Varför byta religion?

På youtube florerar konversionera -- oftast till eller från islam, mer sällan från buddhism till kristendom. Nyss såg jag en intressant konversionsbekännelse från en irländsk katolsk präst till islam, där han upprepade gånger betonade att han inte lämnat den katolska tron. Jag minns hur vi på religionshistoriska biblioteket över Domtrappan i Uppsala diskuterade konversioner med Hjalmar Sundén som inspiration. Det gick ungefär så här i stil:

Våra föräder skapade poesi och myter alldeles som vi gör. De använde mytens form därför att de inte hade nåon annan, lisom vi gör i filmer, romaner, noveller och draman. Myten är den mest lämpliga uttrycksformer. Religionerna består i tolkningar av livet, som symboliskt återger den aspiration från vilken livet utgick. Det är denna som myterna vill förtydliga. De som allra minst förstår detta är uppenbarligen teologerna. De flesta av dem tror nämligen att religionens poetiska illuminationer är information om en verklighet på någon annan plats, eller annan dimension, en information som ska på något märkligt sätt ersätta de defekter vår erfarenhet lider av här i livet.

Var och en av mänsklighetens stora religioner har sin egen mytologi som uttrycker stiftarnas moraliska upptäckter och behoven hos de anhängare som var lojala mot dessa poetiska uttryck. Emedan vissa behov, begär, lidanden och besvikelser är allmänt mänskliga, lär alla religioner i långa stycken ut samma visdom men i myter av olika beskafffenhet. Religionerna skiljer sig inte på det sättet att vissa skulle vara bättre än andra, vissa mer sanna än andra, vissa sanna och andra falska -- utan endast så att de erbjuder bättre eller sämre förvaringsrum åt vad förnuftet insett om värderingar och värden i livet. (Jag minns hur populära Sundéns term "förvaringsrum" var !)

Och därför vinner man ingenting på att byta ut sin egen religion mot någon annan. Den godtagna mytens moraliska sanningar har ett djupt grepp om människan som det inte finns någon anledning att försöka ge upp. Idag skulle vi kanske kunnat ta fram flera konversioner som mer eller mindre oegentliga, såsom när vi t ex hör Ajahn Brahm predika typisk evangelisk kristendom på ett bra och humoriskt sätt, under buddhistisk flagga.

Kristendomen slog ut alla sina medtävlare i den forntida världen eftersom den växte fram i ett på ett alldeles särskilt sätt religiöst och litterärt begåvat folk. Den lärde ut en supranaturalism som lämnade utrymme för poetiskt skapande. Dess heliga skrifter åtnjöt efter en viss rensning i materialet en så stor vördnad att den kristna tron kunde bevara sin identitet genom kritiska århundraden -- och fortfarande, t ex på den kinesiska landsbygden har en direkt kontakt med de många miljonerna av nya kristna, växande för varje år. Kristendomen har alla fördelar: en ny poesi som inspirerar det individuella livet och gemenskapslivet, ett nytt moraliskt ideal, en gammal Gud, vars världsregering pågår i evighet.

Men framför allt segrade kristendomen genom Kristi död på korset som kopplar till den erfarenhet varje människa måste göra. Han dog inte som en syndabock eller som ett offer. Fattar man saken så har man missförstått det hela. Endast till den som lever tron ger korsfästelsen frälsning i det att genom försoningsdramats kraft hennes eller hans hjärta frigörs alltmer från världsliga omsorger. Det verkliga tidlösa varat blir synligt.

Kanske Söderbloms ande en våning upp, fanns kvar även i biblioteket?