Den nu så populäre Jordan Peterson brukar säga att universiteten är farliga för människor genom att de sprider en sjuk akademisk kultur och att mycket förtvivlan uppstår genom att anpassa sig till denna sjuka kultur. Verkligheten blir förvriden.
Men för oss som kom till universitetet på 1960-talet var det snarare en ofarlig liklukt som mötte oss. Larviga professorer sprang omkring och höll ordning på hur uppsatser skulle se ut för att godkännas. Och innehållet i uppsatserna skulle motsvara borgerskapets diskreta charm, dvs inte säga just någonting. De levande idéerna på 60- och sjuttiotalen var fullständigt frånvarande från seminarierummen. Jag minns ett doktorandseminarium på Teologiska Institutionen i Uppsala: fascinerad upplevde jag ett sorts vaxkabinett med gestalter från anno dazumal. Det var som en riggad dockteater. Intrycket av overklig instängd mental problematik var överväldigande.
Ett friskt undantag från likhusdoften på universitetet var dock när Walter Eidlitz fick tala två timmar på Filosofiska Föreningen på Villavägen i Uppsala. Vi som var unga gjorde stora ögon och fick äntligen höra en levande själ tala om det väsentliga i livet och i filosofin. När Ingmar Hedenius skulle tacka för föredraget brast vi u i skratt. Den lilla världen skulle tacka den stora.
Vi var några unga som frågade Eidlitz efter föredraget varthän man skulle gå med de viktiga frågorna. Han sa: inte till ett universitet, för Guds skull.