Jag hör till dem som älskar gamla missionberättelser, särskilt de om Kina alltifrån de syriska munkarna på 600-talet som etablerade den första stora kristna kyrkan i världen, fram till 1800-talets protestantiska pionjärer som "blir kineser", lär sig regionens språk, lever nära befolkningen och ofta får alltfler fiender, både kinesiska och muslimska, och till sist misslyckas med sin mission eller inser att missionen är imperialism och ingenting annat -- men ändå lägger grunden för kommande spridning av de goda nyheterna, som vi ser från 1980-talet framöver.
Men vad är kristen mission, förutom de fantastiska äventyr jag älskar att läsa om?
Katolicismen växer nu explosivt i Afrika, Brasilien, Kina, medan lilla Europa liksom fryser inne i sin sekularism. Ett utmärkt område för islamisering på ett stillsamt sätt med stora barnskaror ! Men alltså, vad är mission? När det gäller Gud och att tillhöra hans kyrka, är det detsamma som att gå in i ett parti? Eller ansluta sig till en ideologi? Eller höra till en grupp med en övertygelse? Är det inte detta all missionshistoria handlar om? Fabrice Hadjadj och många andra försöker formulera ett svar. Rony Akikis föreläsningar på youtube om "Demonernas tro" är väldigt belysande just om detta. Sekularismen är kanske en demons verk? Eller den givna reaktionen på en mission som inte är vad den ska vara?
När du går med i ett politiskt parti, bör du först följa en doktrin eller grupp intresserade, sedan bör du väl göra propaganda för ideologin, försöka samla så många människor och förändra världen i enlighet med de värden som hyllas i din grupp.
Denna modell kan användas för att beskriva den historiska utbyggnaden av kyrkan, eftersom det är modellen för alla ideologiska företag. Den militanta eller arroganta sekularismen i Europa använder denna beskrivning. De vill stänga ner denna kristna ideologi, åtminstone nedbetona den och av hänsyn ta bort korset i vissa kyrkor när troende från andra religioner är där. Vissa vill säga att den är som en cancer som utvecklar sina metastaser men andra menar modigt att det är som en turbin som elektrifierar staden.
Ett problem är emellertid att denna modell är världslig. Den försöker anta att kyrkans mission något som inte bara sker i världen, men är av världen. Många inom kyrkoplanterarnas skara idag, liksom inom den historiska kristna missionen, tänker att evangelisation sker främst genom återvinning av världsliga saker, ungefär som man går över från socialdemokrati till Jesus Kristus. Det är som med alla andra företag, med en viss fördröjning av processen. Men eftersom "denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör" (Luk 16: 8) kommer vi alltid att hitta en pastoralteologisk professor som förklarar: "Om Paulus levde idag, är det ingen tvekan om att han skulle använda Internet och Facebook för att sprida sitt budskap !" Ok. Men är detta det viktigaste? Är evangeliet ännu ett "meddelande" att kommunicera på Twitter?
Den kristna missionen är egentligen inte en militant propaganda som de kinesiska kommunisterna påstod på 1950-talet eller en anti-intellektuell ideologi som Hedenius och andra i Sverige kallade den vid samma tid. Det är radikal skillnad mellan kristendom och ideologisk mission.
Att vända sig till Kristus, är att vända sig till Någon, inte ansluta sig till ett ideologiskt parti som ansluter sig till en doktrin, ett budskap som kan förstås. Men vi kan faktiskt aldrig helt förstå någon, även om det bara är en annan människa. Därför är inte det kristna ordet något som säger något om något annat -- det är inte världslig information. Det är att berätta för någon med någon. Det är ett samtal, där du namnges av den som berättar. Du kallas med ditt namn. Först senare kommer ord som förklarar eller imponerar, kanske med teologiska e ler filosofiska koncept.
Detta är en "Följ mig!" -- situation, inte en förklaring av vem du är eller vad du ska göra eller tänka eller veta vad som "står i Bibeln". Utan tvekan är detta anledningen till att prostituerade går in i Riket före fariséerna och de skriftlärda. De prostituerade hör "Följ mig!", medan de skriftlärda och kultiverade hör bara: "Det här är den lag som du måste följa". Lagen är nödvändig, men inte tillräcklig, den är inte det första, eftersom den är opersonlig. Men samtalet är personligt. Det är en levande omständighet som du inte kan fatta. Dagens messianister har problem här. De vill inordna Kristus under lagen, om än som fullkomningen av lagen, ungefär som en mer attraktiv sharia.
Vi kan dra slutsatsen att evangelisation inte kommunicerar meddelanden, som kallas "goda nyheter", men däremot ger en gemenskap med någon -- kommunion. Den kommunicerar inte något som ska prackas på andra eller tjatigt inbjuda andra till, men något ger kommunionens gemenskap. Kristus är inte ett varumärke som annonseras bland andra i konsumtionssamhället, t ex i form av häftiga rockevenemang eller mysiga retreater i lantlig miljö. Han är en person som kommer till oss med det oväntade, det okontrollerbara, något som är omöjligt att packetera . Det handlar inte om sola scriptura, bara ha Skriften, eller sola fide, bara ha tron, utan om mötet med det oväntade, hörandet av "Följ mig!" När kinamissionären Samuel Pollard blev antastad av kineser och de ropade: "Bota alla sjuka här i stan, du som följer Kristus ! Visa oss nu !" så mötte han de människor som Gud älskar, bara i en fientlig version, vilket Pollard var klart medveten om och gick vidare med ett leende under glåporden.
Kristus är Gud - inte en profetisk person vilken som helst som motsätter sig samhällets värderingar, andra personers åsikter och har ett nytt befriande budskap. Han är den som finns här för alla som vänder sig till honom i sitt hjärta, han är inte bara djupt obegriplig utan också den som innehåller oss alla, utan undantag, som vänder sig till honom.
Det är därför omvändelsen är själva missionen. Se serien "Jesus in China" på youtube -- det handlar huvudsakligen om personer som berättar om sin omvändelse. Genom att vända sig till Jesus vänder vi oss nödvändigtvis till alla andra människor, även de som inte "har öron att höra med". När du vänder sig till en konstnär, är du tvungen att vända sig till till hans verk. Lovprisning av Herren är lovprisning av universum som han skapat. Därför är Daniel 3:34-100 en viktig och älskad text för katoliken, en text som ofta inte finns med i protestantiska biblar, som om man tvekar inför Artistens verk. I omvändelsen möter vi Gud och hela universum med Honom, det är kristen tro. Som i katoliken Tolkiens verk är träden levande och skogarna magiska.
Mer specifikt, genom att vända sig till Honom vänder vi oss också till varandra som syndare. Vi sitter i samma båt och kan räddas på samma sätt. Tolstoy använder en bild: många som håller på att drunkna tar inte fast räddningsringarna som kastas till dem från båten. De tror att de flyter bra, de har det bra som de har det. Men kläderna blir allt tyngre av vattnet och de sjunker. Men det väsentliga är att vi naturligt vänder oss till dessa andra när vi vänder oss till Hans räddning.
Mose historia visar mycket om detta. Den berömda uppenbarelsen av Guds namn i Exodus 3, 14, är inte en del av en teologikurs som visar hur metafysiskt lyckat namnet "JAG ÄR" kan vara i olika sammanhang. Det är inte en privat extas. Det fungerar i ett uppdrag, ett livsuppdrag. "Då sade Mose till Gud: »När jag nu kommer till Israels barn och säger till dem: 'Edra fäders Gud har sänt mig till eder', och de fråga mig 'Vad är hans namn?', vad skall jag då svara dem?» Gud sade till Mose: »Jag är den jag är.» Och han sade vidare: »Så skall du säga till Israels barn: 'Jag är' har sänt mig till eder." Det är således omvändelsen hos Moses som visar vad Gud sänder till folk, inte ett koncept som inbjuder till flytande mystiska spekulationer. Han vänds till de andra genom mötet med Herren.
Tecknet på att vi vänt oss till Gud och inte till någon teologi eller subjektiv dröm, är att denna omvandling innehåller uppdraget att de ge de fattigaste och mest olyckliga nådens rike, de för vilka livet är mestadels ett lidande. När Gud är en idol, den Gud som Nietzsche ville skulle vara död, är omvandlingen snarare en fascination, en energi som avleder, förflyttar, distraherar, ger ett avbrott i vardagen. Tyvärr är det just sådan tro som saluförs av kyrkor. Ta en paus i vardagen, kom till stillheten i kyrkan! Implicit: återvänd sedan till världens bekymmer.
När det handlar om en ideologi skiljer sig propagandan i tiden från tidpunkten för anslutningen: vi går från teori till praktik, och strävar efter att anpassa verkligheten till idealet -- många klosterregler gör detta. Eller vi förökar den lilla gruppen engagerade till ett stort antal -- väckelsernas demografiska dynamik. Vi strävar efter att införa vissa kriterier för behörighet -- vi håller kyrkotuktens uppsikt över irrlärorna, magisteriets auktoritet.
Men kristen mission är i grunden något helt annat. Det är inte tillväxt av en församling eller kyrka, det är inte pionjärromantik. Det är inte ett kunskapsprogram eller seminarium. Det är inte en sektbildning. Alla dessa aktiviteter handlar om att eliminera, absorbera, mångfaldiga. Om kyrkan beter så sig får vi genast ett utanför och ett innanför, som med alla ideologier. Folk utanför sekten är utanför, och detta utanför finns inne i oss. Folk och händelser utanför kyrkan är fortfarande inne i oss därinne i kyrkan, eftersom detta "utanför kyrkan" fortfarande skapas av kyrkan själv, särskilt hos dess ledare, dess biskopar och präster. Varje expansion är först lyssning: att "lyssna på rörelsen", lyssna på väljarna, medlemmarna, gräsrötterna. När partiet/kyrkan kan annektera grupper växer det genom receptionen. Partiet kräver erövring, missionären exponerar Gud, för att finna de dolda som måste upptäckas och föras till fullkomlighet i församlingen.
Följaktligen bör kristen och katolsk mission vara något annat: en universalitet genom omvändelsen, en konkret allmängiltighet i det egna livet. Medan den ideologiska universaliteten endast är en abstrakt universalitet, typ "arbetare i alla länder, förena er!" Jag hör till dem som älskar gamla missionberättelser, särskilt de om Kina alltifrån de syriska munkarna på 600-talet som etablerade den första stora kristna kyrkan i världen, fram till 1800-talets protestantiska pionjärer som "blir kineser", lär sig regionens språk, lever nära befolkningen och ofta får alltfler fiender, både kinesiska och muslimska, och till sist misslyckas med sin mission eller inser att missionen är imperialism och ingenting annat -- men ändå lägger grunden för kommande spridning av de goda nyheterna, som vi ser från 1980-talet framöver.
Men vad är kristen mission, förutom de fantastiska äventyr jag älskar att läsa om?
Katolicismen växer nu explosivt i Afrika, Brasilien, Kina, medan lilla Europa liksom fryser inne i sin sekularism. Ett utmärkt område för islamisering på ett stillsamt sätt med stora barnskaror ! Men alltså, vad är mission? När det gäller Gud och att tillhöra hans kyrka, är det detsamma som att gå in i ett parti? Eller ansluta sig till en ideologi? Eller höra till en grupp med en övertygelse? Är det inte detta all missionshistoria handlar om? Fabrice Hadjadj och många andra försöker formulera ett svar. Rony Akikis föreläsningar på youtube om "Demonernas tro" är väldigt belysande just om detta. Sekularismen är kanske en demons verk? Eller den givna reaktionen på en mission som inte är vad den ska vara?
När du går med i ett politiskt parti, bör du först följa en doktrin eller grupp intresserade, sedan bör du väl göra propaganda för ideologin, försöka samla så många människor och förändra världen i enlighet med de värden som hyllas i din grupp.
Denna modell kan användas för att beskriva den historiska utbyggnaden av kyrkan, eftersom det är modellen för alla ideologiska företag. Den militanta eller arroganta sekularismen i Europa använder denna beskrivning. De vill stänga ner denna kristna ideologi, åtminstone nedbetona den och av hänsyn ta bort korset i vissa kyrkor när troende från andra religioner är där. Vissa vill säga att den är som en cancer som utvecklar sina metastaser men andra menar modigt att det är som en turbin som elektrifierar staden.
Ett problem är emellertid att denna modell är världslig. Den försöker anta att kyrkans mission något som inte bara sker i världen, men är av världen. Många inom kyrkoplanterarnas skara idag, liksom inom den historiska kristna missionen, tänker att evangelisation sker främst genom återvinning av världsliga saker, ungefär som man går över från socialdemokrati till Jesus Kristus. Det är som med alla andra företag, med en viss fördröjning av processen. Men eftersom "denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör" (Luk 16: 8) kommer vi alltid att hitta en pastoralteologisk professor som förklarar: "Om Paulus levde idag, är det ingen tvekan om att han skulle använda Internet och Facebook för att sprida sitt budskap !" Ok. Men är detta det viktigaste? Är evangeliet ännu ett "meddelande" att kommunicera på Twitter?
Den kristna missionen är egentligen inte en militant propaganda som de kinesiska kommunisterna påstod på 1950-talet eller en anti-intellektuell ideologi som Hedenius och andra i Sverige kallade den vid samma tid. Det är radikal skillnad mellan kristendom och ideologisk mission.
Att vända sig till Kristus, är att vända sig till Någon, inte ansluta sig till ett ideologiskt parti som ansluter sig till en doktrin, ett budskap som kan förstås. Men vi kan faktiskt aldrig helt förstå någon, även om det bara är en annan människa. Därför är inte det kristna ordet något som säger något om något annat -- det är inte världslig information. Det är att berätta för någon med någon. Det är ett samtal, där du namnges av den som berättar. Du kallas med ditt namn. Först senare kommer ord som förklarar eller imponerar, kanske med teologiska e ler filosofiska koncept.
Detta är en "Följ mig!" -- situation, inte en förklaring av vem du är eller vad du ska göra eller tänka eller veta vad som "står i Bibeln". Utan tvekan är detta anledningen till att prostituerade går in i Riket före fariséerna och de skriftlärda. De prostituerade hör "Följ mig!", medan de skriftlärda och kultiverade hör bara: "Det här är den lag som du måste följa". Lagen är nödvändig, men inte tillräcklig, den är inte det första, eftersom den är opersonlig. Men samtalet är personligt. Det är en levande omständighet som du inte kan fatta. Dagens messianister har problem här. De vill inordna Kristus under lagen, om än som fullkomningen av lagen, ungefär som en mer attraktiv sharia.
Vi kan dra slutsatsen att evangelisation inte kommunicerar meddelanden, som kallas "goda nyheter", men däremot ger en gemenskap med någon -- kommunion. Den kommunicerar inte något som ska prackas på andra eller tjatigt inbjuda andra till, men något ger kommunionens gemenskap. Kristus är inte ett varumärke som annonseras bland andra i konsumtionssamhället, t ex i form av häftiga rockevenemang eller mysiga retreater i lantlig miljö. Han är en person som kommer till oss med det oväntade, det okontrollerbara, något som är omöjligt att packetera . Det handlar inte om sola scriptura, bara ha Skriften, eller sola fide, bara ha tron, utan om mötet med det oväntade, hörandet av "Följ mig!" När kinamissionären Samuel Pollard blev antastad av kineser och de ropade: "Bota alla sjuka här i stan, du som följer Kristus ! Visa oss nu !" så mötte han de människor som Gud älskar, bara i en fientlig version, vilket Pollard var klart medveten om och gick vidare med ett leende under glåporden.
Kristus är Gud - inte en profetisk person vilken som helst som motsätter sig samhällets värderingar, andra personers åsikter och har ett nytt befriande budskap. Han är den som finns här för alla som vänder sig till honom i sitt hjärta, han är inte bara djupt obegriplig utan också den som innehåller oss alla, utan undantag, som vänder sig till honom.
Det är därför omvändelsen är själva missionen. Se serien "Jesus in China" på youtube -- det handlar huvudsakligen om personer som berättar om sin omvändelse. Genom att vända sig till Jesus vänder vi oss nödvändigtvis till alla andra människor, även de som inte "har öron att höra med". När du vänder sig till en konstnär, är du tvungen att vända sig till till hans verk. Lovprisning av Herren är lovprisning av universum som han skapat. Därför är Daniel 3:34-100 en viktig och älskad text för katoliken, en text som ofta inte finns med i protestantiska biblar, som om man tvekar inför Artistens verk. I omvändelsen möter vi Gud och hela universum med Honom, det är kristen tro. Som i katoliken Tolkiens verk är träden levande och skogarna magiska.
Mer specifikt, genom att vända sig till Honom vänder vi oss också till varandra som syndare. Vi sitter i samma båt och kan räddas på samma sätt. Tolstoy använder en bild: många som håller på att drunkna tar inte fast räddningsringarna som kastas till dem från båten. De tror att de flyter bra, de har det bra som de har det. Men kläderna blir allt tyngre av vattnet och de sjunker. Men det väsentliga är att vi naturligt vänder oss till dessa andra när vi vänder oss till Hans räddning.
Mose historia visar mycket om detta. Den berömda uppenbarelsen av Guds namn i Exodus 3, 14, är inte en del av en teologikurs som visar hur metafysiskt lyckat namnet "JAG ÄR" kan vara i olika sammanhang. Det är inte en privat extas. Det fungerar i ett uppdrag, ett livsuppdrag. "Då sade Mose till Gud: »När jag nu kommer till Israels barn och säger till dem: 'Edra fäders Gud har sänt mig till eder', och de fråga mig 'Vad är hans namn?', vad skall jag då svara dem?» Gud sade till Mose: »Jag är den jag är.» Och han sade vidare: »Så skall du säga till Israels barn: 'Jag är' har sänt mig till eder." Det är således omvändelsen hos Moses som visar vad Gud sänder till folk, inte ett koncept som inbjuder till flytande mystiska spekulationer. Han vänds till de andra genom mötet med Herren.
Tecknet på att vi vänt oss till Gud och inte till någon teologi eller subjektiv dröm, är att denna omvandling innehåller uppdraget att de ge de fattigaste och mest olyckliga nådens rike, de för vilka livet är mestadels ett lidande. När Gud är en idol, den Gud som Nietzsche ville skulle vara död, är omvandlingen snarare en fascination, en energi som avleder, förflyttar, distraherar, ger ett avbrott i vardagen. Tyvärr är det just sådan tro som saluförs av kyrkor. Ta en paus i vardagen, kom till stillheten i kyrkan! Implicit: återvänd sedan till världens bekymmer.
När det handlar om en ideologi skiljer sig propagandan i tiden från tidpunkten för anslutningen: vi går från teori till praktik, och strävar efter att anpassa verkligheten till idealet -- många klosterregler gör detta. Eller vi förökar den lilla gruppen engagerade till ett stort antal -- väckelsernas demografiska dynamik. Vi strävar efter att införa vissa kriterier för behörighet -- vi håller kyrkotuktens uppsikt över irrlärorna, magisteriets auktoritet.
Men kristen mission är i grunden något helt annat. Det är inte tillväxt av en församling eller kyrka, det är inte pionjärromantik. Det är inte ett kunskapsprogram eller seminarium. Det är inte en sektbildning. Alla dessa aktiviteter handlar om att eliminera, absorbera, mångfaldiga. Om kyrkan beter så sig får vi genast ett utanför och ett innanför, som med alla ideologier. Folk utanför sekten är utanför, och detta utanför finns inne i oss. Folk och händelser utanför kyrkan är fortfarande inne i oss därinne i kyrkan, eftersom detta "utanför kyrkan" fortfarande skapas av kyrkan själv, särskilt hos dess ledare, dess biskopar och präster. Varje expansion är först lyssning: att "lyssna på rörelsen", lyssna på väljarna, medlemmarna, gräsrötterna. När partiet/kyrkan kan annektera grupper växer det genom receptionen. Partiet kräver erövring, missionären exponerar Gud, för att finna de dolda som måste upptäckas och föras till fullkomlighet i församlingen.
Följaktligen bör kristen och katolsk mission vara något annat: en universalitet genom omvändelsen, en konkret allmängiltighet i det egna livet. Medan den ideologiska universaliteten endast är en abstrakt universalitet, typ "arbetare i alla länder, förena er!"
