En blind man går längs bergspasset. Han är på väg att korsa en klen hängbro av rep över en forsande flod. Med självförtroende går han rakt fram och slår sin väg med en blindpinne. När han kommer halvvägs vänder sig bryggan upp och ner. Han kastar snabbt pinnen ifrån sig och håller fast sig i stocken med båda händerna. Insikten om hans snara fall ner i forsarna och en säker död skrämmer honom fruktansvärt.
En barmhärtig man med en båt dyker just nu upp, han ser läget och väntar strax under bron redo för att ta emot den stackars blinda mannen. "Släpp stocken!" ropar båtsmanen, "släpp ditt grepp om stocken! Jag är redo att ta dig i båten." Den blinde mannen vägrar dock att lyssna på honom och ropar: "Jag kan inte! Om jag släpper mitt grepp, kommer jag att hamna i forsarna." Båtsmannen insisterar och uppmanar honom att komma ner. Fortfarande obeslutsam försöker han släppa en hand. Slutligen ropar den otåliga båtmanen att om han inte släpper taget kommer han inte vänta med båten längre. I yttersta förtvivlan och med tanken på en säker död låter den blinde båda händerna släppa stocken, och till sin stora glädje befinner han sig strax trygg och bekväm i båten.
Detta illustrerar vad människor historiskt sett gör. På samma sätt som den blinde mannen, vandrar människor från en ideologi till en annan, från en gud till en annan, från en filosofi till en annan, men klarar sig i långa loppet inte med "självförtroende" och eget sökande. Så kommer de till Kristus: "Jag är vägen, sanningen och livet. Släpp taget och följ mig!". Men de håller sig fast vid denna "väg", denna "kyrka" eller denna "tro" och vägrar att släppa taget. Jesus som väntar under dem med sin båt är redo att ta med dem, han uppmanar dem att ge upp sig själva, sitt sökande, och falla ner i hans omfamning.
Men många ger inte upp, de klamrar sig fast vid ideologin eller religionen och tror på effektiviteten i dessa aktiviteter. När de får höra att kyrkor, religioner eller ideologier inte i sig inte har något att göra med deras frälsning, klamrar de sig nu fast vid tanken att de i alla fall har en tro på något, de är "troende", de tänker "positivt", de har en egen vilja, egen ambition. Detta är som att hålla fast i stocken med en hand. När dock även denna sista ansats av självförtroende-självbegränsning ges upp för gott, blir de verkligen omfamnade av Frälsaren i båten och i Hans löfte är de försäkrade om födelse i det eviga himmelska landet och de har nu en känsla av fullständig avslappning och obeskrivlig lycka.
Enligt denna tidiga kristendom betyder tron att helt att förlita sig på Gud, eller att omfamna Honom utan förbehåll och ovillkorligt, att överge all tanke på självständighet och egenvilja. Mer tekniskt uttryckt: "att tro är att inte ha en skugga av tvivel om de ursprungliga löftena i Kristi uppståndelse genom vilken Han absolut försäkrar oss om vår frälsning och födelse i Guds rikes eviga lycka. Denna försäkran är absolut, Jesus fastställer inte några villkor, och förväntar sig inte heller oss av självuppoffrande och meriterande ackumulerande praxis. Hans uppståndelse räcker. För när tron väl en gång är född i oss, kommer vårt liv att vara helt till Guds förfogande.
Det är som att ge upp alla våra ägodelar till Hans händer som nu fördelar dem på det sätt som Han tycker är bäst. Vi får från Honom vad vi behöver, och vi är helt nöjda med Honom såväl som med oss själva, såsom vi är. Här ligger den ultimata betydelsen av kristen tro så som den tycks framträda i de tidiga östliga kyrkan. Den västliga fick delvis ett annat utseende, både till det yttre och det inre. Men i t ex Thomas à Kempis eller Gerhard Tersteegen finner vi denna tro bevarad. "Fäst inte någon vikt vid ditt eget hjärta" skriver Tersteegen, "eller vid ditt mod, din styrka, ditt ljus, dina dygder eller din
trofasthet; men gör som jag själv, var som små barn som kommer att förgås utan moderns omsorg. Allt som är vårt eget är värdelöst, allt annat är fri nåd, för vilken vi varje minut måste vänta på och ta emot. Vi kan faktiskt aldrig lita för mycket på vår nådiga Återlösare; till honom kan den mest eländiga person komma på nådens fotsteg...
