Den nyttiga skulden

"Katolik? Men varför håller ni på så mycket med skuld?"

Ja kanske för att folk har fullt av det i sina dagliga liv? Och försöker låtsas som det inte är något problem.

Katoliken är som musikkännaren på konsert -- inte bara den övernaturliga magiska skönheten är uppenbar, men även villkoren för den. De grova synderna är kanske inte så svåra att upptäcka. De är som när navigatorn i bilen väljer en helt annan ort som slutmål. Men när bara störande omvägar eller onödigt krångliga vägar väljs av vår GPS, får vi de veniala synderna. De missar inte slutmålet, den övernaturliga kärleken från Gud och till Gud, men är nog så försenande och egentligen onödiga. Och problemskapare i vardagen.

En god gammal kristen, en mennonit, gav mig följande perspektiv: Sluta inte uppskatta den inbyggda sensitiviteten som varnar oss för veniala synder. Den är ett tecken på vår djupt liggande vilja att inte uppehålla oss på områden som är fientliga mot God.

Det är en stor gåva att inte förlora känslan för synd och efterkommande skuld. Framför allt gäller detta de många underlåtelser som får vår GPS att köra knäppa vägar. Rätt många är de underlåtelser som vi tycker är försumbara: bristande uppriktighet i våra intentioner, bristande medkänsla, slöhet, otålighet, tysta negativa ömdömen om andra, likgiltighet för andras smärtor, smygande avund, bitterhet i det tysta, fasthållande av saker och egendomar,  avsaknad av tacksamhet, distraktioner och rastlöst beteende, sensuella frestelser som visserligen avvisas, men endast kraftlöst avvisas, bristande hjälpsamhet mot de som behöver oss, låg grad av hjärtlighet till de nära och kära eller kollegor på arbetet, fåfänga i sina många utformningar, instängda perspektiv "inifrån lådan"....
Att uppfatta dessa dissonanser hör till musiknjutarens kunskap. Den största musiken spelas för oss varje dag --- sfärernas musik, Gud som får allt att röra sig.

Sekularismens varianter

Grovt sett verkar sekularismen ha minst tre ansikten. Det första är en stor grupp som är aktiva med de stora kristna värdena och skapar ett liv och ett samhälle med dem som grund. De vågar inte ha hopp om himmelen men jorden har de hopp om. De är i praktiken goda kristna men ser sig som sekulära. Ibland döper de sina barn och låter dem konfirmeras men förblir sekulära. Jag möter många av den här sorten och känner stor sympati för dem. Ibland kallas de "idealister" eller "humanister".

En annan, kanske ännu större grupp utgörs av de som saknar någon mening med själva tillvaron men istället skapar gedigna listor på kompensationer: en bra bostad, en rejäl och bra bil, bra skolor för barnen, mat med kvalitet och sund sammansättning, resor till bra hotell och fina alpina orter, bra sommarhus, kanske lite lyxiga, ett aktivt sällskapsliv med påkostade sammankomster. Man upplever att dessa kompensativa saker inte håller så länge, det gäller förnya dem, sikta högre och jaga upplevelser utöver det vanliga.

En tredje grupp som sannolikt inte är så stor som de båda föregående är de som är sekulära med en häftig lösning. Livet har ingen mening i sig men ett fanatiskt intresse kan ge något som liknar mening: politisk aktivism eller extremism, religiös aktivism och extremism, naturskyddsaktivism och extremism, spelaktivism, sportaktivism och intensiv "hejarklack" nära fotbollshuliganism. Man löser livets brist på övernaturlig mening med en nästan övernaturlig aktivism av något slag. Det är en sorts nihilism med religiös iver.

Under alla dessa tre former av sekularism finns sannolikt en djupt liggande besvikelse att livet inte har någon förankring i Guds kärlek som skapar och fyller oss. En besvikelse som liknar skuld. Det är bara rätt jobbigt att tänka på hur meningslöst det känns "när inget händer" och därför gäller det att inte tänka så mycket utan handla, vara aktiv, köpa saker, planera resorna, bygga husen, träna och vara igång. Som filosofen Charles Taylor skriver, de lever i en värld som saknar magi.

Och ändå finns magin i allt som pågår, genom Den som älskar oss och allt som skapas ! Eller som den gamle blinde munken i slutet av filmen Die Grosse Stille säger med ett leende: När man vet att Gud är oändligt god, kan man se glädjen i allt som sker i ens liv. Det är att vara lycklig.