Som påven Franciskus påpekar kan vi med hjälp av pandemin blottlägga vissa viktiga saker i det kristna livet. Hur blir vårt "kyrkoår" när vi deltar i digitala mässor, kanske inte live men när det passar oss, eftersom de spelas in? Vi sitter i vårt vardagsrum, kanske vid ett skrivbord och "deltar" med en skärm och med hörlurar. Kyrkoåret är ju en erfarenhet av tiden, vi erfar den stora Födelsen vid jul, den stora Uppståndelsen vid påsk, den stora mottagningen av Anden vid pingst. Har detta egentligen med att besöka ett kyrkorum att göra? Intressant fråga. Gäller det min alldeles egen födelse, uppståndelse och mottagande av Anden?
På vissa bestämda tider högtidlighåller Kyrkan vissa händelser i det förgångna. För många är detta just "det förgångna", med tillsatsen att vid vissa tillfällen kunna "illustrera" vissa teologiska trossatser. För den moderna kristna människan har sambandet mellan kyrkoåret och vår verkliga upplevelse av tiden försvunnit som tämligen obegripligt. Anställda inom kyrkorna kan till och med tycka att de stora högtiderna är stora block av slöseri med tiden, det finns så mycket mer att göra. Andra välkomnar högtiderna som extra vilodagar, ledighet och fjällresor. Som Alexander Schmemann en gång uttryckte det: "Det finns med andra ord en allvarlig kris i själva uppfattningen om vad en högtid är..."
Kanske pandemin kan påminna oss om att högtid och fest betyder inre glädje, mitt i all sorg. Vi gläds över den stora Födelsen inom oss genom Hans födelse, den stora Uppståndelsen inom oss genom Hans uppståndelse, den stora Anden inom oss genom Hans sändande av Anden till och för oss. Men många allvarliga, vuxna och hämmade kristna i vår tid ser med misstänksamhet på sådan glädje. Kan vi ägna oss åt sådant när vi ser så många människor lida under pandemin? När så mycket måste göras? När så många vill ha "allvarliga svar" på sina problem? Hur kan någon stå upp och tala om Kyrkans centrala liv som Festglädjen?
Med denna misstänksamhet upphörde för länge sedan det verkliga kyrkoåret. Det som egentligen är en kraftkälla till glädje betraktas numera av många endast som en mer eller mindre föråldrad dekoration till en traditionell religion. Jag hade under några år en elev som ofta skakade på huvudet åt mina orationer och mumlade högt: "Det där är ju föråldrat!" Lite som bolshevismen i Ryssland vill många nedtona (eller utrota) den "kyrkliga bråten" med högtider och fester.
Man glömmer förstås i frigjord historielöshet att fester och högtider i äldre kulturer var en organisk och väsentlig del av hur man förstod meningen i sitt eget liv. Jul, påsk och pingst var inte lediga semesterdagar och resor till Medelhavets värme utan upplevelse av befrielse. Julen är min alldeles egen nya födelse i Jesus, påsken min alldeles egen uppståndelse till evigt liv och pingsten min alldeles egen tillvaro i Anden -- och detta i gemenskap med de andra omkring mig. En helig kyrklig fest var inte ett vanlig avbrott i arbetslivet med ofta hård och meninglös karaktär, utan ett heligt rättfärdigande av familjens liv, arbetets liv, vilans liv. Alltså var högtiden en sakramental förvandling, djupt förbunden till årstiderna, naturens cykliska perioder, det mänskliga livets uppgbyggnad i världen.
Nu är det snart påsk, den Stora Veckan. Kanske pandemin kan intensifiera vårt inre deltagande, alldeles oavsett liten dataskärm och digital uppkoppling till en tom kyrka. Deltagande i kristendomen som en glädjeuppenbarelse.
