, ge mig nu  något!" Ibland när jag går till en mässa eller gudstjänst verkar hela tillställnignen handla om detta. Men när du är älskad har vi redan livet i överflöd, det vore absurt att önska mer. Jag har redan Honom genom Hans blod och löfte. Det är som ett transplanterat Nytt hjärta. Visst är det den gamla kroppen men nytt blod och nytt hjärta.

När Gud ger din ande uppenbarelsen att Han är i dig och vill leva i din livsform reagerar du säkerlige med  "Kätteri ! Varning ! Det kan inte vara så. Det är säkert inte katekesen !" Men din ande säger "Det är så. Han älskar mig och vill leva här i mig. Det är underbart men sant ! Och så säger du inte så mycket till de andra på ett tag. En sorts smekmånad inträder. Senare kan du dock ta upp det när det verkligen behövs och stämmer. Ibland kan du ha tur. Min präst, Don Riccardo Bulloni, blev bara fnittrande glad när jag talade om det hela. Tänk om alla präster var sådana !

När jag verkligen ser att Kristus är mitt liv upphör tiden att vara en avgörande faktor i ditt liv. Allt är just nu. Du bor i presens av Gud. Jag skrev en sång och tonsatte den med texten: "Det finns ingen framtid, det fanns aldrig något förflutet. Det finns denna heliga här-varo och du är välkommen Hem." Du lever utifrån Kristus som ditt "jag", inte från "jag kommer nog en gång att bli."

Kristi Ande har som vår lärare tid att vara en enskild instruktör till var och en av oss. Han har inte en enda lektion som passar alla. Han har skräddarsydda lektioner just utifrån våra individuella erfarenheter, behov och önskemål. Det är av ringa värde för mig att säga: "Så här fick jag lära mig" till er som läser eller lyssnar.  För i all sannolikhet har han aldrig lärt dig på det sättet. Han undervisar dig i sitt sätt just för dig. Lika verklig undervisning och gällande för dig. De omständigheter och livserfarenheter som vi har är den miljö ur vilken Anden hämtar undervisningen. Kristus får agera just med de här familjemedelammar, just i den här bilen, på de här välkända platserna där du tillbringar tid i ditt liv. För mig är det alltid så spännande att se hur Herren väljer att leva mig i vanliga kända omständigheter. Jag nästan frågar Honom: Och vad kan du göra här på den här platsen, med de här människorna? Svaret kommer i själva handlingarna, i vad Han gör med mig.

En uppmuntrande nyhet för oss är att Gud alltid har full kontroll över hela denna process: både när det ska ske och vad som kommer att hända samt vilka som blir berörda av det. Det är nämligen nästan alltid fråga om att människor blir berörda. Jesus Kristus har valt att uppenbara sig i ditt hjärta och i andra vanliga människors hjärtan. Det är på markrotsnivå Hans liv manifesterar sig.

"Vid den tiden sade Jesus: "Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små. Ja, Fader, detta var din goda vilja. Allt har min Fader överlämnat åt mig." (Matteus 11:25-26)

Det verkar vara en konstig sak för Gud att göra, att dölja ett viktigt budskap. Paulus förstår det . Han berättade för korintierna att Gud har valt  dåraktiga fenomen i världen för att förbrylla de kloka och visa. Om du ser på dig själv, du är inte den klokaste i världen. Du är inte den smartaste. Du är troligen inte någon person med stor makt. Men Gud har valt dig och skänkt dig tro, den sorts tro som ger liv, den som Abraham fick samtidigt med löftet om en avkomma som skulle frälsa oss till evigt liv, Jesus Kristus.

Varje uppenbarelse kommer enligt Guds eget välbehag och Hans egen timing. Så är det världshistoriskt, så är det i ditt korta liv. Timing är så viktigt. I mitt liv handlade det om årtionden av felaktig (religiös) strävan, felaktig bedömning, felaktig syn på tron i vårt hjärta. Det var för tidigt att träffa Jesus Kristus. Det skulle vara som att skörda något omoget. Det måste växa till full mognad innan det är någon poäng att öppna dörren och låta Frälsaren kliva in. På sitt eget sätt , i sin egen tid, knackar Gud på och blir inbjuden.

Vad är det som den Helige Ande främst avslöjar för oss ? Jo han förhärligar Jesus Kristus. "Förhärliga" är ett gammalt svenskt ord med lite lustiga bismaker. Tänk så här: i ditt liv, för dig och för andra som möter dig, sker något härligt. Det härliga heter Kristus och hans aktivitet i dig. Men det är verkligen härligt. Det är fridfullt, det är stort, det är mäktigt. I Joh. 16 säger Jesus en hel del om vad Anden verkar inom oss.

Anden visar oss Fadern och Sonen i oss, Gud verksam i vårt hjärta i våra egna omständigheter, i vår egen livsform. Anden söker ingen glorifiering av sig själv. Liksom Guds Moder Maria pekar han på Kristus. Han pekar inte på trons frukter eller trons gåvor, han pekar på Frälsaren. Anden, liksom Maria, är det medel genom vilket livet av Fadern och Sonen kommer fram, hjälparen, livgivaren. Han vill att vi ska veta att vi manifesterar Kristi liv.