 |  De alternativa gudsbegreppen
Är man kristen, behöver man inte tro att alla de andra religionerna skulle
vara idel osanning. är man ateist, måste man tro att kärnan i all värl-
dens religioner helt enkelt är en enda stor lögn. Är man en kris-
ten, står det en fritt att tro att alla dessa religioner, även de mest ku-
riösa, åtminstone rymmer en aning sanning.
När jag var ateist, försökte jag intala mig att större delen av mänskligheten
alltid haft orätt i den fråga som angick den mest. När jag blev kristen, kunde
jag ha en mera frisinnad syn. Men att vara kristen betyder naturligt-
vis att tro att kristendomen, där den skiljer sig från de andra religio-
nerna, har rätt och de fel. Det är som i aritmetiken - det finns bara
ett enda rätt svar på ett räknetal och alla andra svar är felaktiga, men
somliga av de felaktiga svaren står mycket närmare det rätta än an-
dra.
Den första stora indelningen av mänskligheten är i
1 majoriteten, som tror på Gud eller gudar av något slag, och
2 minoriteten som inte gör det.
I detta avseende hör kristendomen till majoriteten - till
samma grupp som de gamla grekerna och romarna, de nutida natur-
folken, stoikerna, platonikerna, hinduerna, muslimerna osv, i mot-
sats till de västeuropeiska materialisterna.
Och nu går jag vidare till nästa indelning. De som tror på
Gud kan indelas med hänsyn till vad slags Gud de tror på. Det
finns två olika uppfattningar i denna fråga.
Den ena är, att han står bortom gott och ont. Vi människor kallar vissa ting
goda och andra onda. Men vissa folk anser att detta bara beror på våra
mänskliga synpunkter. Dessa troende brukar säga att man är desto mindre
benägen att kalla något gott eller ont, ju visare man blir och ju klarare
man ser, att allt är gott i ett avseende och ont i ett annat och att intet
kunde varit annorlunda.
Följaktligen tror de att skillnaden utplånas helt och hållet långt innan man kommit närmare den gudomliga synpunkten. Vi kallar cancer för ett ont, emedan människan
dör av det, skulle de säga, men man skulle lika väl kunna kalla den
skicklige läkaren för ett ont, emedan han dödar cancern. Allt beror
på vilken synpunkt vi anlägger.
Den andra och motsatta uppfattningen är, att Gud är alltigenom "god" eller "rättfärdig", en Gud som tar ställning, som älskar kärleken och hatar hatet och som vill att vi skall handla på ett visst sätt och inte på ett annat.
Den förstnämnda av dessa uppfattningar - den som anser att Gud är bortom
gott och ont - kallas panteism. Den omfattades av den store tyske filosofen Hegel och såvitt jag förstår dem rätt även av hinduerna. Den andra uppfattningen delas av judar, muslimer och kristna.
Och jämte denna stora olikhet mellan panteismen och det kristna gudsbegreppet finns det vanligen en annan. Panteisterna anser vanligen, att Gud så att säga andas genom världsalltet, liksom vi andas genom vår kropp, att världsalltet nära nog är Gud, så att han, om det upphörde att existera, inte heller skulle finnas till, och att allt vad som finns i världsalltet är en del av Gud.
Den kristna uppfattningen är en helt annan. Man anser att Gud tänkte ut och skapade världsalltet - som en människa skapar ett konstverk eller komponerar en melodi. Konstnären är själv inget konstverk och dör inte, om hans konstverk blir förstört. Man kan invända, att han lagt in ett stycke av sig själv i det, men då menar man bara, att all dess fängslande skönhet härstammar från honom. Hans talang är inte i konstverket, lika lite som den är i hans huvud eller ens i hans händer.
Jag hoppas att folk förstår hur skillnaden mellan panteism och kristendom står i samband med denna andra skillnad. Om man inte tar skillnaden mellan gott och ont särskilt allvarligt, är det lätt sagt, att allt som finns i världen är en del av Gud. Men naturligtvis kan man inte säga detsamma, om man anser, att somligt verkligen är ont och Gud verkligen är god. Då måste man tro att Gud är skild från världen och att vissa ting vi ser i den strider mot hans vilja.
När patienten står inför en cancer eller ett slumkvarter, kan han säga: "Kunde
man se det ur gudomens synpunkt, skulle man se, att även detta är något gott." Den kristne svarar: "Låt bli att prata sådant förbannat nonsens!" Ty kristendomen är en kämpande religion. Den tror att Gud skapat världen - rum och tid, värme och köld, all färg och smak och alla djur och växter som Gud "skapade av sin fantasi" på
samma sätt som en diktare skapar ett verk.
Men den tror också, att det är mycket som gått snett i den värld han skapat och att Gud söker - och det mycket ivrigt - att förmå oss rätta till det på nytt. Och naturligtvis framkallar detta en mycket svår fråga. Om en god Gud skapat världen, varför har den då gått snett? Och det tog mig många år, innan jag ens kunde förmå mig att lyssna på det kristna svaret på denna fråga.
Jag tänkte nämligen ständigt, att vad man än må svara och hur skarpsinniga argument man än anför, är det i alla fall mycket enklare och lättare att säga, att världen inte skapats av någon tänkande makt. Och: är inte alla era argument helt enkelt ett tillkrånglat försök att komma undan det självklara? Men det förde mig tillbaka till ett nytt problem.
Mitt argument mot Gud var, att världsalltet föreföll mig så grymt och orättvist. Men hur hade jag fått iden om rätt och orätt? Man säger inte, att en linje är krokig, om man inte har någon föreställning om en rät linje. Vad var det jag jämförde detta världsallt med, när jag kallade det orättfärdigt? Om hela skådespelet så att säga från början till slut var grymt och meningslöst, varför var då jag, som själv ansågs som ett led i det, så våldsamt upprorisk mot det?
Den som ramlar i vattnet känner sig våt, för människan är inget vattendjur. En fisk skulle inte känna sig våt. Naturligtvis hade jag kunnat uppge min ide om rättfärdighet och sagt att det bara var ett privat infall hos mig. Men gjorde jag det, gick även mitt argument mot Gud till spillo - ty det utgick från att världen faktiskt var orättfärdig.
Under mitt försök att bevisa att Gud inte existerade - att hela tillvaron med ett ord sagt var meningslös - fann jag mig således nödsakad att medge, att det fanns en del av verkligheten, nämligen min ide om rättfärdighet, som var meningsfylld. Följaktligen visade sig ateismen vara alltför enkel. Om tillvaron i sin helhet inte hade någon mening, skulle vi aldrig ha kommit på tanken att den var meningslös. Likaså, om det inte funnes något ljus i världsalltet och alltså inga varelser med ögon, skulle vi aldrig ha vetat om mörkret. "Mörker" skulle vara ett meningslöst ord.
Invasionen
Vilket är då problemet? Ett världsallt som rymmer mycket som
obestridligen är ont och till synes meningslöst, men också varel-
ser som vi själva, som vet att det är ont och meningslöst. Det finns
bara två åskådningar som tar hänsyn till alla dessa fakta. Den ena är
den kristna, att detta är en god värld som gått snett men alltjämt be-
varar minnet av vad den borde ha varit. Den andra är den livsåskåd-
ning som kallas dualism. Dualism innebär tron, att det till grund för
allt ligger två jämnstarka och självständiga makter, den ena av dem
god och den andra ond, och att tillvaron är ett slagfält, där de ut-
kämpar en ändlös kamp. Personligen anser jag, att dualismen näst
kristendomen är den [...] mest rationella av de trosläror som står oss
till buds.
De båda makterna eller andarna eller gudarna - den gode och den
onde - antages vara fullt självständiga. De har båda funnits till av
evighet. Ingen av dem har skapat den andra, ingen av dem har större
rätt än den andra att kallas Gud. Den ena anser sig förmodligen god
och den andra ond. Den ena av dem älskar hat och grymhet, den
andra kärlek och barmhärtighet [...]. Men vad menar vi då, när vi kallar den ena den goda och den andra den onda makten? Antingen säger vi bara, att vi råkar tycka bättre om den ena än den andra - som när man tycker bättre om en dryck än en annan eller också säger vi att vad de båda makterna än tycker om det och vilken av dem vi människor för ögonblicket råkar föredra, så är den ena av dem faktiskt ond, har faktiskt orätt när den anser sig ha rätt. Men om vi endast menar, att vi händelsevis föredrar den ena, måste vi sluta upp
med att över huvud taget tala om gott och ont. Ty med "gott" me-
nas det man bör välja, alldeles oavsett vad man händelsevis tycker
om för ögonblicket. Om "att vara god" helt enkelt betyder att välja
vad man behagar utan annat skäl, skulle det goda inte förtjäna att
kallas gott. Alltså måste vi mena, att den ena av de båda makterna
faktiskt är ond och den andra god.
Men i samma ögonblick man säger det, räknar man med en tredje
faktor i tillvaron jämte de båda makterna - en lag eller norm
eller måttstock på det goda, som den ena makten står i överensstäm-
melse med, i motsats till den andra. Och då de båda makterna bedö-
mes efter denna måttstock, så är denna eller det väsen som uppställ-
de denna, över dem och högre än någon av dem och måste vara den
sanne Guden. Vad man menar med att kalla dem goda och onda visar
sig i själva verket betyda, att den ena av dem står i rätt förhållan-
de till den sanne och högste Guden, och den andra i ett orätt förhål-
lande.
Till samma slutsats kan man komma på ett annat sätt. Om dualis-
men är sann, måste den onda makten vara ett väsen som älskar
det onda för dess egen skull. Men i verkligheten har vi ingen erfa-
renhet av någon som älskar det onda enbart för dess egen skull. Detta är grymheten. Men i verkliga livet förekommer grymhet på grund av någon av dessa två orsaker: antingen därför att man är sadist, dvs för att man lider av en
sexuell perversitet som medför att grymhet väcker sinnlig njutning,
eller för att man vill utöva utpressning mot någon - för att få pengar
eller makt eller trygghet. Men njutning, pengar, makt och trygghet
är till en viss grad goda ting. Ondskan består i att man söker komma
åt dem på orätt sätt eller till övermått. Jag menar naturligtvis inte, att
människor som handlar så inte skulle vara grymt elaka. Jag menar
att deras elakhet, om man analyserar den närmare, visar sig bestå i
att de söker komma i besittning av något gott på ett ondskefullt sätt.
Man kan vara god för det godas egen skull, men man kan inte vara
ond enbart för det ondas skull. Man kan visa en vänlighet utan att
man är vänligt sinnad och när det inte bereder en något nöje, enbart
därför att vänlighet är det rätta; men ingen har någonsin begått en
grymhet enbart för att grymheten är något ont, utan enbart för att
grymheten var angenäm eller till gagn för honom. Ondskan lyckas
med andra ord inte vara ond i samma mening som godheten kan
vara god. Godheten är så att säga något i och för sig, medan onds-
kan endast är godhetens vrångbild. Och det måste först finnas något
gott, innan man kan göra en vrångbild. Vi kallade sadismen en sexuell perversitet; men man måste först ha iden om en normal sexualitet, innan man kan tala om att den är perverterad, och man kan för-
stå vari perversiteten består, emedan man kan förklara den perverse
med den normale men inte den normale med den perverse. Härav
följer, att den där onda makten, som antas vara jämställd med den
goda och som älskar ondskan på samma sätt som den goda makten
älskar det goda, endast är en inbillning. För att den skall vara ond
måste det finnas goda ting som den eftersträvar och söker komma åt
på ett ondskefullt sätt; den måste ha impulser som ursprungligen var
goda för att den skall kunna pervertera dem. Men om den är ond,
kan den varken önska att själv komna i besittning av goda ting eller
ge sig goda impulser att pervertera. Den måste få bådadera av den
goda makten. Och förhåller det sig så, är den inte självständig; den
ingår i den goda maktens värld; den skapades antingen av den goda
makten eller av någon makt över dem båda.
Låt oss säga det ännu enklare. För att vara ond måste den onda
makten existera och ha intellekt och vilja. Men existens, intellekt
och vilja är i och för sig något gott. Därför måste den ha fått dem
från den goda makten: till och med för att bli ond måste den låna
eller stjäla från sin motståndare. Och nu kanske man börjar förstå, varför kristendomen alltid lärt att djävulen är en fallen ängel. Det är inte bara någon barnsaga. Den röjer en riktig insikt om att det onda är en parasit, inte något som har ursprunglig existens. [...] Allt det som sätter en människa i stånd att vara verkligt ond är i sig självt goda ting - beslutsamhet, klokhet, gott utseende, ja själva hennes existens. Det är därför dualismen i strängaste mening är ohållbar. Men jag medger oförbehållsamt, att den sanna kristendomen [...]
står dualismen vida närmare än man i allmänhet tror. Något
som överraskade mig när jag först läste Nya testamentet på allvar
var, att det talade så mycket om en mörk makt i tillvaron - en mäk-
tig ond ande som ansågs vara makten bakom död och sjukdom och
synd. Skillnaden är att kristendomen anser att denna mörka makt
skapats av Gud och var god när den skapades men slog in på orätt
väg. Kristendomen tror liksom dualismen att det pågår en kamp i
tillvaron. Men den tror inte, att det är en strid mellan självständiga
makter. Den tror, att det är ett inbördeskrig, ett uppror, och att vi le-
ver i en del av tillvaron som ockuperats av upprorsmakarna.
En av fienden ockuperad provins - det är vad denna världen är.
Kristendomen berättar om hur dess rätte härskare landstigit -
man skulle kunna säga under förklädnad - och manar oss alla att en-
gagera oss i en stor sabotagekampanj. När man går i kyrkan, lyssnar
man i själva verket på hemliga trådlösa telegram från våra vänner -
det är därför fienden är så angelägen om att hindra oss från att gå
dit. Han gör det genom att vädja till vår nyckfullhet, vår lättja och
vårt intellektuella snobberi. Jag råkar känna en som kommer att fråga mig:
"Tänker du verkligen mitt på ljusa dagen på nytt införa vår
gamle vän djävulen med horn och klövar och allt?" Nå, vad nu tiden
på dagen har med saken att göra vet jag inte. Och jag tänker inte
mycket på hornen och klövarna. Men i andra avseenden är mitt svar:
"Ja, det tänker jag." Jag gör inte anspråk på att veta något om hans
personliga utseende. Är det någon som på allvar vill lära känna ho-
nom bättre, så skulle jag vilja säga till denne: "Du behöver inte oroa
dig. Vill du verkligen, får du det också. Om du blir glad när du får
det är en annan fråga" |
